| Subcribe via RSS

The Mule av J

augusti 9th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Earl Stone (Clint Eastwood) är en ensam man i åttioårsåldern, en prisbelönt hortonom och krigsveteran boendes i Peoria, Illinois. Hans ex-fru Mary (Dianne Wiest) och dotter Iris (Alison Eastwood) har tagit avstånd från honom då han alltid låtit jobbet komma före familjen. Han har fortfarande god kontakt med sitt barnbarn Ginny (Taissa Farmiga) och vid ett besök på hennes bröllopsrepetition får han ett erbjudande om jobb som chaufför, som han tackar ja till.

Det Earl inte vet är att han precis har tackat ja till jobbet som knarkkurir för en mexikansk drogkartell. I takt med att hans ekonomiska problem skingras, så börjar Earls tidigare misstag att göra sig påminda. Frågan är bara om han har tid att ställa saker och ting till rätta innan lagens långa arm eller kartellens torpeder får tag på honom…

Hade det inte varit för att jag och min syster var på affären och kollade igenom filmhyllan de hade där för några dagar sedan hade det nog dröjt lite längre innan jag hade köpt hem och spanat in The Mule från 2018. Inte för att den inte tilltalade mig, utan för att jag faktiskt hade glömt att den hade släppts.

The Mule är i grunden inte en film som hade tilltalat mig om det inte vore för det faktum att Clintan var involverad i den – och spelade huvudrollen. Jag har alltid gillat honom som skådespelare och då det här möjligen kan vara hans sista film (han är trots allt nittio år, i skrivande stund) så blir det på något sätt ändå speciell. I alla fall för mig.

Filmen är välspelad och dess premiss blir stundtals spännande (och komisk) trots den lunkande takten filmen går i. Trots en speltid på nära två timmar känns filmen aldrig seg även om den har ett hyfsat långsamt tempo.

Filmen påminde mig en hel del om Gran Torino (recension av mig här, recension av H här), mycket tack vare att Clintan spelar en liknande karaktär där som här (även om han inte är fullt lika vresig och grinig i den här filmen). Att filmen påminner om Gran Torino har jag inget problem med överhuvudtaget då det är en film jag återkommer till med jämna mellanrum.

The Mule är en fin film som i grund och botten återspeglar lite grann på hur vissa lever sina liv; att de förkastar det som betyder någonting egentligen och inser det inte förrän de är på väg att förlora det. Tänkvärt. Rekommenderas.

No Comments

Fight Club av J

augusti 9th, 2020 | Postad i Film, Thriller

En ung man (Edward Norton) lever ett olidligt tråkigt liv och jobbar med att undersöka bilkrascher för att fastställa om bilföretaget han jobbar hos ska kalla tillbaka modellerna för att fixa problem som kan finnas med dem. Han lider även av kronisk sömnlöshet och besöker terapigrupper för de som överlevt olika sjukdomar eller andra trauman. När han möter Marla (Helena Bonham Carter), som likt honom varken är ett offer eller en överlevare, verkar hans liv bli lite mer uthärdligt.

Hans liv tar emellertid en ny vändning en dag när han möter den karismatiske tvålförsäljaren Tyler Durden (Brad Pitt) på flyget hem. Tyler verkar vara allt som han inte är och tillsammans skapar de en hemlig klubb enbart för män, där medlemmarna slåss bare knuckled mot varandra. Saker och ting börjar snart spåra ur och när han inser Tyler’s dolda agenda med klubben måste han acceptera den hemska sanningen att Tyler kanske inte är den han utger sig för att vara…

Sist jag såg Fight Club var i tonåren och om jag inte minns fel såg jag den bara en enda gång. Likförbannat kom jag ändå ihåg hur filmen slutade trots att det var nära tjugo år sedan jag såg den. Det här hade väl egentligen inte spelat så stor roll om det inte vore för det faktum att – som jag misstänker de flesta redan vet – filmen har ett slut som ska fungera som en bildlig käftsmäll till tittaren.

Vetskapen om hur filmen slutar gjorde ju inte den sämre, men med en speltid på två timmar och tjugo minuter blev den bitvis nästan outhärdlig då den är menad att vara konstig på ett sånt sätt att man ska få en känsla av ”Aha!” i slutet när förklaringen kommer – som lös med sin frånvaro tack vare att jag hade sett filmen för nästan tjugo år sedan. Dessutom tycker jag nog att uppbyggnaden i början av filmen pågick lite väl länge. Återigen, den fungerade bra första gången jag såg den i tonåren, men tack vare att jag visste vad som komma skulle så vart det mer en transportsträcka än någonting annat…

Med det sagt tycker jag att filmen är bra, men det känns samtidigt som att filmen är menad att bara ses en gång (såvida man inte har ett extremt dåligt minne). Den är sjukt välspelad och dess mörka humor fungerar överlag riktigt bra än idag, jag önskar bara att jag hade kunnat se den med ”nya” ögon och inte kommit ihåg vart allting var på väg.

Om du av någon outgrundlig anledning missat Fight Club så tycker jag att du ska se den. Det är en välgjord, skruvad och bitvis komisk thriller som vid den första titten är som att få ett knytnävslag i ansiktet – så man får väl se det som en rekommendation, antar jag.

No Comments

Guns Akimbo av J

augusti 9th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi

Miles (Daniel Radcliffe) är en loser. Han har ett uselt jobb utan några som helst framtidsutsikter, är fortfarande förälskad i sitt ex Nova (Natasha Liu Bordizzo) och fritiden spenderar han framför sin laptop och trollar folk på internet. Han snavar en dag över den senaste flugan på internet, Skizm och börjar genast trolla. Stort misstag. Skizm är nämligen en dödlig underground-tävling där det gäller att döda eller dödas inför en online-publik på miljoner.

Arrangörerna av Skizm uppskattar givetvis inte Miles’ trollande och efter att ha blivit kidnappad av gruppen vaknar han upp med pistoler fastnitade i händerna – och som Skizm’s senaste tävlande.

Jag hade hört en del delade åsikter kring Guns Akimbo, men hade på känn att det var en film jag personligen skulle älska efter att en bekant i en Facebookgrupp hade taggat mig i ett inlägg med trailern. Föga förvånande visade det sig att jag hade rätt.

Guns Akimbo är en ultravåldsam och over the top idiotactionrulle som bränner på i 200 knyck från början till slut med några enstaka kortare pauser här och där bara för att driva storyn framåt – som förvisso är väldigt generisk, men vem fan bryr sig om något sådant i den här typen av film? Harry Pot… erh… Daniel Radcliffe är suverän i huvudrollen som losern Miles och hans motståndare Nix, spelad av Samara Weaving, är fantastiskt överdriven och svincool. Marvel har ett och annat att lära från henne till deras kommande filmer – just saying…

Är du ute efter en skön berg-och-dalbana-rulle med tonvis av överdriven, ultravåldsam och galen action är Guns Akimbo filmen för dig och jag kan inte göra någonting annat än att ge den två tummar upp och en rekommendation.

No Comments

Trauma Center av J

augusti 8th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Under ett kvällspass går servitrisen Madison Taylor (Nicky Whelan) ut med soporna till containern bakom fiket hon jobbar på och blir vittne till hur en polisman blir ihjälskjuten av två oidentifierade män – och blir också träffad i benet av en kula. Hon blir snabbt inlagd på sjukhus och tvingas övernatta där.

Polisveteranen Steve Wakes (Bruce Willis), som var den ihjälskjutnes partner, begär att Madison ska placeras på en öde avdelning av sjukhuset under polisbeskydd för att minimera risken att gärningsmännen ska kunna komma åt henne i väntan på att få ut kulan ur hennes ben, som kan visa vem som låg bakom dådet. Problemet är bara att gärningsmännen är två korrupta poliser – som inte kommer sky några medel för att döda Madison och säkra kulan ur hennes ben.

Jag var på den lokala ICA Maxi butiken för några dagar sedan och tittade efter en TV att eventuellt köpa till sovrummet. Men istället för att gå därifrån med en TV kom jag istället hem med Trauma Center, från 2019.

Till att börja med tycker jag att premissen i filmen är suverän – mycket tack vare att den påminner en del om slasherfilmer som utspelar sig på sjukhus, vilket är något jag älskar. Utförandet är det dock lite sisådär med. Uppbyggnaden är hyfsat lång och vissa av skådespelarinsatserna är styltiga på sina ställen – i synnerhet Bruce Willis’ skådespel, som bitvis känns extremt trött och ointresserad av att egentligen vara med i filmen. Nicky Whelan gör troligtvis den bästa insatsen av allihop i filmen och får de scener som är menade att vara spännande att funka överlag.

Trauma Center är inte dålig, men den är å andra sidan ingen kioskvältare heller. Hade filmen varit tio, femton minuter kortare och haft en lite snabbare uppbyggnad och mindre styltigt skådespel bitvis så hade den nog fungerat bättre än som vilken dussinthriller som helst. Det är en okej film överlag, men det är ingenting jag kommer ha någon större brådska att se om.

No Comments

Phone Booth av J

augusti 8th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Stu Shepard (Colin Farrell) är en rappkäftad New York publicist som slingrar sig ur problem och lögner med hjälp av hans charm och karisma. När han en dag svarar i telefonen i en telefonkiosk finner han sig i en dödlig lek med en livsfarlig men intelligent psykopat (Kiefer Sutherland) med ett krypskyttsgevär som kräver av honom att han ska berätta sanningen för sin fru Kelly (Radha Mitchell), som han är otrogen mot tillsammans med sin flickvän Pamela (Katie Holmes). Det dröjer inte länge innan situationen eskalerar och New York polisen dyker upp, som begär att Stu ska kliva ut ur telefonkiosken. Men hur han ska kunna göra det, då han kommer att bli ihjälskjuten om han lägger på luren?

Phone Booth är en sån där film jag såg hos den sedan länge nedlagda videobutiken när den kom men var samtidigt inte en film som tände något större intresse hos mig. Jag hade nog aldrig heller sett filmen om det inte vore för det faktum att den slank med i en beställning jag gjorde på nätet för ett par månader sen.

Hur som helst så visade sig Phone Booth vara en film helt i min smak. Dess korta speltid på knappt åttio minuter gör den till en intensiv och tight nagelbitare som susar förbi utan några som helst bekymmer.

Jag har alltid gillat thrillers som utspelar sig under majoriteten på en och samma plats och Phone Booth är inget undantag i den subgenren. Den är välspelad, intensiv och underhållande – om än inte nämnvärt explosiv. Hur som helst så är det en åttio minuter intensiv thriller som gjorde att jag satt som på nålar. Rekommenderas.

1 Comment

Brahms: The Boy II av J

augusti 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

No Comments

Sonic The Hedgehog av J

juli 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi

Sonic (Ben Schwartz’s röst) är född med en väldigt speciell kraft: han kan springa i överljudshastigheter. Han är dessutom en blå igelkott. Som ett barn finner han sig jagad av en stam av myrpiggsvin som är ute efter hans krafter, vilket gör att han tvingas lämna sin hemvärld med hjälp av en magisk ring.

Tio år senare har han tillsynes funnit ett nytt hem på planten Jorden – närmare bestämt i den lilla hålan Green Hills, Montana, där han i hemlighet har observerat och idoliserat den lokala sheriffen, Tom Wachowski (James Marsden) och hans veterinärflickvän Maddie (Tika Sumpter), ovetandes om att de har planer på att flytta till San Francisco då Tom har fått ett nytt jobb som polis där. Ledsen över att tvingas ständigt vara ensam lyckas han av misstag utlösa en gigantisk eletronisk chockvåg efter att ha sprungit i överljudhastighet som slår ut all elektricitet i de nordvästra delarna av USA, vilket snabbt blir uppmärksammat av regeringen som skickar ut den smått underlige, men briljante, Dr. Robotnik (Jim Carrey) för att ta reda på orsaken till händelsen – som samtidigt har en egen agenda. Efter att ha tappat ringarna som kunde hjälpt honom att ta sig ifrån Jorden slår sig Sonic ihop med Tom för att hämta ringarna som nu finns i San Francisco, med Dr. Robotnik hack i häl.

Jag har alltid varit ett stort fan av Sonic The Hedgehog spelen till Sega Megadrive (Genesis i USA) och av karaktären Sonic. Som liten köpte jag nästan alla (jag missade något enstaka nummer) serietidningar de gav ut som var baserade på Sonic SatAM TV-serien och även om jag bara lyckades se något enstaka avsnitt av den TV-serien då den enbart visades på TV3 (vilket var en av de kanaler vi inte hade hemma) så älskade jag varenda minut av den som jag faktiskt fick se när jag var på besök hos släktingar.

Det var över tjugo år sedan och mitt intresse för karaktären har väl inte direkt försvunnit, men jag var ärligt talat inte speciellt upphetsad över nyheten att en live-actionfilm med Sonic skulle komma när Paramount släppte den nyheten. Jag var mest fundersam på hur de skulle kunna skriva ihop ett manus som faktiskt skulle fungera. När filmen väl släpptes visades den enbart tidigt på eftermiddagen på min lokala biograf och om jag inte minns fel visade de den enbart dubbad till svenska bortsett från två föreställningar – mitt i veckan då jag inte kunde gå och se filmen tack vare jobb.

Med allt det sagt så har jag nu alltså slutligen sett filmen – och jag gillade den. Den kommer inte gå till världshistorien på något som helst vis, men det är en underhållande, charmig och lättsam action-komedi som fungerar alldeles utmärkt. Jag vet inte hur mycket de yngre tittarna skulle få ut av filmen, men för oss som växte upp med Sonic är det lite av en nostalgitripp om än i nya kläder. Sonic har samma personlighet som han har i de senare spelen och i SatAM serien; han är rapp i truten, snabb i benen och är överlag en jäkligt skön karaktär. Jim Carrey är rolig som Dr. Robotnik och han gör karaktären riktigt bra, även om hans utseende inte riktigt stämmer överens med källmaterialet förrän mot slutet av filmen.

Filmens story är ganska generisk och filmen bjuder nästan inte på några överraskningar alls, men det är å andra sidan inget större problem för den här typen av film heller. Filmen bjuder på skapligt explosiv (men barnvänlig) action och snygga effekter. Designen på Sonic är riktigt välgjord, men man får samtidigt ha i åtanke att han hade kunnat se helt annorlunda ut då Paramount beslutade att skjuta upp releasen av filmen med ett halvår för att göra om designen på honom då den första designen blev ratad med ett stort R av fans på internet. Hade de släppt filmen med originaldesignen hade antagligen filmen bombat stenhårt vid dess release – istället drog den in nästan det dubbla av sin budget bara i USA. Smart drag av Paramount. Detta har också medfört att en uppföljare redan är i produktion och verkar ska få sin release 2022.

Jag gillade i alla fall Sonic The Hedgehog. Den är inte speciellt märkvärdig och kanske inte tilltalar de som aldrig varit i kontakt med karaktären Sonic, men för mig som växte upp med honom och de första tre, fyra spelen han var med i så var det som att känna pustar från en enklare och lugnare tid. Rekommenderas.

No Comments

Dreamaniac av J

juni 8th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Adam (Thomas Bern) är hårdrockare – och deltids-satanist. Efter att ha läst ur en bok med svart magi framkallar han Lily (Sylvia Summers) – en succubus – som tar kontrollen över honom. Senare samma kväll dyker hans flickvän och hennes syster upp för att ha en fest för systerns förening. Tillsammans med festdeltagarna dyker även Lily upp och snart börjar blodet att flöda.

Dreamaniac är en övernaturlig direkt-till-video slasherfilm från 1986 som inte visar på speciellt mycket kompetens varken framför eller bakom kameran. Manuset är bedrövligt och det känns som att de spelat in filmen på ett första utkast av ett manus istället för ett färdigställt. Det kändes helt ärligt som att det fattades tio minuter speltid för att man skulle få någon som helst klarhet i vad fan som egentligen hände i början av filmen.

Skådespelarna är inget vidare heller. Deras prestationer varierar från bedrövliga till skrattretande, men det här var å andra sidan inte en stor Hollywood produktion heller. Jag kan se mellan fingrarna på deras prestationer helt enkelt, mest för att jag skrattade åt deras styltiga replikskiften. Effekterna såg helt okej ut för den här typen av lågbudgetfilm och var kanske den bästa aspekten med hela filmen när jag tänker efter.

Filmens regissör, David DeCoteau, har en rätt intressant filmhistoria bakom sig. Han började som porrfilmsregissör i mitten av 80-talet och gjorde Dreamaniac i mitten av sin karriär. I slutet på 80-talet och i början av 90-talet spelade han in en handfull B-filmer för att sedan gå över till softcore porrfilmer – med någon enstaka hårdporrfilm inslängd i mixen. Från kring mitten av 90-talet och framåt har sedan koncentrerat sig på att göra B-filmer och TV-filmer, vad jag har kunnat hitta. Han gick även under flertalet pseudonymer som regissör, däribland flera kvinnliga namn, men han verkar även ha varit aktiv som producent åt B-filmer under sin period som softcore porrfilmsregissör. The more you know.

Dreamaniac är en ganska bedrövlig film på alla sätt och vis. Den har en viss charm tack vare dess uselhet, men det är verkligen ingenting jag skulle rekommendera någon att se.

No Comments

La casa con la scala nel buio av J

juni 8th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kompositören Bruno (Andrea Occhipinti) jobbar på soundtracket till en ny skräckfilm och har hyrt in sig i ett hus på landsbygden för att få jobba ostört. Efter en rad underliga händelser – däribland försvinnandet av två kvinnor – börjar Bruno misstänka att en galning går lös.

Om jag skulle använda ett ord för att beskriva La casa con la scala nel buio – eller A Blade In The Dark – så skulle nog det ordet vara ojämn. Filmen bjuder på en riktigt tät atmosfär och de scener som är spännande är riktiga nagelbitare samtidigt som filmen innehar kanske en av de mest brutala mordscenerna från 80-talets skräckfilmer.

Men samtidigt som den har allt det så har även filmen bedrövlig dubbning, ljudsättningar som är helt åt helvete och en speltid som nog hade mått bra av att kortats ned med tjugo minuter. Filmen har ett flertal utfyllnadsscener där de bygger upp inför att något ska hända, men där slutklämmen visade sig inte ge någonting överhuvudtaget.

Usel dubbning och ljudsättningar som är åt helvete är väl en del av de gamla italienska skräckfilmerna och är något man får räkna med (det är till en viss del charmen med den här typen av filmer så klart), men poänglösa scener som bara är där för att fylla ut speltid drar ner betyget i mina ögon oavsett vilken typ av film det är. Jag finner det dock ganska komiskt hur snabbt slutet på filmen är jämfört med dessa utfyllnadsscener.

Jag har lite blandade känslor kring A Blade In The Dark. Den är inte tillräckligt bonkers och over the top för att skratta åt, men den är å andra sidan inte tillräckligt välgjord för att jag ska ha någon större brådska att se om den. Kort sagt; jag gillar filmen, men jag kan samtidigt inte förbise dess problem.

No Comments

Polaroid av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Högstadieeleven och ensamvargen Bird Fitcher (Kathryn Prescott) har ett intresse för fotografering och får en dag en gammal polaroidkamera av sin vän Tyler (Davi Santos). Det hon inte vet är att kameran besitter en mörk bakgrundshistoria och efter att ha tagit fotografier på några av sina vänner inser hon det omöjliga; de som har blivit fotograferade med kameran dör kort därpå…

Polaroid från 2019 är en remake av en kortfilm med samma namn från 2015, som skrevs och regisserades av norske Lars Klevberg – som regisserade den här långfilmsversionen av samma story och remaken av Child’s Play (recenserad här) från förra året.

Långfilmsversionen av Polaroid är hur som helst väldigt PG-13. Det är inget gore, alla jumpscares går att förutses ungefär tre timmar innan de inträffar och filmen på det stora hela är inte ett dyft läskig. Med det sagt gillade jag ändå filmen. Dels för att det är en variant på den gamla berättelsen om en fördömd polaroidkamera (som finns i otaliga versioner och som alltid har fängslat mig av någon anledning) och dels för att.. ja, jag vet inte riktigt. Filmen kändes mysig på något sätt. Det är en lättsam skräckfilm helt enkelt och man behöver knappast använda hjärnan när man tittar på den.

Jag är antagligen fel målgrupp för filmen, men jag gillade den lättsamma tonen, att filmen inte tog tusen miljoner år på sig att bygga upp handlingen (hur generisk och förutsägbar den än var) och så klart det jag nämnde här ovanför; att det är en adoption av polaroidkameran från helvetet. Rekommenderas om man vill ha en lättsammare skräckfilm.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud