| Subcribe via RSS

Cabin Fever (2016) av J

maj 22nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem college-studenter har hyrt en stuga långt ute i skogen för några dagars avkoppling. Den fina stämningen byts dock snart ut mot ren och skär terror då ett mystiskt och aggressivt köttätande virus plötsligt börjar sprida sig bland dem…

Cabin Fever remaken från 2016 är utan tvekan en av de mest poänglösa remakes som någonsin gjorts. Varför de inte bara gjorde en fjärde film – med ett helt nytt manus – istället för en remake med ett manus som i stort sett är exakt samma film som originalet som kom enbart fjorton år tidigare övergår mitt förstånd. I mina förberedelser för att se remaken gick jag hur som helst tillbaka och såg om de tre originalfilmerna innan dess…

Originalfilmen från 2002 är fortfarande en ganska usel film. Konceptet är det absolut ingenting fel på och effekterna är ganska bra också. Det som förstör filmen är karaktärerna, som överlag beter sig som totala jävla idioter. Jag vet att man måste kunna tillåta att karaktärer beter sig korkat i skräckfilmer och att de ofta använder arslet istället för huvudet, men karaktärerna i Cabin Fever tar ett gigantiskt kliv över gränsen till vad jag kan acceptera – och då ska man också komma ihåg att jag är ett stort fan av slasherfilmer där det i stort sett är en tumregel att karaktärerna i filmerna beter sig som idioter. Att huvudkaraktärerna är jävla as också hjälper knappast filmen, snarare tvärtom. Jag menar, varför ska jag hålla på karaktärer som beter sig som narcissistiska skitstövlar så fort skiten träffar fläkten? Jag förstår att det ska föreställa att karaktärerna är livrädda, men kom igen…

Cabin Fever 2: Spring Fever – som Ti West distanserat sig ifrån – är i mitt tycke en betydligt mer underhållande film. Den är våldsammare, äckligare och är överlag en betydligt roligare film. Cabin Fever: Patient Zero – den tredje filmen – är bättre än originalet och fortsätter i samma fotspår som den andra filmen och har några riktigt vedervärdiga sekvenser. Kort sagt; jag föredrar uppföljarna över originalet vilken dag som helst. Sen har vi ju som sagt remaken…

Även om remaken är både onödig och poänglös så gillar jag faktiskt den mer än originalet. Karaktärerna beter sig fortfarande som idioter och svin och manuset är i stort sett exakt samma film som originalet (en del repliker och scener är direkt tagna ur originalet), så vad gör att remaken är bättre i mina ögon? Jo, filmens gore effekter. De är både bättre och äckligare här än i originalet. Med det sagt menar jag givetvis inte att den här filmen är bra, utan bara att den är mer sevärd än den film den är baserad på. En lustig grej som slagit mig nu efter att jag har sett remaken är att både uppföljarna och remaken slår originalet på fingrarna när det kommer till effekter och gore, vilket var en stor del av Cabin Fever; att visa en massa äcklig gore.

Hur som helst vet jag inte vem Cabin Fever remaken är menad för. Fans av originalet lär hata den och med tanke på att det överlag inte är en speciellt bra film (mycket tack vare att den är baserad på ett redan uselt manus) tvivlar jag på att nykomlingar till franchisén kommer gilla den heller. Personligen tycker jag inte att den är bra, men jag ser hellre om den än originalet.

Läs gärna mina recensioner av Cabin Fever, Cabin Fever 2: Spring Fever och Cabin Fever: Patient Zero också – även om de är till en viss del föråldrade.

No Comments

Deadpool 2 av J

maj 19th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Efter att ha förlorat det enda som någonsin har betytt något för honom – varpå han sprängde sig själv i bitar – blir Wade Wilson aka Deadpool (Ryan Reynolds), motvilligt, intagen till X-Men programmet av Colossus (Stefan Kapicic‘s röst) som lärling. Saker och ting går hur som helst snabbt åt skogen när Wade tillsammans med Colossus och Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) anländer till en incident involverande en ung mutant, Russell (Julian Dennison), som går berserk vid ett hem för unga mutanter. Russell och Wade blir gripna och skickade till Ice Box; ett specialfängelse för mutanter. Samtidigt anländer den mystiske Cable (Josh Brolin) från framtiden med ett specifikt mål i siktet; Russell.

Jag är inget die hard fan av Marvel’s superhjältefilmer och lär aldrig bli det heller, men tack vare att jag älskade Deadpool spelet som kom för några år sedan vart jag sjukt taggad inför den första filmen om karaktären – och den gjorde mig knappast besviken, vilket står klart om man läser min recension av den. Hur som helst var jag lika taggad inför Deadpool 2. Jag blev inte besviken den här gången heller.

Ska jag vara ärlig gillade jag nog faktiskt Deadpool 2 mer än föregångaren. Jag förstår givetvis att den första filmen behövde förklara vem Wade/Deadpool är och hur han blev den han är, men jag har ändå ofta svårt för originfilmer och även om jag älskar den första Deadpool filmen så slår Deadpool 2 den på fingrarna just på grund av att den inte behöver förklara hans bakgrund och kan således bara pumpa på med våldsam och komisk action – med någon enstaka lugnare scen för att driva storyn framåt så klart. Deadpool 2 känns hur som helst mer fartfylld och mer actionpackad än sin föregångare, samtidigt som humorn inte staplas lika mycket som i den första (det jag menar är att skämten avlöser inte varandra precis hela tiden, man får lite andrum här och där).

Skådespelarna (speciellt Reynolds så klart) är riktigt bra och bortsett från nämnda skådespelare ser vi även Bill Skarsgård och Matt Damon i mindre roller samt Brad Pitt i troligtvis filmhistoriens kortaste cameo (blinkar du missar du honom). Specialeffekterna är vad man kan förvänta sig av en Marvel film.. så det finns väl inte så mycket mer att tillägga där, antar jag.

Hur som helst är Deadpool 2 en suverän action-komedi och är, likt sin föregångare, det här årets bästa film hittills. Rekommenderas.

No Comments

Rampage: President Down av J

maj 19th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

Under en presskonferans framför senaten inträffar det ofattbara; den amerikanska presidenten, vice presidenten och den amerikanska försvarsministern blir ihjälskjutna av en krypskytt. FBI Agenterna Molokai (Steve Baran), Jones (Ryan McDonell) och Murray (Scott Patey) sätts på fallet och får en grupp till sitt förfogande för att ta reda på vem som ligger bakom attentatet och finner ganska snart att Bill Williamson (Brendan Fletcher), som troddes vara död sen flera år, ligger bakom det hela – vars plan är att utlösa en serie av globala konsekvenser tack vare den amerikanska presidentens död…

Rampage: President Down är den tredje och sista installationen i Uwe Boll‘s politiskt laddade action-thriller trilogi. Likt de två tidigare filmerna finns ett politiskt budskap även här men till skillnad från dem står budskapet mer i fokus här medan filmens actiondelar får stryka lite på foten. Personligen ser jag inget fel i det då jag håller med Boll och Fletcher (som medverkade i manusskrivandet i föregående film och den här) i det budskap de försöker få ut; att det största problemet med amerika (och världen i stort) är eliten som styr allting – att eliten skiter fullständigt i vanliga svenssons så länge de kan suga ur människor deras pengar på ett eller annat sätt.

Hur som helst är Rampage: President Down välspelad och de actionsekvenser som finns här är välgjorda och våldsamma likt de två tidigare filmerna. Brendan Fletcher bevisar, återigen, att han är värd större roller än sina vanliga birollsjobb han ständigt får ta. Uwe Boll å sin sida bevisar återigen att han faktiskt kan göra bra och tänkvärda filmer bara han låter bli att basera sina filmer på TV-spel. Det är tråkigt att han har bestämt sig för att lägga regissörrollen på hyllan från och med den här filmens release, mest för att jag tror att han har fler filmer i sig som skulle kunna vara i stuk med Rampage trilogin; filmer som både är våldsamma, underhållande och tänkvärda på samma gång.

Rampage: President Down är i ärlighetens namn den svagaste i trilogin men lyckas ändå vara en bra och tänkvärd film med riktigt bra skådespelarinsatser och ett manus som får en att tänka lite extra när sluttexterna börjar rulla. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Rampage och Rampage: Capital Punishment, samt H’s recension av Rampage.

No Comments

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

No Comments

Amer av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Tre nyckelmoment, alla sensuella, definierar Ana’s liv. Hennes sinnliga sökan svajar mellan verklighet och färgade fantasier vilken blir mer och mer tryckande. En svartbeklädd hand hindrar henne från att skrika. Vinden lyfter hennes klänning och smeker hennes lår. Ett rakblad stryker längs hennes hud. Var kommer denna kaotiska och karnivoriska resa att lämna henne?

Har du varit med om någon gång att du tittat på en film som inte engagerar dig speciellt mycket, varpå du plockar fram telefonen för att kolla exempelvis Facebook eller något liknande lite kort under filmens gång? Den fransk-belgiska filmen Amer var just en sån film för mig. Skillnaden var dock att jag kunde inte slita ögonen från telefonen och fortsätta koncentrera mig på filmen runt tio minuter in.

Amer är något av den sämsta skiten jag någonsin har lagt mina ögon på. Hela filmen är ett misch-masch av starka färger, underlig klippning, underliga filmade vinklar, inget som helst manus att följa, minimal dialog, femhundra inzoomningar på ögon, trehundra inzoomningar på andra orelevanta saker och så vidare. Det hela blir väldigt gammalt, väldigt snabbt och det är överhuvudtaget inte intressant på något som helst vis. Att jag överhuvudtaget bestämde mig för att se filmen var på grund av att den följde med som en bonusfilm på Njutafilms dvd release av L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tears.

Hur som helst så tänker jag inte lägga ner mer tid på den här dyngan än vad jag redan har gjort. Jävla arthousesmörja.

No Comments

Tremors: A Cold Day In Hell av J

maj 12th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att en grupp unga forskare har funnits döda några kilometer ifrån en forskningsstation vid Nanavutprovinsen, Kanada kallas Burt Gummer (Michael Gross) och hans följeslagare Travis (Jamie Kennedy) in av Dr. Rita Sims (Tanya van Graan) då fyndplatsen tyder på att det handlar om en Graboid-attack. På väg dit blir deras flygplan attackerat av en Ass-Blaster, som lyckas skada planets motor. Strandsatta i det kanadensiska Arktis måste nu Burt och Travis, tillsammans med personalen vid forskningsstationen, neutralisera det överhängande hotet från de gigantiska underjordsvarelserna – vilket också kan bli Burt’s sista uppdrag då han börjar visa tecken på en långt gången sjukdom, en sjukdom som enbart går att bota med antikroppar från en levande Graboid…

Jag citerar ur min egen recension av Tremors 5: Bloodlines: ”Filmen levererade det jag ville ha och lite därtill. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så pass långt att säga att det här är den bästa uppföljaren tätt efter tvåan och får mig att önska en sjätte film i serien.” Spola sedan fram tiden nästan tre år och här står vi nu med film nummer sex i Tremors serien i form av Tremors: A Cold Day In Hell – och vilken jävla film.

Den här sjätte installationen i serien lyckas peta ner femman från tredje bästa platsen och återgår från originalkonceptet; en isolerad plats som hamnar under belägring av monster, där en handfull människor måste samarbeta för att överleva och slå tillbaka hotet. Det fungerade bra i de två första filmerna (och fyran) och det fungerar lika bra här – speciellt med tanke på alla referenser till den första filmen som klämts in.

Skådespelarna är bra och Michael Gross är som vanligt i högform som Burt. Effekterna ser bra ut trots att det, givetvis, är CGI som använts. Manuset är välskrivet och så, men det bjuder inte på jättemycket nytt egentligen. Visst, de har bytt miljö från ökenlandskap till en plats med kallare klimat men det är i stort sett samma grej som gäller som i de tidigare filmerna – inte för att det irriterar speciellt mycket, men förväntar man sig någonting nytt lär man bli besviken på den fronten.

Hur som helst så tokdiggar jag Tremors: A Cold Day In Hell och är man ett fan av de tidigare filmerna och/eller TV-serien kommer den troligtvis att falla en i smaken. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5 och TV-serien också.

No Comments

Starry Eyes av J

maj 7th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Alex Essoe) är en ung kvinna med drömmar om att slå igenom som skådespelerska i Hollywood. Hon hankar sig fram som servitris på ett snabbmatshak och går på provspelningar utan någon större framgång. Hennes lycka verkar emellertid vända då hon efter en provspelning får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till: huvudrollen i högaktade Astraeus Pictures nya skräckfilm ”The Silver Scream”, med löfte om att bli känd över en natt. Enda haken är att hon måste ingå i ett avtal i utbyte – ett avtal med ett mycket högt pris…

Starry Eyes är en amerikansk-belgisk samproduktion från 2014. Filmen är en slow burn, där första halvan sakta men säkert bygger upp inför den förvånansvärt våldsamma andra halvan. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och även om manuset inte är speciellt oförutsägbart så fungerar det fint här. Jag menar, det är knappast en film man tittar på för att få gnugga geniknölarna under dess speltid…

Jag brukar ha en del problem med slow burn filmer (speciellt de där det inte händer så värst mycket under första halvan). Starry Eyes är ett undantag. Det är en mörk och slagkraftig, om än till en början långsam, satir om hur vidrig världen kan vara. Jag gillar den. Jag gillar den mycket. Jag ger den en rekommendation, så gå och se den nu.

No Comments

Los ojos de Julia (aka Julia’s Eyes) av J

maj 7th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Tvillingsystrarna Julia (Belén Rueda) och Sara (Belén Rueda) bär båda på en ärftlig sjukdom som leder till total blindhet. Efter att ha fått en ond aning om att Sara, som har blivit blind av sjukdomen, råkat illa ut beger sig Julia och hennes man till systern för att kolla till henne – bara för att hitta henne död, tillsynes genom självmord. Julia vägrar hur som helst att tro på att systern skulle ha begått självmord, det är något som inte stämmer. Samtidigt som hon nu måste hantera sin egen sorg och förtvivlan måste hon dessutom leva med insikten att hon själv håller på att bli blind och i takt med att hennes värld mörknar börjar en dödlig fara närma sig…

Los ojos de Julia – eller Julias Ögon som den heter i Sverige – är en spansk thriller (med vissa influenser från skräckgenren) från 2010, producerad av bland annat Guillermo del Toro. Det är en välspelad film med en intressant idé som dessvärre faller lite platt tack vare ett otroligt förutsägbart manus och en lite för lång speltid. Det är alldeles för uppenbart vart allting är på väg och de vändningar som kommer går att förutse långt innan de presenteras för tittaren. Filmen har sina stunder då den är spännande men blir samtidigt lidande av hur förutsägbar den är.

Även om filmen är grymt förutsägbar så känner jag att jag tycker att den är helt okej. Står man ut med att vändningarna är väldigt förutsägbara fungerar Julias Ögon som en söndagstitt. Moving on.

No Comments

54 av J

maj 2nd, 2018 | Postad i Drama, Film

54Shane O’Shea (Ryan Phillippe), en ung man från Jersey City, New Jersey drömmer om rikedom och berömmelse i 1970-talets amerika. Han får chansen då Steve Rubell (Mike Myers), hjärnan bakom New York’s ökända och högst populära nattklubb Studio 54, handplockar honom från havet av ansikten som skriker efter att få komma in till hans klubb, vilket inte bara får in Shane’s fot innanför dörren utan ger honom även jobb bakom baren. Medan han arbetar där blir han vän med Anita Randazzo (Salma Hayek), en tjej som försöker lyckas som sångerska, och hennes man Greg (Breckin Meyer). Men allt eftersom Shane dras med i det hårda festandet och spelet kring Studio 54 börjar hans liv att gå utför…

Jag hade hört talas om Studio 54 i något sammanhang för flera år sen, men har aldrig haft något större intresse att gräva djupare och läsa på mer om den legendariska nattklubben. Med det sagt så skiter jag i om filmen 54 är felaktig på sina ställen, det är överlag en välspelad, bisarr, oavsiktligt rolig och drivande film. Det står nästintill aldrig stilla och det händer i stort sett hela tiden någonting; filmen blir aldrig tråkig. Ryan Phillippe är suverän i huvudrollen och Salma Hayek och Breckin Meyer är bra i de två större sidorollerna. Vi ser även Neve Campbell och Sela Ward i varsina mindre roller. Den som snor hela showen är dock Mike Myers i rollen som Steve Rubell, vars prestation tydligen ska vara likt hur Rubell verkligen var.

54 är inte en film som jag skulle i vanliga fall stoppa i spelaren, men det är å andra sidan inte en film jag ångrar att jag har sett. Jag gillar den överlag, men då är jag som sagt samtidigt rebellisk och skiter i om den är felaktig. Jag ger den en försiktig rekommendation hur som helst.

No Comments

Alan Partridge: Alpha Papa av J

maj 1st, 2018 | Postad i Film, Komedi

Den lilla radiostationen North Norfolk Digital i Norwich har köpts upp av en multinationell konglomerat. Rykten om varsel når de anställda, men DJen Alan Partridge (Steve Coogan) är inte bekymmrad. Hans DJ kollega, Pat Farrell (Colm Meaney), är emellertid det och ber Alan att övertyga ledningen att inte sparka honom. Alan får hur som helst reda på att det står mellan att ge honom eller Pat sparken, vilket givetvis gör att han gör det totalt motsatta. Pat får således sparken, men tar inte det hela speciellt bra…

Under en företagsfest stövlar Pat in på stationen beväpnad med ett hagelgevär, tar alla som gisslan och kräver att Alan ska agera förhandlare mellan honom och polisen. Alan kliver in som förhandlare mellan de två parterna och en från början absurd situation utvecklar sig snabbt till det sämre.

Har du någonsin fått en film i julklapp som du inte har en aning om vad det är för något? Nå, Alan Partridge: Alpha Papa är just en sån film för mig. Jag fick den för några år sedan i julklapp och den har stått i filmhyllan – till nu. Ska jag vara helt ärlig hade den nog faktiskt kunnat stå kvar där i hyllan ett tag till utan att jag hade lidit av det. Filmen är rolig och levererar ganska många bra gapskratt, men ungefär halvvägs igenom började jag tappa intresset tack vare att det kändes som att de körde samma typ av skämt om och om igen och att filmen stannade av. Det blev helt enkelt tröttsamt och under de sista tjugo minuterna satt jag mest och väntade (med undantag för ett och annat garv) på att sluttexterna skulle börja rulla – vilket är synd i mina ögon då jag älskar brittisk humor.

Överlag är det en okej film och den kanske gör sig bättre i gott sällskap, men det är ingenting jag kommer ha någon brådska att se om i alla fall.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud