| Subcribe via RSS

Scream 4 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det har gått tio år sedan Sidney Prescott (Neve Campbell) tog itu med sitt förflutnas demoner en gång för alla och har sedan dess blivit en framgångsrik författarinna. Hon återvänder hem till Woodsboro som det sista stoppet på hennes bokturné, där hon tar upp kontakten med sheriff Dewey (David Arquette) och Gale (Courteney Cox) – som nu mer är gifta – och hennes kusin Jill (Emma Roberts) och moster Kate (Mary McDonnell). Men i samband med Sidney’s besök i Woodsboro dyker även ett välbekant, och oönskat, maskerat ansikte upp igen – som den här gången har satt sitt sikte på de som står henne närmast…

Jag skulle tro att Scream 4 var den filmen ingen förväntade sig skulle komma – eller ens bad om. Ändå spelades den in 2011 och blev Wes Craven‘s svansång som regissör. Kevin Williamson återvände för att skriva manus och det märks. Scream 4 är vad Scream 3 borde ha varit (fast anpassad till den tidsperioden givetvis); fartfylld, kul, våldsam och energisk – och ett motiv bakom allt som händer som är så idiotiskt att man kan inte låta bli att skratta åt det.

Det här var min första titt av Scream 4 och ska jag vara ärlig blev jag faktiskt förvånad över hur mycket jag gillade den, då jag tidigare hört att filmen skulle vara rätt usel. Jag vet inte vad alla andra förväntade sig av Scream 4, men jag personligen förväntade jag mig en uppdatering på de tre originalfilmernas koncept – vilket var i stort sett det jag fick. Problemet med Scream 4, som jag tror i alla fall, är att den kom ut försent. Hypen kring Scream filmerna var död sedan länge och den andra vågen av slasherfilmer lika så. Slasherfilmer var (och är på sätt och vis fortfarande) inte populära längre. Hade Scream 4 kommit något år efter Scream 3 hade den troligtvis fått ett bättre välkomnande än vad den fick. Hur som helst gillade jag Scream 4 väldigt mycket och jag kan nu i efterhand tycka att jag varit en idiot som inte sett den förrän nu, då den föll mig helt i smaken.

Utöver de återkommande skådisarna från de tre tidigare filmerna (Campbell, Arquette och Cox) dök det till större delen upp nyare – och för mig till större delen okända – ansikten, så när som på några namn jag sett i andra produktioner; Anna Paquin, Kristen Bell, Anthony Anderson och Marley Shelton. Hur som är filmen välspelad, även om jag kan tycka att de likt i Scream 3 använt sig av Neve Campbell på tok för lite även här.

Jag var skeptisk till att se Scream 4 och mina förväntningar var allt annat än höga, vilket visade sig vara helt obefogat. Scream 4 förde inte speciellt mycket nytt till franchisén och återupprepade konceptet i ett nytt årtionde (med några mindre justeringar/förändringar här och där), vilket säkerligen en del folk hakade upp sig på. Personligen älskade jag det. Jag menar; det är fjärde filmen i en slasherserie, vad förväntade sig folk mer än att få se i stort sett samma sak för en fjärde gång?

Hur som helst; Scream 4 är inte fullt lika bra som de två första filmerna i serien, men den ligger inte långt efter. Så länge man inte förväntar sig en nyskapande slasherfilm så är Scream 4 en underhållande stund i all sin idioti framför TVn – det är alltså God Underhållning. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Scream 3 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson‘s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

No Comments

Scream 2 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

No Comments

Scream av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

No Comments

Deadly Blessing av J

augusti 1st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Deadly BlessingÄnkan Martha (Maren Jensen) bor ensam i ett stort hus på landet efter att hennes man dött i en mystisk olycka. Hon är övertygad om att det inte alls var en olycka utan att han blev mördad och att ortens Amish-sekt, som han tidigare var medlem i, har någonting med saken att göra. Kort efter begravningen kommer några av hennes gamla väninnor på besök för att ge henne tröst och det dröjer inte länge förrän fler underliga saker och dödsfall börjar inträffa kring Martha.

Tre år innan han fick sitt mästerverk A Nightmare On Elm Street släppt regisserade Wes Craven den sega, smått underliga slashern Deadly Blessing – som har ett av de konstigaste sluten jag har sett i en slasherfilm. Jag är till större delen ett fan av Craven men Deadly Blessing ligger ganska långt ner på filmer han har gjort för min del. Överlag är den okej, men tempot är mördande långsamt och när det väl händer någonting är det över inom loppet av någon minut för att sedan växla ner till lägsta växeln igen i tusen miljarder år. Det är helt enkelt en ganska tråkig film. Skådespelarinsatserna varierar ordentligt. Speciellt Sharon Stone, som är otroligt ojämn i sitt skådespel. I ena scenen är hon bra, för att i nästa kännas otroligt amatöraktig. Effekterna (de som är i alla fall) ser hyfsade ut, men de ligger knappast i något större fokus här.

Det mest intressanta kring den här filmen är väl egentligen ryktena kring Craven’s skilsmässa med sin dåvarande fru, Mimi Craven, att hon ska ha gått till sängs med Sharon Stone och att det ska ha varit orsaken till deras uppbrott. Jag sökte runt lite angående det här och fann att Craven dementerade dessa rykten när han levde och att han vid en intervju 2011 sa att Sharon Stone och Mimi, hade varit väldigt nära vänner under många år.

Hur som helst är Deadly Blessing en film för die hard fans av Wes Craven, alla andra kan hålla sig till hans mer respekterade och välkända verk istället.

No Comments

The Hills Have Eyes II (2007) av J

november 29th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Hills Have Eyes 2 (2007)För två år sedan tog familjen Carter en vad de trodde genväg genom New Mexicos öken för att ta sig till Kalifornien snabbare och hamnade mitt i ett militärt område kallat Sektor 16, där militären provskjutit kärnvapen tidigare. Nästa dag hade halva familjen slaktats. De följande veckorna utförde armén ett sök- och förintelseuppdrag i området. Nyligen, av icke-avslöjande skäl, installerades elektronisk övervakning.

En grupp aspiranter i Nationalgardet stannar till vid installationsplatsen för att lämna av utrustning till gruppen som blivit stationerad där men finner ingen vid lägret. När de plötsligt hör en otydlig röst över komradion som ber om hjälp beordrar aspiranternas sergeant att de ska genomföra ett räddningsförsök och större delen av gruppen beger sig upp bland klipporna intill lägret. De blir dock snart varse om varför ingen var vid lägret…

The Hills Have Eyes II från 2007 är inte en remake av filmen från 1984, utan är en direkt uppföljare till remaken från 2006 med en helt ny story, nya karaktärer och nya idéer. Wes Craven var även här involverad i både produceringen och manusförfattandet av filmen. Alexandre Aja blev utbytt som regissör till Martin Weisz, som året innan gjorde Rohtenburg (eller Grimm Love som den också är känd som). Då The Hills Have Eyes remaken fick ett bra mottagande och drog in en hel del slantar skyndade sig givetvis produktionsbolaget, Craven-Maddalena Films, med att få ut en uppföljare året därpå – vilket också blev bolagets sista film.

Jag har lite blandade känslor inför den här filmen. Å ena sidan gillar jag den, å andra sidan tycker jag att den har en del problem. Till exempel känns hela filmen ganska oinspirerad; de kör samma grej för fjärde gången (om man räknar in originalfilmerna) och några större överraskningar existerar inte. Men samtidigt är konceptet med att sätta militärer i en sådan här situation ganska underhållande trots att karaktärerna är ganska stereotypiska och inte nämnvärt intressanta. Blev man dessutom besviken på goret och våldet i de tidigare filmerna (som ändå var hyfsat högt) så lär man inte bli det här. De har vridit upp ganska ordentligt och vi som tittare får beskåda några riktigt slafsiga scener under de knappa 85 minuter som filmen rullar på under.

Nåja. The Hills Have Eyes II behövdes väl egentligen inte, utan var en ren cash-cow åt Craven och kompani. Jag gillar den dock på sätt och vis, men tycker som sagt samtidigt att den har en del problem – vilket märks väl när man ser de bägge filmerna back-to-back.

No Comments

The Hills Have Eyes (2006) av J

november 29th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Hills Have Eyes (2006)Familjen Carter är på väg igenom New Mexicos öken till Kalifornien för att fira föräldrarnas tjugofemårsjubileum och stannar till för att tanka vid en ensligt belagd bensinmack. Ägaren av bensinmacken tipsar dem om en avsides genväg som ska ta betydligt kortare tid än riksvägen, så de bestämmer sig för att ta den. Efter bara några kilometer händer något och de kraschar med bilen, varpå de bestämmer sig för att splittra på sig för att försöka hitta hjälp. Det de inte vet är att området är ett gammalt testområde för den amerikanska militären där de provsköt kärnvapen och hela området ska vara obebott sedan många år tillbaka, men någonting verkar ha överlevt och de har satt siktet på familjen Carter…

Det är inte ofta jag sätter en remake över ett original men när det kommer till The Hills Have Eyes från 2006 så tycker jag faktiskt att den här filmen är snäppet vassare än originalet. Sure, det kommer troligtvis aldrig bli en klassiker som originalet, men den är både trogen källmaterialet (vilket kanske går lite till en överdrift en bit in i filmen) samtidigt som den bjuder på någonting nytt (för att inte tala om blodigt) och underhåller gott de strax över 100 minuterna den rullar på under (vilket också gör filmen ungefär en kvart längre än originalet).

I regissörsstolen fick vi Alexandre Aja, som tidigare gjorde Haute tension (som också är känd som Switchblade Romance eller High Tension, beroende på om man är tysk eller inte) och som senare producerade Maniac remaken från 2012. Han gjorde ett bra jobb tycker jag, även om jag kan tycka att filmen gott hade kunnat stått lite mer på sina egna ben då den faktiskt börjar göra det under de sista fyrtiofem minuterna. I en av producentstolarna satt ingen mindre än originalets och dess uppföljares regissör och manusförfattare, Wes Craven, tillsammans med en av de andra producenterna för originalfilmerna, Peter Locke. Framför kameran är det väl egentligen inga direkt nämnvärda personer bortsett från kanske Greg Nicotero (som också var involverad i makeupen i filmen) och Billy Drago (som vi känner igen ifrån Tremors 4: The Legend Begins och Delta Force 2: The Colombian Connection).

En kul grej som bör nämnas med The Hills Have Eyes remaken och dess uppföljare är att de olika versionerna (R-rated och Unrated) har olika omslag; R-rated versionen har ett mildare omslag, medan Unrated versionen har ett mer våldsamt omslag. Personligen tycker jag att det är en lite lustig detalj som man vid första anblicken kanske inte tänker på.

The Hills Have Eyes från 2006 är hur som helst en bra film i mina ögon. Den tar det som gjorde den första filmen till en klassiker och blandar in lite nytt och eget, vilket fräschar upp konceptet. Jag såg den när den precis hade släppts på dvd back in the day och varför jag inte har sett om den tidigare förstår jag inte riktigt, i alla fall nu när jag äntligen har fått ur tummen och tittat på den igen. Rekommenderas.

No Comments

The Hills Have Eyes Part II av J

november 29th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Hills Have Eyes Part IIEn grupp motocrossåkare beger sig iväg för att delta i en motocrosstävling ute i öknen, men tack vare ett misstag kommer de att bli försenade till tävlingen och diskvalificerade varpå de bestämmer sig för att ta en genväg igenom öknen. Tack vare den dåliga vägen går bränsleledningen på deras buss sönder och de blir strandade intill ett ödsligt hus mitt ute i ingenstans. De är emellertid inte ensamma och ryktena om en galen kannibalfamilj ute i öknen verkar ha mer sanning i sig än vad de flesta i sällskapet till en början trodde.

Sju år efter att Wes Craven gjorde The Hills Have Eyes gjorde han dess uppföljare tack vare en enkel anledning; han var pank och behövde pengar. Efter att två tredjedelar av filmen blivit inspelad stoppade produktionsbolaget filmen tack vare krångel med budgeten. Samma år, 1984, spelade Wes in A Nightmare On Elm Street, som givetvis blev en megahit. Detta ledde till att produktionsbolaget övertalade Wes att göra klart The Hills Have Eyes Part II med det materialet som var inspelat. Tack vare att det inte fanns tillräckligt med material för att göra en fullängdsfilm använde Wes scener ifrån den första filmen i form av flashbacks för att spä ut speltiden.

Behövde The Hills Have Eyes en uppföljare? Nej, verkligen inte och det märks ganska klart och tydligt att Wes bara gjorde den här filmen för pengarna. Storyn är så långt ifrån originell det bara går att komma och det är i princip samma film en gång till, fast med korkade ungdomar istället för en familj. Slasherelementen är dock större i den här filmen än dess föregångare och med tanke på att Harry Manfredini (mannen bakom flera av Friday The 13th filmernas musik) var filmens kompositör är det ganska svårt att inte dra kopplingar. Problemen med produktionen märks i alla fall inte avsevärt, så när som på flashbackscenerna (där bland annat en hund har flashbacks från första filmen, I’m not shitting you). Men det räddar inte filmen från det faktum att den är oinspirerad och tråkig, med ett manus som hade lika gärna kunnat varit till vilken annan film som helst.

The Hills Have Eyes Part II är inte skitdålig, men den är inte i närheten så pass intressant eller underhållande att jag kommer att se om den de närmsta åren.

No Comments

The Hills Have Eyes av J

november 29th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Hills Have EyesEn familj som är på väg till Kalifornien lyckas krascha sin bil i ett ödsligt område ute i öknen som används av militären för att provskjuta kärnvapen. De bestämmer sig för att splittra på sig för att försöka finna hjälp, men inser efter mörkrets intrång att de inte är ensamma.

Jag tror inte The Hills Have Eyes behöver någon närmare presentation egentligen. Det är en klassiker som man ska ha sett om man är ett fan av skräckfilm helt enkelt. Jag själv tycker att filmen står sig hyfsat när det kommer till skådespeleri och berättelse trots att den är nära fyrtio år gammal (i skrivande stund), men är samtidigt bristfällig och utdaterad här och där. Exempelvis blir det aldrig nämnvärt spännande och skräcken i filmen känns ganska förlegad; den är helt enkelt inte läskig år 2015. Slutet var nog tyvärr det som överraskade mig mest då hela filmen slutar otroligt abrupt och lämnar tittaren med fler frågetecken än svar.

Nåja. Det är som sagt en klassiker och är något man måste se om man är en skräckfantast och den, tillsammans med The Last House On The Left, banade vägen för den nyligen avlidne Wes Craven – som senare gjorde filmer som A Nightmare On Elm Street, The People Under The Stairs och Scream. Tack för allt Wes, vila i frid.

No Comments

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film av J

augusti 17th, 2015 | Postad i Dokumentär

Going To Pieces - The Rise And Fall Of The Slasher FilmGoing To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film är en dokumentär från 2006 som är baserad på Adam Rockoff‘s bok med samma titel. Dokumentären gör en djupdykning i den genre jag troligtvis älskar mest; slashergenren. I dokumentären får vi höra och se många av de gamla slasherfilmsrävarna berätta om sina gamla klassiker och dokumentären sträcker sig ifrån slashergenrens födsel fram till dess fall.. och återuppståndelse.

Till en början pratar de kort om de flesta klassiker i genren (Halloween, Friday The 13th, Prom Night, A Nightmare On Elm Street och så vidare) och lite mindre klassiska/kända slashers från det ljuva 80-talet. De fortsätter med den film som många påstår återupplivade slashergenren (och skräckgenren i övrigt), Scream, och knyter slutligen ihop säcken med att prata kort om lite modernare verk (så som Hostel, Saw och Freddy vs. Jason). Inslängt mellan allt det här visas även gamla tidningsklipp, gamla filmprogram där de kritiserar genren och enstaka specifika filmer (The Boogeyman bland annat) och givetvis också filmklipp ur många av de filmer som det talas om.

Om man är ny till genren och har tänkt ta sig ann slasherfilmerna från 80-talet skulle jag nog faktiskt avråda att se den här dokumentären då de vid flera tillfällen spoilar slutet på flera filmer (bland annat slutet på Sleepaway Camp). Har man däremot sett alla klassiker och är ett inbitet fan av genren kan dokumentären vara hyfsat värd att se. Visst förekommer det en hel del ryggdunkande i den här dokumentären som många andra, men det är samtidigt ganska intressant att höra vad många av regissörerna bakom dessa verk har att säga om sina filmer och deras tankar kring genren i sig (även om många av dessa har sagt samma sak ungefär tre miljoner gånger i andra dokumentärer). Det dokumentären lider mest av är dess speltid egentligen. Jag hade gärna sett att den hade varit 3+ timmar lång där de hade gått in lite djupare på varje film (och eventuellt deras serier) och berättat lite mer ingående på hur de tänkte när de gjorde filmerna (mer än att de ville tjäna pengar).

Nåja. Dokumentären har nio år på nacken och en hel del har hänt med både slashergenren och skräckfilm i stort och jag hade faktiskt inte haft något emot att se någon form av uppföljare till den här dokumentären, där de hade kunnat koncentrera sig lite mer på de nyare slasherfilmerna (typ från år 2000 fram till dags datum). Hur som helst, det är en helt okej dokumentär – åtminstone för dig som har sett en del inom genren.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud