| Subcribe via RSS

Last Dance av J

januari 17th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Baren Kenny’s Palace har blivit utsedd till att vara värd för den direktsända TV-danstävlingen Miss DTV 1991, där en handfull lättklädda damer ska dansa inför TV-publik som ska rösta på dem. Det ingen hade räknat med är att en galning har bestämt sig för att tunna ut konkurrensen bland de deltagande genom att ha ihjäl dem en efter en.

När man djupdyker i slasherfilmsgenren så får man räkna med att man stöter på en del filmer som inte bara är bortglömda utan också inte särskilt bra. Last Dance från 1992 är just en sån slasherfilm; den är bortglömd och inte speciellt bra.

Det största problemet filmen har är att majoriteten av alla mord inträffar off screen och även om en handfull dialoger fick mig att garva till var filmen överlag inte jätteengagerande. Det blir aldrig spännande eller nämnvärt intressant egentligen, utan bitvis småtråkigt. Skådespelet är i alla fall helt okej för den här typen av film, även om det inte direkt höjer filmens kvalitéer nämnvärt.

Nåja. Även om Last Dance inte engagerade mig i någon större utsträckning så finns det å andra sidan definitivt sämre filmer där ute. Som en trashig direkt-till-VHS skräpfilm är den väl okej, även om jag tvivlar på att jag kommer att se om den.

No Comments

The Wind av J

januari 12th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När deckarförfattaren Sian Anderson (Meg Foster) anländer till den avsides belagda byn Monemvasia i Grekland blir hon varnad av Elias Appleby (Robert Morley), den pompösa brittiska husvärden hon hyr av, om två saker; vinden, som blir farligt stark nattetid och Phil (Wings Hauser), hans sliskige och underlige amerikanska vaktmästare.

När natten så gör sitt intrång och vinden börjar vina blir Sian vittne till hur Phil begraver Elias i en grund grav i trädgården på framsidan av huset, varpå hon snart finner sig i en situation som kan liknas vid de berättelser hon själv skriver om i sina böcker…

Jag hade förväntat mig någonting betydligt mer trashigt när jag satte mig för att se The Wind – eller Edge Of Terror som den hette i England – men blev rätt överraskad av hur välgjord och spännande filmen var, trots att den tar allt vad som heter logik och slänger ut det genom ett fönster. Filmen hade kanske kunnat varit fem, tio minuter kortare förvisso då några scener pågår en aningen för länge, men jag skulle säga att filmen är överlag en bra och hyfsat intensiv liten slasher med en handfull spännande jaktscener. Meg Foster är (utöver jäkligt snygg) bra i huvudrollen och Wings Hauser både tuggar på kulisserna och äger varenda scen han dyker upp i.

The Wind är inte felfri och har en hel del logiska luckor i sig, men den gjorde mig glatt överraskad och jag kan inte göra annat än att ge den en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Malignant av J

januari 11th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den gravida Madison’s (Annabelle Wallis) värld vänds upp och ned i en handvändning efter att ett mystiskt inbrott resulterat i hennes makes död och att hon återigen fått ett missfall. Inte långt efter börjar hon få paralyserande syner av brutala mord – mord som senare visar sig inträffa på riktigt…

Malignant är en av de där filmerna jag såg trailers för när jag var på bio i slutet på förra sommaren och jag hade väl egentligen inga planer på att skynda med att se den, men efter att ha hört en del bra om den hamnade den på min ”att se” lista rätt snabbt. Tyvärr hann jag aldrig se den på bio, vilket är något jag ångrar nu i efterhand då det visade sig att Malignant var en film som föll mig alldeles utmärkt i smaken.

Går man in i Malignant i tron om att se en gravallvarlig modern skräckfilm – likt de flesta andra skräckfilmer James Wan regisserat tidigare – lär man bli ganska besviken när sluttexterna väl börjar rulla. Filmen börjar förvisso på en ganska seriös not, men allt eftersom den rullar på byts den seriösa tonen ut och hela filmen blir i slutändan fullkomligen bonkers – och jag älskade det.

Kort sammanfattat; Malignant är God Underhållning och jag kan inte göra annat än att ge den en varm rekommendation. Se den innan du läser någonting annat om den. Du kan tacka mig sen.

No Comments

Cruising av J

januari 4th, 2022 | Postad i Film, Thriller

Efter att flera homosexuella män blivit mördade i New York’s S&M och läder distrikt får den unga polisen Steve Burns (Al Pacino) i uppgift att gå undercover och agera lockbete för att försöka hitta mördaren. Nu, arbetandes nästan helt isolerad från sin avdelning, blir han tvungen att lära sig de komplexa reglerna och signalerna som används i den här lilla subkulturen och allt medan han är borta från sin flickvän Nancy (Karen Allen) börjar hans jobb att förändra honom…

Cruising från 1980, regisserad av William Friedkin (som regisserade The Exorcist sju år tidigare) och baserad på en bok med samma titel från 1970, skriven av New York Times reportern Gerald Walker. Jag hade hört en del bra saker om Cruising innan jag satte mig för att se den och visst är det en bra film – överlag. De största problemen jag har med filmen är dess speltid och dess slut. Vissa scener hade i mitt tycke kunnat kortats ned en aning; inte för att de inte var viktiga utan för att snabba på filmens tempo en aning. Flertalet scener där det är menat att vara spännande faller en smula platt då de har en lång uppbyggnad för att sedan inte leda någon vart (även om de i sig driver handlingen framåt, typ).

Slutet kändes en aningen abrupt också och då jag ibland är en aningen trög vart jag helt enkelt tvungen att kolla upp vad det betydde. Utan att berätta vad som händer, så kan jag väl säga att de tagit en sak från boken och slängt in, men utan att ha någon som helst förklaring – tittaren ska helt enkelt tolka slutet hur den själv vill. Jag hade inte haft något problem med det om Cruising hade varit den typen av film, vilket den inte är.

Skådespelarna är bra och Al Pacino briljerar i huvudrollen som vanligt här, samtidigt som jag vart lite förvånad då Joe Spinell (Maniac, Star Crash, The Last Horror Film) dök upp i en liten roll som svettig och snuskig polis som plockar upp dragqueens medan han är i tjänst.

Nåja. Jag tycker Cruising är en bra men bristfällig film. Hade den varit en aningen kortare och tightare i sitt tempo och haft ett annat slut hade det här varit en solklar rekommendation från mig. Synd.

No Comments

Andra Sidan av J

januari 3rd, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Fredrik (Linus Wahlgren) och Shirin (Dilan Gwyn) har bestämt sig för att äntligen slå till och köpa ett radhus tillsammans, där de med Fredrik’s son Lukas (Eddie Eriksson Dominguez) ska bo. Kort efter att de flyttat in tar Fredrik en tjänst på sitt jobb som kräver att han sover borta på veckorna. Samtidigt börjar Lukas att förändras och han säger sig ha en ny kompis som bor i huset vägg i vägg. Problemet är bara att det inte bor någon där och det huset är igenbommat…

Andra Sidan – eller The Other Side som den heter i Frankrike och Kanada, eller The Evil Next Door som är dess titel i USA och England – är i mitt tycke en fräsch fläkt inom den svenska filmindustrin. Det är en välgjord och välspelad skräckfilm på det stora hela, men den lyckas samtidigt trilla in i dussinfilmsträsket och hade den varit amerikanskt producerad hade den antagligen inte stått ut överhuvudtaget. Filmen har en handfull väldigt effektiva jumpscares (som även fick mig att lyfta någon centimeter från soffan), men på det stora hela har vi sett det här otaliga gånger från staterna; barnfamilj flyttar in i ett nytt hus ovetandes om dess mörka förflutna, läskigheter börjar hända och när det väl går upp för huvudrollsinnehavaren är det ingen som tror på den, vilket så klart gör att denne måste ta saken i egna händer.

Som sagt, även om filmen i sig är rätt medioker om man ska mäta mot staternas produktioner så är det ändå i slutändan en välgjord (och bitvis ganska) läskig skräckfilm. Skådespelarna är bra, även om dialogen känns en aningen styltig bitvis då de försökt försvenska den (det hade låtit bättre om filmen hade varit på engelska i mitt tycke helt enkelt), samtidigt som effekterna (som var CGI så klart) ser rätt hyfsade ut de med för en svensk produktion. Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var väl att dess slut kändes extremt abrupt och faktiskt en aningen taffligt, vilket i sig drar ner en aningen på betyget.

På det stora hela; en helt klart godkänd film, det finns betydligt sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

The Forever Purge av J

december 18th, 2021 | Postad i Action, Film, Thriller

Året är 2048, åtta år efter att Charlene Roan blev vald till president och avskaffade The Purge, och New Founding Fathers of America (NFFA) har återtagit kontrollen över det amerikanska parlamentet och återinställt den blodiga och årliga högtidsdagen. Många utanför det styrande partiet är oroade över att den kommande Purgen kommer att tillfoga betydligt mer skada till landet än vad NFFA inser efter att den rasistiska grupperingen Purge Purification Force (PPF) har skapats och fått anhängare nationen över efter att de blivit återvalda.

Det gifta migrant paret Juan (Tenoch Huerta) och Adela (Ana de la Reguera) tar sig illegalt över gränsen från Mexiko till Texas för att undslippa en mexikansk kartell och starta ett nytt liv. Tio månader senare går det här årets The Purge av stapeln, vilket kommer få oanade konsekvenser då PPF vägrar lägga ner sina vapen morgonen efter och jagar alla de som de anser inte vara amerikaner. Tillsammans med Juan’s kollega T.T. (Alejandro Edda), Juan’s chef Dylan Tucker (Josh Lucas), hans fru Cassidy (Cassidy Freeman) och syster Harper (Leven Rambin) beger sig Juan och Adela iväg för att försöka ta sig till Mexiko för en fristad från det kaos som nu härjar över hela landet…

När jag såg den fjärde filmen i The Purge franchisén, The First Purge, för första gången var jag övertygad om att den skulle bli den sista filmen i franchisén då TV-serien av The Purge hade nyligen gått klart sin första säsong (av två) och jag trodde att konceptet med The Purge skulle fortsätta där istället för att ytterligare filmer skulle göras. Tji fick jag. The Forever Purge är den femte – men inte sista – filmen i franchisén.

The Forever Purge är mer av samma sak som de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kunde erbjuda, samtidigt som den drar konceptet till dess yttersta spets. Medan de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kändes som avlägsna dystopier, är The Forever Purge mer verklighetsförankrad om man ska se till vart den uppenbarligen tagit inspiration ifrån – och är väl således kanske den (hittills) mest skrämmande och mörka filmen i franchisén.

Hur som helst så gillar jag The Forever Purge. Den är våldsam, högljudd, bombastisk och nattsvart – och är antagligen den mest politiska filmen hittills (mer än The First Purge), då den tydligt tagit inspiration från de senaste årens USA. Det var ingenting som störde mig när jag såg filmen, även om jag i regel brukar avsky när filmskapare försöker köra ner deras politiska åsikter i min hals – att konceptet kring The Purge alltid har fängslat mig spelar säkerligen in här.

The Forever Purge är i mina ögon en bra film, även om jag hellre hade sett att TV-serien hade fått några fler säsonger då jag tycker att konceptet med The Purge passar sig bättre i en TV-serie än i filmer. Nåja… franchisén är inte död än hur som helst då en sjätte film redan är under produktion. När den släpps återstår att se. The Forever Purge får en rekommendation från mig.

Läs gärna mina recensioner av 1, 2, 3 och 4 – samt den första säsongen av TV-serien.

No Comments

Mine 9 av J

december 6th, 2021 | Postad i Drama, Film, Thriller

Appalacherna, West Virginia. Gruppchefen för en grupp kolgruvsarbetare, Zeke (Terry Serpico), vid Salvia Mine #9 är bekymrad över de allt mer farliga förhållandena i gruvan och kontaktar den statliga myndigheten Mine Safety and Health Administration (MSHA) angående arbetsförhållandena där.

Men innan myndigheten hinner komma på plats och undersöka gruvan inträffar en metangasexplosion, vilket resulterar i ett jordras som fångar Zeke och hans grupp tre kilometer under marken med en snabbt krympande syretillförsel…

Mine 9 är ett bra exempel på hur man kan göra en bra, modern, lågbudgetfilm. Filmen är välspelad, har en premiss som inte bara är realistisk utan även skrämmande och en speltid som inte lämnar nämnvärt mycket dödtid till onödigt dravel.

Men med det sagt så har filmen en handfull brister. Dess låga budget syns långa vägar med uppenbar (och ful) CGI i stil med produktioner från exempelvis The Asylum och även om jag tycker att speltiden var passande till vad filmskaparna försökt berätta med filmen så kändes det som att det fattades en kvart, tjugo minuter speltid för att ge karaktärerna vi får följa lite mer djup.

Nåja. På det stora hela är det som sagt en bra film och med tanke på vad de åstadkommit på den magra budgeten de hade är det samtidigt också en imponerande film. Kan man se förbi de dåliga CGI effekterna och den något korta speltiden är Mine 9 definitivt värd en titt. Rekommenderas (med vissa reserverationer, så klart).

No Comments

Victor Crowley av J

november 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

No Comments

The Car: Road To Revenge av J

november 7th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Distriktsåklagaren James S. Caddock (Jamie Bamber) har lyckats införa hårdare straff mot de gängkriminella som terroriserar staden han jobbar i. Dödsstraff utförs numer direkt i rättegångssalen efter att klubban slagits och målet är avslutat.

Efter att Caddock lyckats få tag i ett chip med information som skulle kunna sätta dit en hel organisation blir han misshandlad och sedan utslängd från sitt kontor från en av de högsta våningarna i en skyskrapa – rakt ner på hans nya, moderna bil. På ett mystiskt sätt verkar Caddock’s medvetande ha blivit överfört till bilen, som kort efter hans död börjar att söka upp de ansvariga för att utkräva hämnd.

The Car: Road To Revenge är en av alla uppföljare antagligen ingen såg komma – eller bad om. Vad tankeprocessen bakom att göra en uppföljare, till en film som nutidens yngre filmtittare antagligen aldrig hört talas om, är har jag ingen aning om. Jag har svårt att tro att filmen skulle bli en kioskvältare i dess intäkter – i synnerhet då den är producerad av Universal 1440 Entertainment, Universal’s förgrening för B-film. Filmen är i alla fall vad man kan förvänta sig; en modern B-film med låg budget som inte är speciellt bra, men som åtminstone är bättre än valfri Asylum film.

Skådespelarna gör ett okej jobb med vad de har att tillgå men manuset är å andra sidan väldigt generiskt och ärligt talat ganska tråkigt, trots att filmen har (till en viss del) en cyberpunk-aktig stil. Man vet exakt vad som komma skall och filmen bjuder inte direkt på några överraskningar, utan förlitar sig istället på att blåsa på med uppenbart CGI-våld i överflöd – vilket i det långa ledet blir en aningen tradigt och tröttsamt.

Med allt det sagt så tycker jag ändå att The Car: Road To Revenge är okej – åtminstone för en engångstitt. Filmen har en handfull saker som fungerar rätt bra, men tack vare sin lägre budget och generiska berättelse som inte bjuder på några överraskningar överhuvudtaget så faller filmen en aningen platt. Men, jag ser hellre om den här filmen än valfri Asylum titel.

No Comments

The Car av J

november 7th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Santa Ynez är en sömnig och tyst småstad i öknen, vars lugna och trygga idyll slås i spillror efter att en liftare blivit överkörd av en stor svart bil. När även kropparna efter två cyklister hittas står det klart för den lokala polisstyrkan att de har fått en galning på halsen.

Efter att fler fallit offer för den svarta bilen, däribland en handfull poliser, börjar det gå upp för Wade Parent (James Brolin) och hans poliskollegor att de har att göra med någonting övernaturligt då bilen visar sig vara förarlös…

The Car från 1977 är en film jag haft på min radar under flera år och som jag har hört en del om då och då på olika podcastar. Jag vet att filmen även befann sig på IMDB’s Bottom 100 – listan över de 100 filmer som fått lägst betyg baserat på röster och deras betygsättningar – för några år sedan, på vilken den inte längre befinner sig.

Nu när jag hur som helst har sett filmen själv så har jag ingen som helst förståelse för vad The Car överhuvudtaget gjorde på den listan till att börja med. The Car är i stora drag en Jaws rip-off, fast istället för en haj som äter sina offer är det en stor svart bil som kör ihjäl dem – och det funkar. Det funkar jävligt bra, skulle jag säga.

The Car är måhända en aningen cheesig stundtals och dess premiss (som säkert inspirerade Stephen King när han skrev sin roman Christine, som samma år, 1983, fick en filmadoption av John Carpenter), är överlag en aningen korkad men filmen är actionpackad och blir aldrig nämnvärt tråkig. De lugnare partierna är lagomt långa för att hålla tempot uppe och föra handlingen framåt utan att det känns som att filmen står still.

Jag vart förvånad över hur mycket jag gillade The Car. Jag hade förväntat mig någonting betydligt mindre intressant och underhållande än vad jag fick. Filmen är inget mästerverk, men den underhåller gott under de snett över nittio minuter den rullar på under. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud