Helt Perfekt Glob

American Psycho II: All American Girl av J

Rachael Newman (Mila Kunis) har utvecklat ett stort intresse för seriemördare efter att hon med nöd och näppe lyckades undkomma den ökände Patrick Bateman. Sex år senare har hon kommit in på universitet för att läsa beteende- och samhällsvetenskap med inriktning på kriminologi under professor Robert Starkman (William Shatner), en välkänd före detta FBI agent. Rachael har satt sitt sikte på att börja jobba på FBI och har bestämt sig för att hon ska ha jobbet som lärarassistent under Starkman till vilket pris som helst – även om det skulle betyda att hon behöver mörda sina klasskamrater…

American Psycho II: All American Girl – eller bara American Psycho 2 – är då uppföljaren till Christian Bale filmen från 2000, som från början inte alls var en uppföljare och hade inga som helst kopplingar till föregångaren. Filmens arbetstitel var The Girl Who Wouldn’t Die, men jag antar att Lions Gate ville suga ur American Psycho namnet några extra kronor så filmen blev således slutligen en uppföljare till Bale filmen.

Helt ärligt så tycker jag nog faktiskt att den här filmen är mer underhållande än den första. Visst, den är inte lika välgjord och den är betydligt trashigare än sin föregångare, men den har å andra sidan ett lite högre tempo och det rör på sig betydligt mer – att filmen dessutom är en slasherfilm till skillnad från föregångaren är redan där ett plus i min bok. Filmen är hyfsat välspelad och det märks att det fanns en rätt ordentlig budget bakom den, vilket å andra sidan får mig att fundera över varför i stort sett alla mord inträffar off-screen när jag tänker efter. Nåja..

Jag gillar den här filmen bättre än originalet oavsett hur trashig, dum och generisk den än må vara. Den är inte bättre gjord än originalet, men den är mer underhållande i mina ögon – även om faktumet att filmen är extremt snål med gore sticker mig i ögonen lite grann. Jag är dessutom ganska säker på att filmen hade fått bättre respons när den kom (om än bara marginellt) om den hade varit fristående.

The Horror At 37,000 Feet av J

En arkitekt och hans fru kliver ombord på ett flygplan för att åka från London till Los Angeles med ett altare från ett uråldrigt abbottkloster i lastutrymmet. Inte långt efter att flygplanet har lyft börjar underliga saker att inträffa ombord och det står snart klart för besättningen och passagerarna att de inte är ensamma och att de befinner sig i livsfara.

The Horror At 37,000 Feet är en TV-rysare från 1973 med bland annat Chuck Connors och William Shatner framför kameran. Filmen fungerar helt okej överlag tack vare bra prestationer framför kameran och speltiden på knappa sjuttiofem minuter, vilket gör att filmen skippar en massa onödiga utfyllnadsscener och gör i stort sett det den ska istället för att lalla iväg. Speciellt spännande blir den emellertid aldrig men den är å andra sidan ganska underhållande – speciellt då Shatner står framför kameran tack vare hans cyniska alkis-karaktär. Filmens höjdpunkt är troligtvis scenen då en av karaktärerna flyger ut genom flygplansdörren som blivit uppsliten, vilket fick mig att gapskratta högt.

The Horror At 37,000 Feet är ingenting man behöver springa benen av sig för att se men tack vare bra skådespelare, en del cheese och en kort och tight speltid är det en okej stund i soffan.

A Christmas Horror Story av J

Det är julafton och radio DJen Dangerous Dan (William Shatner) är fast på ett långpass på den lokala radiostationen i Bailey Downs. Han fördriver tiden med att spela julklassiker och prata med sina lyssnare allt medan fyra minst sagt underliga händelser inträffar samtidigt som han sitter där, involverande en trio av ungdomar som undersöker två mystiska mord som inträffade året dessförinnan, ett par som inser att någonting är fel med deras son efter att de varit ute och sågat ned en gran, en familj som blir terroriserade av en mytologisk julfigur och Jultomten som slår ned ondskefulla varelser.

Jag såg postern till A Christmas Horror Story på IMDB när jag höll på att skriva en recension för någon annan film och tyckte att den såg rätt frän ut så jag bestämde mig för att köpa hem den – vilket jag gjorde. Och nu har jag sett den. Och jag gillade den även om jag till en början inte hade några jättestora förhoppningar.

Förvånansvärt nog går den inte samma väg som de flesta andra skräckantologier (filmer med kortare skräckberättelser), där en stor skopa nattsvart humor ska vara inslängd bara för att. Istället håller den en ganska allvarlig min under större delen av speltiden (så när som på en och annan grej som fick mig att flabba till). Filmen är dessutom överlag bra, med bra skådespelare, bra effekter och överlag intressanta/fängslande berättelser. Den enda av dem jag inte riktigt fastnade för var den med ungdomarna; jag förstod poängen med den och jag förstod hur de kopplade samman den med de övriga berättelserna (ja, det är en röd tråd igenom varje berättelse även här), men den var i mångt och mycket inte speciellt intressant.

Hur som helst så gillade jag som sagt filmen överlag. Den är inte perfekt men den underhåller och det är väl det som räknas med såna här filmer, eller hur? Jag ger den en rekommendation hur som helst.

Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous av J

Tack vare uppmärksamheten hon fick efter uppdraget i Miss United States skönhetstävlingen är Gracie Hart’s (Sandra Bullock) karriär som undercover FBI agent över. Hon får erbjudandet att bli FBI’s nya ansikte utåt och då hon inte har speciellt många andra alternativ tar hon det.

Tio månader senare har Gracie förvandlats till FBI’s nya ansikte utåt med hjälp av en styling assistent och en bok om hennes erfarenheter från Miss United States skönhetstävlingen. Den nya Gracie är den totala motsatsen till agent Sam Fuller (Regina King), en nyligen förflyttad FBI agent som har djupa vredesproblem. Gracie och Sam kommer verkligen inte överens, men det hindrar inte deras chef från att sätta Sam på att vara Gracie’s livvakt. Men när hennes vän, tillika senaste vinnaren i Miss United States skönhetstävlingen, Cheryl Fraiser (Heather Burns) och Miss United States värden Stan Fields (William Shatner) plötsligt blir kidnappade skickas Gracie, tillsammans med Sam, till Las Vegas för att agera som talesperson inför media. Det dröjer dock inte länge förrän Gracie börjar rota i kidnappningsfallet, trots att det inte är hennes uppgift.

Behövde Miss Congeniality en uppföljare? Inte direkt, men Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous är ändå en ganska skojig och underhållande film för det. Den är inte lika rolig eller bra som den första filmen, men den underhåller gott under de nästan två timmarna som den rullar på under även om speltiden kanske är i det längsta laget. De hade kunnat korta ner den med i alla fall en tio, kanske femton minuter utan några större bekymmer. Nåväl…

Miss Congeniality filmerna kanske inte är Oscar filmer, men de är skojiga och underhållande och jag gillar dem. Tvåan kanske är lite för lång för sitt eget bästa, men den underhåller så pass att jag kan rekommendera den.

Miss Congeniality av J

Efter att ha knäckt den senaste koden de fått från terroristen The Citizen, som indikerar på att hans nästa mål är Miss United States skönhetstävlingen, bestämmer sig FBI för att de måste få in en agent under täckmantel som en av de tävlande. Den enda agenten som är i närheten av att kunna genomföra uppdraget är Gracie Hart (Sandra Bullock); en sluskig kvinnlig agent som är skönhetstävlingars motpol och som ser skönhetstävlingar som något hjärndöda bimbos medverkar i. Hennes uppdrag blir att försöka ta reda på vem som är The Citizen och gripa honom innan han detonerar en bomb på tävlingen – vilket blir lättare sagt än gjort.

Jag såg Miss Congeniality (eller Miss Secret Agent som den hette i Sverige) för över 10 år sedan på TV1000 och mindes bara enstaka scener ifrån den nu när jag satte mig och tittade på den på nytt. Jag tycker filmen håller sig bra än idag, 15 år efter sitt produktionsår. Jag satt och gapskrattade större delen av filmen och även om filmen har många, många fel (som egentligen inte stör filmen i sig) så är det ändå en förbannat rolig film. Många tycker tydligen att den här filmen är pinsam och usel, jag tycker den är skitrolig och bra. En klar rekommendation ifrån min sida.

Corman’s World av H

Är du en filmälskare är chansen liten att du missat namnet Roger Corman. I dagsläget har karln regisserat över 50 filmer och producerat över 400. Däribland ett otal skräprullar designade för att fylla ut drive-in- och grindhouse-biografer som aldrig setts sedan de premiärvisades på 50- och 60-talet. Idag producerar han monsterfilmer för tv-kanaler som SyFy och diverse direkt-till-DVD-skräp.

Dokumentären ”Corman’s World” är en underbar hyllning till denna produktiva och effektiva, och allt annat än pretentiösa och ambitiösa, man. Vi får intervjuer med skådisar som börjat sin karriär hos Corman, som Jack Nicholson och David Carradine, intervjuer med Corman själv och klipp från filmer och inspelningar.

Mja, du har ju redan läst J:s recension av filmen, så varför ska jag anstränga mig med att skriva mer? Är du filmintresserad är det här en no-brainer som du borde se, helt enkelt.

Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel av J

De som är insatta i B-filmsgenren känner ganska säkerligen till Roger Corman – som varit aktiv i filmbranschen sedan mitten av 1950-talet och gjort sig ett namn, även om hans produktioner inte alltid håller speciellt hög klass. Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel handlar om just Roger Corman och hur han gjorde sig ett namn i Hollywood, igenom att göra lågbudgetfilmer till exempelvis drive-in biografer, och hans fortsatta karriär inom filmbranschen som en av de mest välkända B-filmsproducenterna som finns.

Dokumentären är intressant och ger en ganska bra bild av Roger Corman – vilket kan vara av intresse för den filmintresserade (speciellt om man är intresserad av B-filmer eller är ett fan av Corman) – samtidigt som det är rätt intressant att höra om stora skådespelares tidigaste prestationer – däribland Jack Nicholson, William Shatner och David Carradine – och deras arbete tillsammans med Corman.

En givande dokumentär för oss filmintresserade, en axelryckning för alla andra. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen.

The Comedy Central Roast Of Charlie Sheen av J

Efter tonvis med skandaler, överdoser, knarkorgier, sex med prostituerade och porrstjärnor och så vidare fick Charlie Sheen förra året en egen roast vid Comedy Central där olika kändisar blev inbjudna för att ”rosta” Charlie Sheen – och varandra. Bland kändisarna ser vi Seth MacFarlane, William Shatner, Kate Walsh, Jon Lovitz, Mike Tyson, Steve-O, Amy Schumer, Patrice O’Neal, Jeffrey Ross och Anthony Jeselnik – och Charlie Sheen himself!

Kändisarna slänger skit på varandra och skämtar hej vilt om varandras skandaler, alkohol- och drogproblem och slänger in en skopa dynga över varandra titt som tätt. Det hela är jävligt roligt… till större delen iaf. De flesta av kändisarna som ställt upp i roasten är riktigt roliga och levererar riktiga gapskratt-skämt, men sen har vi ju också de som egentligen inte hade något på roasten att göra heller – så som Amy Schumer exempelvis, som inte är ett dugg jävla rolig. Dessutom har jag lite svårt för Mike Tyson som rostare också, mest tack vare att han läspar så in i helvete att det bara blir mummel och gröt av det han säger – vilket så klart sabbar hans skämt. Han är säkert en skitrolig snubbe, men då jag inte hör vad en person säger under en standup så skrattar jag inte – oavsett hur kul skämtet egentligen kunde ha varit.

Nåja. The Comedy Central Roast Of Charlie Sheen är till större delen riktigt kul och går att se om flertalet gånger (vilket jag personligen faktiskt har gjort innan jag behagade skriva om den). Kommer man över den tycker jag att man absolut ska se den – iaf en gång. Eller så.

The Wild av H

Lejonet Samson (Kiefer Sutherland) och hans son Ryan (helt okänd birollsskådis från TV) trivs bra på New Yorks zoo. Ryan har problem med att mogna och lära sig att ryta och känner pressen i skuggan av sin stora och erfarna far. En natt råkar Ryan kliva in i en container som körs iväg och placeras på en båt som ska åka i gryningen. Samson och hans vänner (en giraff, en orm, en koala och en klippgrävling) ger sig iväg för att rädda honom.

Först ser den här filmen ut som en kopia av Madagascar. Jaja, jag vet att The Wild gick i produktion först, men jag undrar hur mycket dom fick ändra i The Wild efter att Madagascar blivit en succé. Troligen fick man stryka en hel del och lägga in annat mindre genomtänkt istället. Det finns ett antal roliga scener i filmen, men för det mesta är det inte så märkvärdigt.

Animationsmässigt skiljer sig de båda filmerna från varann. Madagascar var mer vild i stilen som en tecknad film, medan The Wild satsar mer på fotorealism och man lyckas väldigt bra. Filmen är värd att se, men inget att gå runt och gapa på stan om.