| Subcribe via RSS

House Of Wax av J

juli 17th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Professor Henry Jarrod (Vincent Price) är en sann konstnär som gör skulpturer av vax som är väldigt naturtrogna och har specialiserat sig på historiska personligheter, så som Marie Antoinette och Jeanne D’arc. Affärerna går dock inget vidare och hans affärspartner, Matthew Burke (Roy Roberts), vill ha avkastning på sina investeringar och då Jarrod har hittat en ny investerare i Sidney Wallace (Paul Cavanagh) verkar han ska få det också, men först om tre månader. Burke har inte råd att vänta så pass länge och sätter eld på Jarrod’s studio i hopp om att kunna få ut pengar på försäkringen.

Jarrod tros ha omkommit i branden men dyker plötsligt upp ett och ett halvt år senare när han öppnar en ny utställning. Den här gången har han börjat fokusera på det makabra, men har fortfarande inte hunnit återskapa sitt mest omhuldade verk, Marie Antoinette. Men efter att han har mött sin nya assistents vackra vän, Sue Allen (Phyllis Kirk), vet han att han har hittat den perfekta modellen. Det ingen vet är att Jarrod har ett väldigt speciellt sätt att skapa sina vaxfigurer…

Jag tror inte House Of Wax behöver någon närmare introduktion egentligen. Många håller den som en klassiker och en av de bästa 3D-filmerna som gjorts (eller åtminstone den bästa som gjordes under 50-talet), vilket jag kan förstå med tanke på hur många saker som kommer flygande mot kameran. Tittar man på en 2D-print av filmen får alla kastade saker istället en nästan komisk effekt då flera scener dedikeras nästintill helt saker som slängs mot kamerans lins, men som tillför absolut ingenting rent handlingsmässigt.

Filmen är hur som helst en okej uppdatering av Mystery Of The Wax Museum. Premissen är i mångt och mycket den samma men med en del ändringar här och där, samtidigt som den har tagit scener (och repliker) direkt från originalfilmen. Den största ändringen är väl att det inte riktigt finns någon karaktär som ska vara sarkastiskt komisk här, vilket antagligen inte hade passat in heller när jag tänker efter. Något jag gillade riktigt mycket med House Of Wax som egentligen inte fanns med i dess förlaga var att den hade grava proto-slasher vibbar i sig. Den går inte riktigt hela vägen, men den är samtidigt inte långt ifrån att beträda den marken.

Vincent Price är bra i sin roll och är väl i mångt och mycket det stora dragplåstret här. Karln kunde i alla fall skådespela, det är ett som är säkert. Även en hyfsat ung Charles Bronson dyker upp i en mindre roll som en av Price’s assistener – vilket jag inte förstod förrän efter att jag hade sett klart filmen då jag inte kände igen honom alls.

House Of Wax är hur som helst en okej film. Det är, likt originalfilmen från ’33, en imponerande film i många avseenden och även om jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid (om ens överhuvudtaget) så är jag ändå glad att jag äntligen har sett den. Gillar man skräckfilmer och har något som helst intresse för filmhistoria så tycker jag definitivt att man ska se den.

No Comments

House On Haunted Hill av J

juni 21st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den excentriske miljonären Frederick Loren (Vincent Price) har bjudit in fem personer till en fest han anordnat för sin fjärde fru, Annabelle (Carol Ohmart), i huset på Haunted Hill – ett hus där sju mord har inträffat tidigare och som nu sägs vara hemsökt av de mördades rastlösa själar. Gästerna har fått veta att om de vågar stanna i det kusliga huset över natten kommer de att bli belönade med tiotusen dollar var av Mr. Loren, men allt eftersom natten fortgår börjar gruppen att inse att berättelserna om huset på Haunted Hill kanske ändå har en gnutta sanning i sig… eller har de?

Jag är inget jättestort fan av riktigt gamla filmer. Alltså filmer som gjordes och släpptes mellan 1920- och 1960-talet. Det finns bra filmer från de årtiondena givetvis, men det är inte filmer som tilltalar mig nämnvärt – antagligen mest för att jag inte växte upp med filmer från de erorna, så det finns inte direkt något nostalgiskt band till dem för mig. Med det sagt så tycker jag att House On Haunted Hill – Skriet Vid Midnatt i Sverige – från 1959 är en okej gotisk spökhus-rysare, men det är ingenting jag kommer ha någon större brådska att se om.

Skådespelet varierar från att vara riktigt bra (Vincent Price briljerar stundtals här) till att vara riktigt ”campy” och så där stelt som skådespelet emellanåt är i filmer från ovannämnda årtionden inom filmindustrin. Manuset är helt okej men är idag extremt klyschigt och föga förvånande. Då jag inte är speciellt bevandrad inom så här pass gamla filmer vet jag inte riktigt hur vanligt det var med twister likt den som händer här, men personligen såg jag den komma tio minuter in vilket gjorde slutet lite till ett antiklimax. Filmen blir stundtals väldigt pratig också, vilket kanske inte är speciellt förvånansvärt men det resulterade nästan i att filmen tappade mig några gånger.

Nåja. House On Haunted Hill är okej för vad den är och den var säkerligen extremt effektiv när den släpptes för sextio år sedan och bidrog säkerligen till den moderna spökhus-subgenren på ett eller annat sätt. Då filmen är public domain kan man se den vart som helst i stort sett, bland annat på youtube finns det flera uppladdningar i olika bildkvalitér.

Läs gärna mina tio år (!) gamla recensioner av remaken från 1999 och uppföljaren till den.

No Comments

The Last Man On Earth av H

januari 1st, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag vet inte vad ni gjorde på nyår, men själv satt jag ensam hemma och såg på film. Det var en passande filmtitel, så jag tittade på The Last Man On Earth från 1964 med Vincent Price.

Boken av Richard Matheson har filmats ett flertal gånger, bla di bla. Ni har säkert sett I Am Legend med Will Smith som är den senaste i raden. Det hela rör en ensam man som blivit kvar efter att en smitta tagit kål på de flesta av jordens invånare och gjort ljusskygga vampyrliknande varelser av resten.

Filmen satsar på stämningen och skapar en bra sådan med öde vyer över staden, och mannens dagliga vedermödor att skaffa mat och bränsle, samt att förebygga monstrens nattliga attacker mot hans hus. Via Prices voiceover får vi veta mer, och via en lång flashback får vi veta ännu mer. Någonstans i denna långa flashback tappar jag dock intresset, inte minst för att Price själv spelar över något vidunderligt (och hans mjäkiga röst hjälper inte heller). När vi återkommer till nutiden så funkar det bättre, men slutet kommer med en så plötslig vändning att man mer blir förbluffad och nästan irriterad än nånting annat.

Själv håller jag nog fast vid att The Omega Man är den bästa versionen av den här historien. Den har sina fel, men har ett bra tempo och ett slut man slipper bli irriterad på.

Läs gärna också min recension av The Asylums version, I Am Omega med Marc Dacascos.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud