| Subcribe via RSS

After Death (Oltre la morte) (aka Zombie Flesh Eaters 3) av J

oktober 1st, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

För omkring tjugo år sedan satte en grupp forskare upp ett läger på en avsides ö för att forska på diverse olika botemedel, bland annat mot cancer. Deras forskning var nästan fulländad när de av misstag lyckades förarga öns voodoopräst, som i sin tur väckte de vandrande döda till liv och la en förbannelse över dem för att utkräva hämnd. Den enda överlevande var den unga flickan Jenny, vars föräldrar gick samma öde till mötes som deras kollegor.

Jenny (Candice Daly) är nu en ung vuxen kvinna och är ute en dag på båttur med en väninna och en grupp legosoldater. Gruppen får motorhaveri och tvingas lägga till vid en till synes öde ö som de snart inser är samma ö som Jenny lyckades ta sig ifrån alla år tidigare. Samtidigt hittar en grupp med forskare som också befinner sig på ön grottan där allting började, där finner de en bok de läser ur och lyckas således återigen väcka de döda till liv…

Tydligen hade jag inte gjort någon recension på Claudio Fragasso’s take på den italienska zombie genren där han fick fria tyglar att göra vad han ville tillsammans med sin fru, Rossella Drudi som skrev manuset till filmen (och många andra produktioner hennes man spelade in), så det var väl dags att göra det nu när jag såg om filmen på 88 Films bluray utgåva av filmen där den går under titeln Zombie Flesh Eaters 3. Filmen har även fått titeln Zombie 4: After Death och Zombi 4 – After Death och anses väl officiellt vara den fjärde filmen i Zombi franchisén.

Hur som helst får After Death (Oltre la morte) film nummer tre i franchisén, den halvröriga och helgalna Zombi 3 som hade en väldigt besvärad produktion, att se ut som något George A. Romero skulle ha spelat in under 70- eller 80-talet. After Death är prima italiensk skräpfilm med zombies som hasar sig fram för att i nästa sekund springa, hoppa, köra brottningsmatcher med sina offer och skjuta med M16 gevär – och prata. Effekterna är bedrövliga och jag vart lite förvånad över hur lite gore-shots det var i filmen jämfört med andra italienska zombiefilmer, jag mindes filmen som betydligt slafsigare än vad den tydligen var. Jag borde kanske tillägga att jag inte hade sett filmen på över femton år, vilket antagligen spökade till minnet av den för mig.

Karaktärerna är terminalt korkade och filmen har så många logiska luckor att det hade antagligen varit omöjligt även för den bästa av manusförfattare att lappa ihop manuset. Hela filmen är stendum, men är samtidigt väldigt underhållande på sitt extremt trashiga sätt. Filmen är verkligen inte bra på något som helst vis men jag har verkligen inget problem med det. Men, med allt det sagt tycker jag nog fortfarande att Zombi 3 är snäppet galnare, roligare och underhållande.

Så, borde du se After Death? Gillar du skräpiga europeiska skräckfilmer från sent 80-tal tycker jag definitivt att du ska sätta tänderna i den. Förväntar du dig något i stil med The Walking Dead ska du nog hålla dig en bit ifrån den här dock. Jag personligen kommer definitivt att se om den igen, så jag ger den en rekommendation och tumme upp. Lyssna nu på Al Festa’s Living After Death, som kan vara det mest catchiga huvudtemat som gjorts till någon italiensk skräckfilm.

Läs gärna mina recensioner av Zombi 2 och Zombi 3 också.

No Comments

FPS: First Person Shooter av J

augusti 25th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Ett mystiskt virus har brutit ut som förvandlar de smittade till köttätande monster inom loppet av några få minuter efter infektion. Din fru har ännu inte kommit hem från sitt jobb vid den klinik hon jobbar vid så du bestämmer dig således för att bege dig dit för att undersöka orsaken till att hon ännu inte har kommit hem. Väl där inser du att kliniken är Ground Zero för det mystiska viruset och du måste nu leta igenom komplexet, våning efter våning, efter din försvunna fru. Men tiden är knapp; vid gryning kommer hela området att bli jämnat med marken.

FPS: First Person Shooter är en tysk lågbudgetfilm från 2014 som försökte sig på samma koncept som Hardcore Henry från 2015 (recenserad här) gjorde, fast med oldschool first person shooters som grundidé. Hela filmen är uppbyggd som ett gammalt DOS-spel, från första rutan till sista och inkluderar saker som ofta kunde ses i spel från den eran; så som skärmar när man klarade en bana, game over screens, konsol, fusk som skrevs in i konsol och så vidare. Referenserna till den gamla skolan av FPS-spel (och till skräckfilmer från 80-talet) haglar filmen igenom och för att toppa alltihop har även Stephan Weyte lånat ut sin röst till ”spelarkaraktären”. Vem fan är Stephan Weyte kanske du undrar; det var han som gjorde rösten till spelarkaraktären Caleb i det ikoniska FPS-spelet Blood från 1997 och dess uppföljare Blood II: The Chosen från 1998.

Filmen i sig är väl inte så där värst bra egentligen. Den är rätt långsam på sina ställen och hade inte lidit av att vara tio minuter kortare direkt, men att de lyckats snickra ihop filmen med den antagligen ganska låga budgeten de haft är ändå väldigt imponerande samtidigt som alla referenser hjälper till (i alla fall för den som är ett fan av oldschool FPS-spel) att höja underhållningsvärdet något. Det största problemet jag egentligen hade med filmen var att de valde att ändra vyn i filmen då och då, vilket tog mig ur filmen lite grann. Jag antar att dessa vybyten var för att det skulle föreställa ”cutscenes” i ”spelet”, men jag hade föredragit om de valt att göra som de gjorde i Hardcore Henry och enbart köra på första persons vyn rakt igenom.

De fel som är kan jag faktiskt förbise och ursäkta lite grann med tanke på hur välgjord filmen i det stora hela faktiskt är med tanke på vilken budget de antagligen hade. Hela filmen är ett kärleksbrev till 90-talets första persons shooters och jag kan inte annat tycka att det är underhållande och riktigt kul på det stora hela. Filmen är knappast felfri som sagt, men jag ger den en tumme upp och en försiktig rekommendation – åtminstone till fans av äldre FPS-spel.

No Comments

Zoombies 2 av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

En grupp tjuvjägare bryter sig in i ett naturreservat och börjar jaga djur där inne med hjälp av ett nytt framställt bedövningsmedel. Det visar sig hur som helst snabbt att medlet har en oanad bieffekt; djur blir blodtörstiga monster som hungrar efter kött. Efter att reservatets väktare har räddat dem blir de tvungna att motvilligt ingå i en allians med tjuvjägarna för att försöka hitta ett botemedel innan smittan sprider sig utanför parkens gränser.

Jag såg Zoombies året efter att den hade släppts och största anledningen till att jag gjorde det berodde på att filmens titel fångade mitt intresse. Idéen och konceptet om zombiefierade djur som löper amok inne på ett zoo visade sig hur som helst inte dum, inte dum alls faktiskt. Det största problemet med filmen var att den var producerad av The Asylum, vilket givetvis medförde att effekterna såg ut att ha kostat en muffin och en kopp svart kaffe. Så när jag fick nys om att det faktiskt hade gjorts och släppts en Zoombies 2 blev jag genast nyfiken och hoppades på att den filmen åtminstone skulle hålla ungefär samma nivå. Det gjorde den inte.

Zoombies 2 tar samma koncept och fördummar precis allting med det (hur de nu har lyckats med det). Alla karaktärer är helt hjärndöda, filmens klimax är så skitnödigt att jag var nära på att få lov att gå på toa och skådespelet är bitvis skrattretande, i synnerhet från en av huvudrollerna, spelad av Erica Sturdefant. Hennes skådespel (om man nu kan kalla det för det) var rakt igenom horribelt uselt och skrattretande och enda anledningen till att hon kan ha fått sin roll är gissningvis på grund av hennes utseende – och då antagligen på grund av två saker.

Zoombies var ju inte en bra film, men Zoombies 2 får den filmen att se ut som en av George A. Romero’s äldre zombiefilmer. Det här är dynga i filmformat, through and through.

Läs gärna min recension av Zoombies också.

No Comments

Bloody New Year av J

december 31st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp brittiska ungdomar går på grund med sin segelbåt och blir tvungna att simma i land till en ö. Väl på ön hittar de ett tillsynes övergivet hotell som är dekorerat för nyårsafton – det som gör det hela ännu märkligare är att det är mitt i sommaren…?! Det dröjer inte speciellt länge innan underligheter börjar inträffa i hotellet och gruppen inser att de svävar i livsfara.

Jag har alltid varit ett fan av Norman J. Warren sedan jag såg Alien klonen Inseminoid (recenserad här), från 1981, för första gången på sönderklippt hyr-VHS för omkring tjugo år sedan (vilket är en film jag tittar om till och från på min brittiska oklippta dvd). Sedan dess har jag även kommit över hans övernaturliga protoslasher Terror, från 1978, som jag gav ett halvljummet betyg i min recension. Så nu när det är nyår och allt så tyckte jag att det var dags att spana in Warren’s Bloody New Year från 1987, som var den sista filmen han gjorde innan han drog sig tillbaka fram till 2007.

Bloody New Year är en fullkomligen bonkers och underlig mash-up av slasher, hemsökt hus och zombies. Vill man beskriva filmen på ett extremt enkelt sätt kan man även säga att filmen är en Evil Dead rip-off med vissa små element ur slashergenren instoppat här och där. Filmen är i stort sett nittio minuter nonsens och skäms inte över det heller. Filmen är bitvis extremt cheesig och underhållande, men dippar på sina ställen och blir lite långdragen och tappar gnistan lite grann.

Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om direkt, men fungerar med hur resten av filmen är i åtanke. Effekterna är, förvånansvärt nog, ganska bra när de väl är i bild, men tack vare att de fegat ur (antagligen tack vare att budgeten inte tillät dem) så försvinner vissa sceners punch-line lite grann (så som när en person får huvudet slafsat med en båtmotor, vilket är helt off-screen).

Bloody New Year är en märklig film, men den lyckas samtidigt underhålla så pass att filmens nittio minuter svischar förbi utan några större bekymmer. De stunder då filmen blir långdragen känns mest som fartgupp och är över innan man tappat intresset för vad som händer i filmen. Det är inte en bra film, men den är så pass genomkorkad och dum att det är svårt att inte sitta och fnissa till den. Rekommenderas med vissa reservationer.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

No Comments

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

september 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

No Comments

Day Of The Dead: Bloodline av J

augusti 26th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan början till slutet av mänskligheten inträffade. De döda vaknade återigen till liv för att förtära köttet från de levande och en handfull människor lyckades sätta sig i säkerhet i en militärbunker där forskare, civila och militärer samlats för att försöka överleva mänsklighetens slutskede.

En av dessa överlevande, forskaren Zoe (Sophie Skelton), jobbar dag som natt för att försöka finna ett botemedel eller vaccin mot det virus som återuppväcker de döda utan någon större framgång. När så ett av barnen i bunkern blir allvarligt sjuk beger sig Zoe tillsammans med en grupp militärer ut för att hämta förnödenheter och stöter på Max (Johnathon Schaech) – Zoe’s gamla stalker som blev dödad i början av apokalypsen. Max påvisar mer intelligens än de andra odöda och Zoe inser snart att det är något väldigt speciellt med honom…

George A. Romero’s Day Of The Dead från 1985 är en av de absolut bästa zombiefilmer som någonsin har gjorts. Personligen tycker jag att den slår sina föregångare – Night Of The Living Dead och Dawn Of The Dead – på fingrarna, även om jag älskar de filmerna också. Day Of The Dead är rakt igenom mörk, dyster, melankolisk och klaustrofobisk. Filmens inledningen är både klassisk och även mästerligt framförd och ger mig än idag gåshud varenda gång jag sätter mig för att se filmen. Jag såg Steve Miner’s remake av Day Of The Dead snett efter att den kom 2008 och har sedan dess inte sett om den då den, i alla fall som jag minns det, sket över hela originalet. En omtitt hade nog varit på sin plats, speciellt med tanke på att jag nu har sett Day Of The Dead: Bloodline som släpptes i början på året.

Det märks att Day Of The Dead: Bloodline försöker att vara originalet (mestadels igenom små referenser till karaktärerna i den filmen), men att den samtidigt försöker komma med egna och fräscha idéer. Resultatet är… sådär. Å ena sidan tycker jag att den var okej för vad den var (och bättre än mycket annat skit som gjorts sista femton åren i zombiegenren), men å andra sidan – och kanske mest tack vare titelsättningen av filmen – är den rätt rutten (pun intended).

Till skillnad från originalet är den här filmen väldigt snabb. Filmen hade behövt minst tjugo minuter extra speltid då det i stort sett inte finns någon direkt uppbyggnad av karaktärerna att tala om här egentligen. Den enda karaktären vi på sätt och vis får lära känna lite mer än att bara få höra namnet på den är Zoe, istället har de packat in så mycket action de kunnat utan några större karaktärsutvecklingar – vilket leder mig till nästa problem jag tycker att filmen har…

Det finns inga som helst karaktärer att gilla här; är de inte skitstövlar så är de självupptagna idioter som gör totalt IQ-befriade beslut som får andra dödade – typ de där karaktärerna som inte har något namn. Sophie Skelton är snygg, men passar verkligen inte i rollen som Zoe – alls. Hon springer runt med samma ansiktsuttryck (som påminner om en tilldaskad häck) igenom i stort sett hela filmen och hennes karaktär Zoe verkar skita fullkomligen i om hon utsätter andra för fara eller får folk dödade. Jeff Gum’s karaktär Miguel, som är den här filmens motsvarighet till Captain Rhodes i originalet, känns överlag inte speciellt hotfull och om man ska nödvändigtvis jämföra de bägge karaktärerna med varandra är Miguel en kärring i jämförelse med Rhodes.

En hel del saker i filmen känns väldigt intryckta med tvång dessutom. Det bästa exemplet är kärleks-subploten mellan Zoe och Marcus Vanco’s karaktär Baca (yes, really), som är bror med Miguel (även om de inte är lika varandra överhuvudtaget på något som helst vis). Jag förstår att den subploten används som en katalyst för det som inträffar i filmen, men kunde de verkligen inte komma på något bättre än en totalt ointressant, klyschig och forcerad subplot som den?

Originalets slut är av den mörkare sorten och lämnar oss tittare med en ganska tom känsla för karaktärerna i filmen. Att hoppet i stort sett är ute även om de har överlevt. I den här filmen har de istället valt att genomföra ett fruktansvärt krystat slut där klimaxet snavar över sina egna fötter och faller framstupa med ansiktet först ned i golvet. Upplösningen är av sorten ”living happily ever after” och är troligtvis ett av de mest tafatta slut i en zombiefilm som gjorts.

Det jag tycker är okej med filmen är väl att majoriteten av skådespelarnas insatser (speciellt Johnathon Schaech, som troligtvis gör den bästa prestationen här) är bra, effekterna ser bra ut och verkar vara – om jag inte misstagit mig – praktiska effekter till större delen (vilket jag uppskattade då väldigt många zombiefilmer nu för tiden förlitar sig till CGI-blod istället) och en del av de nya idéerna filmen kom med fungerade helt okej.

Hade de strukit den forcerade och klyschiga kärleks-subploten och bytt ut den mot något mer intressant, gjort filmen tjugo minuter längre med djupare karaktärsutveckling och skrivit om karaktären Zoe till en karaktär man hade kunnat heja på istället för att vilja se henne gå samma öde till mötes som alla karaktärer hon lyckas få dödade hade troligtvis Day Of The Dead: Bloodline varit en rent av bra film. Så som den är (och kommer antagligen alltid att vara) så är det ett ganska hafsigt verk som enbart existerar för att casha in på Day Of The Dead titeln, även om den har några intressanta idéer och en handfull bra saker i sig.

Om du ska ha filmkväll och måste välja mellan originalet eller den här så är valet extremt enkelt i min mening; se originalet.

No Comments

Wyrmwood av J

maj 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Ett meteorregn över Jorden är startskottet till slutet då den lyckas utlösa en zombie apokalyps. Mekanikern och familjemannen Barry’s (Jay Gallagher) liv slits i stycken i och med det annalkande slutet. Hans syster, Brooke (Bianca Bradey), har i sin tur blivit kidnappad av en grupp gasmaskklädda soldater och blir experimenterad på av en psykotisk doktor. Medan Brooke planerar sin flykt beger sig Barry, ovetandes om sin systers situation, ut på vägarna för att hitta henne och slår sig ihop med tre andra överlevanden, Benny (Leon Burchill), Frank (Keith Agius) och Kelly (Cain Thompson). Men att hitta Brooke och samtidigt göra det i ett stycke är lättare sagt än gjort då vägarna kantas av horder med köttätande bestar som vill se gruppen som sin lunch…

Likt fransmännen vet australiensarna i regel (i alla fall av vad jag har sett) hur man gör underhållande film – och Wyrmwood är inget undantag. Den bjuder inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men var å andra sidan en av de bättre zombiefilmerna som kommit sista tjugo åren. Filmens action var underhållande och de små referenserna till Mad Max som var strödda över hela filmen var kul (exempelvis påminner huvudkaraktären en hel del om Max Rockatansky). Det filmen faller lite grann på är dess humor som är ganska hit ’n miss, i alla fall för min del. En del gags var klockrena, medan andra föll väldigt platt.

Wyrmwood bjuder som sagt inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men den fungerar utmärkt som en kul popcornfilm och utklassar en hel del skit i genren. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig – även om jag hade klarat mig finfint utan de komiska elementen, som verkar vara ett måste i dagens zombiefilmer av någon underlig anledning.

En serie baserad på filmen verkar även vara under produktion, under titeln Wyrmwood TV. Flera karaktärer från filmen verkar även ska dyka upp i den. Den som lever får se…

No Comments

Zombieworld av J

maj 24th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det här är en av de mest bisarra antologifilmer jag har sett tror jag. Filmen har ingen handling, utan är bara en handfull ihopplockade kortfilmer med zombie-tema från 2010, 2011, 2012 och 2013, som knyts ihop med några korta sekvenser där ett nyhetsankare på en TV-station berättar vad som pågår i ”Zombieworld” mellan varje kortfilm.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Teleportal
Brutal Relax
Dark Times
Home
I Am Lonely
Dead Stop
Certified
Fist Of Jesus
Apocalypse Marathon
Dead Rush (som spelades in i långfilmsversion tre år efter att den gjordes)

De bästa kortfilmerna hands down är Fist Of Jesus och Brutal Relax, som bägge fick mig att gapskratta och som var sjukt underhållande. Det som är synd är att de ligger först och sist i ordningen av kortfilmer. Allt mellan dem varierar från okej till skräp. Sååå… spana in bägge dessa kortfilmer här nedanför och skippa Zombieworld, du sparar in i runda slängar en timme på det.

No Comments

Cooties av J

oktober 22nd, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

CootiesClint (Elijah Wood) håller på att skriva en skräckroman och har flyttat hem till sin mor i Ft. Chicken, Illinois, för att kunna göra det i lugn och ro. Men för att dra in lite pengar har han tagit ann sig ett vikariejobb över sommaren som lärare på den isolerade Ft. Chicken Elementary skolan där han själv gick. Kort efter att han börjat den första lektionen attackerar en av eleverna en av sina klasskamrater och det dröjer inte länge förrän fler elever börjar attackera varandra och sina lärare. Det står snart klart för lärarna att ett virus har spridit sig bland barnen som förvandlar dem till blodtörstiga monster och att de måste samarbeta, trots sina olikheter, för att överleva det pågående kaoset.

Jag har haft Cooties stående i hyllan här hemma i nära två år och tyckte att det äntligen var dags att se den. Och jag blev verkligen inte besviken. Cooties är en hysterisk zombie-isch komedi i stuk med Shaun Of The Dead (om möjligt lite flamsigare och inte fullt lika bra, givetvis) som levererar en hel del gapskratt och gore. Hela filmen är fullständigt hysterisk och föll mig alldeles utmärkt i smaken då den aldrig blir tråkig och stannar nästintill aldrig upp under de cirka nittio minuter den rullar på under. Det enda jag egentligen skulle kunna klaga på är dess slut, det känns som att det fattas en halvtimmes speltid eller något då filmen slutar väldigt tvärt.

Bland skådespelarna kände jag inte igen direkt någon utöver Elijah Wood bortsett från Leigh Whannell (en av skaparna av Saw och Insidious filmerna), som också medverkade i manusskrivandet av filmen. Effekterna verkade vara praktiska (vilket oftast får mig att jubla när det gäller modern skräckfilm) och makeupen såg väldigt bra ut.

Hur som, Cooties är en underhållande film som jag kan rekommendera – även om man är jävligt trött på den extrema ström av zombiefilmer som kommit de senaste femton åren. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud