| Subcribe via RSS

Escape Room: Tournament Of Champions av J

augusti 28th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Zoey Davis (Taylor Russell) har svårigheter att komma över minnena från de dödliga lekarna hon och fem andra ofrivilliga deltagare blev indragna i, men tror sig ha hittat den plats där organisationen bakom det hela har sitt huvudkvarter. Tillsammans med sin bästa vän och tillika medöverlevande Ben Miller (Logan Miller) beger hon sig iväg för att sätta dit de ansvariga, varpå de snart finner sig återigen i en rad dödliga riggade rum – den här gången med fyra andra som också har överlevt tidigare lekar.

Escape Room: Tournament Of Champions – eller Escape Room 2: No Way Out, som den heter i Sverige (vilken jag tycker är en bättre titel för övrigt) – levererade ungefär det jag förväntade mig av den; mer av det samma som den första filmen gav, fast lite mer bombastiskt med tanke på den högre budgeten. Likt sin föregångare är det en underhållande popcorn-rulle som har ett högt tempo som inte bromsas upp nämnvärt när filmen väl har kommit i rullning fram till dess slut.

Gillade man den första filmen och vill ha mer av samma så är den här definitivt värd en titt. Rekommenderas.

Min korta recension på den första Escape Room finner du här.

No Comments

Serial Mom av J

augusti 21st, 2021 | Postad i Film, Komedi

Serial Mom är en av de filmer jag troligtvis haft längst på min lista över filmer jag tänkt att se, men inte kommit mig för att göra det. Nu när jag satte mig för att skriva det här så upptäckte jag att H redan för femton år (!) sedan la upp en kort recension på den. I brist på tid, ork och fantasi citerar jag hans beskrivning av handlingen här nedanför (med några mindre ändringar).

Beverly Sutphins (Kathleen Turner) är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev – förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Som sagt hade jag haft Serial Mom på min att se lista under en väldigt lång tid och jag blev absolut inte besviken nu när jag slutligen såg den. Det är en kul, absurd och urflippad komedi som både riffar på och skojar med slashergenren som underhåller fint hela vägen igenom, även om jag blev lite förvånad över hur den sista akten utspelade sig. Filmen är välspelad överlag – Kathleen Turner är i synnerhet briljant i huvudrollen och äger varenda scen hon är med i.

Serial Mom är God Underhållning och jag kommer definitivt att återkomma till den här filmen i framtiden. Rekommenderas.

No Comments

Endzeit av J

augusti 1st, 2021 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

No Comments

F9 av J

juli 29th, 2021 | Postad i Action, Film

Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) har dragit sig tillbaka och lever nu mer på en enslig gård tillsammans med Dom’s son. Deras lugna tillvaro vänds dock upp och ned när deras gamla gäng dyker upp och visar dem en inspelning av ett meddelande Mr. Nobody (Kurt Russell) skickat dem; en nödsignal om att en av hans agenter har bytt sida och att flygplanet han befinner sig på blivit kapat – samma flygplan som hans agentur transporterar superhackern och deras gamla fiende Cipher (Charlize Theron) på. Dom, till skillnad från sitt gamla gäng, tvekar till att blanda sig in i det hela, fram till att han inser vem som ligger bakom det hela; hans egen bror Jacob (John Cena).

Tyckte du att de senaste fem Fast & Furious filmerna var överdrivna och idiotiska filmer? Då kanske du ska låta F9 gå förbi osedd isåfall. F9 kan vara den dummaste blockbuster actionfilmen jag har sett på flera år och den klår samtliga tidigare filmer i serien, med råge. Det är bombastiskt, det är högljutt, det är så jävla dumt att klockorna stannar bitvis och vissa element i filmens handling är rent av dragna ur arslet bara för att få saker och ting att gå ihop – och ja, jag gillar det.. även om jag tappade räkningen på hur många gånger jag utbrast ”Bullshit!” under filmens gång.

F9 var dum som en säck med hammare och överdriven in i absurdum (mer än sina föregångare, som sagt), men vägde å andra sidan upp det med så många absurda och verklighetsfrånvända actionscener att jag inte kunde göra något annat än att skratta och mysa till det spektaklet som pågick på bioduken.

F9 bjuder inte på någonting nytt och har man sett de tidigare filmerna i serien vet man precis vad som väntas här. Är du ett fan av Fast & Furious filmerna kommer du antagligen redan ha bestämt dig för att se filmen, ni andra behöver nog inte ens tänka tanken då filmen kräver att man har sett majoriteten av de föregående filmerna – sort of. Hur som helst; jag gillade den och ger den en rekommendation.

Länkmaffian:
Mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och Hobbs & Shaw spin-offen.
H’s recensioner på 4, 5 och 6.

No Comments

The Uninvited av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

No Comments

Janghwa, Hongryeon av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De två systrarna Soo-mi (Lim Soo-jung) och Soo-yeon Bae (Moon Geun-young) återvänder hem till sin far Moo-hyeon (Kim Kap-su) och deras elaka styvmor Eun-joo Heo (Jung-ah Yum) efter att ha spenderat en tid på en mentalinstitution. Kort efter deras hemkomst börjar underliga saker att inträffa i huset och de inser snart att allting kanske inte är vad det verkar vara…

Janghwa, Hongryeon – eller A Tale Of Two Sisters – är en sydkoreansk skräckfilm från 2003 som också är den sjätte filmatiseringen baserad på (eller som i det här fallet, inspirerad av) den koreanska folksägnen ”Janghwa Heungryeonjeon”.

Även om filmen beträder samma marker som många andra asiatiska skräckfilmer kring samma tid gjorde så står den samtidigt ut bland dem. Den följer den utstakade mallen hyfsat som fanns då, men använder å andra sidan samtidigt andra knep för att berätta en till en början underlig berättelse som levererar ett slut som kommer som en käftsmäll – eller hade åtminstone gjort om jag hade sett filmen 2003. Hur som helst gillade jag filmen. Den har en handfull ruggiga sekvenser i sig och även om jag listade ut hur den skulle sluta så var det ändå ett sådant slut som alltid får mig att dra på smilbanden en aning.

Har du missat Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters tycker jag att du ska spana in den. Den levererar egentligen ingenting nytt, men den gör det dock på ett snyggt sätt – överlag. Rekommenderas.

No Comments

Sudden Death av J

juli 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Thriller

Darren McCord (Jean-Claude Van Damme) är en föredetta brandman som nu mer jobbar som brandmarskalk för Pittsburgh Civic Arena, där 1995 års Stanley Cup final ska avgöras mellan Pittsburgh Penguins och Chicago Blackhawks. Han tar med sin son Tyler (Ross Malinger) och sin dotter Emily (Whittni Wright) till matchen som en födelsedagspresent till Tyler, ovetandes om att arenan har blivit övertagen av en grupp terrorister som tagit vicepresidenten som gisslan och som planerar att spränga hela arenan i luften vid matchens slut om inte deras krav uppfylls.

När även Emily blir tagen som gisslan, efter att ha tjafsat med sin bror, inser Darren vad som pågår och börjar slå tillbaka mot terroristerna för att rädda sin barn – och de tusentals åskådare som befinner sig i arenan.

Sudden Death är på sätt och vis vad Die Hard troligtvis hade varit om den filmen hade utspelat sig i en hockeyarena – och om McClane hade varit en föredetta brandman istället för snut. Filmens likheter med Die Hard är ganska slående ju längre in i den man kommer och det märks ganska tydligt att manusförfattaren har fått inspiration ifrån den filmen – vilket jag inte har några som helst problem med.

Sudden Death må riffa på samma strängar som Die Hard gjorde, men den levererar skön 90-talsaction och underhåller gott med det den försöker att göra. Enda problemet med filmen är väl att den är lite lång, ett par minuter hade gott kunnat lämnats på klippgolvet utan att det hade gjort speciellt mycket.

Jag såg Sudden Death för första gången 1999 när den gick på TV3 och hade inte sett om den sedan dess. Det enda jag egentligen kom ihåg var en sekvens i slutet på filmen, vilket gjorde att den här omtitten blev sätt och vis en nytitt – och en bra sådan. Även om filmen är en gnutta lång så gillade jag Sudden Death på det stora hela; den levererar inga överraskningar, men å andra sidan skönt 90-talsraffel som förnöjer den actionsugne. Rekommenderas.

No Comments

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens av J

juli 4th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Wisborg, Tyskland. År 1838. Husmäklaren Knock (Alexander Granach) skickar iväg sin kollega Hutter (Gustav von Wangenheim) till Greve Orlok’s (Max Schreck) slott i Transylvanien då Greven har visat intresse för att köpa ett isolerat hus i Wisborg. De planerar att sälja honom det ödehuset som ligger beläget på andra sidan gatan, mitt emot Hutter’s egna hem. Hutter beger sig iväg och lämnar sin fru Ellen (Greta Schröder) med några vänner medan han är borta.

Under sin färd märker Hutter att lokalbefolkningen är allt annat än villiga att hjälpa honom att ta sig till slottet, där det inträffat märkliga händelser. Väl vid slottet lyckas Hutter sälja Greven huset, men han märker samtidigt att någonting inte är som det ska på denna mystiska plats; även under dagtid har han en känsla av att ha en mörk skugga hängandes över honom, medan den mystiske Greven ligger och sover. Hutter finner snart Greven sovandes i sin kammare i en krypta och drar slutsatsen att Greven måste vara en vampyr, baserat på en bok han nyligen läst. Medan Hutter är inlåst i slottet beger sig Greven iväg till Wisborg, undangömd i en last av kistor, och orsakar död och förintelse i sin väg i form av en pest. Hutter själv försöker att ta sig hem så snabbt som möjligt för att rädda sin stad – och viktigast av allt, att rädda Ellen från Grevens förestående ankomst.

Ur ett filmhistoriskt perspektiv är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – likt Das Cabinet der Dr. Caligari – intressant. Dels för hur de gjort filmen, men också dels för de troper som man än idag kan emellanåt se i moderna skräckfilmer; i det här fallet vampyrfilmer.

Får jag lov att välja mellan dessa två filmer skulle jag nog dock säga att jag föredrar Dr. Caligari av den enkla anledningen att jag fann den betydligt mer intressant än Nosferatu. Dr. Caligari var betydligt mer surrealistisk, knepig och skev, medan Nosferatu på sätt och vis var förankrad i verkligheten – åtminstone i dess miljöer och dekorer. Nosferatu kändes dessutom en aningen lång för den berättelse den berättade. Hade filmen varit tjugo minuter kortare och mer skev än vad den var hade den nog fallit mig mer i smaken.

Med det sagt menar jag inte att filmen är dålig; den är imponerande med tanke på vad för typ av resurser och tekniker de hade vid tidpunkten av dess produktion och jag kan förstå att folk ser den som en klassiker, men efter femtio minuter började jag ärligt talat tappa tålamodet då det var så pass mycket utfyllnad som – i mitt tycke – de hade kunnat skippa helt. En hel del scener tillförde egentligen ingenting till filmens berättelse, utan var mer till för att fylla ut speltiden.

Som ett stycke filmhistoria är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – som sagt – intressant och jag kan i ärlighetens namn inte säga att det är en dålig film även om jag är kritisk till dess speltid; det är en film av sin tid och den la grundstenar för vampyrfilmer som används än idag, att det är en film som inte helt och fullt tilltalar mig är mer mitt problem än någonting jag tänker hålla över filmen.

No Comments

Das Cabinet der Dr. Caligari av J

juli 4th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är den årliga marknaden i Holstenwall. Den unga mannen Franzis (Friedrich Feher) och hans vän Alan (Hans Heinrich von Twardowski) besöker där Dr. Caligari’s Kabinett, en utställning där den mystiske Dr. Caligari (Werner Krauss) visar upp sömngångaren Cesare (Conrad Veidt) och väcker honom en stund från hans dödsliknande sömn för att låta åskådarna ställa frågor till honom. När Alan frågar Cesare om hans framtid får han svaret att han kommer att dö innan gryningen. Nästa morgon finner man Alan död…

Franzis börjar misstänka att Dr. Caligari och Cesare har någonting med saken att göra och börjar inleda en egen undersökning då den lokala polisen inte är till någon större nytta och finner snart någonting han inte alls var beredd på…

Den 26 Februari, 2020 fyllde Das Cabinet der Dr. Caligari – eller Dr. Caligari som den hette i Sverige – hundra år och var på sätt och vis startskottet för skräckgenren i filmformat. Det gjordes förvisso en handfull kortfilmer innan dess, men det var troligtvis Das Cabinet der Dr. Caligari som populariserade skräckgenren inom film och som banade väg för många filmer som skulle komma senare, samtidigt som den la grundstenarna för troper som vi ser än idag och som har inspirerat filmmakare som exempelvis Tim Burton långt, långt efter att den kom ut.

Vad tycker då jag om filmen? Ska jag vara helt ärlig så är jag osäker på det, men det jag kan säga om filmen är att det är en intressant bit av filmhistorien och en surrealistisk upplevelse tack vare filmens dekorer, ljussättningar och den hårda sminkningen alla i filmen har; det är lite som att sitta och titta på en galnings fantasier…

Jag har svårt att se mig själv sätta mig och titta igenom Das Cabinet der Dr. Caligari igen. Inte för att jag tyckte att filmen var dålig, utan mer för att så här pass gamla filmer inte tilltalar mig personligen. Filmen är som sagt en intressant bit av filmhistorien och jag är glad att jag faktiskt la min tid på att se den, men jag känner å andra sidan att jag inte har något behov av att återvända till den. Med det sagt tycker jag definitivt att man – om man har ett stort intresse för skräckfilm – borde ta sig en titt på filmen bara för att ta del av en historisk klassiker inom skräckgenren.

No Comments

The Sadist av J

juli 3rd, 2021 | Postad i Film, Thriller

Tre lärare är på väg till Los Angeles för att titta på en Dodgers match när de får problem med sin bil, varpå de bestämmer sig för att stanna till vid en ödsligt belägen bensinstation för att få problemet fixat. Deras bilstrul visar sig hur som helst vara deras minsta problem då seriemördaren Charlie Tibbs (Arch Hall Jr.) och hans flickvän Judy (Marilyn Manning) också befinner sig på den öde bensinstationen, i väntan på att någon skulle stanna till där.

The Sadist – eller Profile Of Terror som den hette i amerikansk TV och Sweet Baby Charlie som vart dess titel på senare släpp – är en thriller från 1963 med proto-slasher vibbar (även om den aldrig går hela vägen dit) och med ett rejält problem med sitt tempo. Filmen har sina stunder då den blir hyfsat nagelbitande, men kändes på det stora hela förbannat utdragen och hade lätt kunnat kortats ned med tjugo minuter för att tighta till tempot i den.

Arch Hall Jr. som Charlie är hur som helst filmens största behållning, inte bara för att han är den titulära karaktären utan även för att karlns massiva ögonbryn ligger som en lång tusenfoting i pannan vilket i sin tur ger honom ett minst sagt intressant utseende.

Hur som helst så tyckte jag i slutändan att The Sadist var okej. Den har förvisso rejäla problem med sitt tempo och hade fungerat betydligt bättre om den hade klippts ned en aning, men skådespelet är helt okej och den har som sagt sina stunder då den blir genuint spännande. Det är en helt okej titt, helt enkelt.

Tags: , ,
No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud