Helt Perfekt Glob

Brawl In Cell Block 99 av J

Den före detta boxaren Bradley Thomas (Vince Vaughn) har det tufft. Han har precis förlorat jobbet och hans äktenskap med frun Lauren (Jessica Carpenter) håller på att rasa samman efter att hon fick missfall. I ren desperation och i ett försök att rädda sitt äktenskap kontaktar Bradley sin vän och tillika knarklangare Gil (Marc Blucas) för att ta på sig jobb som knarkkurir.

Ett och ett halvt år senare verkar Bradley’s tillvaro vara på väg att ljusna; pengarna rullar in och Lauren är återigen med barn. Men när Gil vill prova att göra affärer med en ny affärskontakt, den mexikanske knarkkungen Eleazar (Dion Mucciacito), går saker och ting snabbt utför och efter en våldsam eldstrid med polisen hamnar Bradley i fängelse. Kort efter hans ankomst till fängelset blir han kontaktad av en anställd hos Eleazar (Udo Kier) som berättar att de har kidnappat Lauren och att en anlitad abortör kommer att genomföra en experimentell operation på deras ofödda barn om inte Bradley dödar en av fångarna i cellavdelning 99 – i ett helt annat fängelse än där han har blivit placerad.

Av någon anledning hade jag fått för mig att Brawl In Cell Block 99 skulle vara en actionfilm, men som visade sig vara ett brutalt fängelsedrama i stuk med Felon och Celda 211 (aka Cell 211). Jag vart inte speciellt besviken hur som helst då jag har en förkärlek till fängelsedraman – speciellt om de är av det våldsammare slaget. Skådespelarna är bra och filmen blir aldrig nämnvärt tråkig trots sin speltid på över två timmar. Det som drar ner betyget lite grann för mig var väl filmens klimax och avslutning som gick att förutse en halvtimme innan det inträffade, samt att en del av fightingscenerna var lite halvstyltiga och mer träiga än vad de hade behövt vara – det är å andra sidan ingenting som störde mig nämnvärt när jag satt och tittade på filmen.

Brawl In Cell Block 99 är inte en felfri film och dess klimax faller ganska platt tack vare att det är i stort sett samma slut som i de flesta andra fängelsedraman, men jag gillade den ändå. Mycket. Rekommenderas.

Armageddon av J

Det är en vanlig dag vid National Aeronautics and Space Administration (NASA). Några astronauter håller på att reparera en satellit när en plötslig skur av asteroider kraschar in i skytteln och förstör den. Asteroiderna fortsätter ner mot Jorden och ödelägger flera delar av New York. Kort därpå upptäcker NASA att en asteroid i ungefär samma storlek som Texas är på väg rakt mot Jorden och om den träffar Jorden kommer både planeten och dess invånare att utplånas, vilket kommer ske om 18 dagar. Tillsammans med amerikansk militär och forskare formar NASA en plan; de ska spränga asteroiden inifrån. Enda problemet är att det finns bara en grupp som kan slutföra uppdraget och det är Harry Stamper (Bruce Willis) och hans grupp med oljeborrare.

Jag såg Armageddon för en så där 15 år sedan när den kom ut på VHS och tyckte att det var en bra film. Nu när jag har sett om den för första gången på 15 år tycker jag faktiskt samma sak fortfarande, även om det är en blockbuster rulle som troligtvis alla redan har glömt för flera år sedan. Skådespelarna är bra och effekterna ser fortfarande jävligt bra ut samtidigt som storyn har sina gripande stunder har den några komiska inslag också (exempelvis Peter Stormare’s karaktär). Hur som helst, har man inte sett Armageddon tycker jag att man kan ta och spana in den.

Iron Sky av H

”Iron Sky” togs väl inte emot med jätteöppna armar, trots en ganska stor reklamkampanj och en hel del förhandssnack. Jag tror att folk inte riktigt fattade att det var en komedi de skulle se. Det är ganska roligt, satiriskt och smart, men givetvis så tappar filmen fart och blir mer tomma skramlande tunnor mot slutet. Själva slutet förresten, enormt utdraget och direkt tråkigt. Konstigt. Nåja, det var ganska bra, och betydligt bättre än regissörens tidigare skitfilm ”Star Wreck: In The Pirkinning”.

Melancholia av H

Kirsten ”Jag har ögonen halvslutna” Dunst gifter sig och spenderar en timme av filmen med att uppföra sig underligt på bröllopsfesten. Sen tröttnar brudgummen och drar. Filmens nästa timme spenderas med att folk är, eller inte är, oroliga för en planet som ska passera jorden. I slutet kolliderar planeterna och alla dör. Slut. ÅÅÅÅÅHHHHHH UTTRÅKNINGEN! Hela första timmen skulle kunna plockas bort! Fy fan, vilken outhärdlig och utdragen dynga!

BloodRayne av J

Rayne (Kristanna Loken), en halv-vampyr, är det stora dragplåstret på en omkringresande karnevals freakshow i Rumänien. Efter att ha lyckats fly stöter hon på en spåkärring som berättar att hennes moder blev våldtagen av vampyrernas konung – Kagan (Ben Kingsley) – som dessutom mördade modern inför Rayne’s ögon. Rayne bestämmer sig för att förgöra Kagan och beger sig iväg för att hitta tre talismaner som tillsammans kan ge henne kraften att förgöra sin fader. Under sitt sökande stöter hon på Vladimir (Michael Madsen), Sebastian (Matthew Davis) och Katarin (Michelle Rodriguez) – tre stycken vampyrjägare från Brimstone-sällskapet som också är sugna på att nita Kagan.

Okej. Jag tänker gå rakt på sak. BloodRayne är inte en direkt skitdålig film.. men det innebär så klart inte att den är bra heller. Filmens koregrafi är fruktansvärd och rent utsagt skrattretande när skådisarna springer mot varandra för att stanna upp i ett par sekunder för att sedan börja veva med svärden. Effekterna är sisådär; blodutgjutelsen är helt okej och blodet skvätter åt alla håll (om än i ganska överdrivna fontäner) vilket gör filmens actiondelar hyfsat underhållande, medans de (få) CGI-effekter som används ser förjävliga ut, i sann Boll anda. Storyn är inte överdrivet intressant och händelseförloppet kunde lätt ha kortats ner lite grann för att filmen skulle ha blivit lite snabbare i svängarna.

Skådespelarlistan innehåller ett par ”stora” B-skådisnamn (samt ett par namn som faktiskt har varit med i större produktioner ett flertalet gånger) dessutom. Kristanna Loken visar tuttarna och är sisådär som Rayne – helt okej. Ben Kingsley ser vi inte så där fruktansvärt mycket av men agerar som han brukar. Michael Madsen ser ut att bara vilja lägga sig ner och få en hjärtinfarkt när som. Matthew Davis gör ett hyfsat jobb och slickar Loken på tuttarna. Michelle Rodriguez kan inte bestämma sig för en dialekt. Udo Kier spelar nån munk eller nåt och dör i vanlig ordning. Meat Loaf spelar härligt över och verkar inte ta produktionen allt för seriöst. Och Billy Zane dyker upp i en snabb roll som Rodriguez farsa – tror jag.

Ingen av de två första (utav tre, varav den tredje kom nyligen) filmerna kan kopplas samman på något som helst sätt till spelen de är baserade på – mer än att det handlar om en halv-vampyr som heter Rayne. Mjae.. njae.. jag föredrar jag nog faktiskt spelen före den här filmen, även om den duger att dötitta på om man verkligen inte har någonting annat i filmhyllan för tillfället. Läs också gärna H’s hyfsat korta recension av filmen här.

Barb Wire av J

Året är 2017. Ett andra inbördeskrig rasar i USA och det som tidigare kallades för den amerikanska kongressen styrs nu med fascistiska metoder. När en forskare – känd som Cora D. (Victoria Rowell) i motståndsrörelsen – bytt sida och försöker att ta sig till Kanada med hjälp av sin man Axel (Temuera Morrison) – en medlem i motståndsrörelsen – skickas agenter ut för att leta reda på henne och hämta in henne. Cora D. och Axel beger sig till den sista fristaden – Steel Harbor – för att leta reda på Axel’s gamla flamma, Barb Wire (Pamela Anderson) – ägare av nattklubben Hammerhead.. och prisjägare – för att försöka få hjälp.

B-action har alltid haft en viss charm i mina ögon. Såna där filmer som faktiskt kunde varit riktigt spektakulära, bara de haft en fetare budget – och Barb Wire är en sån film.. nästan.

Actionsekvenserna är rätt hyggligt gjorda och duger rätt gott för att vara en B-rulle och skådespelarna är rätt ok också med bland annat Udo Kier och Clint Howard i rollistan, utöver de redan nämnda. Men filmen lider även av en del problem och det största problemet är huvudrollsinnehaverskan: Pamela Anderson. Att de försökte lansera henne som actionhjältinna är nog någonting av det dummaste som gjorts under 90-talet. Att titta på henne när hon försöker spela hård och tuff framkallar mest fnissningar och gapskratt då hon verkligen inte kan agera som sådan. Fast å andra sidan kan man börja fundera om inte filmen är gjord mest för att visa Pamela’s urringning (vilket förekommer väldigt mycket) – och emellanåt även hennes bara bröst.

En annan sak som får mig att flina stort är effekterna. Dessa härliga B-effekter från 90-talet som ska föreställa framtidens utrustning blir mest töntiga och utgångna i dagens läge.

Anyway.. Barb Wire är en hyfsat ok och underhållande B-rulle, om man kan se mellan fingrarna när det gäller Pamela’s agerande – vilket jag gjorde efter ungefär halva filmen, då jag förstod att det inte skulle bli så mycket bättre än vad det redan varit.

http://www.imdb.com/title/tt0115624/

Far Cry av H

Min andra recension för dvdforum.nu publicerades häromdagen. Läs den om ni vill.