| Subcribe via RSS

The Purge – Season 1 av J

januari 17th, 2019 | Postad i Action, Drama, Thriller, TV

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

No Comments

Avenging Force av J

januari 5th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

När den pensionerade Secret Service agenten Matt Hunter (Michael Dudikoff) stoppar ett attentat mot hans vän Larry Richards (Steve James), som kandiderar för en plats i Louisiana senaten, blir han ett mål för Pentangle – en högerextrem terroristgrupp med kopplingar till affärsvärlden och högerpolitiker. Hungrande efter hämnd skyr de inga som helst medel för att ge igen på Hunter, varpå de bestämmer sig för att kidnappa hans tolvåriga syster och tvinga in Hunter i en dödlig katt-och-råtta-lek i Louisiana’s träskmarker.

Avenging Force från 1986 är uppföljaren till en av 80-talets bästa actionfilmer; Invasion U.S.A. med Chuck Norris. Enda kopplingen till sin föregångare som den här filmen har är karaktären Matt Hunter. Vad jag har förstått det som var Chuck Norris menad att återvända i den här filmen som just den karaktären, men då han hoppade av projektet och då Michael Dudikoff var ”het” just då efter att ha medverkat i American Ninja året innan (för att inte tala om att han hade fysiken för rollen) så gick rollen oavkortat till honom – i alla fall som jag har förstått det.

Personligen föredrar jag Invasion U.S.A. över Avenging Force. Anledningen till det är att jag föredrar skjutningar/explosioner i mina nonsens-actionfilmer över folk som slår varandra på käften. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar martial arts filmer, men jag sätter mig hellre och tittar på en film där det är explosioner var tioende minut än en film där det är bunkaslagge under samma tidsspann.

Actiondelarna i Avenging Force fungerar helt okej, men jag hade föredragit om det hade varit lite mer pang-pang än vad det är. John P. Ryan är filmens höjdpunkt varenda gång gubben kliver in framför kameran och något som slog mig när jag såg den här filmen var hur jävla bra Ryan faktiskt kunde spela psykopat på film när han fortfarande var i livet. Hade Avenging Force varit en fristående film (vilket den enkelt hade kunnat varit igenom att de bara hade ändrat Dudikoff’s karaktärs namn till något annat) hade jag nog gillat den mer då jag inte hade haft besväret att hela tiden jämföra den med Invasion U.S.A. – som trots allt är en av mina favoriter bland nonsens-actionfilmerna som kom under det härliga 80-talet.

Jag gillar Avenging Force, men ställer jag den bredvid Invasion U.S.A. bleknar den bort lite grann i mina ögon. Tar man för vad den är så är det en okej actionfilm att spendera i runda slängar hundra minuter framför.

Läs gärna också min över tio år (!) gamla recension av Invasion U.S.A.

No Comments

Quicksilver Highway av J

januari 3rd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I en trasig bil på en öde Nevada landsväg väntar en ung brud på att hennes man ska återvända med hjälp. Från ingenstans dyker Aaron Quicksilver (Christopher Lloyd), en underlig och verklighetsfrämmande man upp. Till en början är den nygifta kvinnan tacksam över att ha fått sällskap, men tacksamheten byts snart ut mot rädsla då den gamle mannen börjar berätta en bisarr berättelse om en resande försäljare som kommer över ett par mycket speciella skallrande tänder på fötter och hans möte med en underlig liftare.

Senare stöter en ficktjuv på Aaron Quicksilver också. Den här gången har han en annan ohygglig berättelse att framföra – berättelsen om Dr. George (Matt Frewer), en skicklig plastikkirurg vars händer har börjat utveckla ett eget sinne och bestämmer sig för att göra uppror mot honom.

Quicksilver Highway är en gjord för TV anthology film från 1997, regisserad och skriven av Mick Garris (som skrev och regisserade Critters 2, regisserade Psycho IV: The Beginning, Sleepwalkers och Desperation samt skrev The Fly II och Hocus Pocus) och producerad av bland annat John McTiernan (som regisserade bland annat Predator, Die Hard, Die Hard With A Vengeance). Filmen är baserad på berättelserna Chattery Teeth, skriven av Stephen King och The Body Politic, skriven av Clive Barker.

Quicksilver Highway är troligtvis en av de mest oengagerande anthology filmerna som finns. Filmen är inte dålig, men den är inte alls lika underhållande som anthology filmer överlag brukar vara. Jag har inte läst novellerna av varken King eller Barker, men jag misstänker ganska starkt att bägge antagligen är betydligt bättre på pappret än på TVn.. så att säga. Ska jag behöva välja mellan de två berättelserna är Chattery Teeth den starkaste av dem. Den har en gnutta spänning i sig och praktiska effekter, medan The Body Politic känns mestadels flamsig och använder sig av CGI-effekter som är så förlegade att 90-talet precis ringde och ville ha tillbaka dem. Det som räddar filmen från ett fullständigt fiasko är väl skådespelarinsatserna som, överlag, är bra.

Är man sugen på en anthology film så skulle jag rekommendera att kolla någon annanstans – det finns betydligt bättre filmer där ute i den här subgenren.

No Comments

Cat’s Eye av J

januari 3rd, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tre berättelser om skräck och spänning involverande en mystisk kringdrivande katt som försöker att hitta en liten flicka som är i trubbel. I ”Quitters Inc.” blir katten upplockad av en medhjälpare till den skumme New York City doktorn Vinny Donatti (Alan King), vars metoder att få folk att sluta röka är minst sagt annorlunda. Hans senaste klient, Dick Morrison (James Woods), kommer ganska snart till insikt med vilka fruktansvärda konsekvenser han kommer att få utstå om han fuskar med sin avvänjning från cigaretter. I ”The Ledge” blir katten upplockad av Cressner (Kenneth McMillan), en skum Atlantic City miljonär som tvingar hans frus älskare tennisproffset Johnny Norris (Robert Hays) att gå gå runt på utsidan av hans takvåning i ett höghus. I ”General” anländer katten slutligen till Wilmington, North Carolina, där den blir hittad av Amanda (Drew Barrymore) – den unga flickan som behöver kattens hjälp. Det hon behöver skydd från är ett litet ondskefullt troll som bosatt sig bakom golvlisten i hennes rum.

Cat’s Eye är – för dig som inte förstått det redan – en anthology skräck-komedi från 1985, regisserad av Lewis Teague (som två år tidigare regisserade filmadoptionen av Stephen King’s Cujo) och skriven av Stephen King. Två av berättelserna – Quitters Inc. och The Ledge – är baserade på noveller King skrev under 70-talet. The Ledge publicerades för första gången i Juli, 1976 i Penthouse medan Quitters Inc. publicerades för första gången i King’s samlingsroman Night Shift – med bland annat Graveyard Shift, Children Of The Corn, The Mangler och Sometimes They Come Back. Berättelsen General är skriven unikt för filmen. Så, med allt det sagt, hur är filmen?

Cat’s Eye är en film jag sett om några gånger genom åren och ska jag vara ärlig var jag stensäker på att jag hade skrivit en recension på den – men icke. Hur som helst så är det en film jag alltid har gillat, även om anledningarna till att jag gillat filmen skiftat genom åren.

När jag var yngre tyckte jag att den tredje och sista berättelsen var den bästa – det var ju trots allt ett monster i den – medan jag nu i en äldre ålder tycker de två första berättelserna är bättre och mer underhållande. Att filmen går från att vara baserad i verkligheten (typ) i en timme för att sedan plötsligt styra ut i lala-land fungerar inte riktigt för mig nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sista berättelsen, vilket jag faktiskt gör, men jag tycker å andra sidan att det är den svagaste delen i filmen.

Jag gillar Cat’s Eye och har alltid gjort det. Att ha en katt som den röda tråden igenom berättelserna är ett intressant koncept och det håller under större delen av speltiden. Filmen är inte i samma liga som exempelvis Creepshow filmerna, men det är överlag en underhållande och ganska kul anthology film. Rekommenderas.

No Comments

Bloody New Year av J

december 31st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp brittiska ungdomar går på grund med sin segelbåt och blir tvungna att simma i land till en ö. Väl på ön hittar de ett tillsynes övergivet hotell som är dekorerat för nyårsafton – det som gör det hela ännu märkligare är att det är mitt i sommaren…?! Det dröjer inte speciellt länge innan underligheter börjar inträffa i hotellet och gruppen inser att de svävar i livsfara.

Jag har alltid varit ett fan av Norman J. Warren sedan jag såg Alien klonen Inseminoid (recenserad här), från 1981, för första gången på sönderklippt hyr-VHS för omkring tjugo år sedan (vilket är en film jag tittar om till och från på min brittiska oklippta dvd). Sedan dess har jag även kommit över hans övernaturliga protoslasher Terror, från 1978, som jag gav ett halvljummet betyg i min recension. Så nu när det är nyår och allt så tyckte jag att det var dags att spana in Warren’s Bloody New Year från 1987, som var den sista filmen han gjorde innan han drog sig tillbaka fram till 2007.

Bloody New Year är en fullkomligen bonkers och underlig mash-up av slasher, hemsökt hus och zombies. Vill man beskriva filmen på ett extremt enkelt sätt kan man även säga att filmen är en Evil Dead rip-off med vissa små element ur slashergenren instoppat här och där. Filmen är i stort sett nittio minuter nonsens och skäms inte över det heller. Filmen är bitvis extremt cheesig och underhållande, men dippar på sina ställen och blir lite långdragen och tappar gnistan lite grann.

Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om direkt, men fungerar med hur resten av filmen är i åtanke. Effekterna är, förvånansvärt nog, ganska bra när de väl är i bild, men tack vare att de fegat ur (antagligen tack vare att budgeten inte tillät dem) så försvinner vissa sceners punch-line lite grann (så som när en person får huvudet slafsat med en båtmotor, vilket är helt off-screen).

Bloody New Year är en märklig film, men den lyckas samtidigt underhålla så pass att filmens nittio minuter svischar förbi utan några större bekymmer. De stunder då filmen blir långdragen känns mest som fartgupp och är över innan man tappat intresset för vad som händer i filmen. Det är inte en bra film, men den är så pass genomkorkad och dum att det är svårt att inte sitta och fnissa till den. Rekommenderas med vissa reservationer.

No Comments

Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann av J

december 25th, 2018 | Postad i Film, Komedi

Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda – en läsk ryssarna lyckades framställa efter ett missöde involverande Allan, som var dubbelagent under Kalla Kriget – blir det fart på gänget igen då läsken är slut och receptet finns undangömt någonstans i Europa. Allan och hans vänner beger sig således iväg för att leta reda på det – dessvärre är de inte de enda som är ute efter det.

Efter succén med filmatiseringen av Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann (recenserad här) var det väl oundvikligt med en uppföljare och tre år efter att den första filmen kom så uppföljaren; Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann. Min mor köpte den här filmen för omkring ett halvår sen eller så för att vi skulle se den och det har tagit fram till nu innan vi hade tid att sätta oss och se den och… mja… den är i mitt tycke okej, likt den första filmen. En del skämt är väldigt roliga medan andra faller väldigt platt och det hela känns smått ansträngt bitvis om jag ska vara helt ärlig.

Nå, överlag är Hundraettåringen… en okej film för vad den är; en cash-cow som bitvis fungerar väldigt bra och bitvis inte gör det. Har man sett första (vilket man borde ha gjort om man ska se den här filmen) så vet man på ett ungefär vad man får här. Det finns sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

O’Hellige Jul! av J

december 22nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De tre omaka vännerna Eline (Eline Aasheim), Magne (Magne Steinsvoll) och Per-Ingvar (Per-Ingvar Tomren) förbereder sig för julfirandet och gör allt man brukar göra; klä granen, koka glögg bestående av femton olika spritsorter och supa sig dyngfulla på den hemmagjorda glöggen. Samtidigt håller en psykotisk galning (Tormod Lien) på att avsluta de sista förberedelserna innan han ska slå till mot trion och genomföra det här årets julslakt.

Jag minns inte hur jag kom över O’Hellige Jul! (eller Christmas Cruelty! som den även är känd som) mer än att jag fick lov att bege mig ut på Google för att hitta på filmen – varpå jag beställde den direkt från skaparna, om jag inte misstar mig helt. Det här var hur som helst någon gång förra hösten men det har tagit mig ända till nu innan jag stoppade in den i dvdspelaren och.. ja.. vad finns det egentligen att säga om filmen?

O’Hellige Jul! är inte en regelrätt slasherfilm, utan mer en underlig hybrid mellan home invasion, slasher och torture porn med en del grafiska och riktigt våldsamma scener. Filmen är hyfsat välspelad och produktionen i sig är ganska bra med tanke på deras budget (det förekommer inget CGI överhuvudtaget här utan enbart praktiska effekter, vilket är tacksamt). Det jag störde mig på var att det egentligen inte fanns något direkt manus att tala om här, vilket jag nu i efterhand efter att ha läst lite grann om filmen har förstått det som att det var en del av skaparnas vision – att göra en film med ett ofullständigt manus under produktionen. Deras idéer bakom projektet är intressanta, men att exempelvis inte ha ett fullständigt manus medan man spelar in en film brukar resultera i katastrofala resultat i nio av tio fall – vilket tyvärr syns lite grann här mellan prologen och fram tills dess att mördaren kommer igång i den sista halvtimmen av filmen.

Som en lågbudget skräckfilm fungerar O’Hellige Jul! rätt okej, men jag har svårt att tro att jag kommer återbesöka den nästa jul då det finns betydligt mer lättsinta och mer underhållande julskräckfilmer där ute.

No Comments

Bad Santa av J

december 22nd, 2018 | Postad i Film, Komedi

En gång om året rycker det kroniskt deprimerade, misantropiska och alkoholiserade vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) sig upp för att slå sig samman med sin kompanjon, tillika dvärg, Marcus (Tony Cox). Deras plan är enkel men genialisk: Willie, som en varuhustomte, och Marcus, som hans anförtrodda alv-hjälpreda, använder den här täckmanteln för att bryta sig in i varuhusens kassaskåp för att sno deras julkassor, vilket har fungerat perfekt i nära åtta år.

Den här gången har dock deras plan börjat krackelera tack vare Willie’s professionella inkompetens i kombination med att den hökögde säkerhetschefen för varuhuset de valt ut som sitt nästa mål kan riskera att förstöra deras täckmantel – och ovanpå allt det har Willie lyckats finna tiden att skapa en form av vänskap med den ensamme och mobbade pojken Thurman (Brett Kelly), som tror att Willie är den riktiga Jultomten. Kommer Willie och Marcus att klara sig undan till nästa Jul? Eller är det här det året då den dynamiska duon åker fast?

Jag minns så väl när Bad Santa släpptes i Sverige. ALLA hade sett den och hade de inte sett den så skulle de till att se den. Ja, alla förutom jag så klart. Jag har nämnt det i några tidigare recensioner att jag väldigt ofta är sen till festen när det kommer till populära filmer och Bad Santa är verkligen inget undantag. Det här var min första titt av filmen och hade jag ärligt talat kunnat sparka mig själv i häcken hade jag antagligen gjort det för att jag inte har sett filmen tidigare, då det här är den typen av komedi som träffar helt rätt hos mig.

Bad Santa är vulgär, högljudd, snuskig och allmänt galen. Skådespelarna är suveräna (och Lauren Graham, som bartendern som går igång på karlar i jultomtedräkt, är fantastiskt snygg här). Thornton’s prestation snor givetvis hela showen och även om hans karaktär är en riktig jävla gris så ser man allt eftersom hur han, om än motvilligt, faktiskt har ett stort hjärta trots att hans syn på livet är allt annat än positiv. Även om karaktärsutvecklingen är rätt förutsägbar så fungerar den väldigt bra här, helt enkelt.

Bad Santa är nittio välvärda minuter för oss vuxna tittare med lite grövre humor. Rekommenderas.

2 Comments

Blood Beat av J

december 21st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Claudia Peyton) och hennes pojkvän Ted (James Fitzgibbons), tillsammans med Ted’s syster Dolly (Dana Day), har beslutat sig för att spendera julen hos Ted’s mor Cathy (Helen Benton) och hennes pojkvän Gary (Terry Brown) ute på vischan i Wisconsin. Kort efter deras ankomst börjar Sarah att känna en underlig närvaro kring henne och snart börjar en mystisk gestalt i en samuari rustning att ha ihjäl lokalbefolkningen.

Vad i helvete var det jag precis tittade på…….??? Blood Beat är en (tidigare) obskyr och mycket bisarr övernaturlig slasherfilm från 1983 av Fabrice A. Zaphiratos – vilken är hans enda credit som regissör. Filmen är fullkomligen bonkers och skiter fullständigt i att förklara någonting alls vad som händer i filmen – och det händer en hel del här efter den ganska sega inledningen på 35 minuter.

Att anden av en sedan länge död japansk samuari krigare vandrar runt i Wisconsin gör det av precis samma anledning som Sarah och Cathy har en oförklarad telepatisk länk; för att den kan det. Sen har vi det faktum att Sarah får orgasm varje gång samurai krigaren mördar någon och att Cathy’s barn också verkar besitta samma.. krafter.. som hon själv, vilket de visar i de sista 2 minuterna av filmen. Det här är dessutom bara ett axplock av alla märkligheter som inträffar i filmen…

Blood Beat är en bedrövlig och osammanhängande film utan några som helst svar, men samtidigt tycker jag också att det är det som är dess charm. Skådespelarna, manuset och effekterna (speciellt de billiga optiska effekterna som fick mig att garva) är givetvis bedrövliga men tack vare hur bonkers och all over the place filmen är så lyckades den ändå på något mycket underligt sätt fängsla mitt intresse efter att jag tagit mig igenom den söliga inledningen.

Jag gillade Blood Beat. Det är inte en bra film på något som helst vis, men det är en härligt urflippad idiot-slasher från det goa 80-talet. Rekommenderas till slasher-fans.

No Comments

Deadly Little Christmas av J

december 15th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På Juldagen blir en ung pojke inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha uppenbarligen mördat sin far och hushållerskan medan de hade sex. Femton år senare lyckas den nu vuxna pojken att rymma, samtidigt som en mystisk figur i en röd mask börjar att genomföra tillsynes slumpartade mord i pojkens och hans familjs närhet.

Jag har ingen som helst lust att lägga ner speciellt mycket mer tid än vad jag redan gjort på Deadly Little Christmas så här kommer det; filmen är ren dynga. Manuset är skrivet av Captain Obvious och har man inte bott under en sten de senaste fyrtio åren är det löjligt enkelt att luska ut vem som är mördaren tio minuter in – synd bara att filmen är åttio minuter. Skådespelet är bedrövligt och effekterna (som man knappt ser röken av) är inte speciellt mycket mer att hänga i julgranen… pun intended.

Jag kan hantera uselt skådespel, usla effekter och ett uselt manus, men jag kan verkligen inte hantera tristess när jag sitter och tittar på film – i synnerhet inte lågbudgetfilmer. Deadly Little Christmas tillhör den sistnämnda skaran och är ren skit. Se något annat.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud