| Subcribe via RSS

Fatman av J

december 25th, 2023 | Postad i Action, Film, Komedi

Chris Cringle (Mel Gibson) – också känd som Jultomten – och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste) sitter i klistret ekonomiskt då Chris’ verksamhet har börjat att avta med åren tack vare att barn runt om i världen har blivit elakare. Samtidigt har den amerikanska regeringen, som innehar en ränteandel på Chris’ verksamhet då julhögtiden är en stor ekonomisk stimulans för landet, börjat att dra ner på sina subventioner. För att rädda verksamheten från att gå under går Chris motvilligt med på ett erbjudande som den amerikanska militären lägger fram; att producera komponenter till jetflygplan.

På Julafton får Billy Wenan (Chance Hurstfield), en bortskämd, elak och narcissistisk tolvåring som bor med sin rika farmor, en kolklump i julklapp från Chris då han begått en rad klandervärdiga handlingar mot andra som han anser vara underlägsna. Billy svär att han ska hämnas och anlitar därför en torped (Walton Goggins) för att mörda Chris.

Jag tror de flesta har någon gång sett en trailer för en film och fått ett intryck av att filmen ska vara på ett sätt men sen när de tittar på filmen inser de att den är på något helt annat. Fatman är en sån film för mig. När jag såg trailern kring hösten för tre år sedan fick jag intrycket att det skulle vara en balls to the walls actionrykare med one-liners, konstant action och ett manus som knappt gick att ta på allvar – vilket filmen inte alls är.

Visst har filmen en del action och handlingen i Fatman är bonkers och halvsvår att ta på allvar, men filmen är samtidigt återhållsam med dess actiondelar och manuset (för att inte tala om humorn) ligger på en betydligt mer subtil nivå än vad jag förväntade mig att den skulle. Istället för att vara en idiotactionfilm är Fatman mer en karaktärsdriven actionfilm med en del komiska inslag – och det funkar briljant. Till större delen i alla fall.

Det enda jag egentligen kan tänka mig att klaga på är filmens klimax, då Gibson’s och Goggins’ karaktärer slutligen möter varandra. Hela den biten är överstökad på tok för fort och det hela blir nästan antiklimaktiskt på grund av hur kort fighten mellan dem är. Jag menar inte att fighten hade behövt vara tjugo minuter lång, men i alla fall ett par minuter längre hade jag uppskattat.

Resten av filmen är som sagt riktigt bra. Handlingen – hur dum den än är – fungerar fint, trots att resten av filmen är hyfsat straight spelad. Karaktärerna är intressanta och underhållande att titta på (i synnerhet Gibson’s och Goggins’ karaktärer) och även om filmen inte är fylld till bredden med action från för- till eftertexter så är det tillräckligt med action (och humor) för att hålla intresset uppe – speciellt med tanke på att filmen har en föredömlig speltid på strax under hundra minuter.

Fatman visade sig inte vara som jag trodde (mest tack vare en missvisande trailer), men den levererade ändå. Handlingen må vara dum, men utförandet är nästintill helt briljant. Rekommenderas.

No Comments

Tomb Raider (2018) av J

mars 17th, 2018 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Lara Croft (Alicia Vikander) är dottern till den excentriske äventyraren och utforskaren Lord Richard Croft (Dominic West) som försvann under en av sina expeditioner när hon var i tonåren. Nu, sju år senare, har Lara vuxit upp till att bli en ung kvinna utan några direkta mål eller något fokus på någonting speciellt. Hon navigerar de kaotiska gatorna i det trendiga East London som ett cykelbud och lyckas knappt dra ihop pengar till hyra och tar kurser på college som hon väldigt sällan bryr sig i att dyka upp till. Fast besluten att forma hennes egen väg i livet vägrar hon att ta över tyglarna för sin fars globala imperium lika ståndaktigt som hon avfärdar idéen om att han verkligen är borta.

Men även Lara blir tvungen att till slut inse att hennes far inte kommer komma tillbaka och efter uppmaningar från Ana Miller (Kristin Scott Thomas), Richard’s affärspartner, bestämmer sig Lara således att slutligen skriva under papprena för att ta över sin fars skapelse. Men innan hon hinner göra det finner hon ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen och går mot hans sista önskan. Hon lämnar allting bakom sig och beger sig iväg till sin fars sista kända destination; den mytomspunna ön Yamatai utanför Japans kust, där den mytologiska kvinnan Himiko – som enligt legenden besatt kraften över liv och död, att hon kunde döda någon genom att enbart vidröra dem – sägs ligga begravd. Hennes uppdrag kommer hur som helst att bli allt annat än enkelt…

Jag minns när det första Tomb Raider spelet kom och hur populärt det blev. Jag minns även hur spelrecensenter i Sverige fick kåtslag så fort en uppföljare släpptes och de satte sig ned och skrev sina recensioner i de svenska speltidningarna som fanns då. Jag minns även hur jag inte gillade Tomb Raider spelen överhuvudtaget. Anledningen till det berodde troligtvis mest på att jag var för ung för att förstå vad spelen gick ut på (speciellt med tanke på att jag faktiskt bara spelade demoversionerna av spelen, vilket oftast innebar att spelaren fick prova en bana eller ett område av spelet – vilket kunde vara från vart som helst i spelet). Jag har dock lagt ner en hel del tid i senare installationer av Tomb Raider spelen, så som Tomb Raider: Legend, Tomb Raider rebooten från 2013 och dess uppföljare, Rise Of The Tomb Raider samt spin-off spelet Lara Croft And The Guardian Of Light – vilka jag älskat allihop.

År 2001 kom hur som helst den första filmatiseringen av Tomb Raider i form av Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie i rollen som Lara Croft – som jag faktiskt såg på bio. Hur filmen mottogs minns jag inte men med tanke på att den två år senare fick uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life så lär den ha gått rätt hyfsat i alla fall. Bägge dessa såg jag om för runt ett halvår sen på bluray efter att inte ha sett dem på nästan tio år och jag måste säga att jag gillade dem faktiskt. De är stendumma popcorn-actionfilmer och förväntar man sig filmer som är trogna originalmaterialet till punkt och pricka får man nog söka sig vidare. Men, det är ju inte de filmerna (eller vilka spel som jag gillar) du vill läsa om här antar jag. Du vill (hoppas jag i alla fall) veta vad jag tyckte om den 2018 års reboot av Tomb Raider – så, here we go…

Jag gillar Tomb Raider rebooten – överlag. Den är actionpackad, välspelad och känns till större delen som.. well.. Tomb Raider. Alicia Vikander gör en bra Lara Croft (även om jag har lite svårt att koppla ihop hennes utseende med spelkaraktären) och övriga skådespelare är riktigt bra i sina rollsättningar. Dominic West (Punisher: War Zone) och Walton Goggins (Predators, The Hateful Eight) är suveräna i sina rollsättningar och Daniel Wu (New Police Story, Warcraft) är skön som comic relief karaktären. Allas våran favorit Nick Frost dyker även upp i ett – för mig – oväntat comic relief cameo i två scener, vilket är kul. Så, överlag gillade jag rebooten men jag kunde samtidigt inte komma ifrån vissa aspekter med den…

Har man – som mig – spelat igenom 2013 rebooten av Tomb Raider och Rise Of The Tomb Raider är det extremt enkelt att förutse flera vändningar som inträffar i filmen, då filmen ska vara baserad på de spelen. Som med de flesta andra spelfilmer har de även här tagit vissa friheter och ändrat vissa saker och aspekter från spelen, men det är ingenting som direkt stör – speciellt inte om man inte har spelat spelen, givetvis. Filmen kändes hur som helst överlag lite för förutsägbar för sitt eget bästa och då filmen fått en PG-13 rating i USA (och 11-årsgränsen i Sverige) var en del av actionscenerna ganska tama. Inte för att jag hade förväntat mig action i stuk med Punisher: War Zone eller Dredd, men.. jag menar, kom igen. De här sakerna gjorde givetvis inte filmen dålig, men det var i alla fall saker som störde mig under mitt biobesök.

Jag kommer ganska troligen att se om Tomb Raider när den släppts på bluray och även om jag inte anser att den är felfri på något som helst sätt så är den ändå underhållande för vad den är; God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Läs gärna mina gamla recensioner av:
Lara Croft: Tomb Raider
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life
Tomb Raider: Ascension

No Comments

American Ultra av J

oktober 2nd, 2017 | Postad i Action, Film, Komedi

american-ultraMike (Jesse Eisenberg) är en småstadsstoner som lever ett ganska bekymmersfritt liv med sin flickvän Phoebe (Kristen Stewart). Han spenderar större delen av sin tid på att röka på, rita ett seriealbum om en superhjälte apa och jobba i den lokala matvarubutiken. Det Mike inte vet om är att han har blivit en måltavla för CIA efter ett misslyckat försök att åka till Hawaii med Phoebe då han anses vara en fara för landets säkerhet efter att ha medverkat i ett av deras topphemliga projekt – vilket han inte heller vet om. Efter att ha fått sina vilande kunskaper aktiverade av sin före detta tränare, agent Lasseter (Connie Britton) förvandlas den annars så lugna latmasken till ett dödligt vapen och måste nu använda sig av sina nyfunna förmågor för att rädda både sig själv och sin flickvän från de misslyckade testobjekt, från samma projekt, som CIA har skickat efter honom.

Den amerikansk-schweiziska samproduktionen American Ultra är en stoner-komedi i grund och botten men involverar även en hel del action – och en nypa drama inklämt i mixen. Filmen är dessutom överraskande våldsam för att vara en stoner-komedi, vilket definitivt höjer betyget hos mig. Men medan filmens action levererar bättre än vad jag hade förväntat mig så faller humorn lite platt till och från. Ibland slänger jag bak huvudet och lägger av ett gapflabb, medan andra gånger skakar jag bara på huvudet och suckar. Droghumorn är så pass uttjatad vid det här laget att det är förvånansvärt att filmmakare fortfarande försöker med den typen av humor då den oftast slår fel hos publiken nu för tiden.

Speltiden på strax över nittio minuter springer iväg utan några som helst problem och jag hade aldrig tråkigt under filmens gång, så även om filmen inte är felfri så levererar den tillräckligt med underhållning för att jag ska ge den en rekommendation.

No Comments

Django Unchained av J

december 15th, 2014 | Postad i Film, Western

Django UnchainedJag tror de flesta redan har sett Django Unchained och vet vad den handlar om och vad som händer i den. Men seg som jag är på att titta på mainstream film så kommer här en kort sammanfattning om vad jag tyckte om den, så här 2 år efter dess release…

Quentin Tarantino har sedan sitt genombrott med Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) 1992 haft, i min mening, en ganska stapplig rad med filmer. Några av dem är råbra (t ex Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1), medan några av dem är mindre bra eller ren skit tack vare dialoger som pågår i tusen år (t ex Kill Bill Vol. 2, Death Proof, Inglourious Basterds). Men på något underligt sätt har de senare filmerna ändå blivit framställda som underhållande mästerverk. Glömde folk bort helt enkelt bort att karaktärerna satt och pratade skit i nästan 2 timmar i varje film innan något av intresse överhuvudtaget hände? Tydligen. Django Unchained hamnar, för mig, någonstans mellan de förstnämnda och sistnämnda filmerna; bitvis är den råbra, men varvar under nån timme ner väldigt, väldigt mycket och vi får istället det där tröga jävla tempot från de sistnämnda filmerna. Dialogen är förvisso välskriven (likt vilken annan Tarantino film som helst), men det hela känns jävligt krystat på något sätt i mina ögon. Är dialogen där bara för att det är en Tarantino film? Behövs verkligen 1 timmes dialog med (nästintill) inga händelser överhuvudtaget? Tydligen. För det är ju en Tarantino film trots allt.

Skådespelarna är så klart top-notch och actionscenerna är suveräna, när de väl inträffar alltså. Vad finns det mer att säga om det…? Inte så mycket tror jag. När det väl händer något i en Tarantino film så brukar det, i regel i alla fall, vara bra.. och underhållande.

Django Unchained är i mina ögon hur som haver ett rejält steg upp från kackelrullen Inglourious Basterds, även om den här filmen också har ett hyfsat stort parti av kackel så är den inte i närheten av den filmen. Förstå mig rätt; Django Unchained är en okej film i mina ögon, men Tarantino har gjort bättre ifrån sig förr och frågan är om vi någonsin kommer få återse den talangen igen…

3 Comments

Machete Kills av J

november 16th, 2013 | Postad i Action, Film, Komedi

Machete KillsMachete (Danny Trejo) blir kontaktad av USA’s president (Charlie Sheen) och får ett erbjudande; om han beger sig till Mexico och har ihjäl kartelledaren Mendez (Demian Bichir), som säger sig ha en missil som han planerar att skicka ner i Washington, så kommer Machete få sitt straffregister raderat och bli en amerikansk medborgare. Det visar sig emellertid ganska snabbt att uppdraget var betydligt mer komplicerat än vad det till en början verkade.

Machete Kills fortsätter i samma spår som Machete; ultravåld, orealistisk action, en lista med stora skådespelarnamn, en stor portion humor och det där medvetet billiga utseendet på effekter och bakgrunder. Och jag älskar det, från början till slut. Allt är stenhårt, överdrivet och sjukt underhållande från början till slut, även om filmen kanske inte når ända fram till sin föregångare. Machete Kills är ren popcorn-action som sin föregångare och underhåller gott från början till slut. Enklare än så blir det inte. Nu är det bara vänta på trean. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Machete, samt H’s recension av den också.

No Comments

Predators av J

oktober 23rd, 2010 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Ett gäng av utvalda elitmördare vaknar upp mitt i ett fritt fall för att i nästa stund landa mitt i en djungel – som visar sig vara belägen på en avlägsen planet. De förstår dock snart att de inte är ensamma och deras egenskaper, kunskaper och erfarenheter sätts på prov till det yttersta då det står klart för dem att de är jagade av betydligt dödligare jägare än dem själva…

Tycka vad man vill om Predators, men jag tycker det är en helt okej action-rulle. Visst, storyn har vi sett en miljon gånger innan och samma klichéer och förutsägbara moment återanvänds på hög och har man sett någon av de tidigare Predator-filmerna (eller ens en action-film i samma anda) så vet man exakt vad som kommer hända. Men jag tycker det är helt okej underhållning en slö Lördag med en påse snacks och en flaska läsk till hands.

Har man dessutom koll på den första Predator-filmerna så känner man igen ett par repliker som återanvänds ifrån den – samt att en av karaktärerna snackar om händelserna ifrån den filmen. Tvåan verkar de ha glömt helt (eller så sket de bara i den). Vill ni ha lite mer att läsa om Predators kan ni checka in H’s minisågning av filmen här. Jag själv upprepar det jag skrev ett par rader ovanför här; helt okej underhållning en slö Lördag.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud