| Subcribe via RSS

Godzilla: King Of The Monsters av J

juni 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Fem år har gått sedan världen skakades om och blev varse om att gigantiska monster – titaner – existerar. Paleontologisten Dr. Emma Russell (Vera Farmiga) har under den krypto-zoologiska byrån Monarch utvecklat och byggt ”ORCA”; en apparat som ska vara kapabel till att sända ut frekvenser som enbart titanerna kan höra – ett sätt att kommunicera med eller kontrollera dem. Dr. Russell får bekräftat att hennes uppfinning fungerar efter att ha lugnat ner en nyfödd gigantisk larv, döpt till Mothra. Anläggningen de befinner sig i blir emellertid strax därpå attackerad av en grupp eko-terrorister, ledda av Alan Jonah (Charles Dance), och Dr. Russell blir tillsammans med sin dotter Madison (Millie Bobby Brown) kidnappade.

I ett försök att hitta Dr. Russell och Madison vänder sig Monarch forskarna Dr. Ishiro Serizawa (Ken Watanabe) and Vivienne Graham (Sally Hawkins) sig till Mark (Kyle Chandler), Emma’s ex-make och före detta anställd hos Monarch. Fortfarande plågad av minnena efter hans och Emma’s sons död under attacken mot San Francisco fem år tidigare följer han motvilligt med för att försöka hjälpa till. Teamet lyckas snart lokalisera Jonah’s grupp i en Monarch anläggning belagd i Antarktis där de släpper lös den slumrande titanen Monster Zero. Monarch teamet inser snart att det bara finns ett hopp för mänskligheten kvar; Godzilla.

Jag såg om Godzilla från 2014 (recenserad här) häromdan för att fräscha upp minnet inför mitt biobesök av Godzilla: King Of The Monsters och min åsikt är väl ungefär den samma som tidigare; det är en bra film, men det är snålt med monsteraction och istället får man se en massa efterverkningar. Allt det kompenserar den här filmen för. Filmens handling är väldigt generisk, förutsägbar och ganska korkad på sina ställen, men det är en sjuhelvetes till monsteractionfilm. Det smäller, dånar och väsnas som fan igenom större delen av filmen och saker som logik och realism får givetvis snällt stryka på foten här – vilket förvisso är föga förvånande då sådana saker inte hör hemma i den här typen av film.

Med det sagt; jag tokdiggade den här filmen. Det är en popcorn-rulle through and through och en jäkligt underhållande sådan. En solklar rekommendation från min sida. Nu är det bara att vänta på Godzilla vs. Kong som kommer i början på nästa år.

No Comments

The Nun av J

september 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en ung nunna tagit sitt eget liv vid ett isolerat kloster i Rumänien skickar Vatikanen iväg Fader Burke (Demián Bichir), en präst som hemsöks av sitt förflutna, och den unga novisen Syster Irene (Taissa Farmiga), som står vid tröskeln till hennes slutgiltiga löften för att bli en fullvärdig nunna, för att undersöka vad som hänt vid klostret. Efter att ha anlänt till Rumänien får de hjälp av lokalbon Frenchie (Jonas Bloquet) att ta sig till klostret och det dröjer inte länge efter deras ankomst innan de börjar märka att någonting är fruktansvärt fel med platsen…

Jag har alltid gillat The Conjuring filmerna, hur generiska skräckfilmer de än må vara. Jag älskar dem inte, men de fungerar bra som en double feature om man ska ha en filmkväll. Ur dessa två filmer har det givetvis kommit spin-off filmer så som Annabelle och uppföljaren till den, Annabelle: Creation, som är en prequel till både Annabelle och The Conjuring filmerna (och som jag inte har sett själv i skrivande stund). Nu har vi hur som helst fått den tredje spin-off filmen i The Conjuring universumet i form av The Nun – som är baserad på en karaktär i The Conjuring 2.

Givetvis såg jag filmen på stora duken på Sverigepremiären (7 September) och jag kan väl börja med att säga att jag gillade filmen och att jag hade en ganska bra (även om den kunde ha varit bättre) bioupplevelse med en publik som skrek vid rätt tillfällen och som överlag kunde hålla käften. Hur som helst så är filmen givetvis inte felfri. Den har en hel bunt med problem som jag irriterade mig lite grann på under filmens gång, men som inte förstörde helhetsintrycket av filmen.

Filmens största problem är att den inte är läskig överhuvudtaget – i alla fall inte för den som har sett några moderna skräckfilmer. Jumpscaresen som förekommer går att förutse tio, femton sekunder innan de inträffar varenda gång och demon nunnan filmen handlar om syns bara till ett fåtal gånger. Twisten filmen försöker sig på mot slutet faller dessutom platt då man måste vara en total idiot för att inte förstå vart allt kommer leda direkt i inledningen av filmen.

Det som jag hur som helst störde mig mest på i filmen var karaktären Frenchie, som är filmens comic relief. I The Conjuring filmerna och i den första Annabelle finns det ingen sån här karaktär och humorn är minimal, medan de valt att inkludera en karaktär som ska vara rolig mitt uppe i allt (som i alla fall är meningen att vara) det otäcka vilket förstör stämningen, i alla fall i mina ögon. Hade det inte varit för en sak som inträffar i slutet av filmen hade den här karaktären kunnat försvunnit ungefär halvvägs in i filmen och det hade inte gjort någon som helst skillnad.

Hur som helst så är filmen välspelad (med några enstaka sekvenser som kändes rätt skitnödiga, antagligen mest på grund av det kristna temat filmen har) och effekterna ser – givetvis – jävligt bra ut. Filmen är som sagt långt ifrån felfri, men jag gillade den ändå. Jag rankar den åtminstone högre än skitfilmen Annabelle. Så länge man inte förväntar sig något nyskapande och extremt läskigt (om man är tålig när det gäller skräckfilmer that is) så är det en okej film att spendera kring nittiofem minuter på.

Läs gärna mina recensioner på The Conjuring, The Conjuring 2 och Annabelle också.

No Comments

The Conjuring 2 av J

juni 18th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Conjuring 21977. Brimsdown, Enfield, England. Den ensamstående modern Peggy Hodgson (Frances O’Connor) lever ett stressat och trasigt liv i ett nedgånget rådshus tillsammans med sina fyra barn som hon försöker luttra igenom livet på bästa sätt. Saker och ting tar emellertid en otrevlig vändning när underliga och tillsynes paranormala händelser börjar inträffa i det gamla huset. Efter att media ha blossat upp händelserna kontaktar kyrkan de paranormala undersökarna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) och ber dem undersöka det hela, för att försöka hitta konkreta bevis på att det verkligen rör sig om en poltergeist. Väl där får de veta att vad som än är i huset verkar ha satt siktet på den yngsta dottern i familjen, Janet (Madison Wolfe), men inser snart att det inte bara är familjen som svävar i fara…

The Conjuring 2 spinner vidare på Ed och Lorraine Warren’s arkiv av verkliga fall (den här gången handlar det om Enfield Poltergeist fallet) och lyckas vara ganska creepy och fängslande rakt igenom med solida skådespelarinsatser och snygga effekter. Jag kan erkänna att ett jumpscare lyckades få mig att hoppa till, men som vanligt är det väldigt uppenbart när det är på väg ett jumpscare. Men för en gångs skull så tyckte jag att nästan mer om uppbyggnaden fram till jumpscaregrejerna än själva jumpscaresen i sig som inträffar. Filmen är genuint creepy, kuslig och många av effekterna som använts ser riktigt bra ut.

The Conjuring 2 bjöd inte på någonting nytt direkt, men den underhöll och fängslade mig gott under den tid den visades på stora duken. Att det var den första regelrätta skräckfilmen jag såg på bio gjorde nog upplevelsen lite extra speciell också då jag aldrig upplevt den här typen av film på stora duken tidigare. Höjdpunkten med att gå på filmen på bio var nog dock att några tonårstjejer som satt direkt bakom mig satt och skrek rakt ut (och vid ett tillfälle började en av dem gråta av skräck) under jumpscarescenerna, vilket fick mig att gapflabba. Underbart!

The Conjuring 2 är en bra skräckfilm hur som helst och jag kan tycka att den tar ett steg upp från den första filmen som var (enligt min egen recension) okej. En spinoff av den här filmen är även planerad och kommer gå under titeln The Nun (åtminstone i skrivande stund). Gillar man den första filmen och dess spinoff, Annabelle, så gillar man ganska troligen även den här. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första The Conjuring och min sågning av spinoffen Annabelle också.

No Comments

The Conjuring av J

april 26th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The ConjuringParet Carolyn (Lili Taylor) och Roger Perron (Ron Livingston) flyttar tillsammans med sina fem barn in på en gammal Rhode Island farm. Det dröjer dock inte länge förrän underliga saker börjar inträffa i huset som snabbt eskalerar ifrån smågrejer till ren terror. I ren desperation kontaktar Carolyn de uppmärksammade paranormala undersökarna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) och ber dem komma och undersöka deras hus för att få svar på vad som egentligen står på. Kort efter deras ankomst inser paret Warren att familjen Perron svävar i livsfara då en ondskefull kraft härskar på ägorna – och som inte kommer släppa greppet om dem…

Jag hörde av någon att The Conjuring skulle vara bra och ganska läskig, så jag hade väl hoppats på att i alla fall få rysa lite grann. Men nä. Inte ett skit. Filmen är dock inte speciellt dålig egentligen. Den är lite långdragen i början (mest för att de ska bygga upp storyn i filmen och så vidare) men när det väl börjar röra på sig är det ganska underhållande.. och säkert läskigt för de som tycker såna här filmer är läskiga.

Det mest intressanta med filmen är nog dock att den är baserad på verkliga händelser och att filmens regissör, James Wan (en av skaparna av Saw serien), fick rådgivning av de riktiga Lorraine Warren och Andrea Perron (ett av barnen till Carolyn och Roger) under inspelningens gång. Filmen ska tydligen också stämma ganska exakt överens med vad som verkligen hände familjen Perron. Och så vidare.

Nåja. Inte för att jag tyckte The Conjuring var läskig eller så, men den var klart sevärd och gillar man spök/demonskräckisar så är det nog ett givet val. Uppföljare kommer nästa år och en spin-off, kallad Annabelle, kommer senare i år.

2 Comments

Orphan av J

oktober 31st, 2011 | Postad i Film, Thriller

Familjesituationen och förhållandet mellan föräldrarna Kate (Vera Farmiga) och John Coleman (Peter Sarsgaard) är om något problematisk. De förlorade nyligen ett tredje barn och har tidigare lidit av Kate’s alkoholism – som hon hållt sig ifrån i ett år med hjälp av terapi. I ett försök att reparera sitt förhållande bestämmer de sig för att adoptera ett barn, vilket blir den nioåriga ryska flickan Esther (Isabelle Fuhrman).

Till en början verkar Esther vara en mycket exemplarisk och ordentlig flicka, men allt eftersom börjar Kate att ana oråd kring den europeiska flickan och börjar rota i hennes förflutna – och inser snart att Esther kanske inte är den hon utger sig för att vara…

Jag hade egentligen inga som helst tankar på att se Orphan, men efter att ha blivit rekommenderad den så tog jag hem den och har alltså nu sett den. Och vad finns det att säga om den då?

Orphan är en thriller i stil med The Good Son från 93 (med Macaulay Culkin och Elijah Wood i unga roller) och Mikey från 92 (recenserad här) – fast med en ganska stor vändning mot slutet av filmen, som inte var riktigt helt oväntad (åtminstone för mig). Personligen gillar jag faktiskt Orphan och jag ångrar mig inte att jag såg den. Den har bra skådespelare, en schysst stämning och en lagom fart i uppbyggnaden av spänning fram till vändningen i slutet av filmen, samtidigt som jag gillar konceptet filmen är uppbyggd på.

Men samtidigt som jag tycker att Orphan är en bra film så är den inte helt fläckfri. Några logiska luckor finns där och en näve klyschor har även slängts in då och då filmen igenom. Men samtidigt som filmens handikapp drar ner på betyget lite grann så tycker jag ändå det är en sevärd rulle att se om man gillar den här typen av film. Rekommenderas – trots filmens handikapp.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud