| Subcribe via RSS

Skyscraper av J

juli 13th, 2018 | Postad i Action, Film

Den före detta FBI agenten Will Sawyer (Dwayne Johnson) drog sig tillbaka för tio år sedan efter att ha blivit allvarligt skadad under ett uppdrag och jobbar nu mer med att fastställa säkerheten i skyskrapor. Han och hans firma får i uppdrag av affärsmannen Zhao Long Ji (Chin Han) att säkerställa att säkerheten vid Zhao’s nybyggda skyskrapa i Hong Kong, The Pearl, som nu mer är den högsta byggnaden i världen, uppfyller alla krav innan byggnaden kan öppnas för allmänheten.

Under tiden Will håller på att slutföra sitt uppdrag slår en grupp legosoldater, ledda av den hänsynslöse Kores Botha (Roland Møller), till mot The Pearl och sätter eld på våning 96. Will – som blivit utpekad i media som den som ligger bakom dådet – inser snart att han inte har något annat val än att försöka ta sig in i den brinnande byggnaden då hans fru, Sarah (Neve Campbell), och deras två barn befinner sig inne i byggnaden… ovanför brandlinjen.

Redan första gången jag såg trailern (som är full i spoilers för övrigt) för Skyscraper bestämde jag mig för att det var en film jag skulle se för första gången på bio – och så blev fallet. Filmen är väldigt ooriginell, den kör på en hel del klyschor och är överlag föga oförutsägbar, men den levererar å andra sidan riktigt skön popcorn-action och.. ja.. Dwayne är ju alltid Dwayne. Jag har väldigt svårt att inte gilla denna herren i vad han än må medverka i och Skyscraper är absolut inget undantag.

Skyscraper är en högljudd, actionpackad och väldigt underhållande film som emellanåt – i alla fall för mig som har en absurd höjdskräck (jag får svindel av att stå på en stol) – blev en riktig nagelbitare som fick mig att dra efter andan. Jag blev för övrigt förvånad över hur stor roll Neve Campbell – som för övrigt ser fantastisk ut här – hade i filmen, då fru-karaktärer i den här typen av film brukar vara rätt små. Die Hard (som den här filmen har tagit stora influenser ifrån) är ett bra exempel på det.

Skyscraper från 2018 – som absolut inte bör förväxlas med den gräsliga Anna Nicole Smith B-actionfilmen från 1996 med samma titel (recenserad här) – är en kul och underhållande stund även om den inte bjuder på speciellt mycket nytt i film- eller genreväg. Dwayne var Dwayne, Neve var snygg och filmen levererade precis det jag hoppades på att den skulle göra. Rekommenderas.

1 Comment

Kalifornia av J

juli 9th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Storstadsparet Brian (David Duchovny) och Carrie (Michelle Forbes) bestämmer sig för att ge sig ut på en roadtrip igenom USA för att besöka berömda mordscener för att fotografera och samla material till en bok Brian håller på att skriva med en slutdestination i Kalifornien. Men då de är på gränsen till luspanka bestämmer de sig för att sätta ut en annons för att se om de kan få sällskap med sig på resan som kan dela kostnaderna med dem. Det dröjer inte länge förrän det unga paret Early (Brad Pitt) och Adele (Juliette Lewis) kontaktar dem och gruppen är snart på väg. Det Brian och Carrie inte vet är att Early är en villkorligt frigiven brottsling – och en fullblodspsykopat.

Jag såg Kalifornia när jag var liten och hade inte sett den på runt tjugo år men mindes den som bra. Det är den. Åtminstone andra halvan av filmen. Problemet med filmen, i mina ögon, är att vi som tittare vet vad Pitt’s karaktär är kapabel till, vilket i stort sett jämnar all spänning med marken. Man sitter väntar på att Duchovny’s och Forbes’ karaktärer ska inse det vi som tittare redan vet om och det hela blir väldigt långdraget under den första timmen av filmen. Förvisso händer det saker igenom hela filmen, men det är först efter kring en timme som filmen faktiskt börjar bli intressant och ganska spännande. Helt ärligt tror jag filmen hade mått bra av att trimmas med en halvtimme för att korta ner build-upen under den första timmen.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag gillar den men anser samtidigt att den har en hel del problem med tempot tack vare den långa build-upen kring något vi som tittare redan vet om. Har man missat Kalifornia tycker jag hur som helst att man ska se den då det är en bra film i det stora hela, även om den har problem.

No Comments

Mr. & Mrs. Smith av J

juli 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

John (Brad Pitt) och Jane Smith (Angelina Jolie) är ett vanligt förortspar som varit gifta i fem (eller sex) år. John jobbar inom byggbranschen och Jane jobbar som datortekniker – eller det är i alla fall vad de tror att den andre jobbar med. I själva verket jobbar bägge som lönnmördare för rivaliserande organisationer. När de får i uppdrag att slå ut samma måltavla, vilket resulterar i ett fiasko för bägge parterna, upptäcker de sanningen om varandra – och de får 48 timmar på sig att döda den andra.

Det var bra länge sedan jag hörde någon prata om Mr. & Mrs. Smith från 2005 och ärligt talat hade jag nog inte sett den sedan den släpptes på dvd i Sverige, vilket måste ha varit för en tolv, tretton år sedan. Jag skulle hur som helst nog säga att den är ganska bortglömd. Det var en sån där film som kom och folk såg den, men ingen kommer ihåg den nästan femton år senare. I alla fall så har jag äntligen fått ur tummen och sett den på nytt nu och jag måste faktiskt säga att jag hade en väldigt kul stund i soffan.

Den har bra action, humorn är väldigt rolig och filmen blir aldrig tråkig. Det må vara en popcornfilm, men det är en väldigt underhållande sådan. Både Pitt och Jolie är suveräna i sina roller och har väldigt bra kemi filmen igenom och att båda deras karaktärer är sarkastiska under majoriteten av speltiden är något jag älskar. Mer sarkasm till folket!

Mr. & Mrs. Smith var knappast nyskapande när den kom och den är inte det nu heller, den återanvänder en hel del gamla klyschor och koncept men den gör det på ett kul och underhållande vis. Speltiden på strax under två timmar flyger förbi och jag kommer antagligen att återbesöka den här filmen fler gånger i framtiden. Rekommenderas.

No Comments

Brawl In Cell Block 99 av J

juli 8th, 2018 | Postad i Drama, Film

Den före detta boxaren Bradley Thomas (Vince Vaughn) har det tufft. Han har precis förlorat jobbet och hans äktenskap med frun Lauren (Jessica Carpenter) håller på att rasa samman efter att hon fick missfall. I ren desperation och i ett försök att rädda sitt äktenskap kontaktar Bradley sin vän och tillika knarklangare Gil (Marc Blucas) för att ta på sig jobb som knarkkurir.

Ett och ett halvt år senare verkar Bradley’s tillvaro vara på väg att ljusna; pengarna rullar in och Lauren är återigen med barn. Men när Gil vill prova att göra affärer med en ny affärskontakt, den mexikanske knarkkungen Eleazar (Dion Mucciacito), går saker och ting snabbt utför och efter en våldsam eldstrid med polisen hamnar Bradley i fängelse. Kort efter hans ankomst till fängelset blir han kontaktad av en anställd hos Eleazar (Udo Kier) som berättar att de har kidnappat Lauren och att en anlitad abortör kommer att genomföra en experimentell operation på deras ofödda barn om inte Bradley dödar en av fångarna i cellavdelning 99 – i ett helt annat fängelse än där han har blivit placerad.

Av någon anledning hade jag fått för mig att Brawl In Cell Block 99 skulle vara en actionfilm, men som visade sig vara ett brutalt fängelsedrama i stuk med Felon och Celda 211 (aka Cell 211). Jag vart inte speciellt besviken hur som helst då jag har en förkärlek till fängelsedraman – speciellt om de är av det våldsammare slaget. Skådespelarna är bra och filmen blir aldrig nämnvärt tråkig trots sin speltid på över två timmar. Det som drar ner betyget lite grann för mig var väl filmens klimax och avslutning som gick att förutse en halvtimme innan det inträffade, samt att en del av fightingscenerna var lite halvstyltiga och mer träiga än vad de hade behövt vara – det är å andra sidan ingenting som störde mig nämnvärt när jag satt och tittade på filmen.

Brawl In Cell Block 99 är inte en felfri film och dess klimax faller ganska platt tack vare att det är i stort sett samma slut som i de flesta andra fängelsedraman, men jag gillade den ändå. Mycket. Rekommenderas.

No Comments

Gridlocked av J

juli 8th, 2018 | Postad i Action, Film

Den före detta S.W.A.T. ledaren David Hendrix (Dominic Purcell) har efter att ha blivit skottskadad i tjänsten inte blivit godkänd i hälsoproverna, vilket tillfälligt har degraderat honom till att utföra rutinuppdrag för N.Y.P.D. Som om saker och ting inte kunde bli värre har han även blivit ihopparad med Brody Walker (Cody Hackman), en hårt festande skådespelare som efter att ha gett en paparazzi stryk blivit dömd till att genomföra samhällstjänst – däribland att vara med Hendrix i hans tjänst.

När deras tid tillsammans börjar närma sig sitt slut tar Hendrix med sig Walker till en hemlig träningsanläggning för att visa honom hur S.W.A.T. tränar. Under deras besök slår en grupp tungt beväpnade legosoldater, ledda av den mystiske Korver (Stephen Lang), till mot byggnaden och lägger området under belägring. Hendrix och Walker måste nu slå sig ihop med de andra överlevande för att slå tillbaka legosoldaternas attacker.

Jag hade hört att Gridlocked skulle vara en ultravåldsam actionfilm och förväntade mig således en over the top ultravåldsam actionfilm som inte hade speciellt många förankringar till verkligheten. Mina förhoppningar var så klart missledda och jag fick istället en ganska standard barnförbjuden actionfilm anno 2015. Visst, det är en hel del action och våld i Gridlocked, men inte i den graden jag hade inbillat mig att det skulle vara.

Skådespelarna är bra, men manuset är sådär. Idéen om en träningsanläggning för S.W.A.T. som hamnar under belägring är intressant och till större delen underhållande, men filmen blir fläckvis väldigt förutsägbar och följer en del standardmallar för den här typen av actionfilmer. Hade de vågat ta ut lite mer på svängarna och tagit några fler risker med manuset hade filmen, även om den är bra, antagligen blivit bättre än vad den är.

Tack vare mina höga förhoppningar på vad filmen skulle leverera är jag väl lite smått besviken, men jag gillade å andra sidan Gridlocked för vad den var. Den bjuder inte på någonting nytt och den återupprepar vad en hel del andra filmer i samma subgenre av actionfilmer gjort tidigare, men den är å andra sidan så pass underhållande och actionpackad att den flyger förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en svag rekommendation.

No Comments

Split av J

juli 2nd, 2018 | Postad i Film, Thriller

Kevin (James McAvoy) är en splittrad man – bokstavligt talat. Han lider nämligen av dissociativ identitetsstörning – personlighetsklyvning – och har visat 23 olika personligheter för sin psykiater Dr. Karen Fletcher (Betty Buckley), men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När Kevin drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han till slut i ett krig om överlevnad som utkämpas mellan alla de som han har inom sig – och alla runt omkring – samtidigt som gränserna mellan hans personligheter börjar rasa samman.

Utan att försöka vara rolig så är jag rätt kluven när det gäller Split. Å ena sidan tycker jag att det är en helt okej suspense thriller, men å andra sidan kan jag inte skaka av mig många av filmens problem. Exempelvis är filmens speltid på tok för lång. Hela idéen om karaktären Kevin’s personlighetsklyvning fungerar bra till en början men allt eftersom filmen fortgår blir det för mycket av samma sak. James McAvoy gör en top-notch prestation som Kevin, men inte ens hans skådespel kan rädda filmen från att bli – rent utsagt – tråkig i längden. Filmen har dessutom en hel del hål i storyn och ska man vara riktigt kritisk till hur den är skriven så känns manuset en aningen slarvigt ihopslängt. Något jag däremot inte hade några problem med var en av subplotsen som finns i filmen som många kritiker av filmen verkar ha. Frågan är om de överhuvudtaget förstod poängen med att den var där.

Filmen är välspelad och fläckvis spännande, men har som sagt en del problem som jag har svårt att skaka av mig. Jag vet att jag borde använda mig av ”suspension of disbelief”, men då filmen till större delen är förankrad i verkligheten har jag svårt att göra det och ser det mer som slarv i manusskrivandet. Jag tycker inte Split är dålig, men det är inget mästerverk heller; den är okej.

No Comments

Faces Of Death av J

juli 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Faces Of Death är en filmserie jag hörde talas om för några år sedan, men som jag aldrig lagt någon energi på att fördjupa mig i. När jag så snavade över Njutafilms utgåva av den första Faces Of Death för runt femtiolappen slog jag till.

Vad handlar Faces Of Death om då? Faces Of Death är en kompilering av scener och klipp involverande Döden i dess olika former, alltihop beskrivet av Dr. Francis B. Gröss’ (Michael Carr) monotona röst. Filmen har blivit totalförbjuden i flertalet länder sedan dess release 1978 och är troligtvis mest känd för att ha blivit marknadsförd som en dokumentär med verkliga klipp från olyckor, skjutningar och andra incidenter som har lett till döden. Filmen inkluderar en handfull scener som är riktiga inspelningar av verkliga – och mycket tragiska – olyckor som inträffat, klipp och material från andra världskriget och genuina inspelningar ifrån ett slakthus – där vi bland annat får beskåda kosherslakt, vilket jag högst personligen tycker är vedervärdigt. Dessa klipp utgör hur som helst runt tio procent av hela filmen, varav de resterande nittio är så uppenbart fejkade att de emellanåt blir rent av skrattretande. Hur någon kan ha trott att de iscensatta klippen är verkliga går över mitt förstånd – såvida inte VHS-kvalitén gjorde sitt då.

I vanliga fall brukar jag få myror i kallsongerna av att sitta och titta på den här typen av film – eller mockumentär om man så vill. Den här gången fick jag inte det. Jag fann den monotona dialogen som spelas igenom majoriteten av filmen stundtals intressant och tankvärd, medan i andra stunder blev började den lalla iväg i en massa filosofiskt tjafs. Den här monologen är hur som helst filmens största behållning skulle jag säga.

Faces Of Death är inte en bra eller nämnvärt intressant film. Att de dessutom spelat in hela sju uppföljare till den är för mig obegripligt (även om jag har läst att flera av uppföljarna ska ha material från föregångarna) och jag har inga som helst planer på att se någon av dem heller – den här första räckte gott och väl. Skippa.

No Comments

Melancholie der Engel av J

juni 17th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Melancholie der EngelDe två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.

För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.

Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.

Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.

Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.

No Comments

John Wick: Chapter 2 av J

juni 16th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

Ryktet om att lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) har börjat arbeta igen har spridit sig som en löpeld i de kriminella kretsarna världen över och det dröjer inte länge förrän den italienska maffiabossen Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) dyker upp vid John’s tröskel för att inkassera en skuld John drog på sig när han flera år tidigare bestämde sig för att dra sig tillbaka. Genom en blodsed måste John bege sig till Rom för att genomföra ett sista jobb, men finner sig snart jagad av varenda lönnmördare i branschen som alla drömmer om att eliminera den legendariske John Wick, som nu har ett mycket högt pris på sitt huvud.

John Wick: Chapter 2 är i stort sett en direkt fortsättning på den första filmen och tar vid ungefär där den slutade. Filmen är ungefär lika bra som den första filmen och bjuder egentligen inte på så där jättemycket nytt, mer än att den sarkastiska tonen som genomsyrade majoriteten av dialogen i den första filmen har tonats ner avsevärt här i uppföljaren. Den finns där, men inte lika full on som i föregångaren. Tvåans action ligger på samma nivå som ettan och gillade man den första filmen lär man definitivt även finna den här filmen underhållande – likt mig.

Jag gillade även den här filmen, även om jag föredrar den första filmens mer sarkastiska ton. Jag ger den här filmen en rekommendation hur som helst. Nu ska jag vänta på att film nummer tre i serien ska släppas.

No Comments

John Wick av J

juni 16th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.

John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara dra ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.

Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud