| Subcribe via RSS

Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon av J

februari 26th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Leslie Vernon (Nathan Baesel) har som enda önskan att bli nästa stora seriemördare – och gå till historien som den allra värsta. Den unga filmstudenten Taylor (Angela Goethals) trillar över ett riktigt scoop, tillsammans med sina två kameramän Doug (Ben Pace) och Todd (Britain Spellings), när hon får chansen att filma den excentriske galningen just när han bestämt sig för att sätta den lilla staden Glen Echo på kartan…

Jag hörde talas om Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon redan år 2006, när den precis släppts. Jag såg fodralet hos den nu mer nedlagda videobutiken men blev aldrig så pass intresserad av den att jag ville hyra och se den. Något år senare blev jag rekommenderad av en polare att se den – vilket så småningom föll i glömska, fram till ganska nyligen…

Jag satte mig i soffan för runt två veckor sen (i skrivande stund) för att se filmen och kom ungefär fyrtio minuter in då filmen plötsligt frös. Jag tog ur skivan ur spelaren och konstaterade att skivan hade några ytliga repor, men som inte borde ha påverkat uppspelningen. Jag rengjorde skivan och provade igen utan någon större framgång. Det slutade med att jag gav upp, slängde mig på Tradera och fann ett nytt exemplar av filmen och köpte hem den. Jag borde här påpeka att detta hade aldrig inträffat om jag inte fann de första fyrtio minuterna av filmen intressanta och underhållande, vilket leder oss till nästa stycke av recensionen…

Nu när jag äntligen har fått beskåda hela filmen så kan jag inte göra annat än att säga att jag gillade den här filmen och att jag har varit en total idiot som väntat tolv jävla år med att se den. Filmen är välspelad, har en intressant premiss och idéen att göra filmen till en mockumentär den första timmen för att sedan gå över till en renodlad slasherfilm under de sista trettio är genialt. Filmen skojar även med slashergenrens alla konventioner och framställer slasherikoner som Jason Voorhees, Freddy Krueger, Michael Myers och Chucky som verkliga individer.

Robert Englund (Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street filmerna), Scott Wilson (Hershel i The Walking Dead TV-serien) och Zelda Rubinstein (som alla känner igen ifrån Poltergeist trilogin) har alla tre varsina mindre roller här och vi skymtar även till Kane Hodder i en väldigt liten cameo i början av filmen. Men den som snor hela showen rakt av är Nathan Baesel i rollen som Leslie och varför han inte medverkat i fler slasherfilmer sedan den här förstår jag inte då hans prestation här, som en komplett galning, är riktigt bra.

Som sagt; jag har varit en total idiot som inte har sett den här filmen förrän nu, tolv år efter att den kom. Gillar man slasherfilmer och inte har något emot när de experimenterar och tar lite olika friheter är Behind The Mask: The Rise Of Leslie Vernon en guldklimp. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation. Se den.

No Comments

Chock av J

januari 2nd, 2011 | Postad i Skräck/Rysare, Thriller, TV

Jag minns den här svenska rysarserien från det att jag var yngre. Jag såg samtliga 8 avsnitt när serien gick på TV och jag ansåg att vissa avsnitt var klockrena och att de andra var rent utsagt värdelösa. Serien är uppbyggd på gamla skrönor och flera av dem känner jag personligen igen ifrån andra sammanhang – exempelvis spökhistorier eller utländska produktioner, med en del förändringar på sina sätt. Nåväl, här följer seriens 8 avsnitt med en kort resumé av varje avsnitt:

Chock 1 – Dödsängeln. På ett sjukhus någonstans i Sverige har flera patienter dött i respirator i rum 36 – men bara på fredagar. Läkaren som har jour för fredagarna blir utpekad som den ansvarige och får öknamnet ”Dödsängeln”, men utger sig själv för att inte ha någonting med dödsfallen att göra. Men vem är isåfall den ansvarige?

Chock 2 – Kött. Mannen i ett gift par vill skilja sig från sin överviktiga, matälskande och förmögna fru för en smal, slank och sexig kvinna. Enda kruxet är att om mannen skiljer sig får han inte ett rött öre. Samtidigt blir kvinnan i förhållandet observerad av en man med en minst sagt udda fetisch; feta kvinnor som äter mat. Resultatet är någonting helt annat än vackert…

Chock 3 – Förbjuden Frukt. En ung kvinna som jobbar på en bananfabrik lider av en minst sagt underlig fobi; bananer. Hon ser vanföreställningar av ormar som kommer ur bananerna och är därmed livrädd för de gula frukterna. Med hjälp av en psykolog försöker hon att övervinna sin underliga fobi, men hamnar snart i ett triangeldrama med en minst sagt olustig utgång…

Chock 4 – Liftarflickan. På en genomresa i Sverige plockar två danskar upp en kvinnlig liftare som säger sig ha varit med om en bilolycka och ber de två männen att köra hem henne så hon kan ringa en ambulans åt sina vänner. Väl hemma försvinner kvinnan och de två männen bestämmer sig för att knacka på – vilket blir en rejäl chock för dem…

Chock 5 – Helljus. En kvinna är på väg till sin mor efter en tids bråkande med sin man och blir i en trafikkontroll informerad om att ett psycho är på rymmen ifrån Säter. Hon stannar lite senare till vid en bensinmack för att tanka och när hon åker därifrån börjar hon bli förföljd av någon i en stor lastbil…

Chock 6 – Det Ringer. En ”vanlig fotbollskille”, som han själv kallar sig, är skyldig en snubbe 3000 kronor och måste skaffa fram dem snarast möjligt. Han får syn på en annons om ett barnvaktsjobb, ringer och får jobbet. Väl på plats får han instruktioner av föräldrarna, som beter sig ganska konstigt och som verkar ha väldigt bråttom iväg. Den enkla uppgiften som barnvakt visar sig dock vara betydligt mer krävande än vad den ”vanliga fotbollskillen” trodde…

Chock 7 – I Nöd Och Lust. Efter att ha suttit i fängelse i ett par år släpps en familjefader ut och beger sig iväg för att leta reda på sin fru och sina barn – som nu lever under skyddad identitet.

Chock 8 – På Heder Och Samvete. Under ett inbrott på en bank går alarmet och polisens insatsstyrka dyker upp och inbrottstjuvarnas plan verkar ha gått snett…. eller?

Oftast är ju svenska produktioner skit, det är ju ingenting nytt direkt, men Chock stapplar sig framåt på ett helt okej sätt. Ett och annat avsnitt av de 8 ”chockerna” är skräp, men till större delen är det helt okej tolkningar av gamla skrönor och spökhistorier som för mina tankar till Tales From The Crypt och liknande rysarserier. Har man någon som helst koll på svenska skådisar så känner man igen ett par ansikten så som Kjell Bergqvist, Per Morberg och Stefan Sauk, samt Ernst-Hugo Järegård som presenterar varje avsnitt med en massa osammanhängande svammel.

Chock är, delvis iaf, ett bevis på att svenskar kan trycka ur sig hyfsade/bra produktioner, bara vi vill. Jag gillar Chock iaf, även om ett och annat avsnitt går att hoppa över helt och låtsas som att serien är kortare än vad den egentligen är. Så att säga.

No Comments

Poltergeist III av J

augusti 24th, 2010 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Carol Anne (Heather O’Rourke) har skickats iväg till sin moster Patricia Gardner (Nancy Allen), hennes man Bruce (Tom Skerritt) och hans dotter Donna (Lara Flynn Boyle) i ett försök att undkomma pastor Kane (den här gången spelad av Nathan Davis) en gång för alla. Men när psykologen Dr. Seaton (Richard Fire) börjar rota runt i Carol Anne’s minne med hjälp av hypnos börjar hon minnas den ondskefulla anden, som i sin tur lyckas hitta henne på nytt och börjar terrorisera henne och hennes anhöriga i deras lägenheten i ett stort höghus av glas och speglar. Kommer han äntligen att lyckas med sitt mål att kidnappa Carol Anne en gång för alla eller kommer Tangina (Zelda Rubinstein) återigen lyckas slå tillbaka honom…?

Vart ska jag egentligen börja? Poltergeist III är… en stor besvikelse. Medans den första filmen är riktigt bra och den andra är hyfsad så får vi i trean en helt otroligt sullig story, karaktärer vi inte bryr oss ett skit i och ett gäspningsframkallande händelseförlopp – som dessutom är sjukt förutsägbart – vilket resulterar i ett stort fail.

Skådisarna är hyfsade så när som på en och annan idiot som inte vet vad han/hon håller på med. De flesta av karaktärerna (så som Dr. Seaton – som låter mer som Dr. Satan varje gång någon säger det) är irriterande och följer den typiska förnekelse-klichéen man ofta ser i såna här typer av filmer. Effekterna är hyfsade och står sig något så när än idag – om vi bortser ifrån en töntig blixt-effekt i slutsekunderna, som mer eller mindre lämnar dörren vidöppen för en fjärde film som vi aldrig kommer att få se… tack och lov.

Men sen har vi dessutom den sorgliga delen med Poltergeist III (bortsett från allt skräp) – Heather O’Rourke’s bortgång en kort tid efter det att filmen blev klar. Men tack vare att filmen bara fick betyget PG bestämde sig filmbolaget MGM (Metro-Goldwyn-Mayer) för att öka betyget till PG-13 och tvingade regissören, Gary Sherman, att spela in nya slutsekvenser med mer grafiskt innehåll – vilket innebar att de fick lov att sätta in en stand-in för O’Rourke. Vilket givetvis gör slutet ganska uselt, för att inte tala om snålt och förutsägbart.

Poltergeist III är en usel avslutning på trilogin och vilket jävla avslut på O’Rourke’s karriär. Well.. shit happens.

No Comments

Poltergeist II: The Other Side av J

augusti 24th, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ett år har gått sedan familjen Freeling blev hemsökta av onda andar och den yngsta dottern Carol Anne (Heather O’Rourke) blev bortrövad av dem. Familjen har nu flyttat in i mormoderns hus och försöker reda upp sitt liv. Men när en mystisk pastor, som säger att hans namn är Kane (Julian Beck), dyker upp börjar mystiska saker att inträffa och det står snart klart för familjen att vad som än fanns i deras gamla hus har återigen hittat dem…

Poltergeist II: The Other Side var.. sisådär. För det första så händer det inte speciellt mycket, det pratas mest en massa och det hela blir ganska långdraget i längden. Å andra sidan blev jag nog mest besviken på filmen för att jag inbillade mig att den skulle vara snabbare än originalet då den är närmare en halvtimme kortare (bioreleasen) – men icke. Det som är av intresse dyker egentligen inte upp förens det är ca 20 minuter kvar av filmen och avslutningen kändes bara jäkligt snål.

Många av namnen ifrån den första filmen dyker även upp i den här första uppföljaren, så som JoBeth Williams, Craig T. Nelson, Heather O’Rourke, Oliver Robins och Zelda Rubinstein. Vi ser även Will Sampson (ni vet den där biffiga indianen i One Flew Over the Cuckoo’s Nest, aka Gökboet) och Julian Beck – som faktiskt är filmens höjdpunkt. Hans insats räddar filmen (som även var hans sista) från total tristess och bara hans utseende är läbbigt och ger mig nästintill gåshud. Effekterna i filmen är ungefär som de i den första filmen – fast betydligt färre. Dessutom får vi se lite stopmotion-effekter mot slutet av filmen som ser hyfsat okej ut. Antar jag. Eller nåt. Whatever. Storyn är ungefär den samma som den första filmen, fast med några få ändringar för att kunna kalla den för uppföljare. Men vad Poltergeist inte behövde var ju en (eller flera) uppföljare då den slutar på ett sådant sätt att någon fortsättning inte är nödvändig. Nåja…

Poltergeist II: The Other Side är en hyfsad uppföljare, även om den inte har måste-se-värde eller ens är nödvändig.

No Comments

Poltergeist av J

augusti 24th, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Familjen Freeling lever i ett lugnt grannskap och allting är frid och fröjd.. tills det att den yngsta dottern, Carol Anne (Heather O’Rourke), verkar ha fått kontakt med någonting övernaturligt igenom en död kanal på TVn. Det dröjer inte länge förens de mystiska besökarna tar sig in mellan husets väggar. Till en början verkar andarna vara harmlösa och spelar familjen spratt och underhåller dem, men tar en plötslig vändning och börjar terrorisera familjen istället för att sedan kidnappa Carol Anne i hennes sovrums garderob – som verkar vara en ingång till den andra sidan…

Vad exakt finns det att skriva om Poltergeist som inte redan har skrivits och sagts i närmare 30 år? Inte ett skit egentligen, men något måste jag ju skriva, så jag börjar med lite trivia…

I credit-texterna står Steven Spielberg som producent och manusförfattare och som regissör står Tobe Hooper – och visserligen känner man av båda deras stilar. Spielberg för hans påkostade och vräkiga filmer med coola och snygga effekter och Hooper för stämningen och de chocksekvenser som filmen innehar. Men tar vi oss en titt i IMDB’s trivia om Poltergeist finner vi följande text; ”Though on-screen credit goes to Tobe Hooper, a wealth of evidence suggests that most of the directorial decisions were made by Steven Spielberg. In fact, Spielberg had wanted to direct the film himself, but a clause in his contract stated that while still working on E.T.: The Extra-Terrestrial (1982), Spielberg could not direct another film. Members of the cast and crew, including Executive Producer Frank Marshall and actress Zelda Rubinstein, have stated that Spielberg cast the film, directed the actors, and designed every single storyboard for the movie himself. Based on this evidence, the DGA opened a probe into the matter, but found no reason that co-director credit should go to Spielberg.”.

Annan trivia som troligtvis ganska många redan känner till är att de använde riktiga skelett i filmen då det blev billigare än att konstruera fake-skelett – vilket JoBeth Williams inte hade en aning om förens efter att de spelat in pool-sekvensen. Och slutligen har vi ”Poltergeist förbannelsen”, som många kallar den. För er som inte har koll så dog flera personer i samband med Poltergeist filmerna – och med bara några få år emellan. Två exempel är Dunne och O’Rourke. 19 dagar innan hennes 23 års dag blev Dominique Dunne (som spelade den äldre systern) mördad av sin ex-pojkvän John Thomas Sweeney. Sweeney, som var 26 vid dådet, blev dömd till 6 års fängelse för överfall och dråp, men friades efter mindre än 4 år. Och 6 år efter att den första Poltergeist blev klar dog även Heather O’Rourke, 12 år gammal, av hjärtstillestånd och pylorus förträngning (tarmsjukdom). Båda två är begravda på samma kyrkogård; Westwood Memorial Park.

Nåväl. Jag själv tycker att filmen är bra och att den står sig alldeles utmärkt än idag, även om den troligtvis imponerade mer och var läskigare när den kom. Det som gör filmen bra är.. det mesta som filmen har att erbjuda; effekter, stämning, goda skådespelare, en story som är intressant och småkuslig och ett händelseförlopp som brakar på hyfsat bra (så när som på ett par scener som känns mest utdragna).

Frågan är nu bara när idioterna i Hollywood har tänkt göra en remake på den – för en remake kommer vi säkerligen att få se i framtiden… eller? Hur som; jag rekommenderar Poltergeist varmt till de som gillar spökskräckisar och som vill ha något påkostat.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud