| Subcribe via RSS

Endzeit av J

augusti 1st, 2021 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

No Comments

The Uninvited av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

No Comments

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens av J

juli 4th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Wisborg, Tyskland. År 1838. Husmäklaren Knock (Alexander Granach) skickar iväg sin kollega Hutter (Gustav von Wangenheim) till Greve Orlok’s (Max Schreck) slott i Transylvanien då Greven har visat intresse för att köpa ett isolerat hus i Wisborg. De planerar att sälja honom det ödehuset som ligger beläget på andra sidan gatan, mitt emot Hutter’s egna hem. Hutter beger sig iväg och lämnar sin fru Ellen (Greta Schröder) med några vänner medan han är borta.

Under sin färd märker Hutter att lokalbefolkningen är allt annat än villiga att hjälpa honom att ta sig till slottet, där det inträffat märkliga händelser. Väl vid slottet lyckas Hutter sälja Greven huset, men han märker samtidigt att någonting inte är som det ska på denna mystiska plats; även under dagtid har han en känsla av att ha en mörk skugga hängandes över honom, medan den mystiske Greven ligger och sover. Hutter finner snart Greven sovandes i sin kammare i en krypta och drar slutsatsen att Greven måste vara en vampyr, baserat på en bok han nyligen läst. Medan Hutter är inlåst i slottet beger sig Greven iväg till Wisborg, undangömd i en last av kistor, och orsakar död och förintelse i sin väg i form av en pest. Hutter själv försöker att ta sig hem så snabbt som möjligt för att rädda sin stad – och viktigast av allt, att rädda Ellen från Grevens förestående ankomst.

Ur ett filmhistoriskt perspektiv är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – likt Das Cabinet der Dr. Caligari – intressant. Dels för hur de gjort filmen, men också dels för de troper som man än idag kan emellanåt se i moderna skräckfilmer; i det här fallet vampyrfilmer.

Får jag lov att välja mellan dessa två filmer skulle jag nog dock säga att jag föredrar Dr. Caligari av den enkla anledningen att jag fann den betydligt mer intressant än Nosferatu. Dr. Caligari var betydligt mer surrealistisk, knepig och skev, medan Nosferatu på sätt och vis var förankrad i verkligheten – åtminstone i dess miljöer och dekorer. Nosferatu kändes dessutom en aningen lång för den berättelse den berättade. Hade filmen varit tjugo minuter kortare och mer skev än vad den var hade den nog fallit mig mer i smaken.

Med det sagt menar jag inte att filmen är dålig; den är imponerande med tanke på vad för typ av resurser och tekniker de hade vid tidpunkten av dess produktion och jag kan förstå att folk ser den som en klassiker, men efter femtio minuter började jag ärligt talat tappa tålamodet då det var så pass mycket utfyllnad som – i mitt tycke – de hade kunnat skippa helt. En hel del scener tillförde egentligen ingenting till filmens berättelse, utan var mer till för att fylla ut speltiden.

Som ett stycke filmhistoria är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – som sagt – intressant och jag kan i ärlighetens namn inte säga att det är en dålig film även om jag är kritisk till dess speltid; det är en film av sin tid och den la grundstenar för vampyrfilmer som används än idag, att det är en film som inte helt och fullt tilltalar mig är mer mitt problem än någonting jag tänker hålla över filmen.

No Comments

Das Cabinet der Dr. Caligari av J

juli 4th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är den årliga marknaden i Holstenwall. Den unga mannen Franzis (Friedrich Feher) och hans vän Alan (Hans Heinrich von Twardowski) besöker där Dr. Caligari’s Kabinett, en utställning där den mystiske Dr. Caligari (Werner Krauss) visar upp sömngångaren Cesare (Conrad Veidt) och väcker honom en stund från hans dödsliknande sömn för att låta åskådarna ställa frågor till honom. När Alan frågar Cesare om hans framtid får han svaret att han kommer att dö innan gryningen. Nästa morgon finner man Alan död…

Franzis börjar misstänka att Dr. Caligari och Cesare har någonting med saken att göra och börjar inleda en egen undersökning då den lokala polisen inte är till någon större nytta och finner snart någonting han inte alls var beredd på…

Den 26 Februari, 2020 fyllde Das Cabinet der Dr. Caligari – eller Dr. Caligari som den hette i Sverige – hundra år och var på sätt och vis startskottet för skräckgenren i filmformat. Det gjordes förvisso en handfull kortfilmer innan dess, men det var troligtvis Das Cabinet der Dr. Caligari som populariserade skräckgenren inom film och som banade väg för många filmer som skulle komma senare, samtidigt som den la grundstenarna för troper som vi ser än idag och som har inspirerat filmmakare som exempelvis Tim Burton långt, långt efter att den kom ut.

Vad tycker då jag om filmen? Ska jag vara helt ärlig så är jag osäker på det, men det jag kan säga om filmen är att det är en intressant bit av filmhistorien och en surrealistisk upplevelse tack vare filmens dekorer, ljussättningar och den hårda sminkningen alla i filmen har; det är lite som att sitta och titta på en galnings fantasier…

Jag har svårt att se mig själv sätta mig och titta igenom Das Cabinet der Dr. Caligari igen. Inte för att jag tyckte att filmen var dålig, utan mer för att så här pass gamla filmer inte tilltalar mig personligen. Filmen är som sagt en intressant bit av filmhistorien och jag är glad att jag faktiskt la min tid på att se den, men jag känner å andra sidan att jag inte har något behov av att återvända till den. Med det sagt tycker jag definitivt att man – om man har ett stort intresse för skräckfilm – borde ta sig en titt på filmen bara för att ta del av en historisk klassiker inom skräckgenren.

No Comments

The Dead And The Damned 3: Ravaged av J

april 11th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag har haft den här filmen på min ”att se” lista i nära två år men skjutit på att se den – av god anledning, visade det sig. De två första filmerna – The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness – är bedrövliga lågbudget zombiefilmer och The Dead And Damned 3: Ravaged lyckas med konststycket att vara ännu sämre än dem. Hur usel en film än är så försöker jag alltid vara rättvis och skriva någon form av beskrivning av filmens plot, men i det här fallet så har jag helt ärligt ingen aning om vad fan filmen handlade om.

Såvitt jag förstod det handlade filmen om att de levande döda har tagit över världen och en handfull överlevande kämpar med att överleva. En grupp rasistiska öststatsstereotyper förklädda till militärer har för avsikt att ”starta om” allt, varpå de tar en grupp kvinnor med sig från ett övergivet fort.. nånstans. De här kvinnorna syns inte till överhuvudtaget efter det. Sen var det nåt med nån snubbe i en rustning… som… gjorde nåt och som ville lyssna på musik. Jag vet inte…

Det kändes som att filmen blev inspelad på det första utkastet och att de glömde – eller inte hade råd – att spela in tjugofem procent av manuset. Det här är utan tvekan en av de mest osammanhängande filmerna jag har sett på väldigt länge och jag begriper inte hur fan de kunnat få den här filmen släppt överhuvudtaget. Filmen var knappt sjuttiofem minuter lång, men kändes som fyrtiofem minuter för lång.

Inte för att jag tror att någon skulle vilja se den här smörjan, men skippa den här för guds skull.

Läs gärna mina recensioner av The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness också.

No Comments

Der Untergang av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Drama, Film, Krig

April, 1945. Berlin, Tyskland. Det Tredje Riket står inför sitt fall och Adolf Hitler (Bruno Ganz) och hans närmsta män står inför det faktum att kriget är förlorat.

Der Untergang – eller Undergången som den heter i Sverige och Downfall som den heter i engelsktalande länder – är en filmatisering baserad på de dagboksanteckningar Adolf Hitler’s sista sekreterare, Traudl Junge (här porträtterad av Alexandra Maria Lara), skrev under krigets sista dagar i Führerns skyddsbunker.

Der Untergang kan vara en av de mest ångestladdade filmer jag någonsin har sett. Hela filmen genomsyras av en hopplöshet och en dödsångest som tränger sig på allt mer ju längre in i filmen man kommer och även om det är väldigt, väldigt svårt att ha någon som helst sympati för karaktärerna i filmen – tack vare vad de verkliga människorna gjorde under andra världskriget – så lyckades filmen ändå göra så att det knöt sig i magen på mig några gånger.

Skådespelarensamblén i filmen är fantastisk och Bruno Ganz (som tyvärr gick bort förra året) är helt makalös i sin roll som Adolf Hitler. Han äger varenda scen han är med i och att beskåda denna historiska figur komma till liv på film med en sån övertygande prestation är snudd på magiskt.

Jag kan inte annat än att rekommendera Der Untergang. Varför jag skjutit på att se den här filmen så pass länge som jag gjort har jag ingen som helst förståelse för. Det är två och en halvtimme ren ångest, men det är å andra sidan så jävla värt att ta sig igenom. Se den.

No Comments

Rambo av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har dragit sig tillbaka och lever nu mer ett stillsamt liv i Thailand. En grupp missionärer tar kontakt med honom för att få hjälp att ta sig in i grannlandet Burma – som är en krigszon – med medicin och sprituell hjälp. Efter att först ha nekat dem går han med på deras förfrågan och tar dem in i det krigshärjade landet.

Han blir några dagar senare kontaktad av missionärernas uppdragsgivare och får då veta att gruppen har blivit tillfångatagna av militära styrkor i Burma och blir ombedd att ta en grupp legosoldater in i landet för att frita dem.

Den fjärde Rambo filmen är – för mig – den andra bästa Rambo filmen. Den är extremt grafisk och påvisar sådant våld som skulle sätta morgonkaffet i halsen på censuren under 80-talet i Sverige. Folk skjuts i småbitar, kroppsdelar flyger åt alla möjliga håll och det blir gigantiska hål i de som skjuts. Filmens action är så långt ifrån nedtonad det bara går att komma och slår nog faktiskt andra actionfilmer med extremt våld lite grann på fingrarna än idag.

Rambo från 2008 är en jävligt bra och jävligt våldsam actionfilm – som också, i allt våld, doppade tårna lite grann i verkligheten. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar om filmen också.

No Comments

FPS: First Person Shooter av J

augusti 25th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Ett mystiskt virus har brutit ut som förvandlar de smittade till köttätande monster inom loppet av några få minuter efter infektion. Din fru har ännu inte kommit hem från sitt jobb vid den klinik hon jobbar vid så du bestämmer dig således för att bege dig dit för att undersöka orsaken till att hon ännu inte har kommit hem. Väl där inser du att kliniken är Ground Zero för det mystiska viruset och du måste nu leta igenom komplexet, våning efter våning, efter din försvunna fru. Men tiden är knapp; vid gryning kommer hela området att bli jämnat med marken.

FPS: First Person Shooter är en tysk lågbudgetfilm från 2014 som försökte sig på samma koncept som Hardcore Henry från 2015 (recenserad här) gjorde, fast med oldschool first person shooters som grundidé. Hela filmen är uppbyggd som ett gammalt DOS-spel, från första rutan till sista och inkluderar saker som ofta kunde ses i spel från den eran; så som skärmar när man klarade en bana, game over screens, konsol, fusk som skrevs in i konsol och så vidare. Referenserna till den gamla skolan av FPS-spel (och till skräckfilmer från 80-talet) haglar filmen igenom och för att toppa alltihop har även Stephan Weyte lånat ut sin röst till ”spelarkaraktären”. Vem fan är Stephan Weyte kanske du undrar; det var han som gjorde rösten till spelarkaraktären Caleb i det ikoniska FPS-spelet Blood från 1997 och dess uppföljare Blood II: The Chosen från 1998.

Filmen i sig är väl inte så där värst bra egentligen. Den är rätt långsam på sina ställen och hade inte lidit av att vara tio minuter kortare direkt, men att de lyckats snickra ihop filmen med den antagligen ganska låga budgeten de haft är ändå väldigt imponerande samtidigt som alla referenser hjälper till (i alla fall för den som är ett fan av oldschool FPS-spel) att höja underhållningsvärdet något. Det största problemet jag egentligen hade med filmen var att de valde att ändra vyn i filmen då och då, vilket tog mig ur filmen lite grann. Jag antar att dessa vybyten var för att det skulle föreställa ”cutscenes” i ”spelet”, men jag hade föredragit om de valt att göra som de gjorde i Hardcore Henry och enbart köra på första persons vyn rakt igenom.

De fel som är kan jag faktiskt förbise och ursäkta lite grann med tanke på hur välgjord filmen i det stora hela faktiskt är med tanke på vilken budget de antagligen hade. Hela filmen är ett kärleksbrev till 90-talets första persons shooters och jag kan inte annat tycka att det är underhållande och riktigt kul på det stora hela. Filmen är knappast felfri som sagt, men jag ger den en tumme upp och en försiktig rekommendation – åtminstone till fans av äldre FPS-spel.

No Comments

Charlie’s Angels av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud