| Subcribe via RSS

The Predator av J

september 15th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att hela hans pluton blivit slaktade av en utomjordisk livsform skickar krypskytten Quinn McKenna (Boyd Holbrook) bevis på utomjordingens existens till sin PO box där hemma, för att ha bevis på vad som egentligen hände hans män. Men då PO boxen är obetald skickas paketet istället hem till hans ex-fru Emily (Yvonne Strahovski) och hans autistiske son Rory (Jacob Tremblay). Han blir kort därpå gripen och utfrågad om vad som hände för att sedan bli satt på en buss med en grupp andra ex-soldater som bedömts vara ”dårar”.

Samtidigt vid en hemlig militäranläggning håller forskare på att undersöka den utomjordiska livsformen och dess utrustning, men upptäcker snart att en del av den fattas. Bussen McKenna åker med blir beordrad att åka till anläggningen så att de kan fråga ut honom om vart de försvunna delarna finns. Men innan bussen har nått fram till anläggningen har den utomjordiska livsformen vaknat till liv och brutit sig ut. McKenna tvingas slå sig ihop med ”dårarna” han blev fraktad med och forskaren Casey Bracket (Olivia Munn) för att stoppa det utomjordiska hotet. Det de inte vet är att någon mer har anlänt till Jorden och att McKenna’s son har blivit utomjordingarnas måltavla.

Jag har sedan barnsben varit ett stort fan av Predator franchisén. Den första Predator filmen jag såg var Predator 2 efter att ha spelat in den en sen natt från TV4 för omkring tjugotre år sedan – eller så. Året därpå visade TV4 originalet från 1987 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen och jag föll givetvis pladask för den filmen också. Predator och Predator 2 är två av de filmer jag växte upp med och som jag har sett otaliga gånger. Predators, den tredje filmen i serien som kom 2010, var ett i mitt tycke okej försök till att återuppliva den ganska vilande franchisén. När jag så fick höra att vi skulle få en fjärde Predator film i form av The Predator (vilket jag personligen tycker är ett uselt val av titel) vart jag givetvis exalterad – dels för att det var ett nytt kapitel i frachisén och dels för att det skulle bli den första Predator filmen jag såg på bio. Jag blev inte besviken.

Jag har läst några recensioner här och där på internet där de bashar den här filmen så in i helvete. Det gnälls över att det inte finns någon spänning och att storyn är minimal, karaktärer gör korkade saker gång på gång och filmen är bara ”överlag skit”. Om man går in i den här filmen i tron om att man ska få en film som är likadan som den första Predator filmen kan jag förstå att man tycker att den är dålig då The Predator skippar allt bullshit och vräker på med ren popcorn-action. Filmen är actionpackad, kul, rolig (det är en hel del comic relief här) och över innan man vet ordet av. Jag hade en jävligt kul bioupplevelse när jag gick på Sverige premiären av filmen i fredags (14 September).

Filmens story må vara enkel, men den fungerar utmärkt här. Jag menar, vem fan sätter sig för att titta på en film som heter The Predator och förväntar sig en djup story? Karaktärerna är överlag sköna och roliga att titta på, men jag kan tycka att comic reliefen (som de på sätt och vis har tvingat in här) blev lite för mycket ungefär halvvägs igenom filmen. Effekterna är mestadels – som jag antar att de flesta redan förstått – CGI och de ser mestadels jävligt bra ut så när som på någon enstaka scen där det är fruktansvärt uppenbart att det är green screen och CGI. Det är ingenting som störde upplevelsen som helhet för mig, men det var i alla fall något jag reagerade på.

Så, personligen älskade jag The Predator. Jag hade en kul stund medan jag såg filmen och även om den inte är i närheten av Predator och Predator 2 så är det en jävligt underhållande actionfilm. Rekommenderas.

Läs gärna min recension på Predators och H’s korta sågning av den.

2 Comments

As Above, So Below av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Arkeologisten Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) söker efter den legendariska filosofstenen, som sägs besitta kraften att förvandla basmetaller till guld och beviljar evigt liv. Hon finner snart en ledtråd i Iran som pekar på vart den legendariska artefakten kan finnas. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) beger hon sig till Paris där hon möter upp sin före detta pojkvän George (Ben Feldman) varpå de snart drar slutsatsen att artefakten måste finnas under katakomberna under Paris.

De slår sig ihop med guiden Papillon (François Civil), hans flickvän Souxie (Marion Lambert) och deras vän Zed (Ali Marhyar) för att hitta stenen, vilket snabbt leder dem in i de outforskade delarna av katakomberna. Det de inte vet är att de precis har tagit det första steget in i Helvetet…

As Above, So Below från 2014 är en av de där filmerna som fick slinka med i min kundvagn hos någon av de svenska filmbutikerna jag besöker och handlar hos nästan varenda månad när jag beställde några andra filmer – vilka det var har jag ingen aning om då filmen har stått i hyllan här hemma i runt två år. Hur som helst så är filmen regisserad och skriven av bröderna Dowdle (John Erick Dowdle och Drew Dowdle) som ligger bakom bland annat The Poughkeepsie Tapes från 2007, [REC] remaken Quarantine från 2008 och M. Night Shyamalan producerade Devil från 2010 – och det här måste vara deras svagaste film de har gjort hittills.

Filmens första timme är helt okej och bitvis faktiskt ganska creepy, men när man kommer in i filmens tredje akt ballar allting ur och helt ärligt förstod jag knappt vad som pågick – fram tills det att jag satte mig och läste om filmen på internet. Nu kanske det var jag som var en total idiot som inte förstod vart de ville komma med filmen, men då allting kändes inslängt bara för att fick jag känslan av att det inte fanns någon sammanhållning överhuvudtaget under de sista trettio minuterna medan jag satt och såg filmen. Slutet är dessutom ett av de största meh-sluten jag har beskådat i en found footage film. Jag hade hellre tagit ett av de klyschigare sluten där den sista karaktären blir bortdragen från kameran eller dylikt över slutet som inträffar här.

As Above, So Below är långt ifrån den sämsta found footage filmen jag har sett givetvis, men även om den första timmen var helt okej så känns filmen överlag som ganska meh. Det finns givetvis sämre filmer i den här subgenren, men det finns samtidigt betydligt bättre också.

No Comments

Bigfoot: The Lost Coast Tapes av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sean Reynolds (Drew Rausch) var en högt beaktad undersökande reporter – som trodde starkt på paranormala fenomen – fram tills det att han raserade sin karriär då den mest sedda episoden av hans reality show, som var baserad på paranormala fenomen, visade sig vara en bluff. Men efter att ha sett en nyhetsrapport om en ”Storfotsjägare”, Carl Drybeck (Frank Ashmore), trodde sig Reynolds ha hittat ett guldläge för att återuppliva sin döda karriär; Drybeck utgav sig nämligen för att ha kvarlevorna av en ”Storfot” i sina ägor och Reynolds var övertygad om att gubben var en bluff, vilket passade perfekt till Reynolds’ nya programidé om en show där folks paranormala utsagor avslöjades som bluffar.

Reynolds’ satte ihop sitt gamla team och begav sig iväg till norra Kalifornien’s ”Lost Coast” för att träffa och intervjua Drybeck. Väl där började det sakta men säkert att gå upp för dem att det kanske låg en gnutta sanning i Drybeck’s påstående trots allt…

Jag skulle nog säga att found footage subgenren har börjat dö ut på senare år och det är väl på sätt och vis egentligen lika bra då många av dessa filmer – tyvärr – är ren skit. Bigfoot: The Lost Coast Tapes från 2012 är dock ett undantag och även om den egentligen inte bjuder på någonting nytt varken då eller nu i subgenren så är det ändå en stabil film – även om den är lite av en slow burn. Jag brukar i regel spy galla över slow burn filmer men i det här fallet fungerade det långsamma tempot (antagligen tack vare den täta atmosfären som genomsyrade majoriteten av speltiden). De sista tio, femton sekunderna av filmen fick mig att rycka till och när jag väl insåg vad jag hade beskådat lämnade filmen mig med knottrig hud – vilket inträffar extremt sällan.

Jag gillade Bigfoot: The Lost Coast Tapes kort och gott. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans – speciellt om du gillar found footage skräckisar. Rekommenderas.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

No Comments

The Nun av J

september 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en ung nunna tagit sitt eget liv vid ett isolerat kloster i Rumänien skickar Vatikanen iväg Fader Burke (Demián Bichir), en präst som hemsöks av sitt förflutna, och den unga novisen Syster Irene (Taissa Farmiga), som står vid tröskeln till hennes slutgiltiga löften för att bli en fullvärdig nunna, för att undersöka vad som hänt vid klostret. Efter att ha anlänt till Rumänien får de hjälp av lokalbon Frenchie (Jonas Bloquet) att ta sig till klostret och det dröjer inte länge efter deras ankomst innan de börjar märka att någonting är fruktansvärt fel med platsen…

Jag har alltid gillat The Conjuring filmerna, hur generiska skräckfilmer de än må vara. Jag älskar dem inte, men de fungerar bra som en double feature om man ska ha en filmkväll. Ur dessa två filmer har det givetvis kommit spin-off filmer så som Annabelle och uppföljaren till den, Annabelle: Creation, som är en prequel till både Annabelle och The Conjuring filmerna (och som jag inte har sett själv i skrivande stund). Nu har vi hur som helst fått den tredje spin-off filmen i The Conjuring universumet i form av The Nun – som är baserad på en karaktär i The Conjuring 2.

Givetvis såg jag filmen på stora duken på Sverigepremiären (7 September) och jag kan väl börja med att säga att jag gillade filmen och att jag hade en ganska bra (även om den kunde ha varit bättre) bioupplevelse med en publik som skrek vid rätt tillfällen och som överlag kunde hålla käften. Hur som helst så är filmen givetvis inte felfri. Den har en hel bunt med problem som jag irriterade mig lite grann på under filmens gång, men som inte förstörde helhetsintrycket av filmen.

Filmens största problem är att den inte är läskig överhuvudtaget – i alla fall inte för den som har sett några moderna skräckfilmer. Jumpscaresen som förekommer går att förutse tio, femton sekunder innan de inträffar varenda gång och demon nunnan filmen handlar om syns bara till ett fåtal gånger. Twisten filmen försöker sig på mot slutet faller dessutom platt då man måste vara en total idiot för att inte förstå vart allt kommer leda direkt i inledningen av filmen.

Det som jag hur som helst störde mig mest på i filmen var karaktären Frenchie, som är filmens comic relief. I The Conjuring filmerna och i den första Annabelle finns det ingen sån här karaktär och humorn är minimal, medan de valt att inkludera en karaktär som ska vara rolig mitt uppe i allt (som i alla fall är meningen att vara) det otäcka vilket förstör stämningen, i alla fall i mina ögon. Hade det inte varit för en sak som inträffar i slutet av filmen hade den här karaktären kunnat försvunnit ungefär halvvägs in i filmen och det hade inte gjort någon som helst skillnad.

Hur som helst så är filmen välspelad (med några enstaka sekvenser som kändes rätt skitnödiga, antagligen mest på grund av det kristna temat filmen har) och effekterna ser – givetvis – jävligt bra ut. Filmen är som sagt långt ifrån felfri, men jag gillade den ändå. Jag rankar den åtminstone högre än skitfilmen Annabelle. Så länge man inte förväntar sig något nyskapande och extremt läskigt (om man är tålig när det gäller skräckfilmer that is) så är det en okej film att spendera kring nittiofem minuter på.

Läs gärna mina recensioner på The Conjuring, The Conjuring 2 och Annabelle också.

No Comments

Honogurai mizu no soko kara (aka Dark Water) av J

september 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Singelmamman Yoshimi Matsubara (Hitomi Kuroki) är mitt uppe i en vårdnadstvist med sin ex-make om deras gemensamma dotter Ikuko (Rio Kanno). När hon och dottern flyttar in i en lägenhet i ett nedgånget och sedan länge bortglömt hyreshus verkar det vara den perfekta omstarten, men snart börjar underliga saker att inträffa – så som att det bildas stora vattenfläckar i taket som till slut börjar läcka vatten och en mystisk röd axelväska som dyker upp på ställen där den inte borde vara…

Jag tror jag såg den här filmen år 2003 för första gången (det vill säga året den släpptes i Sverige), hemma hos en polare som älskade asiatisk skräck och som hyrde och såg precis allt som var från Asien som han kunde komma över. Antagligen var det även under en av våra ölkvällar vi brukade ha också. Det enda jag kom ihåg av filmen nu när jag skulle se om den var förklaringen till allt som händer i filmen, men inte själva upplösningen i sig. Av någon anledning hade jag inbillat mig att Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – skulle vara lika ruskig som de japanska The Ring filmerna, vilket den verkligen inte är.

Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – är mer ett mörkt och psykologiskt drama med inslag och influenser ifrån rysargenren. Filmen är inte ett dugg läskig och även den största fegisen skulle troligtvis kunna titta på den här filmen utan några större bekymmer. Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig – tvärtom. Jag gillar den, men att kategorisera den som en ren skräckfilm vore att ljuga. Filmen är vackert filmad, skådespelarna är suveräna, effekterna är bra och även om jag tycker att speltiden var i det längsta laget (slutet hade kunnat klippts ned med några minuter) så fängslar berättelsen. Det enda jag önskar att jag inte hade vetat var förklaringen till allt som händer i filmen, vilket hade gjort upplösningen så mycket kraftfullare än vad den blev för mig nu.

Även om inte filmen skrämde mig speciellt mycket (ärligt talat, inte alls) så finns det ett olöst dödsfall som inträffade för några år sedan i USA som ger mig gåshud – mycket tack vare att det påminner extremt mycket om förklaringen i den här filmen. Vilket fall jag menar låter jag vara osagt då det spoilar förklaringen i filmen, men har du sett filmen vet du säkerligen vilket fall jag menar…

Hur som helst gillar jag som sagt filmen. Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig för att se om den snart igen, men det är å andra sidan ett välgjort, välspelat och fängslande mörkt och psykologiskt drama. Rekommenderas.

2005 kom, så klart, en amerikansk remake på filmen under titeln Dark Water med Jennifer Connelly i huvudrollen.

No Comments

Rosso sangue (aka Absurd) av J

september 3rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Mikos (George Eastman), en ostoppbar mördarmaskin som har förmågan att hela sig själv tre gånger snabbare än en vanlig människa vilket gör honom i stort sett odödlig, går lös i en sömnig småstad i sökandet efter nya offer. Det enda hoppet verkar vara en mystisk präst (Edmund Purdom) som har jagat den här galningen världen över. Allt eftersom liken staplas på hög slår sig den desperata polisassistenten Engleman (Charles Borromel) ihop med prästen i hopp om att stoppa Mikos från att slakta fler av hans ortsbefolkning. Men hur dödar man någon som inte kan dö?

Året efter att de gjorde Antropophagus slog sig Joe D’Amato (under sitt riktiga namn och två pseudonymer, Peter Newton och Richard Haller) och George Eastman (under sitt riktiga namn och pseudonymen John Cart) ihop igen för att göra filmen Rosso sangue – som har ett antal olika aka titlar, så som Absurd (vilket den troligtvis är mest känd som), Antropophagus 2, Monster Hunter, The Grim Reaper 2, Horrible och Zombie 6: Monster Hunter. Filmen kan ses som – och anses vara – en spirituell pseudo-uppföljare till Antropophagus, även om filmerna inte har något att göra med varandra mer än att D’Amato regisserade och hjälpte till med manuset och Eastman skrev manuset och spelade psychot även här. Filmen var även – likt Antropophagus – en av de filmer som hamnade på den beryktade Video Nasties listan i England under 80-talet och blev totalförbjuden där 1984 och släpptes inte oklippt förrän 2017, då på bluray av 88 Films – vilket är den utgåvan jag äger och har tittat på.

Jag hade hört ganska mycket gott om Absurd och det var även en av de titlar jag var väldigt nyfiken på tillsammans med Antropophagus då jag aldrig hade kommit över dem tidigare (eller ens försökt komma över dem). Hur som helst visade sig filmen var lite av en besvikelse helt ärligt. Den har absolut sina stunder och de sista tjugo minuterna är åt nagelbitarhållet, men mittenpartiet av filmen är på tok för utdraget med långa tagningar där det inte händer något av intresse överhuvudtaget (exempelvis flera sekvenser där man får sitta och titta på ett sällskap som äter spaghetti framför en amerikansk fotbollsmatch.. vad fan?). Filmen hade mått bra av att klippas ned med i alla fall tio minuter utan tvekan.

Utöver det är filmen faktiskt förvånansvärt välgjord. Filmningen är snygg, skådespelarna gör ett hyfsat jobb, dubbningen är helt okej och effekterna är inte direkt sämre än någon annan italiensk trash-film vad jag kan komma på (enda problemet med effekterna är att de används på tok för lite). Filmens stora problem ligger i dess speltid och händelselöshet i mitten av den. Hade de stoppat in några fler mord i mitten av filmen hade troligtvis den här filmen kittlat mitt intresse bättre och därmed fått en stor tumme upp.

Överlag tycker jag Absurd är okej, men den hade potential till att vara så mycket bättre än vad den är – vilket jag tycker är väldigt synd.

No Comments

Antropophagus av J

september 3rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister som är ute på segelsemester stöter på tjejen Julie (Tisa Farrow) medan de åker linbana. Julie frågar om hon kan få lift med dem till en intilliggande ö där några vänner bor. Väl på ön finner gruppen att ön ligger öde. Men de är inte ensamma på ön. Någon betraktar dem på avstånd. Någon följer efter dem. Någon vill äta dem.

Jag hade aldrig sett Antropophagus (som har ett flertal olika aka titlar, så som Anthropophagous: The Beast, The Beast, The Grim Reaper, Man-Eater och The Savage Island) tidigare, men jag hade sett klipp från filmen och trailern i flera dokumentärer och visste filmens stora säljpunkter – vilket i stort sett dödade chocken när de scenerna äntligen spelades upp. Hur som helst blev jag ganska förvånad när jag insåg att filmen var en slasherfilm och inte en monster- eller kannibalfilm som jag hade fått för mig att det var. Synd bara att det inte var en särskilt bra slasherfilm…

Filmen är otroligt långsam och det börjar egentligen inte röra på sig ordentligt förrän strax efter en timme in i filmen. När det väl börjar röra på sig blir det inte nämnvärt intressant eller speciellt spännande heller. Jag hade svårigheter att hålla koncentrationen på filmen faktiskt då jag hela tiden började pilla med telefonen istället på grund av att filmen tråkade ut mig. Filmen är väldigt trashig (med usla effekter, en hel del gore och en dubbning som bitvis är skrattretande – speciellt med tyskarna i början av filmen där dubbningen och ljudet är fullständigt off), men inte till den grad att jag kunde sitta och skratta mig igenom hela filmen. Den hade så klart sina stunder då jag la av ett garv men överlag fann jag ingen direkt humor i den.

Skådespelarna är rätt hyfsade för att vara en trashig italiensk slasherfilm från tidigt 80-tal. Tisa Farrow (som medverkade i Lucio Fulci’s Zombi 2 aka Zombie Flesh Eaters) gjorde sin sista film med den här filmen då hon pensionerade sig från att vara skådespelerska efter att filmen var färdigfilmad. George Eastman är ganska grym i psycho-rollen här, även om han har ganska lite skärmtid (i alla fall om man ska jämföra med alla andra som är med i filmen).

Jag hade förväntat mig en betydligt trashigare film än vad Antropophagus visade sig vara då dess regissör, Joe D’Amato (som även skrev manuset under sitt födelsenamn Aristide Massaccesi tillsammans med George Eastman, som även han använde sitt födelsenamn Luigi Montefiori) är välkänd för att ha gjort riktigt trashiga filmer – samt hårdporr. Den är kompetent filmad och skådespelarna fungerar hyfsat, men effekterna ser överlag förjävliga ut och filmens manus är långtråkigt, till den grad att när det väl börjar hända saker i filmen bryr man sig inte längre. Den enda jag skulle rekommendera den här filmen till är någon som vill se alla filmer på England’s Video Nasties lista från 80-talet, ni andra kan gå och titta på något bättre.

No Comments

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

september 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud