| Subcribe via RSS

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles av J

februari 13th, 2020 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

När någon börjar stjäla experimentell teknologi i Gotham City kopplas Batman (Troy Baker’s röst) in på fallet och tillsammans med Batgirl (Rachel Bloom’s röst) och Robin (Ben Giroux’s röst) börjar han undersöka saken och stöter snart på fyra ninjasköldpaddor; Teenage Mutant Ninja Turtles. De två grupperingarna slår sig snart samman för att bekämpa två gemensamma fiender som smider planer på att förinta Gotham City – och sedan världen.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles (som för övrigt är en smått missledande titel) hade varit en blöt dröm för mig som barn. Batman och TMNT var två av mina favoritserier när jag var liten och blotta tanken att dessa två universum skulle komma att bli en film var bara något jag kunde drömma om. Nu, tjugo plus år senare har äntligen den drömmen blivit verklighet och holy shit; det här är bra skit.

Filmen är överraskande våldsam för en film där Nickelodeon har varit involverade och den bjuder på en hel del action och där folk får på truten. Röstskådespelet är suveränt och även om jag inte är ett superstort fan av den här typen av kantigare animationer så var de välgjorda och bitvis ganska snygga. Personligen hade jag hellre sett att de använt sig av någon animationsstil med mjukare drag, men med tanke på hur jävla bra filmen i övrigt var så kan jag överse det.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen. Är du ett fan av Batman och TMNT, vad väntar du isåfall på? Jag personligen kommer att se om den här fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

No Comments

Batman: The Killing Joke av J

februari 13th, 2020 | Postad i Action, Film, Tecknat/CGI

Jokern (Mark Hamill’s röst) har återigen lyckats rymma från Arkham Asylum och har satt sitt sikte på Kommisarie Gordon (Ray Wise’s röst) med ett enda syfte; att bevisa att allt som krävs är en dålig dag för att man ska kunna bli lika galen som honom. Kan Batman (Kevin Conroy’s röst) stoppa hans vansinniga plan i tid?

Batman: The Killing Joke är baserad på serien med samma namn från 1988, som fungerar som en originstory för Joker. Men då serien bestod av strax över sextio sidor behövdes det hela paddas ut för att få ihop en 60+ minuter film. Så, filmen inleds med material som inte har någonting överhuvudtaget med The Killing Joke att göra under de första trettio eller så minuterna för att sedan hoppa in i källmaterialet. Jag är ganska kluven kring vad jag tycker om den här filmen egentligen…

Å ena sidan gillar jag den mörkare och mer vuxenorienterade tonen filmen har, men å andra sidan känns det som att de första trettio minuterna av filmen är slutet på en film och när de väl börjar använda källmaterialet från serien så känns det som att en ny film startar från ingenstans. Skiftningen mellan den första delen av filmen och den andra känns väldigt abrupt och ärligt talat tror jag att de bägge delarna hade fungerat bättre var för sig i varsin trettio minuters kortfilm istället för den här mashupen då de bägge delarna har så olika ton.

Även om jag tycker att serien är helt okej så kan jag inte direkt påstå att jag är något jättestort fan av den. Den här adoptionen av serien är väl okej för vad den är antar jag, men den hade antagligen fungerat bättre som jag skrev här ovanför som en egen kortfilm på runt trettio minuter. Animationerna är snygga och voiceactingen är bra – i synnerhet Kevin Conroy och Mark Hamill, som gjort rösterna till de karaktärerna i flera andra Batman produktioner, däribland Batman: The Animated Series från 90-talet och Arkham spelen.

Jag är som sagt ganska kluven vad jag tycker om filmen på det stora hela. Jag gillar som sagt den lite mörkare och vuxnare tonen filmen har, men tycker samtidigt att dess första och andra del skär sig i ton och berättande. Filmen hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är, men den är å andra sidan inte en fullständig katastrof som inte går att titta på. Den duger väl, skulle jag säga.

No Comments

Patient Seven av J

januari 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den välkända psykiatrikern Dr. Marcus (Michael Ironside) har valt ut sex stycken mentalt instabila och farliga patienter vid Spring Valley Mental Hospital för att intervjua dem som en del av hans efterforskningar för hans nya bok.

Patient Seven är en anthology skräckfilm från 2016 som består av sju sedan tidigare släppta kortfilmer från 2011 till 2014, samt wrap around storyn med Ironside. Jag gillade filmen på det stora hela. Wrap around storyn var okej (Ironside var så klart det bästa med den) och dess slut kändes väldigt passande (även om det var ganska förutsägbart vart allting var på väg). Kortfilmerna som är med är alla välgjorda och jag gillade förvånansvärt allihop på ett eller annat sätt – vissa mer än andra, så klart.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Ódauðleg ást (aka Undying Love)
Death Scenes
The Sleeping Plot
The Body
The Banishing
Evaded
The Visitant

De jag gillade bäst var nog Ódauðleg ást, The Sleeping Plot och The Banishing – mycket tack vare deras ironiska slut. Den mest otippade kortfilmen som var med var Evaded, som är en svensk kortfilm. Det bör även nämnas att kortfilmen The Body blev senare adopterad in i TV-serien Into The Dark (som är en typ av anthology serie med fullängdsfilmer som episoder), där den fick en fullängdsversion.

Hur som helst så gillade jag Patient Seven. Det är förvisso bara en kompilation av äldre kortfilmer (med en då nyinspelad wrap around), men gillar man anthology filmer så är den värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Ratter av J

januari 20th, 2020 | Postad i Film, Thriller

College studenten Emma (Ashley Benson) har precis flyttat till New York och bor för första gången ensam. Det hon inte vet är att en stalker har hackat sig in i hennes laptop och mobiltelefon. Besattheten hos hackern växer allt eftersom han spelar in Emma’s mest intima stunder och när det inte längre räcker att bara titta eskalerar situationen snabbt.

Ratter (vars arbetstitel var Webcam) är en slow burn thriller från 2015. Filmen är långsam och ganska händelselös och har en extremt lång build-up till ett slut som är otillfredställande. Jag vet inte exakt hur realistisk stalking-delen i filmen är, men om den nu ligger verkligheten nära kan jag tycka att de hade kunnat tänjt lite grann på gränserna för att göra filmen mer intressant. Det finns säkert de som skulle argumentera för att filmen är spännande, jag är inte en av dem. När en skuggig figur smyger förbi för åttonde gången i hörnet på bilden så var det lika läskigt och spännande som de sju första gångerna; alltså inte alls.

Jag hatar inte filmen, men jag gillar den inte heller. Antagligen är jag fel målgrupp för den också, men det ursäktar samtidigt inte hur händelselös den är. Hur som helst är det ingenting jag tänker se om – och det är ingenting du behöver se heller för den delen.

Tags: , ,
No Comments

Need For Speed av J

januari 7th, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

Streetracingföraren och mekanikern Tobey Marshall (Aaron Paul) har suttit två år bakom galler för ett dråp han inte begått och har nu släppts villkorligt fri. Han ser sin chans att utkräva hämnd på sin rival Dino Brewster (Dominic Cooper) som var den som satte dit honom och få upprättelse genom att medverka i det ultimata streetracet DeLeon – ett hemligt och högrisk race som enbart de bästa förarna får medverka i.

Den amerikansk-indiska samproduktionen Need For Speed från 2014 är en cash-in på EA publicerade spelserien med samma namn. Filmens story är så klart av den extremt generiska sorten och filmen i sig tickar av varenda klyscha som finns i biljaktsgenren. Med det sagt hade jag jävligt kul i soffan i strax över två timmar och var det något filmen inte var så var det tråkig, trots att jag kunde förutse ungefär varenda sak som skulle hända i den. Filmen är dummare än en säck med blomkål, men jag är okej med det. Filmen bränner på i tvåhundrafemtio knyck och det rör i stort sett hela tiden på sig, vilket gör den till en skön popcornrulle man kan stänga av hjärnan i strax över två timmar till.

Need For Speed fungerade finfint här och jag kommer definitivt att se om den. Den får en tumme upp och en rekommendation. Nu är det bara att vänta på uppföljaren som tydligen verkar vara produktionslimbo…

No Comments

Doom: Annihilation av J

januari 6th, 2020 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Nevada vid en hemlig forskningsanläggning ägt av företaget United Aerospace Corporation (UAC) förbereder man en volontär att gå igenom en av de två uråldriga teleportrarna man kallar för ”Gates”, för att i nästa sekund befinna sig på forskningsanläggningen belägen på den större och inre av Mars månar, Phobos, där den andra teleporten är belägen. Experimentet lyckas, men till ett pris; volontären kommer ut vanställd och förändrad ur teleporten. Mot sin kollega Dr. Ahmed Kahn’s (Hari Dhillon) önskningar bestämmer sig Dr. Malcolm Betruger (Dominic Mafham) att han själv ska gå igenom teleporten på Phobos för att dyka upp i Nevada, vilket resulterar i en mörkläggning av basen.

Samtidigt anländer en grupp UAC marinkårssoldater till Phobos på uppdrag att vakta basen efter att deras löjtnant, Joan Dark (Amy Manson), motsatt sig order, varpå hela gruppen ska göra vakttjänst som straff. De upptäcker ganska omgående vid deras ankomst att någonting inte står rätt till vid basen och väl inne inser de snart att någonting har gått fruktansvärt fel där.

DOOM är en franchisé med spel som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har spelat igenom varje spel i serien och väntar nu på att DOOM Eternal äntligen ska släppas så jag återigen får axla rollen som The Doom Slayer. Men i och med att 2016 års DOOM vart en braksuccé bland både fans och kritiker var det väl föga förvånande att vi skulle få en ny film baserad på universumet, dessvärre skulle vi få vänta ända till i slutet av förra året innan den kom i form av Doom: Annihilation – lagomt i tid för att casha in inför DOOM Eternal.

Doom: Annihilation är en direkt-till-video produktion som inte har någonting att göra med filmen från 2005 med Dwayne Johnson och Karl Urban, vilket så klart gör filmen till en reboot. Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att filmen är okej för vad den är och för vad den försöker att göra. Hela filmen är ett enda stort kärleksbrev till spelfranchisén med tonvis av referenser både till spelen och gubbarna på id Software (skaparna av DOOM, för dig som inte är påläst eller bryr dig), samtidigt som det finns en handfull referenser till spelfranchisén Wolfenstein också. Filmen är en B-film och att man kan ganska omgående se att det är en direkt-till-video produktion, men den levererar å andra sidan en hel del action och är man ett fan av spelen kommer man känna igen antagligen varenda referens de bränner av här. Det märks att regissören och manusförfattaren Tony Giglio är ett fan av spelen och att han här har försökt att visa sin kärlek till dem så gott han har kunnat trots en knaper budget.

Skådespelarinsatserna varierar något. Den som gör bäst prestation här är nog Dominic Mafham skulle jag tro, som mot slutet av filmen tuggar frenetiskt på dekorerna. Amy Manson är okej i huvudrollen, men jag tycker personligen att James Weber Brown i rollen som Captain Hector Savage borde ha innehaft den rollen då snubben inte bara liknar DOOM Guy från DOOM spelen, han använder även ett av DOOM Guy’s mest ikoniska vapen i filmen (vilket i och för sig Manson också gör, men you get my point). Men som med många andra filmproduktioner har så klart filmmakarna även här vikit sig för den vedervärdiga SJW-skaran (som inte ens är målgruppen för den här filmen) för att inkludera en ”stark och självständig” kvinnlig huvudkaraktär istället för en manlig, som det är i originalmaterialet. Det är inte lika skitnödigt uppenbart med vad filmmakarna försöker göra här som i exempelvis Terminator: Dark Fate (recenserad här), men det är samtidigt en onödig förändring i storyn som inte alls behövdes. Nåja, SJW-vinkeln i filmen märks inte av supermycket även om den är där och Manson gör som sagt en okej insats, så det är egentligen ingenting som direkt stör även om jag tycker att det hade varit trevligt om de hade varit trogna originalmaterialet lika mycket på den punkten som de försökt vara med det mesta andra i filmen.

Effekterna ser överlag ganska bedrövliga ut och jag misstänker att de blåste större delen av budgeten på de sista tio minuterna av filmen som, faktiskt, ser ganska bra ut. Men även om effekterna ser rätt taskiga ut överlag så var det samtidigt något jag hade räknat ganska kallt med – och jag är okej med det. Filmen var aldrig menad att gå upp på vita duken och det märks att de gjort vad de kunnat med den tighta budgeten de haft. Jag hade givetvis hellre sett att filmen hade fått en stor budget och haft välgjorda effekter, med lite mer välkända ansikten framför kameran men man kan väl inte få allt antar jag.

Hur som helst så är Doom: Annihilation en okej direkt-till-video actionfilm, även om jag inte skulle säga att det är en direkt bra DOOM film. Å andra sidan var ju inte 2005 filmen det heller och den här filmen kommer, om man tänker efter, närmare än den. Faktum är att direkt efter att jag hade sett klart filmen var jag av den åsikten att 2005 filmen var bättre än den här, men nu när jag har fått smälta filmen lite grann och fundera så tycker jag nog att man inte riktigt kan jämföra de två filmerna heller då de är två helt olika filmer, både i stil, kaliber och action. Medan 2005 filmen var betydligt mörkare (bokstavligt talat) och lågmäld i sin action är den här filmen mer högljudd och bombastisk – om än på ett B-aktigt sätt. Med det sagt; jag tycker att bägge filmerna är okej för vad de är, även om ingen av dem är direkt bra DOOM filmer.

Nåja. Jag skulle nog inte rekommendera den här filmen till fans av spelen då många (efter vad jag har läst i alla fall) verkar hata den, men gillar man B-actionfilmer som utspelar sig ute i rymden så kan det nog vara något att sätta tänderna i.

No Comments

Brightburn av J

januari 6th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Tori (Elizabeth Banks) och Kyle Breyer (David Denman) har under en lång tid försökt att få barn tillsammans men utan någon större lycka. Men efter att någonting slår ner på deras bakgård verkar deras önskan om att få bilda familj äntligen gå i uppfyllelse då de vid kraschplatsen hittar en… liten pojke? De tar in pojken som sin egen och döper honom till Brandon.

Brandon (Jackson A. Dunn) verkar under sin uppväxt vara allt Tori och Kyle drömt om; ett smart, talangfullt och nyfiket barn. Men när han börjar komma in i puberteten förändras han drastiskt, varpå Tori och Kyle sakta men säkert börjar inse att någonting är väldigt, väldigt fel med Brandon.

Brightburn var en av de filmer från förra året som jag prompt ville se på bio så fort jag fick höra vad dess koncept gick ut på, men då jag bor i en mindre håla i någon av de svenska urtidsskogarna gick den aldrig här så jag fick vackert vänta på hemvideosläppet av filmen. Det ena ledde till det andra och min titt av filmen drog ut på tiden fram till nu, men det var knappast en titt jag ångrar. Brightburn är en skön popcornrulle som inte är ett dugg läskig, men som å andra sidan har ett riktigt fränt koncept och är väldigt underhållande. Filmen har förvisso en något långsam uppbyggnad fram till de sista trettio minuterna av speltiden men det är ingenting som stör, snarare tvärtom. Det enda felet jag kan egentligen se med filmen är att den är lite kort och att huvudkaraktären inte riktigt härjar så pass mycket som jag hade velat se. Jag skulle inte klaga om de gjorde en uppföljare där de ökar på med ödelägelsen och goret med en lika intressant story som här, om vi säger så.

Brightburn får en tumme upp från mig hur som helst. Det är en skön popcorn-skräckis som jag tyvärr aldrig fick se på vita duken, men som ändå fungerade ganska bra här hemma i vardagsrummet. Rekommenderas.

No Comments

The Lion King (2019) av J

december 26th, 2019 | Postad i Film, Äventyr/Fantasy

Jag brukar i regel skriva någon form av plot synopsis för varje film jag skriver om, men när det gäller live action remaken av The Lion King från i år känner jag att det inte finns någon anledning till det. Alla har väl sett den tecknade filmen från 1994 med samma titel, eller hur? Ja, precis. Storyn och händelseförloppet i filmen är de exakt samma som de i den tecknade filmen; har du sett den tecknade filmen har du även sett live action versionen.

På så vis kan jag tycka att filmen känns ärligt talat onödig. Visst, den är förbannat snygg och de animerade djuren ser riktigt bra ut men jag tycker att de hade kunnat gjort fler ändringar i berättelsen än vad de faktiskt gjort för att ge filmen en ny och fräsch känsla. Filmen i sig är inte dålig (med tanke på att de i stort sett gjort samma film en gång till så hade det nog varit svårt att klanta till det rent manusmässigt), det är bara det att jag hade förväntat mig fler förändringar i manuset än vad som faktiskt gjorts. Jag tror inte jag är riktigt rätt målgrupp för The Lion King remaken heller i och för sig, men med tanke på hur många gånger jag har sett den tecknade filmen och att jag växte upp med den hade jag någonstans en viss förhoppning att den här live action remaken skulle göra något nytt med originalmaterialet – vilket den överlag inte gjorde.

Nåja. Om man av någon outgrundlig anledning inte har sett originalfilmen från 1994 så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick.

2 Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

April Pope (A Leslie Kies) är en nykter alkoholist som tillsammans med hennes pojkvän beger sig iväg till hennes mamma Shari’s (Debra Sullivan) julfest, där hela familjen inklusive partners ska samlas för att fira högtiden – komplett med ett Secret Santa spel. April tror att festen är det perfekta tillfället att gottgöra sin syster Penny (Ryan Leigh Seaton) för ett elakt spratt som April utsatte Penny för på högstadiet. Hon hoppas på att hennes gåva och att hennes bekännelse ska hjälpa att hela det trasiga bandet mellan henne och hennes syster. Dessvärre har någon en helt annan idé och har spetsat bålet som serveras med något som plötsligt förvandlar besökarna till blodtörstiga galningar som vill ha ihjäl allt och alla som kommer i deras väg.

Secret Santa från 2018 är en riktig skitfilm. Adam Marcus – klåparen som gav oss Jason Goes To Hell: The Final Friday – har regisserat och är en av två manusförfattare (den andra var Debra Sullivan, som spelar mamma Shari i filmen) till filmen, som knappast gav mig någon större förhoppning på att karln någonsin ska kunna göra en genuint bra film. Hela filmen ser ut som något skit en grupp mediastudenter hade kunnat snickra ihop på helgerna med extremt uppenbara CGI-blodfontäner och halvusla skådespelarinsatser. Idéen bakom filmen är det absolut inget fel på, problemet ligger i att Adam Marcus var involverad i dess produktion.

Secret Santa är ren dynga i filmformat. Det enda som var genuint bra med skiten var låten som spelades över filmens sluttexter, Missing You av Timothy DG Eilers. Skippa det här skräpet.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp excentriska college ungdomar har samlats för en blöt kväll, där de tänkt köra Secret Santa. Dessvärre för dem går en psykotisk galning lös och denne har speciella presenter åt dem allihop.

Secret Santa är en kanadensisk lågbudget julslasher från 2015. Filmen har ett filter på bilden för att generera känslan av att man tittar på en gammal skräpig och sunkig grindhouse film från sent 70-tal, med ganska dåliga effekter och halvtaskiga skådespelarinsatser. Det i sig är inget större problem då filmen är menad att vara ganska dålig, men det känns som att filmen börjar halta halvvägs igenom då det egentligen inte händer jättemycket förrän mot slutet av den. Det som räddar filmen från att falla platt under den första halvan är väl dess humor, som är bitvis gapskrattsrolig.

Mycket mer än så finns det väl inte att säga om Secret Santa egentligen. Det är absolut inte en bra film, men det är å andra sidan en charmigt skräpig lågbudgetfilm som med sin tighta speltid på knappt sjuttiofem minuter rullar förbi utan några större bekymmer. Med det sagt så finns det absolut bättre julfilmer än den här att titta på.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud