| Subcribe via RSS

The Last Of Us Fan Film, Sequel & Part 3 av J

augusti 11th, 2023 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Jag minns inte exakt när jag snavade över vad jag trodde var en kortfilm på sextio minuter baserad på det första The Last Of Us spelet, men det måste ha varit något år efter spelets initiala släpp i alla fall. Min tanke var att se den här kortfilmen nära inpå när jag hade klarat ut spelet för första (och hittills enda) gången, vilket så klart aldrig blev av.

Nu när jag har sett klart första säsongen av HBO’s adoption av The Last Of Us så tänkte jag att det äntligen var dags att ta itu med den där kortfilmen – som jag upptäckte vid en närmare titt var i själva verket tre kortfilmer; The Last Of Us Fan Film, The Last Of Us Fan Film Sequel och The Last Of Us Fan Film Part 3. Editen jag sett (och som du kan se längre ner) är gjord av youtubern JPOTT Gaming, men själva kortfilmerna är producerade av youtubekanalen Iron Horse Cinema. Det enda som editen egentligen gör är att samla ihop de tre kortfilmerna och göra en något så när ihophängande berättelse (delvis) baserad på scener ur spelet. Här nedanför följer en kort sammanfattning vad de tre kortfilmerna handlar om i en löpande text.

Efter att ha stött på en grupp fientliga överlevare och infekterade måste Joel (Jeff Moffitt) och Ellie (Kate McLeod) försöka hitta en säker väg framåt och fortsätta deras resa till rebellgruppen Fireflies. I ett försök att göra just det letar de efter Joel’s gamla bekant, Bill (Gary Marachek), för att få tag i en bil och lämna staden. Ett halvår senare – efter många påfrestningar som skapat ett band mellan dem – anländer Joel och Ellie äntligen till rebellerna i Fireflies.

Tar man de här kortfilmerna för vad de är (gjorda av fans på en microbudget) så är de ganska imponerande. Effektmässigt är det en del uppenbar CGI, men makeupen ser förvånansvärt bra ut bitvis. Det är så klart inte studiokvalité, men med tanke på vad de antagligen hade att röra sig med rent budgetmässigt så är det helt okej. Skådespelet varierar en aning. Vissa gör helt okej prestationer medan andra borde inte ha varit med alls framför kameran. Men den som gör den bästa prestationen här är utan tvekan Gary Marachek, som gör en helt briljant tolkning av karaktären Bill.

Hur som helst är de här tre kortfilmerna helt okej för vad de är. Att jämföra dem (eller någon annan kortfilm för den delen) med HBO’s adoption av The Last Of Us vore inte bara orättvist, utan också rent av korkat. Något jag dock känner efter att ha sett klart den första säsongen av HBO’s adoption är att jag borde ha sett de här kortfilmerna/den här editen redan när jag initialt hade tänkt göra det – jag tror att jag kanske hade uppskattat de ännu mer då än vad jag gjorde nu.

No Comments

The Last Of Us – Season 1 av J

augusti 11th, 2023 | Postad i Action, Drama, TV, Äventyr/Fantasy

2003. När en muterad variant av den parasitiska svamparten Cordyceps börjar att infektera människor bryter en global pandemi ut och förvandlar de infekterade till zombieliknande monster som enbart har ett syfte; att sprida infektionen.

2023. Världen ligger i ruiner och överlevande lever nu mer ihopklumpade i karantänzoner, som är både lika mycket fängelsen styrda av den fascistiska organisationen Federal Disaster Response Agency (FEDRA) som de är en fristad från de infekterade.

Joel Miller (Pedro Pascal), en härdad överlevare, bor i karantänzonen i Boston och jobbar i hemlighet som smugglare tillsammans med sin partner, Tess Servopoulos (Anna Torv). Efter att inte ha hört av sin bror Tommy (Gabriel Luna) på flera veckor från Wyoming bestämmer de sig för att betala den lokala dealern Robert (Brendan Fletcher) för ett bilbatteri, men blir blåsta då han sålt samma batteri till rebellgruppen Fireflies. När de försöker att ta batteriet möter Joel och Tess Marlene (Merle Dandridge), Fireflies’ ledare, som ber dem att smuggla ut tonåringen Ellie (Bella Ramsey) ur karantänzonen och till en annan Firefly grupp utanför staden i utbyte mot en fungerande bil. Det som börjar som ett mindre jobb utvecklas dock snart till en brutal och farlig resa igenom det ödelagda och förstörda Amerika…

När nyheten att The Last Of Us skulle få en TV-adoption släpptes bestämde jag mig ganska omgående att jag skulle vänta med att se serien tills det att hela den första säsongen hade släppts för att slippa potentiella cliffhangers som jag skulle behöva vänta på i en vecka innan jag fick en upplösning av dem. Vilket jag gjorde. Det har dock tagit mig flera månader att slutligen se klart säsongen, mycket tack vare att serien inte direkt välte omkull mig med exaltering.

Förstå mig rätt; jag tycker den här första säsongen var bra, men jag tycker samtidigt inte att den var det bästa som gjorts för TV de senaste tjugo åren heller – vilket många verkar tycka. Dels så tycker jag att säsongen hade förvånansvärt lite action och dels så vart jag förvånad över att flertalet set-pieces som händer i spelet har antingen gjorts om eller skippats helt och hållet, vilket gjorde att det kändes som att allting vart påskyndat en aning. Personligen tycker jag att de hade kunnat gjort den här första säsongen minst tre episoder längre och inkluderat betydligt mer action än vad de gjort.

Men med det sagt så tycker jag ändå det fanns en hel del bra saker här också. Exempelvis var inledningen till säsongen (som är något annorlunda och förlängd i jämförelse med spelet) briljant och fick den skepsis jag hade när jag väl satte mig för att titta på serien att vekna en aning. Ett annat bra exempel är inledningen av avsnitt två, som involverar en flashback till 2003, som även den var helt briljant och antagligen en av de mörkaste stunderna i säsongen. Personligen hade jag gärna sett såna här typer av flashbacks till 2003 i varje avsnitt, för att ge en liten inblick i början på slutet.

Skådespelet här är suveränt. Jag var en aning skeptisk till Pedro Pascal som Joel och Bella Ramsey som Ellie innan jag började titta på serien, men fick käka upp min skepsis allt eftersom säsongen rullade på. Bägge gör riktigt bra prestationer här, med många bra skådespelare i birollerna (däribland cameos från flera av röstskådespelarna från spelet). Effektmässigt ser det också jävligt bra ut. Problemet är bara att de är grymt underanvända tack vare avsaknaden av en hel del actionsekvenser som de valt att skippa från spelet.

Så, överlag tycker jag att den här första säsongen av The Last Of Us är okej, även om jag hade hoppats på att den skulle vara lite mer än vad den är. Jag hade förvisso inte räknat med att serien skulle vara exakt som spelet, men vissa ändringar och val de gjort med serien förvånade mig och gjorde att betyget drogs ner en aning för min del. Det är definitivt en bra början på serien, men det är å andra sidan samtidigt inte en fantastisk sådan. Jag vill rekommendera den här första säsongen, men med vissa reservationer – i alla fall för fans av spelen (likt mig själv).

No Comments

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

september 21st, 2022 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

No Comments

Seoulyeok (aka Seoul Station) av J

september 21st, 2022 | Postad i Anime, Film, Skräck/Rysare

Bland upptagna och ointresserade förbipasserande stapplar en gammal hemlös man med ett blödande sår i halsen in till den livliga stationen i Seoul. Ignorerad av i stort sett alla börjar den svage gamle mannen, som verkar ha blivit biten av någonting, att sakta men säkert att ge efter för det dödliga trauma han utsatts för och när solen slutligen gått ned dör – bara för att vakna upp igen för att sätta tänderna i en annan hemlös persons varma kött.

Allt medan den fruktansvärda smittan sprider sig kring Seoul’s station försöker Hye-Sun (Shim Eun-kyung’s röst), en förrymd tonårstjej, att hitta sin pojkvän Ki-woong (Joon Lee’s röst) och hennes far, Suk-gyu (Seung-ryong Ryu’s röst), i det eskalerande kaoset, men allt eftersom de attackerade blir de attackerande verkar allt hopp vara förlorat…

Vi kan väl alla vara överens om att den sydkoreanska zombiefilmen Train To Busan (recenserad här) från 2016 är en (om inte den) bästa zombiefilmen som kommit under 2010-talet – eller hur? Bra. När jag precis hade sett den för första gången kollade jag in en teaser för den animerade prequel filmen Seoulyeok – eller Seoul Station – som var med på bluray utgåvan jag hade köpt hem och min tanke var att köpa hem den och se den så fort som möjligt. Jag skrev i slutet på min recension av Train To Busan (eller Busanhaeng som den heter i Sydkorea) följande; ”Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.” Det var över fem år sen. Så, i min värld är alltså att återkomma till något snarast möjligt fem år. Härligt, bra.

Anledningen till att jag dröjt med att se filmen och skriva en recension på den beror helt på att det var meningen att jag och min vän som jag såg Train To Busan med skulle se den tillsammans, vilket aldrig blev av. Nu, två år efter att uppföljaren till Train To Busan släppts, har jag alltså äntligen kommit mig för att se den.

Med allt det dravlet sagt, vad tyckte jag om filmen? Jag gillade den. Animationerna påminde mig en del om de som användes i Dead Space: Downfall (recenserad här) (även om jag antagligen är helt ute och cyklar och att det är två helt olika animationsstilar), vilket jag gillade – och de infekterade i filmen såg genuint creepy ut. Handlingsmässigt bjuder inte filmen på några större överraskningar egentligen (fram till slutet), utan fungerar mest som en inledning till händelserna i Train To Busan – vilket jag antar var hela poängen med filmen. Duh.

Är Seoul Station en nödvändig prequel? Nej, egentligen inte. Den tillför inte nämnvärt mycket till universumet den utspelar sig i och fungerar mest bara som en till berättelse för att casha in på Train To Busan, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt givetvis. Personligen gillade jag som sagt filmen, men ser den samtidigt inte som nödvändig (speciellt med tanke på att den egentligen inte tillför nämnvärt mycket).

Skulle jag rekommendera Seoul Station? Svår fråga. Filmen är knappt nittio minuter lång och följer standardmallarna för moderna zombiefilmer, så är man sugen på någonting man inte behöver använda hjärnan till och som levererar lagoma doser av förutsägbar spänning (eller om man vill ha en upptakt till Train To Busan) så är det en okej film att slänga sin tid på. Annars kan man lika gärna sätta sig och titta på Train To Busan direkt. Den är hur som helst okej i mitt tycke.

1 Comment

Endzeit av J

augusti 1st, 2021 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

No Comments

Army Of The Dead av J

maj 23rd, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en militärkonvoj kraschat ute i Nevada’s öken med en topphemlig last bryter ett zombie utbrott ut i Las Vegas och förvandlar staden till en krigszon. En mur av containrar byggs upp runt staden för att hålla smittan inne och efter att en handfull överlevande tagit sig ut bestämmer sig den amerikanska regeringen att platsen ska jämnas med marken med en kärnvapenbestyckad missil.

En av de överlevande, Scott Ward (Dave Bautista), blir kontaktad av affärsmannen Bly Tanaka (Hiroyuki Sanada) som vill anlita honom, och ett team han själv får handplocka, att genomföra århundradets kupp; att hämta ut tvåhundra miljoner dollar ifrån ett kassavalv beläget under The Vegas Bly.

Efter att jag såg trailern för Army Of The Dead för någon månad sedan visste jag att det var en film jag definitivt skulle se. Till skillnad från hur jag i regel brukar göra med nya filmer (om jag inte går och ser dem på bio alltså) är att jag skjuter på det hela i ett par månader.. eller år. I fallet med Zack Snyder’s senaste zombie-actionrykare Army Of The Dead gjorde jag tvärtom och tog tag i saken hyfsat omgående så här två dagar efter dess release.

Army Of The Dead är varken nyskapande eller överraskande, men den är å andra sidan actionpackad, våldsam och underhållande. Praktiska effekter blandas med datorgjorda och det hela ser jävligt bra ut på det stora hela. Det finns en fläskig budget bakom filmen helt enkelt.

Filmens speltid på nära två och en halv timme är kanske en aningen i överkant, men jag hade personligen inga problem med den. Filmen kanske inte hade supermycket att berätta rent handlingsmässigt, men den hade å andra sidan mycket action att visa – vilket jag inte hade några problem med.

Army Of The Dead är definitivt en bra zombie-actionfilm och troligtvis en av de bästa de senaste femton eller så åren och en välkommen återkomst av Zack Snyder till zombiegenren sedan han gjorde Dawn Of The Dead remaken 2004. Två tummar upp, rekommenderas.

Vi verkar ska få en animerad spin-off prequel serie till filmen lite längre fram också under titeln Army Of The Dead: Lost Vegas. När den kommer får vi se…

4 Comments

The Dead And The Damned 3: Ravaged av J

april 11th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag har haft den här filmen på min ”att se” lista i nära två år men skjutit på att se den – av god anledning, visade det sig. De två första filmerna – The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness – är bedrövliga lågbudget zombiefilmer och The Dead And Damned 3: Ravaged lyckas med konststycket att vara ännu sämre än dem. Hur usel en film än är så försöker jag alltid vara rättvis och skriva någon form av beskrivning av filmens plot, men i det här fallet så har jag helt ärligt ingen aning om vad fan filmen handlade om.

Såvitt jag förstod det handlade filmen om att de levande döda har tagit över världen och en handfull överlevande kämpar med att överleva. En grupp rasistiska öststatsstereotyper förklädda till militärer har för avsikt att ”starta om” allt, varpå de tar en grupp kvinnor med sig från ett övergivet fort.. nånstans. De här kvinnorna syns inte till överhuvudtaget efter det. Sen var det nåt med nån snubbe i en rustning… som… gjorde nåt och som ville lyssna på musik. Jag vet inte…

Det kändes som att filmen blev inspelad på det första utkastet och att de glömde – eller inte hade råd – att spela in tjugofem procent av manuset. Det här är utan tvekan en av de mest osammanhängande filmerna jag har sett på väldigt länge och jag begriper inte hur fan de kunnat få den här filmen släppt överhuvudtaget. Filmen var knappt sjuttiofem minuter lång, men kändes som fyrtiofem minuter för lång.

Inte för att jag tror att någon skulle vilja se den här smörjan, men skippa den här för guds skull.

Läs gärna mina recensioner av The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness också.

No Comments

Night Of The Comet av J

september 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Det har gått 65 miljoner år sedan den senaste kometen passerade Jorden och nu är det äntligen dags igen. Alla verkar förbereda sig för att fira händelsen. Alla utom Regina Belmont (Catherine Mary Stewart) som istället väljer att spendera natten tillsammans med projektionisten vid biografen hon jobbar på.

Hennes val visar sig dock ha varit klokt då hon dagen efter upptäcker att befolkningen i Los Angeles har blivit reducerade till högar av röd sand – och zombies. Tillsammans med sin yngre syster Samantha (Kelli Maroney) beger hon sig ut på de tomma gatorna för att försöka hitta andra överlevanden.

Jag har rätt länge trott att Night Of The Comet från 1984 skulle vara en zombie komedi i samma anda som Night Of The Creeps (recenserad här), som kom två år senare. Night Of The Comet visade sig dock inte alls vara som jag tänkt mig.

Night Of The Comet är inte en typisk zombiefilm på något som helst vis och går en helt egen väg. Zombierna i filmen är inte av den moderna traditionella zombien, utan mer som blodtörstiga mutanter som både springer, pratar och använder sig av tillhyggen – och på något underligt sätt fungerar det ganska bra. Filmen tar sig själv inte på speciellt stort allvar och det borde inte du som tittare heller göra.

Men även om filmen är självmedveten och fläckvis kul så tyckte jag att det kändes som att den famlade runt lite grann och visste inte riktigt vad den skulle göra, mycket tack vare att filmen inte var så där värst actionpackad (bortsett från en helskön scen i ett shoppingcenter) samtidigt som den var väldigt, väldigt sparsam på gore.

Nåja. Jag tyckte Night Of The Comet var en helt okej film. Hade de vräkt på med lite mer action och (betydligt) mer gore hade jag antagligen älskat filmen, men som den är så är det en okej titt – även om jag föredrar filmer som Return Of The Living Dead och Night Of The Creeps som kom runt samma tid.

No Comments

Scouts Guide To The Zombie Apocalypse av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Ben (Tye Sheridan), Carter (Logan Miller) och Augie (Joey Morgan) är tre tonårskillar – och fortfarande scouter. Ben och Carter vill gå ur scouterna då de anser sig vara för gamla för det, problemet är bara att de inte vill såra Augie och scoutledaren Rogers (David Koechner). Efter att ha fått en inbjudan till en hemlig fest som ska hållas i ett övergivet industriområde bestämmer de sig för att smyga iväg ifrån campingplatsen för att festa natten igenom och återvända innan gryningen.

Väl tillbaka i staden upptäcker de att lokalbefolkningen har förvandlats till blodtörstiga zombies och de tvingas slå sig ihop med Denise (Sarah Dumont), som jobbar på den lokala strippklubben, för att rädda Carter’s syster Kendall (Halston Sage) och ta sig ut ur staden innan militären bombar staden.

Jag satt och tittade på två filmer på Kanal 12 för ett par månader sedan och Scouts Guide To The Zombie Apocalypse kom igång direkt efter den andra filmen. Jag hade egentligen tänkt gå och lägga mig men bestämde mig för att stanna uppe och titta på den, vilket det inte blev någonting av då jag fick annat att stå i. Jag gillade hur som helst det jag hann se och beställde hem filmen på bluray morgonen därpå.

Nu när jag har sett filmen i sin helhet kan jag inte säga något annat än att jag gillade den och att den mycket väl kan vara den bästa zombiekomedin sedan Shaun Of The Dead. Filmen är välgjord, effekterna är snygga, skådespelarna är suveräna och humorn är på topp. En del gags fick mig att tjuta och gråta av gapskratt och även om filmen bitvis blir ganska löjlig så kan jag inte göra annat än att älska det här. Jag menar, i vilken annan film kan man se två idioter sjunga en Britney Spears låt tillsammans med en zombie…?

Scouts Guide To The Zombie Apocalypse är God Underhållning och har du missat den här filmen tycker jag att du ska spana in den. Rekommenderas.

2 Comments

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

maj 1st, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud