| Subcribe via RSS

Polaroid av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Högstadieeleven och ensamvargen Bird Fitcher (Kathryn Prescott) har ett intresse för fotografering och får en dag en gammal polaroidkamera av sin vän Tyler (Davi Santos). Det hon inte vet är att kameran besitter en mörk bakgrundshistoria och efter att ha tagit fotografier på några av sina vänner inser hon det omöjliga; de som har blivit fotograferade med kameran dör kort därpå…

Polaroid från 2019 är en remake av en kortfilm med samma namn från 2015, som skrevs och regisserades av norske Lars Klevberg – som regisserade den här långfilmsversionen av samma story och remaken av Child’s Play (recenserad här) från förra året.

Långfilmsversionen av Polaroid är hur som helst väldigt PG-13. Det är inget gore, alla jumpscares går att förutses ungefär tre timmar innan de inträffar och filmen på det stora hela är inte ett dyft läskig. Med det sagt gillade jag ändå filmen. Dels för att det är en variant på den gamla berättelsen om en fördömd polaroidkamera (som finns i otaliga versioner och som alltid har fängslat mig av någon anledning) och dels för att.. ja, jag vet inte riktigt. Filmen kändes mysig på något sätt. Det är en lättsam skräckfilm helt enkelt och man behöver knappast använda hjärnan när man tittar på den.

Jag är antagligen fel målgrupp för filmen, men jag gillade den lättsamma tonen, att filmen inte tog tusen miljoner år på sig att bygga upp handlingen (hur generisk och förutsägbar den än var) och så klart det jag nämnde här ovanför; att det är en adoption av polaroidkameran från helvetet. Rekommenderas om man vill ha en lättsammare skräckfilm.

No Comments

Playback av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Julian Miller (Johnny Pacar) håller på att spela in en kortfilm som ett skolprojekt tillsammans med sin flickvän och några av deras vänner. Kortfilmen ska bli baserad på en fruktansvärd händelse som inträffade femton år tidigare i den lilla staden de bor i, då en tonårskille mördade i stort sett hela sin familj.

Julian tar även hjälp från den lite underlige Quinn (Toby Hemingway), som jobbar på den lokala TV-stationen. I sitt försök att hjälpa Julian lyckas Quinn släppa lös någonting ondskefullt som snart sätter siktet på Julian och hans vänner.

När jag satte mig för att se Playback trodde jag att jag skulle få en sunkig found footage film. Jag hade fel. Playback är en live action film med ett possession tema och undertoner ifrån slashergenren, med en en handfull scener som är inspelade med handkamera. Så filmen är lite av ett mish-mash, skulle jag säga.

Filmen i sig är helt okej. Skådespelarna funkar, den har lite gore och har en del vändningar här och där (även om man kan se dem komma på ungefär tjugo mils avstånd). Den är knappast nyskapande, men den underhöll under de cirka nittio minuterna den puttrade på under.

Jag plockade upp filmen för en tia eller nåt sånt hos Ginza för två, tre år sen på bluray så jag hade knappast några högre förväntningar. Det jag fick var i alla fall godkänt och fungerade helt okej.

No Comments

Rambo: Last Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

No Comments

Rambo av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har dragit sig tillbaka och lever nu mer ett stillsamt liv i Thailand. En grupp missionärer tar kontakt med honom för att få hjälp att ta sig in i grannlandet Burma – som är en krigszon – med medicin och sprituell hjälp. Efter att först ha nekat dem går han med på deras förfrågan och tar dem in i det krigshärjade landet.

Han blir några dagar senare kontaktad av missionärernas uppdragsgivare och får då veta att gruppen har blivit tillfångatagna av militära styrkor i Burma och blir ombedd att ta en grupp legosoldater in i landet för att frita dem.

Den fjärde Rambo filmen är – för mig – den andra bästa Rambo filmen. Den är extremt grafisk och påvisar sådant våld som skulle sätta morgonkaffet i halsen på censuren under 80-talet i Sverige. Folk skjuts i småbitar, kroppsdelar flyger åt alla möjliga håll och det blir gigantiska hål i de som skjuts. Filmens action är så långt ifrån nedtonad det bara går att komma och slår nog faktiskt andra actionfilmer med extremt våld lite grann på fingrarna än idag.

Rambo från 2008 är en jävligt bra och jävligt våldsam actionfilm – som också, i allt våld, doppade tårna lite grann i verkligheten. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar om filmen också.

No Comments

Rambo III av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

Rambo III är nog den filmen av de tre första filmerna som det diskuterades mest om på skolgården när jag var liten. Inte för att någon av oss hade egentligen sett filmen, utan mer för att den var förbjuden för oss ungar att se. Det var ju en våldsam vuxenfilm om en en-mans-armé och bara det i sig var ju skitcoolt.

Så här cirkus tjugo år efter att jag såg den för första gången tycker jag väl att den håller rätt bra fortfarande. Den är inte alls i samma liga som den första filmen, men den är å andra sidan dummare än den andra filmen i franchisén – och mer actionpackad. Hela filmen känns som en B-film med en riktigt fläskig budget bakom sig.

Filmens story borde vara bekant; Rambo (Sylvester Stallone) blir tillfrågad av överste Trautman (Richard Crenna) att följa med in i det Soviet-belägrade Afghanistan för att hjälpa rebeller där slå tillbaka det sovjetiska hotet. Rambo tackar nej och Trautman blir senare tillfångatagen. Rambo beger sig in i Afghanistan för att rädda sin vän och före detta kommendör. Action följer.

Det är dumt, det är bombastiskt och det är jäkligt underhållande att titta på medan Stallone ger ryssarna på nöten. Stallone är i toppform och Crenna (som även medverkade i spoofen Hot Shots! Part Deux några år senare, där han i stort sett spelar samma roll som här) är lika bra här som i de två tidigare filmerna – om inte bättre, då han har lite mer att göra här än i föregångarna.

Rambo III må vara mer intelligensbefriad än sina föregångare (eller åtminstone den första filmen), men den har bra action och får jobbet gjort. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Rambo: First Blood Part II av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film

Rambo: First Blood Part II är väl nästan lika ikonisk som First Blood egentligen och är väl en av de första actionfilmerna från 80-talet som dyker upp i huvudet när ämnet kommer upp. Jag minns än idag hur förbjudna ”Rambo filmerna” (det vill säga den här filmen och Rambo III) var och att man som barn minsann inte fick titta på sånt.

Filmen i sig är ju inte i närheten så bra som den första filmen, vilket den väger upp med att slänga in mer och våldsammare (och dummare) action än sin föregångare. Filmen är ju dock fortfarande välspelad och jag tycker fortfarande Stallone håller en rätt hög klass här trots det mer korkade manuset. Richard Crenna är fortfarande grym som Trautman och Charles Napier är fantastisk som byråkrataset Murdock.

Utav de tre första filmerna tror jag nog dock att det här är den jag gillar minst, faktiskt. Förstå mig rätt, jag gillar den, men den är inte tillräckligt seriös för att ligga i samma liga som den första filmen, men den är samtidigt inte lika hjärndöd och uppblåst som Rambo III utan hamnar någonstans mitt emellan de bägge filmerna. Den är en mellanfilm och den känns verkligen som det – vilket i sig inte är dåligt, men inte superbra heller. Hur som så får den en marginell tumme upp.

Vad handlar filmen om då? Va? Öh, Rambo (Sylvester Stallone) åker tillbaka till Vietnam för att samla på sig bevis om att amerikanska fångar fortfarande hålls fångna i läger där – action följer.

No Comments

First Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

Om du gillar actionfilm och aldrig har sett First Blood, vad har du isåfall gjort med ditt liv de (nästan) senaste fyrtio åren? Jag har väldigt svårt att tro att First Blood behöver någon närmare presentation egentligen, vi är ju alla bekanta med filmen; baserad på David Morrell’s bok med samma titel från 1972 berättar filmen om vietnamveteranen John J. Rambo (Sylvester Stallone) som hamnar i luven med rättvisan i den lilla hålan Hope när han anländer dit för att besöka en av sina krigskamrater och blir mot sin vilja indragen i ett guerilla-krig med polismakten, som är ledda av sheriff Teasle (Brian Dennehy) i den omkringliggande skogen.

Vad fan finns det att skriva om First Blood som inte sagts en miljon gånger tidigare? Inte ett jävla dyft, skulle jag säga. Det är en sjukt välspelad (i synnerhet av Stallone, Dennehy och Richard Crenna), spännande och fängslande actionfilm som håller en i ett järngrepp från det att skiten träffar fläkten till sluttexterna, trots att jag har sett den så pass många gånger som jag gjort.

Jag undrar dock hur filmen hade blivit (och mottagits) om de hade följt Morrell’s bok närmre än vad de faktiskt gjorde. Jag har inte läst boken, men som jag har förstått det gjorde de ganska stora förändringar i filmen då Rambo i boken går berserk och har ihjäl flertalet poliser – samt att slutet är överlag helt förändrat från boken till filmen då potentiella uppföljare inte hade kunnat göras om de följt det. Det hade i alla fall varit intressant att se hur filmen hade blivit om de följt boken mer.

Hur som helst; har du inte sett First Blood, varför sitter du då här och läser? First Blood är inte en film man ska sitta och läsa om, utan en film man ska se. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar kring de tre första Rambo filmerna här.

No Comments

Ocean’s Eight av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Debbie Ocean (Sandra Bullock), Danny Ocean’s yngre syster, har precis blivit släppt från fängelset och söker upp sin gamla kumpan Lou (Cate Blanchett) för att övertala henne att ingå i en kupp Debbie har planerat under sin fängelsevistelse. Duon sätter ihop ett brokigt team av vänner och bekanta som besitter de färdigheter de behöver för jobbet. Planen? Att slå till vid New York City’s stjärnspäckade Met-galan och stjäla det berömda Toussaint-halsbandet – som är värderat till hundrafemtio miljoner dollar.

Har man följt debatterna på nätet – och med debatterna menar jag skitkastande – de sista fem eller så åren så har man antagligen snappat upp att det finns ganska gott om folk som ställer sig emot reboots av filmfranchisér där majoriteten eller samtliga huvudkaraktärer är spelade av kvinnor. En av de största anledningarna till att det finns en hel del motståndare till den här typen av reboots, om jag får säga vad jag tror, beror nog främst på att de bakom filmerna ofta inte bryr sig ett skit i om filmen är välskriven, välgjord och välspelad, utan allting handlar om att man ska tvinga på andra sina politiska åsikter – i det här fallet i filmformat.

Den som har mer än två hjärnceller begriper ju givetvis att stora filmproduktioner med miljoner i budget inte ska användas som politiska slagträn, hur välmenande de än må vara. Ett bra exempel på detta är Terminator: Dark Fate (recenserad här), som jag förvisso tyckte var en underhållande och bombastisk popcorn actionfilm utan någon större hjärna, men som en Terminator film föll den – om inte hårt, så landade den åtminstone väldigt obekvämt. Åtminstone med tanke på hur hårt den tankade under dess öppningshelg högst troligen på grund av att det fanns ett politiskt budskap – som var så genomskinligt att det nästan var skrattretande – inbakat bakom all action. Folk vill inte ha andras åsikter nedkörda i halsen när de går på bio.

Så, med andra ord hatade jag Ocean’s Eight då det är en ”feministisk reboot” av Ocean’s filmerna? Va? Nej, absolut inte. Jag gillade Ocean’s Eight. Den hade på ett ungefär samma ton som de tre första filmerna, med sarkastiska och sluga karaktärer man faktiskt kunde fatta tycke om, som var gestaltade av en väldigt bra cast. Jag har alltid varit knäsvag för Sandra Bullock och jag lär alltid vara det, men samtidigt som jag tycker att hon är en väldigt vacker kvinna tycker jag också att hon är en väldigt duktig skådespelerska. Utöver Bullock och Blanchett ser vi även bland annat Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway i betydande roller och samtliga gör bra prestationer här. Sångerskan Rihanna dyker även upp i en roll som uppkäftig hacker – och hon gör den bra.

Handen på hjärtat så kan jag säga att jag förstår de som faktiskt bojkottar den här typen av reboots. Det handlar inte om att det är incels som sitter i mammas källare och hatar kvinnor för att de inte får ligga, det handlar om att en del (eller överlag de flesta) filmtittare (både män och kvinnor) inte vill ha någon annans politiska åsikt påtvingad i ansiktet när de sätter sig för att titta på film. Jag personligen bryr mig inte nämnvärt egentligen (så länge som de inte står och bankar deras budskap över skallen på mig, that is) men med tanke på hur de här ”feministiska reboot” filmerna har överlag tankat rätt stenhårt på deras öppningshelger – Ghostbusters rebooten som kom 2016 är ju även den ett bra exempel på just det här fenomenet – så säger väl ändå det någonting, inte sant?

Ocean’s Eight är hur som helst en bra film – oavsett om den är menad att vara feministisk eller inte. Den är välspelad, smart (på ett sånt där korkat filmsätt), kul och underhållande. Jag hade en kul stund i soffan och jag kommer definitivt att att se om den så småningom – tillsammans med de tre första filmerna, givetvis. Rekommenderas.

No Comments

Ocean’s Thirteen av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Reuben Tishkoff (Elliott Gould) har bestämt sig för att investera i byggnationen av ett massivt nytt hotell-casino på Las Vegas strippen och ingår i ett partnerskap med den förmögne investeraren och casino-ägaren Willy Bank (Al Pacino), trots att hans vän och kumpan Danny Ocean (George Clooney) har avrått honom från att göra det – vilket han borde ha gjort. Bank tvingar Tishkoff att skriva över hans andel av byggnationen på Bank mot en struntsumma, varpå Tishkoff får en hjärtinfarkt och blir sängbunden.

Danny söker upp Bank och erbjuder honom en chans att ställa saker och ting till rätta, vilket Bank avböjer. Ett halvår senare står det nya hotell-casinot färdigt och dess premiärkväll närmar sig. Danny samlar ihop sina gamla kumpaner för att hämnas Tishkoff och ruinera Bank på premiärkvällen. Gänget inser dock snart att de behöver mer pengar för att genomföra stöten och blir tvungna att vända sig till den sista personen de vill ha något att göra med; Terry Benedict (Andy Garcia). Benedict, som också driver en vendetta mot Bank, går med på att skjuta in de pengar de behöver men på villkoret att de snor någonting som är väldigt värdefullt för Bank – vilket kommer bli lättare sagt än gjort.

Medan Ocean’s Twelve var ett steg ner från Ocean’s Eleven och inte alls som jag hade varken väntat mig eller hoppats på så tar Ocean’s Thirteen det steget tillbaka upp. Filmen ligger kanske inte riktigt på exakt samma nivå som Ocean’s Eleven, men den är inte långt ifrån och den har ungefär samma anda som den filmen – med den lilla skillnaden att det hela handlar mer om hämnd för karaktärerna än att dra in grova pengar så klart.

Ärligt talat har jag inte så där jättemycket att säga om Ocean’s Thirteen. Det jag skrev om Ocean’s Eleven går väl att överlag applicera även på den här filmen. Det är en underhållande kuppfilm som gick tillbaka till originalkonceptet från den första filmen, men som också lyckades baka in något nytt och eget – även om hämndkonceptet kanske är en aningen generiskt så tycker jag att det fungerade bra här. Jag hade en roligare stund i soffan med Ocean’s Thirteen än med Ocean’s Twelve i alla fall. Rekommenderas.

No Comments

Ocean’s Twelve av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Tre år har gått sedan Danny Ocean (George Clooney), Rusty Ryan (Brad Pitt) och deras gäng lyckades utföra den perfekta stöten och komma över 150 miljoner dollar från miljardären och casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia). Efter att ha fått tips om vart han kan hitta gänget blir de en efter en kontaktade av Benedict som vill ha tillbaka sina pengar – och det inom två veckor, med ränta.

Då de är alldeles för ”varma” i USA bestämmer sig gänget för att slå till i Europa, närmare bestämt i Amsterdam. Dessvärre för gänget är även Europol agenten Isabel Lahiri (Catherine Zeta-Jones) – som är en av Rusty’s gamla flammor – stationerad där och är dem tätt i hälarna. Men samtidigt som de har Benedict’s ultimatum hängande över sig och Lahiri i hälarna står de även inför en till utmaning i form av en okänd tjuv enbart känd som ”Natträven”.

När jag satte mig för att se Ocean’s Twelve hade jag väl vissa förhoppningar på att den skulle vara likvärdig med Ocean’s Eleven – eller kanske bättre. Den var varken eller. Den var inte dålig, men upplägget i filmen kändes utsmetat och det kändes mest som att de försökt trycka in så många vändningar de bara kunnat med våld och vaselin för att göra filmen ”smart”. Kuppkonceptet är där någonstans i bakgrunden igenom hela filmen, men bitvis glömde jag ärligt talat av att det faktiskt var en kuppfilm då den började vandra iväg åt alla möjliga håll.

Filmen har sina highlights och den är överlag kul (och så klart extremt välspelad som den första filmen), men den känns ändå som ett steg ner från sin föregångare. Den bästa biten i hela filmen (utan att spoila allt för mycket) är nog faktiskt då Julia Roberts, som karaktären Tess, ska spela… Julia Roberts, för att hjälpa grabbarna att lyckas med en stöt, varpå Bruce Willis (som spelar sig själv här) kommer in och försvårar hela situationen avsevärt. Det är inte gapskrattsmaterial, men det är fyndigt skrivet och en kul gag-del i filmen som fick mig att fnissa gott.

Hur som helst så är Ocean’s Twelve okej. Den är definitivt ett steg ner från Ocean’s Eleven, men det är samtidigt inte en dålig film. Den är välspelad och har som sagt sina stunder, men det känns som att de ville ändra för mycket med konceptet för att det i slutändan skulle fungera lika bra som det gjorde i den första filmen.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud