| Subcribe via RSS

Rampage: President Down av J

maj 19th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

Under en presskonferans framför senaten inträffar det ofattbara; den amerikanska presidenten, vice presidenten och den amerikanska försvarsministern blir ihjälskjutna av en krypskytt. FBI Agenterna Molokai (Steve Baran), Jones (Ryan McDonell) och Murray (Scott Patey) sätts på fallet och får en grupp till sitt förfogande för att ta reda på vem som ligger bakom attentatet och finner ganska snart att Bill Williamson (Brendan Fletcher), som troddes vara död sen flera år, ligger bakom det hela – vars plan är att utlösa en serie av globala konsekvenser tack vare den amerikanska presidentens död…

Rampage: President Down är den tredje och sista installationen i Uwe Boll‘s politiskt laddade action-thriller trilogi. Likt de två tidigare filmerna finns ett politiskt budskap även här men till skillnad från dem står budskapet mer i fokus här medan filmens actiondelar får stryka lite på foten. Personligen ser jag inget fel i det då jag håller med Boll och Fletcher (som medverkade i manusskrivandet i föregående film och den här) i det budskap de försöker få ut; att det största problemet med amerika (och världen i stort) är eliten som styr allting – att eliten skiter fullständigt i vanliga svenssons så länge de kan suga ur människor deras pengar på ett eller annat sätt.

Hur som helst är Rampage: President Down välspelad och de actionsekvenser som finns här är välgjorda och våldsamma likt de två tidigare filmerna. Brendan Fletcher bevisar, återigen, att han är värd större roller än sina vanliga birollsjobb han ständigt får ta. Uwe Boll å sin sida bevisar återigen att han faktiskt kan göra bra och tänkvärda filmer bara han låter bli att basera sina filmer på TV-spel. Det är tråkigt att han har bestämt sig för att lägga regissörrollen på hyllan från och med den här filmens release, mest för att jag tror att han har fler filmer i sig som skulle kunna vara i stuk med Rampage trilogin; filmer som både är våldsamma, underhållande och tänkvärda på samma gång.

Rampage: President Down är i ärlighetens namn den svagaste i trilogin men lyckas ändå vara en bra och tänkvärd film med riktigt bra skådespelarinsatser och ett manus som får en att tänka lite extra när sluttexterna börjar rulla. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Rampage och Rampage: Capital Punishment, samt H’s recension av Rampage.

No Comments

Rampage: Capital Punishment av J

augusti 17th, 2014 | Postad i Action, Film, Thriller

Rampage - Capital PunishmentDet är sällan filmer tilltalar mig på ett djupare plan än att jag bara ser dem som en underhållande film – eller ren dynga. När jag såg Uwe Boll’s film Rampage 2011 tyckte jag att det var en underhållande lördagsrulle som var bra men som samtidigt inte nådde upp till en rekommendation. Nu när uppföljaren Rampage: Capital Punishment släpptes i dagarna bestämde jag mig för att se om den första filmen för att friska upp minnet, helt enkelt.

Jag tar tillbaka mer eller mindre allt jag skrev om Rampage i min recension om den. Rampage är en suverän rulle med bra skådisar och ett tänkvärt manus som går betydligt djupare än vad jag kunde se första gången jag såg den.. och så har den en jävla massa våldsam action i sig också så klart.

Nästan direkt efter att jag sett om Rampage slog jag igång Rampage: Capital Punishment, som tar vid tre år efter händelserna i den första filmen. Bill Williamson (Brendan Fletcher) är efterlyst för massakern i hans hemstad men har varit spårlöst försvunnen sedan ett år tillbaka då han postade en video på internet, som sedan dess har blivit en internet sensation bland extremister på nätet. Bill har satt ögonen på en lokal TV-station som han bestämt sig för att använda sig av för att sprida hans ord, för att väcka upp mänskligheten på ett globalt plan.

Rampage: Capital Punishment är inte fullt lika våldsam som den första filmen, men går desto djupare in i budskapet som finns där; att vi ”vanliga dödliga” är kontrollerade av den rika eliten. Att media är censurerad och att allting handlar enbart om pengar – cash is king. Att det spelar ingen roll om människor får sätta livet till, så länge eliten får sina pengar. Och så vidare.

Personligen tycker jag budskapen i Rampage filmerna är klockrena och väldigt tänkvärda. Funderar man lite på saken (och inte är en trångsynt dumskalle) så förstår man ganska snabbt vad Uwe Boll vill ha sagt med filmerna och att han, åtminstone till större delen, har rätt. Frågan är ju dock om Rampage: Capital Punishment kommer få en release i USA, tack vare filmens innehåll.

Jag vill rekommendera båda Rampage filmerna, inte bara som underhållning utan även som tänkvärda filmer som till ytan enbart ser ut som våldsamma actionfilmer.

Läs gärna min gamla recension av Rampage och H’s recension av den också.

1 Comment

Assault On Wall Street av J

mars 22nd, 2014 | Postad i Action, Drama, Film, Thriller

Assault On Wall StreetJim (Dominic Purcell) är en hederlig man som jobbar som värdetransportförare och sliter hårt för att få in pengar varje månad åt honom och hans sjuka flickvän. Men när en finansiell krasch inträffar blir Jim av med allt han levt för. Fylld med ilska och hat bestämmer han sig för att söka hämnd för det liv som blev taget ifrån honom…

Jag trodde ärligt talat att Assault On Wall Street skulle vara en hjärndöd actionrulle med en massa action och våld, vilket det visade sig inte alls vara. Den här filmen har en lång uppbyggnad och vi får se Purcell’s karaktär brytas ner allt eftersom och hur han slutligen inte ser någon annan utväg än att ta till drastiska metoder. Förstå mig rätt, även om det absolut inte är en regelrätt machobullshitactionrulle så är det fortfarande en jävligt bra film och påminde lite grann om exempelvis Falling Down.

För regi och manus står Uwe Boll och än en gång lyckas han förvåna, på ett positivt sätt. I skådespelarlistan (bortsett från Purcell) ser vi bland annat Edward Furlong, Keith David, Michael ParéLochlyn Munro och Eric Roberts i mindre roller, samtidigt som flera standardskådisar i Boll’s filmer dyker upp, så som Natassia Malthe och Clint Howard i varsin väldigt kort roll. Även om jag inte fick det jag förväntade mig så var ändå Assault On Wall Street en förvånansvärt bra och djup film. Den påvisar hur jävla sjukt system de har i USA (har du inga pengar så får du klara dig bäst fan du vill) och får iallafall mig att tänka på hur det ser ut i Sverige just nu….

Jag rekommenderar den här filmen iaf.

No Comments

Rampage av H

februari 9th, 2012 | Postad i Action, Film

Det är lite synd att jag inte recenserade ”Rampage” förra året då jag såg den, för då hade den hamnat på årets topplista. Men nu blev det inte så.

Bill är tyngd av världens problem. För honom är det tydligt att pengar är roten till allt det onda, och det enda som kan räta upp världen är om man tar död på allihop och börjar om. Han bygger sig en rustning och ger sig ut att skjuta ihjäl varenda jävel och elda upp bankens pengar.

Helt klart Uwe Bolls bästa film. Ja, alltså inte ens relativt – det är en BRA film. Skådisarna är bra, manuset är tänkvärt och det är en sjuhelvetes massa action samt en dos skön humor. Rekommenderas till alla. Läs också J:s recension av filmen.

1 Comment

In The Name Of The King: A Dungeon Siege Tale & In The Name Of The King 2: Two Worlds av H

januari 11th, 2012 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Kära Uwe Boll,

vi har ju redan konstaterat att du är betydligt bättre än ditt rykte, men det är så enormt svårt att sätta fingret på var ditt fel är. För något fel är det. Idag tittar vi på de två filmerna baserade på världen i spelen ”Dungeon Siege”, och även om gängse åsikt är att filmer baserade på spel automatiskt är skit så måste vi förstås bortse från det och bedöma filmerna på sina egna kvaliteter.

Den första filmen, ”In the name of the king: A Dungeon Siege tale”, presenterar kungadömet Ehb där bonden Farmer (Jason Statham) bor med sin familj. Plötsligt kommer de vanligtvis menlösa monstren Krug och ställer till med ett helvete. De har ihjäl en massa folk (bl.a. Farmers son) och kidnappar en massa folk (bl.a. Farmers fru). När kungen (Burt Reynolds) (yes, really) anländer för att samla folk till en attack, ger Farmer honom långfingret och sticker med sin polare Ron Perlman för att lösa problemet själva.

Det visar sig att Krugerna styrs via magi av Ray Liotta (det blir värre) på uppdrag av kungens idiot till brorson Matthew Lillard (jag sa ju att det skulle bli värre) som vill ta kål på kungen för att kunna ta över tronen. Liotta har förstås sina egna planer, men kungens egen magisker John Rhys-Davies ordnar så det till slut blir Statham, Perlman och en liansvingande Kristanna Loken som får lösa alltihop.

Det positiva här att filmen är bra filmad på vackra platser (västra Kanada) med hyggliga specialeffekter och hyfsade actionscener. Skådespeleriet varierar enormt, med Matthew Lillard som ett exempel på hysteriskt uselt och totalt felcastat bottennapp. Folk talar amerikanska och brittiska om vartannat, dialogen är stundtals idiotiskt såväl som lysande, och för varje grej som funkar så kommer nåt helidiotiskt som liansvingande skogskvinnor med övertydliga ekologiska repliker.

Vad som faktiskt är en ganska påkostad film som man utan tvekan faktiskt lagt lite möda på, och som borde funka alldeles utmärkt, gör det helt enkelt inte. Felet ligger dock helt klart hos manus och skådespelare. I vanliga fall ska man skylla på regissören när han inte fått det bästa ur skådisarna, men allvarligt – hur jävla nyanserat kan du få ur folk som Ray Liotta? En film att nästan halvrekommendera, men jag belastar inte Boll särskilt för dess tillkortakommanden.

Så kom nyligen ”In the name of the king 2: Two worlds” där Dolph Lundgren spelar en ex-militär (SURPRISE!) som dras från vår värld till Ehb då han förstås är The Chosen One som ska uppfylla en profetia som ingen vill riktigt berätta vad den går ut på.

Kungen (Lochlyn Munro från oräkneliga mängder dynga, en såndär kille du känner igen men inte vet från vad, och dessutom har han nästan större tänder än familjen Busey) som hämtat dit Doffe berättar att hans folk blivit fördrivna från sitt slott på grund av the Dark Ones som lallar runt i kåpor och tar ihjäl folk. Kungens sierska säger att Doffe måste ta sig till Dark Ones ledare, Holy Mother, för att lösa alltihop. Givetvis visar sig det mesta inte vara som det verkar.

En helt fristående uppföljare utan återkommande karaktärer är lite knepigt i sig, men dessutom vågar man inte satsa på fantasyvärlden helt utan piffar till det med en dimensionsresenär som ständigt refererar till vår egen värld. Doffe knallar runt som han gör i de flesta filmer och kastar oneliners omkring sig, vilket är kul förstås men jag har ju redan sett Trancers 4. Som Lochlyn Munro också är med i.

Plothål finns det en del (i början ojar sig Dolph över sin dåliga axel, never to be mentioned again) och det är väl inte världens mest övertygande CGI-drake, men skådespeleriet är bättre och storyn… är faktiskt lite knepig. Det är inte helt lätt att hålla reda på vem som gör vad varför hela tiden. Återigen har man filmat på fina platser i Kanada, men med närapå en tiondel av budgeten till förra filmen vilket leder till synnerligen frigolitliknande stenbyggnader.

”Two Worlds” blir bättre för Dolph är mer underhållande, och överskådespeleriet är betydligt mindre. Den är ändå inte mycket bättre, och båda filmerna blir aldrig mer än lättsmält skräp som man glömmer ännu lättare.

Herr Boll, du har ju en viss talang för att producera film. Du vet hur man använder en budget och du är inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Dina manus varierar från ren skit till riktigt bra, och du kan få med vilken jävla skådis som helst i dina filmer. Att du låter mediokra element dra ner hyfsade filmer kan bero på påtryckningar från finansiärer, men jag tror faktiskt att det är samma sak med dig som det är med Takashi Miike – du bryr dig inte ett skit. Du plöjer bara genom ett projekt och så blir det som det blir – nästa, tack. Men det har ju funkat för B-filmsskapare i årtusenden så varför inte? Nu väntar vi på ”Bloodrayne 4”.

No Comments

Blubberella av H

augusti 6th, 2011 | Postad i Film, Komedi

Man kan beskylla Uwe Boll för mycket (och gudarna ska veta att folk gör det), men man kan inte säga att han inte är ekonomisk. Han blev berömd för att utnyttja skattelagar som gjorde hans filminspelningar väldigt billiga, men när lagarna ändrades sa man att Boll var slut och att han inte skulle ha råd att göra sina skitfilmer mer.

Men Boll är inte så dum som folk vill få oss att tro. När han spelade in ”Bloodrayne 3” nyligen så byggdes en hel del kulisser, och varför inte bara skriva ett filmmanus till som utspelar sig i samma miljö? Chi-ching!

Blubberella” är en komedi – alltså menad som en komedi redan från början – som utspelar sig i Nazityskland… ungefär. Man kör med en hel del anakronismer; det finns internet och mobiltelefoner. Och vampyrer.

Bluberella är en fet tjej som är hälften vampyr och hälften människa, en blodsugare som kan röra sig i dagsljus. Ja, det är Blade alltså, fast tjej. Och fet. Sa jag att hon är fet? Hon är fet. Hon möter motståndsrörelsen som vill veta varför nazisterna för bort judarna från alla getton. Hon hjälper till eftersom hon vill veta varför nazisterna för bort alla hennes nätdejter.

Skämten ligger ungefär i nivå med en Mel Brooks-film, med skillnaden att det antingen är trötta bögskämt eller värdelöst framfört. Det borde vara roligt, men jag småler inte ens. Clint Howard dyker upp som galen vetenskapsman och är härligt cheesy som vanligt – men jag skrattar ändå inte. Boll himself spelar Hitler och härjar runt, men är bara tröttsam. Lindsay Hollister som spelar Blubberella bjuder nåt enormt (fniss) på sig själv, och det ska hon ha cred för, men det blir ändå aldrig särskilt roligt.

Så jag stängde av efter ungefär en halvtimme.

1 Comment

Bloodrayne: The Third Reich av J

maj 22nd, 2011 | Postad i Action, Film

Under andra världskriget anfaller en grupp rebeller en tågtransport med fångar. Rebelgruppen är emellertid inte de enda som anfaller tåget. De får snabbt sällskap av halv-vampyren Rayne (Natassia Malthe), som även dödar kommendant Ekart Brand (Michael Paré) igenom att bita honom… tror hon. Brand, som förvandlats till en vampyr, återhämtar sig och är ute efter hämnd på Rayne, samtidigt som han och Dr. Mangler (Clint Howard) är ute efter att utvinna hennes blod och injicera det i Adolf Hitler i ett försök att förvandla honom och ge honom odödlighet.

Nu har jag äntligen fått tag i den tredje BloodRayne filmen, som faktiskt utspelar sig under samma tidsepåk som det första spelet – men filmen följer så klart inte spelet för fem öre. Och storyn i filmen ÄR så dum som den låter ut att vara. Händelseförloppet är dessutom sjukt jävla trist; det händer nästintill ingenting. Det babblas mest och emellanåt får någon på käften eller en kula i skallen och visst är det lite blod här och där, men det är inte speciellt imponerande. Filmen är helt enkelt jävligt tråkig. Missförstå mig rätt, effektmässigt är filmen helt okej – det är händelseförloppet som är så sjukt tråkigt att man bryr sig inte ett dugg i effekterna efter ett tag.

Malthe springer mest runt och ser sur ut med en rejäl urringning – och så visar hon tuttarna två gånger. Paré ser mest ut som att han bara vill ifrån inspelningsplatsen asap och få betalt för en halvdan prestation. Howard gör sin sedvanliga aktion och är – troligtvis – den mest underhållande karaktären i filmen. Brendan Fletcher (som medverkat i flera Boll filmer tidigare) dyker även upp som rebelledare, vilket han gör rätt okej.

Bloodrayne: The Third Reich är verkligen inte sevärd – jag skulle inte ens klassa den som okej. De två första filmerna dög att titta på iaf, den tredje är bara waste of time. Undvik och skippa.

Ni finner recensioner på ettan här och tvåan här. Enjoy.

No Comments

Rampage av J

april 11th, 2011 | Postad i Action, Film

Bill Williamson (Brendan Fletcher) är en helt vanlig amerikansk kille som bor hemma hos sina föräldrar fortfarande och jobbar som bilmekaniker. På ytan är allting frid och fröjd, men innuti Bill gror någonting. Någonting som är på väg ut. Med hjälp av sin vän Evan Drince (Shaun Sipos) att skaffa fram material bygger Bill en metallrustning och beväpnar sig – för att sedan bege sig ut på ett härjningståg i staden han bor i.

Tycka vad man vill om Uwe Boll, men på sistone har faktiskt karln visat att han faktiskt kan göra en och annan bra film – och Rampage är faktiskt en av dem. Bortser vi ifrån den helt otroligt tråkiga inledningen av filmen, den skakiga kameran (som för övrigt gör att man kan börja fundera om kameramannen var full under inspelningen) och en och annan uselt gjord CGI-effekt så är filmen faktiskt underhållande. Fletcher’s karaktär ger (iaf till en början) inget som helst motiv till varför han beger sig ut på gatorna och skjuter folk.. och det ser lite ut som att han faktiskt inte kunde ha brytt sig mindre – vilket gör att jag som actionälskare jublar.

Hade det inte varit för de där små, men sjukt irriterande, elementen i filmen som gör att jag får gråa hår så hade det här varit en fullpottare utan tvekan och den hade även fått en rekommendation ifrån min sida. Fast, eh.. den är klart sevärd, men samtidigt ingenting jag vill rekommendera. Duglig lördagsunderhållning med en påse chips och kall läsk – helt enkelt.

4 Comments

BloodRayne II: Deliverance av J

mars 12th, 2011 | Postad i Action, Film, Western

Spoilervarning. Det har gått ett par hundra år sedan halv-vampyren Rayne (den här gången spelad av Natassia Malthe) dödade sin far Kagan och blev en av Brimstone-sällskapets medlemmar. När Rayne anländer till den lilla hålan Deliverance, Montana, finner hon att en grupp med vampyr-cowboys – ledda av Billy The Kid (Zack Ward) – har tagit över staden. Billy’s plan är att skapa sig själv en armé av vampyrer då den nya järnvägen kommer till staden och säkerställa sitt herravälde. Rayne slår sig ihop med Pat Garret (Michael Paré), en annan medlem av Brimstone-sällskapet, en oärlig präst (Michael Eklund) och den slibbige banditen Slime Bag Franson (Michael Teigen) för att stoppa Billy och hans planer.

BloodRayne II: Deliverance är snäppet bättre än den första filmen tycker jag. Det är ungefär samma tempo som i den första filmen – dvs för mycket snack och för liten verkstad – men jag föredrar nog faktiskt att se skottlossning före svärdfäktning. Detta resulterar ju givetvis dock i att blodutgjutelsen blir desto mindre än den första filmens – tyvärr.

Skådisarna är helt okej och agerar inte lika stelt som de i den första filmen. Och koregrafin är dessutom snäppet bättre.. tack och lov. Effekterna är ingenting att hurra över, men duger alldeles utmärkt för den här typen av B-produktion alá Uwe Boll. Storyn är hyfsat klichée och händelseförloppet blir ganska förutsägbart fram till den ”stora striden” i slutet som är överstökad på ett par få minuter. Hrm…

BloodRayne nummer 2 får samma betyg som BloodRayne nummer 1 iaf; duger att titta på om man absolut inte har någonting annat ståendes i filmhyllan som väntar på att bli sedd. Nu ska jag bara invänta att BloodRayne nummer 3 ska komma ut på internet så jag kan införskaffa den… mest tack vare att den faktiskt tydligen ska utspela sig under samma tidsperiod som det första spelet utspelar sig!

1 Comment

BloodRayne av J

mars 12th, 2011 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Rayne (Kristanna Loken), en halv-vampyr, är det stora dragplåstret på en omkringresande karnevals freakshow i Rumänien. Efter att ha lyckats fly stöter hon på en spåkärring som berättar att hennes moder blev våldtagen av vampyrernas konung – Kagan (Ben Kingsley) – som dessutom mördade modern inför Rayne’s ögon. Rayne bestämmer sig för att förgöra Kagan och beger sig iväg för att hitta tre talismaner som tillsammans kan ge henne kraften att förgöra sin fader. Under sitt sökande stöter hon på Vladimir (Michael Madsen), Sebastian (Matthew Davis) och Katarin (Michelle Rodriguez) – tre stycken vampyrjägare från Brimstone-sällskapet som också är sugna på att nita Kagan.

Okej. Jag tänker gå rakt på sak. BloodRayne är inte en direkt skitdålig film.. men det innebär så klart inte att den är bra heller. Filmens koregrafi är fruktansvärd och rent utsagt skrattretande när skådisarna springer mot varandra för att stanna upp i ett par sekunder för att sedan börja veva med svärden. Effekterna är sisådär; blodutgjutelsen är helt okej och blodet skvätter åt alla håll (om än i ganska överdrivna fontäner) vilket gör filmens actiondelar hyfsat underhållande, medans de (få) CGI-effekter som används ser förjävliga ut, i sann Boll anda. Storyn är inte överdrivet intressant och händelseförloppet kunde lätt ha kortats ner lite grann för att filmen skulle ha blivit lite snabbare i svängarna.

Skådespelarlistan innehåller ett par ”stora” B-skådisnamn (samt ett par namn som faktiskt har varit med i större produktioner ett flertalet gånger) dessutom. Kristanna Loken visar tuttarna och är sisådär som Rayne – helt okej. Ben Kingsley ser vi inte så där fruktansvärt mycket av men agerar som han brukar. Michael Madsen ser ut att bara vilja lägga sig ner och få en hjärtinfarkt när som. Matthew Davis gör ett hyfsat jobb och slickar Loken på tuttarna. Michelle Rodriguez kan inte bestämma sig för en dialekt. Udo Kier spelar nån munk eller nåt och dör i vanlig ordning. Meat Loaf spelar härligt över och verkar inte ta produktionen allt för seriöst. Och Billy Zane dyker upp i en snabb roll som Rodriguez farsa – tror jag.

Ingen av de två första (utav tre, varav den tredje kom nyligen) filmerna kan kopplas samman på något som helst sätt till spelen de är baserade på – mer än att det handlar om en halv-vampyr som heter Rayne. Mjae.. njae.. jag föredrar jag nog faktiskt spelen före den här filmen, även om den duger att dötitta på om man verkligen inte har någonting annat i filmhyllan för tillfället. Läs också gärna H’s hyfsat korta recension av filmen här.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud