| Subcribe via RSS

Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying av J

september 30th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ett team med amerikanska dokumentärfilmare som befinner sig i Hong Kong för att göra ett reportage om en radiostation och specifikt radioprogrammet Horror Hotline, där lyssnare kan ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser. En kväll när teamet befinner sig på stationen ringer en man som säger sig heta Chris in till programmet och berättar om en händelse 1963, då han och sex av hans skolkamrater stötte på en bebis med ett gigantiskt huvud – ett monster. Dagarna efter blir stationen fullkomligen nedringd av andra lyssnare som också vill berätta om sina möten med denna mystiska varelse.

Ben (Francis Ng), Horror Hotline’s producent, och Mavis (Josie Ho), TV-reportern som leder dokumentärfilmarna, bestämmer sig således att undersöka dessa märkliga berättelser närmare, men varje gång de verkar komma ett steg närmare vad som verkar vara någon form av sanning kring fallet börjar märkliga dödsfall och övernaturliga incidenter att inträffa omkring dem…

Jag hörde talas om Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying – eller Horror Hotline… Big Head Monster, eller bara Big Head Monster som den hette i England och USA – för några år sedan och tack vare dess smålöjliga titel i kombination med att jag hörde att den skulle vara (trots sin titel) en genuint läskig skräckfilm skrev jag upp den på min långa lista över filmer att se.

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att filmen inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är för det första inte en monsterfilm, trots dess titel. För det andra lutar den sig mer åt den då tidstypiska spökskräcken som genomsyrade asiatiska skräckfilmer då filmen spelades in – minus en kvinna med långt svart hår som gör läskiga ljud… sort of.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen. Den levererade förvisso en handfull ganska creepy scener, men en del av skådespelarinsatserna var på gränsen till skrattretande och filmen i sig kändes till större delen mest konstig bara för att vara konstig. En hel del av det som händer i filmen leder egentligen ingen vart och man som tittare får mest sitta och klia sig i huvudet – vilket antagligen var syftet också, eller nåt. Nåja…

Jag tror att jag inte kommer ha någon större brådska att se om den här filmen – om någonsin, faktiskt. Den levererar förvisso bitvis en del genuint obehagliga scener, men det väger å andra sidan inte upp för att filmen bitvis (i synnerhet mot slutet) blir obegriplig och således – i alla fall för mig – tradig att titta på.

För den nyfikne finns filmen att se gratis på youtube med engelska undertexter, vilket du kan göra här nedanför.

No Comments

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

september 21st, 2022 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

No Comments

Seoulyeok (aka Seoul Station) av J

september 21st, 2022 | Postad i Anime, Film, Skräck/Rysare

Bland upptagna och ointresserade förbipasserande stapplar en gammal hemlös man med ett blödande sår i halsen in till den livliga stationen i Seoul. Ignorerad av i stort sett alla börjar den svage gamle mannen, som verkar ha blivit biten av någonting, att sakta men säkert att ge efter för det dödliga trauma han utsatts för och när solen slutligen gått ned dör – bara för att vakna upp igen för att sätta tänderna i en annan hemlös persons varma kött.

Allt medan den fruktansvärda smittan sprider sig kring Seoul’s station försöker Hye-Sun (Shim Eun-kyung’s röst), en förrymd tonårstjej, att hitta sin pojkvän Ki-woong (Joon Lee’s röst) och hennes far, Suk-gyu (Seung-ryong Ryu’s röst), i det eskalerande kaoset, men allt eftersom de attackerade blir de attackerande verkar allt hopp vara förlorat…

Vi kan väl alla vara överens om att den sydkoreanska zombiefilmen Train To Busan (recenserad här) från 2016 är en (om inte den) bästa zombiefilmen som kommit under 2010-talet – eller hur? Bra. När jag precis hade sett den för första gången kollade jag in en teaser för den animerade prequel filmen Seoulyeok – eller Seoul Station – som var med på bluray utgåvan jag hade köpt hem och min tanke var att köpa hem den och se den så fort som möjligt. Jag skrev i slutet på min recension av Train To Busan (eller Busanhaeng som den heter i Sydkorea) följande; ”Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.” Det var över fem år sen. Så, i min värld är alltså att återkomma till något snarast möjligt fem år. Härligt, bra.

Anledningen till att jag dröjt med att se filmen och skriva en recension på den beror helt på att det var meningen att jag och min vän som jag såg Train To Busan med skulle se den tillsammans, vilket aldrig blev av. Nu, två år efter att uppföljaren till Train To Busan, har jag alltså äntligen kommit mig för att se den.

Med allt det dravlet sagt, vad tyckte jag om filmen? Jag gillade den. Animationerna påminde mig en del om de som användes i Dead Space: Downfall (recenserad här) (även om jag antagligen är helt ute och cyklar och att det är två helt olika animationsstilar), vilket jag gillade – och de infekterade i filmen såg genuint creepy ut. Handlingsmässigt bjuder inte filmen på några större överraskningar egentligen (fram till slutet), utan fungerar mest som en inledning till händelserna i Train To Busan – vilket jag antar var hela poängen med filmen. Duh.

Är Seoul Station en nödvändig prequel? Nej, egentligen inte. Den tillför inte nämnvärt mycket till universumet den utspelar sig i och fungerar mest bara som en till berättelse för att casha in på Train To Busan, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt givetvis. Personligen gillade jag som sagt filmen, men ser den samtidigt inte som nödvändig (speciellt med tanke på att den egentligen inte tillför nämnvärt mycket).

Skulle jag rekommendera Seoul Station? Svår fråga. Filmen är knappt nittio minuter lång och följer standardmallarna för moderna zombiefilmer, så är man sugen på någonting man inte behöver använda hjärnan till och som levererar lagoma doser av förutsägbar spänning (eller om man vill ha en upptakt till Train To Busan) så är det en okej film att slänga sin tid på. Annars kan man lika gärna sätta sig och titta på Train To Busan direkt. Den är hur som helst okej i mitt tycke.

1 Comment

Chugyeokja av J

september 21st, 2022 | Postad i Film, Thriller

Joong-ho (Kim Yoon-seok), en ex-snut som nu mer jobbar som hallick, sitter i en ekonomisk knipa då flera av hans tjejer plötsligt försvunnit. När han börjar leta efter dem finner han att allihop vart uppringda av samma klient, som han precis har skickat ytterligare en tjej till…

Jag vart rekommenderad Chugyeokja – eller The Chaser – av en vän för flera år sedan som tyckte att jag borde ge den en chans. Rekommendationen försvann så småningom ur mitt minne, men nu när jag gick igenom min lista över filmer jag har att se fastnade mina ögon på den här sydkoreanska thrillern – och nog levererade den.

Min vän var helt korrekt i sin tro att The Chaser skulle falla mig på läppen då det både är en spännande och våldsam berättelse med en handfull vändningar som fick mig att höja på ögonbrynen något. Det enda problemet jag hade med filmen (som med många asiatiska filmer) var att den var en aning för lång. Den kunde gott ha kortats ned med en tio, femton minuter i alla fall för att tighta till händelseförloppet något.

Även om filmen är något för lång så är den ändå bra och när den väl är spännande (för att inte tala om våldsam) så är den det. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Ang-ma-reul bo-at-da av J

september 21st, 2022 | Postad i Film, Thriller

Jang Kyung-chul (Choi Min-sik) är en livsfarlig seriemördare som genomfört en rad bestialiska mord och hans offer varierar från unga kvinnor till barn. Polisen har jagat honom en lång tid men inte lyckats gripa honom, men efter att ha mördat Joo-yeon (San-ha Oh), dottern till en pensionerad polischef, verkar han ha gjort sitt första stora misstag.

Joo-yeon’s fästman Soo-hyun (Lee Byung-hun), en topphemlig agent, bestämmer sig för att spåra upp Jang själv och utkräva en blodig hämnd mot mördaren, även om det kommer medföra att han kommer att bli detsamma monster som han själv jagar.

Ang-ma-reul bo-at-da – eller I Saw The Devil – är en ultragrisig sydkoreansk thriller från 2010 som jag hörde talas om redan vid dess release men som jag aldrig brydde mig om att se. Jag köpte hem filmen på dvd för ett par år sedan och ställde den i hyllan, där den har stått fram till nu och kanske hade jag tagit fram den tidigare om jag visste mer exakt vad det var som väntade på mig.

Det här är en obarmhärtigt våldsam thriller som inte fegar ur för en sekund med att visa det våld som pågår i den och även om jag personligen inte fann den superspännande så hade den definitivt sina stunder då jag satt som på nålar. Enda problemet jag hade med filmen egentligen var att den var något för lång och hade antagligen mått bra av att ha kortats ned en aning – likt många, många andra asiatiska filmer.

Hur som helst är filmen överlag en bra, om än riktigt grisig, thriller som trots sin något för långa speltid definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

No Comments

Affair av J

september 16th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Reta (Sigi Wimala) och Santi (Garneta Haruni) är barndomsvänner, men har inte träffats på flera år när de återigen träffar varandra på högskolan de bägge går på. Reta blir hur som helst snart förälskad i David (Dimas Aditya), som Santi har ett förhållande med. Men då Reta har en allvarlig sjukdom bestämmer sig Santi för att hålla hennes och David’s förhållande hemligt, samtidigt som hon kräver av David att han ska genomgå ett skenförhållande med Reta så att hennes sista tid i livet ska bli så bra som möjligt.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning och det till en början oskyldiga triangeldramat spårar snart ur och får oanade konsekvenser för de inblandade…

Affair från 2010 är en något märklig hybrid av klassisk asiatisk skräck (läskiga kvinnor med långt svart hår) och våld som påminner en del om något ur en fransk skräckfilm från 2000-talet. Filmen börjar väldigt märkligt och osammanhängande; vi som tittare blir i stort sett bombarderade med jumpscares som slängs i ansiktet på oss ungefär varannan minut – vilka många jag inte ens förstod vad som skulle vara läskigt med dem –

Hur som helst så jämnar filmen ut sig trettio minuter in och saker och ting börjar så småningom att falla på plats när förklaringen till vad som pågår kommer och ska jag vara helt ärlig så hade jag varit okej med att filmen hade bara varit fyrtiofem, femtio minuter lång då det kändes som att dess klimax kom då. Istället rullar filmen på i ytterligare trettio minuter till, vilket i sin tur gjorde att slutet kändes extremt påklistrat bara för att få in lite mer våld och biffa upp speltiden. Även om jag inte har något problem med att de valt att inkludera mer våld så kändes den sista halvtimmen inte nödvändig. Filmen hade fungerat bra utan den extra speltiden, helt enkelt. Nåja…

Affair är överlag okej i min bok. Dess första akt må vara märklig, men den får som sagt förklaringar och även om jag personligen tycker att filmen hade kunnat varit kortare så är inte slutet uselt, men i mitt tycke onödigt för vad filmen försöker berätta. Det enda som egentligen drar ner på betyget en aning för min egen del är den hattiga klippningen och shaky camen som använts under de mer intensiva delarna av filmen.

Affair är inget mästerverk, men med en speltid på i runda slängar sjuttiofem minuter så är det en snabb titt om man vill avnjuta någonting både konstigt och blodigt.

No Comments

Riaru onigokko av J

september 16th, 2022 | Postad i Action, Drama, Film, Skräck/Rysare

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.

No Comments

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans av J

juli 15th, 2022 | Postad i Drama, Film, Thriller

I efterdyningarna av orkanen Katrina räddar polisinspektören Terence McDonagh (Nicolas Cage) en fånge från en fängelsecell som håller på att fyllas med vatten och skadar sin rygg i processen. Han tilldelas Distinguish Service Cross och en befodran till kommisarie för sitt hjältemod i tjänsten, samtidigt som han även drar på sig ett beroende av smärtstillande tabletter, kokain och andra droger för att dämpa sin obotliga ryggsmärta.

Sex månader senare hittas en familj med illegala emigranter från Senegal, som livnärt sig på narkotikalangning, brutalt mördade i sitt hem. Terence blir satt på att leda utredningen och finner snart att det enda han har att vila målet på mot knarkkungen Big Fate (Xzibit) är vittnesmålet från en nervös femtonårig grabb som bevittnade morden. Samtidigt söker Terence olika illegala vägar att komma över droger till honom och hans prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes) och för att betala av hans växande skulder, vilket inte bara riskerar hans jobb – utan även hans liv…

Okej, så den här filmens bakgrund är rätt intressant. När manusförfattaren William M. Finkelstein skickade originalutkastet av manuset till regissören Werner Herzog var titeln ”Bad Lieutenant”. Finkelstein kände till Abel Ferrara filmen från 1992 med samma namn, men svor till Herzog att hans manuskript inte skulle bli en remake, varpå Herzog insisterade att de skulle ge filmen en ny titel. De två förhandlade om titeln, som i slutändan alltså blev The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans. Så, man kan se filmen antingen som en fristående uppföljare – eller en lös remake om man så vill då det finns en hel del likheter mellan filmen från 1992 och den här. Man behöver i alla fall inte ha sett filmen från 1992 för att hänga med i den här.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans är (bortsett från en löjligt lång titel) hur som helst en hyfsat bra thriller. Till skillnad från 1992 filmen finns här en handling, en röd tråd och ett sammanhang att följa rakt igenom och det märks tydligt att (även om nu filmen inte är officiellt en remake) Finkelstein har tagit en hel del inspiration från Ferrara’s film, men att han samtidigt tonat ner huvudkaraktären något. Nicolas Cage är bra i huvudrollen och börjar inte flippa ur förrän mot slutet av filmen, Eva Mendes är bra i rollen som hans flickvän och vi ser även Val Kilmer och Brad Dourif i varsin mindre roll.

Med det sagt så har filmen ett och annat problem och det största är dess speltid på två timmar. Vissa scener hade kunnat kortats ned en aning och ett flertal hade kunnat klippts bort helt och hade filmen varit femton, tjugo minuter kortare hade jag inte klagat – speciellt inte med tanke på att jag såg den back-to-back med 1992 filmen, vilket gjorde att jag började få myror i kalsongerna en timme in. Hur som helst…

Som en fristående film tycker jag att The Bad Lieutenant: Call Of Port – New Orleans är helt okej på det stora hela. Den är en aningen för lång som sagt och den har inte samma slagkraft som 1992 filmen, men den är å andra sidan lättare att ta in och följa. Har man ingenting bättre att se så funkar den här en tråkig lördagkväll.

No Comments

Bad Lieutenant av J

juli 15th, 2022 | Postad i Drama, Film, Thriller

En poliskommisarie (Harvey Keitel) sköter sina dagliga uppgifter med att undersöka mordfall, men är samtidigt mer intresserad av att jaga hans egna laster. Han är den sortens snut som stjäl droger från en död mans kropp, den sortens far som hellre göder sina drogvanor än sin egen familj. Hans bricka betyder ingenting för honom mer än att det ger honom rätten att bete sig som de kriminella han är menad att ta fast. Den brinnande ilskan under hans personlighet blir bara mer påeldad av hans beroende av heroin, crack och alkohol samtidigt som han har ackumulerat en massiv skuld genom att spela på baseball, som han bara fortsätter att dubbla i ett försök att vinna tillbaka det han har förlorat.

Men när en ung nunna (Frankie Thorn) blir brutalt våldtagen på altaret i en lokal kyrka börjar han dras till fallet och in i ett sista desperat försök att hitta förlåtelse och försoning.

Jag hade hört en hel del bra om Bad Lieutenant från 1992, så jag bestämde mig för att införskaffa den på bluray men kom inte speciellt mycket längre än så. Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl konstatera en sak; det här är en av de mörkaste filmerna jag någonsin har sett, tror jag. Men samtidigt som hela filmen är nittio minuter mörker så är den samtidigt väldigt spretig och den första halvan (eller åtminstone de första trettio minuterna) känns mest som en serie scener som bara klippts ihop utan något egentligt sammanhang mer än att vi får följa Keitel’s poliskaraktär som beter sig som en riktig jävla gris (no pun intended).

Det finns till en början egentligen ingen handling eller röd tråd att följa mer än att Keitel porträtterar en korrupt snut som har både problem med knark, alkohol och spelande fram till den ovannämnda våldtäkten (som i sig är hyfsat grafisk för att vara en amerikansk mainstream film från tidigt 90-tal). När den scene har ägt rum börjar filmen så smått att få en viss röd tråd att följa under den resterande speltiden – även om filmen egentligen aldrig blir djupare nu mot hur den började.

Jag kan på sätt och vis förstå varför filmen är som den är (chockvärdet, om jag får gissa i alla fall), men det ursäktar å andra sidan inte att jag blev otroligt uttråkad halvvägs igenom och när det var runt trettio minuter kvar började jag kolla på klockan och undra om filmen inte var slut snart. Jag gillar att filmen har ballarna till att göra det den gör, men när det knappt fanns en handling att följa och filmen kändes till större delen som en rad scener utan sammanhang, där Keitel’s karaktär betedde sig som ett ärkesvin, så började mitt intresse (och tålamod) att tryta. Keitel är briljant (som vanligt) i sin rollsättning, men inte ens han kunde hålla mitt fokus hela vägen igenom.

Bad Lieutenant är en intressant film, men jag skulle inte kalla den för bra. Den är intressant tack vare hur beckmörk och osammanhängande allting (till en början) känns, men det å andra sidan på bekostnad av en handling som fängslar (åtminstone mig).

No Comments

Scream (2022) av J

juli 15th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tara Carpenter (Jenna Ortega) är ensam hemma när landlinjen plötsligt börjar ringa. I den andra änden är någon som hotar att mörda hennes bästa vän om inte Tara går med på att spela ett spel, bara för att själv bli attackerad av någon i en Ghostface mask. Efter att nätt och jämnt ha överlevt attacken kommer hennes fem år äldre syster, Sam (Melissa Barrera), som lämnade henne och deras mor när hon var 18 tack vare psykiska problem, hem igen till Woodsboro tillsammans med Sam’s pojkvän Richie (Jack Quaid).

Efter att fler personer har råkat ut för attacker från Ghostface kontaktar Sam Dewey Riley (David Arquette), en av de som överlevde massakern som inträffade för tjugofem år sedan, för att få hjälp. Han går med på att hjälpa till och kontaktar även sin gamla flamma Gale Weathers (Courteney Cox) och Sidney Prescott (Neve Campbell) för att varna dem att någon återigen har tagit upp Ghostface masken för att ”regissera” sin egna uppföljare…

I förberedelse för att se Scream (som är den femte delen i serien, men vars titel gör sig rolig på det faktum att det har blivit någon form av trend att använda originalfilmers titel på en uppföljare eller prequel) så satte jag mig och tittade om de fyra första filmerna. Tidigare har jag konstaterat att trean är den svagaste filmen av de fyra första och att de två första filmerna i franchisén var de bästa. Nu när jag har sett om dem på nytt så tror jag att min åsikt har förändrats en gnutta. Originalet är så klart fortfarande den bästa av dem, men tvåan och trean ligger på ungefär samma plats för min del medan fyran har blivit lite sämre – även om jag fortfarande gillar den. Varför trean har ökat lite grann för mig personligen vet jag inte riktigt, men jag hade betydligt roligare under min titt nu än när jag skrev min recension för fyra år sedan.

Hur som helst så var det en skön uppvärmning inför den nya Scream filmen, som var ungefär så som jag trodde att den skulle vara bortsett från att originalkaraktärerna inte står i fokus här, likt i Halloween (recenserad här), Halloween Kills (recenserad här) och Jurassic World Dominion (recenserad här). Jag har inget emot de nya karaktärerna, men jag förväntade mig å andra sidan att originalkaraktärerna skulle få betydligt mer tid framför kameran än vad de fick. Hur som helst…

Jag gillade den här senaste installationen i Scream serien. Även om den återanvänder gamla klyschor och fortsätter på samma spår som sina föregångare (exempelvis referenser till andra skräckfilmer) så är det en underhållande modern slasherfilm och även om jag inte fick precis det jag förväntade mig så var det ändå en sevärd uppföljare och uppdatering av franchisén – likt de senaste två Halloween filmerna gjorde för sin franchisé.

Gillar man slasherfilmer tycker jag att det här är ett bra val som lördagsfilm. Rekommenderas. Nu är det bara att vänta på nästa installation i franchisén…

Läs gärna mina recensioner på Scream 1, 2, 3 och 4 samt de två första säsongerna av Scream TV-serien.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud