Search Results
Class Of 1999 II: The Substitute
Uppföljaren till den fina B-actionfilmen från 90 om lärarrobotar som går berserk.
Jenna McKensie är en ung och attraktiv high school lärare som blir vittne när gängmedlemmen Sanders dödar en av hennes elever. Jenna vill vittna, men Sanders har andra planer. Så för att hålla hennes munn stängd, genomför Sanders och hans hantlangare diverse olika hot och går så pass långt att de försöker våldta henne. Rektorn kan inte stänga av Sanders utan några konkreta bevis på att han har gjort något fel, polisen har inga bevis och Jenna’s pojkvän, Emmett, vill sätta åt Sanders på egen hand, givetvis vill inte Jenna det.
Jenna möter ganska snart John Bolen, en tystlåten vikarie med stenansikte som har en mörk hemlighet. Rätt snabbt fattar Jenna tycke om John och hon känner att hon har hittat en vän som är villig att lyssna på hennes problem. När Sanders och hans hantlangare ger sig på Jenna igen dyker John upp i sista stund och avvärjer deras attack mot Jenna och snart börjar Sanders gäng att minska i manskap, för John är av den typen som tar lärandet väldigt allvarligt och de som inte sköter sig i skolan ser han till att de aldrig sätter sin fot i hans eller någon annans klassrum.. någonsin igen.
Ingen av originalskådespelarna är med, kan jag börja med att säga. Skådespelarna är cheesiga som fan, men funkar rätt ok. Storyn är ganska tråkig, men händelserik. Actionsekvenserna sparkar igång typ från första stund. Och hade det inte varit för att filmen visar ett par flashbacks från första filmen och att de nämner några karaktärer ur första filmen samt binder ihop.. ett par av karaktärerna till de i första filmen, så hade de lika gärna kunnat kalla den här filmen något helt annat. Så mycket har den egentligen med första att göra.
Hade det inte varit för slutet hade troligtvis hela filmen brakat ihop tyvärr. Slutet är ganska våldsamt och det bjuds på en del action. Men hela filmen känns fel. Man har inte fått med den där framtidskänslan att hela samhället har gått åt skogen och att det är gäng som styr stora delar av städerna. Slutet bjuder också på en liten twist, som egentligen förstör mer än förbättrar, tyvärr. Suck..
Men i långa drag är det en ganska ok film. Den duger iaf att döda lite tid med. Har man sett första kan man nog titta på den här. Har man inte sett första kan man nog också se den här, så pass få kopplingar har filmerna mellan varandra.
Class Of 1999
Mark L. Lester, som gjorde bland annat Class Of 1984 (recenserad här) (som större delen av storyn är snodd av i den här filmen), film från 1990.
Under 1992 förekom det 543 767 fall av våld i amerikanska high schools. I vissa städer började områdena kring dessa skolor att tas över av våldsamma ungdomsgäng.
1997 hade fallen tredubblats. Gängen tog kontroll över stora områden av dessa städer och vissa skolor stängdes ner helt.
Året är 1999. De gängkontrollerade områdena har blivit så kallade ”free-fire zones”. Polisen beträder inte dessa platser. Det finns inga lagar där. Kennedy High ligger mitt i en ”free-fire zone”.
För att försöka få bukt på ungdomarna sätts en ny sorts android in i form av tre lärare som ska lära dom att hålla sig på mattan. Men kort efter att de nya androiderna har satts igång börjar det gå snett. Istället för att lära ut och diciplinera börjar de döda ungdomarna som inte lyder.
Cody Culp, ledare för The Black Hearts, börjar fatta misstankar efter att två av hans vänner har dött och börjar tillsammans med rektorns dotter, Christie, att rota i det hela. Och snart måste gängen slå tillbaka mot lärarrobotarna.
B-action all the way. Handlingen kanske inte är den mest originella, men den funkar tycker jag. Effekterna är bra stundtals och stundtals inte. Framför kameran ser vi bland annat Bradley Gregg (Indiana Jones And The Last Crusade), Malcolm McDowell (Halloween (2007), Doomsday), Stacy Keach (Children Of The Corn 666: Isaac’s Return), Patrick Kilpatrick (Scanner Cop II, X-Files), Pam Grier (Jackie Brown, Mars Attacks!), John P. Ryan (It’s Alive) och Joshua John Miller (Halloween III: Season Of The Witch). Det är många B-skådisar, men de gör det dom ska.
Mycket mer än så har jag inte att säga. Jag gillar den här filmen riktigt mycket fortfarande, fastän jag har sett den hur många gånger som helst. Men samtidigt så är det en sån där film man absolut inte ska se om man ställer frågor som ”Varför gjorde han/hon det?”, ”Hur kunde det hända?” och dylika frågor. Det är ju trots allt B-action.
Läs även Helt Perfekts recension av den.
Rekommenderas!
Class Of 1999
Det görs för lite bra B-actionfilm nu för tiden. Jag menar, det var ju en av de stora njutningarna på 80-talet och en bit in på 90-talet. Visst kanske jag håller genren lite väl högt, jag var ju ung och dum, och kanske håller filmerna inte längre? I vilket fall så är dagens B-filmsaction inte alls lika bra, den saknar liksom den här glädjen som fanns förr. Istället får vi en massa hellre-än-bra av folk som tänker ”öh, vi gör en film” istället för djupt engagerade entusiaster som helt enkelt inte har råd att göra det bra. Eller nåt.
1990 gjordes Class Of 1999. Det är inte nån direkt originell handling: I framtiden har vissa delar av samhället gått överstyr, och polisen bryr sig helt enkelt inte ens om vissa områden. I ett sånt samhälle, där gängen styr, finns en skola. I denna skola sätts en ny modell av android in i form av tre lärare som ska lära ungjävlarna hur man håller sig på mattan. Givetvis börjar androiderna krångla och avrätta elever till höger och vänster, och gängen får slå tillbaka.
Jag börjar lite lätt med att lista lite folk: Regisserad av Mark L. Lester (regissör av Commando, Class Of 1984 (som man stjäl stora delar av storyn från) och ett tjugotal andra B-actionfilmer), och i rollerna hittar vi Bradley Gregg (marionetttillverkaren i Terror På Elm Street 3), Malcolm McDowell, Stacy Keach (i en oförglömlig peruk och albinolinser), Pam Grier (Jackie Brown, Foxy Brown, The L Word) eller varför inte grabben med ett mycket underligt utseende: Joshua John Miller. Nån i filmen var också väldigt lik Sasha Mitchell (Cody i Step By Step, kickboxare och hustrumisshandlare) men fast det inte var han, så visar det sig att han spelar huvudrollen i uppföljaren!
Men för mig är filmen mest av allt värd att minnas på grund av öppningsmonologen som samplats av den gamla fina ravegruppen Messiah: ”The year is 1999. The gang-controlled areas have become known as free-fire zones. The police will not enter. There is no law.”
Hur är filmen då? Va, nej, den är skitdålig. Se inte den.
End Of Days
28 December, 1999. Århundradet börjar närma sig sitt slut och människor världen över förbereder sig för en fest utan dess like – ovetandes om att detta kan bli deras sista. För tjugo år sedan föddes en flicka – Christine York (Robin Tunney) – som blivit utsedd till att bära Satan’s (Gabriel Byrne) barn, vilket kommer resultera i mänsklighetens undergång. Men när ex-snuten och livvakten Jericho Cane (Arnold Schwarzenegger) lyckas ta den hemlösa prästen Thomas Aquinas (Derrick O’Connor) – efter att han har skjutit på en av Cane’s kunder – börjar Cane att undersöka saken och blir snart insyltad i det hela, utan att veta vad han egentligen har att göra med…
Jag har inte sett den här filmen sen den kom ut – dvs för 11 år sedan – och vad jag kan minnas så tyckte jag att den var skitbra när den kom. Efter att ha sett den igen efter så pass lång tid måste jag säga att den var betydligt sämre än vad jag mindes den. Mycket tack vare att den var otroligt förutsägbar och klichéefylld, men också tack vare en hel del tröga sekvenser emellan actionsekvenserna där det härjas runt med biblar, hallelujah-snack och långdragna dialoger.
Effektmässigt funkar filmen rätt hyfsat. Då och då hajar jag till och börjar gapskratta tack vare uppenbara och utdaterade CGI-effekter som inte håller dagens mått för fem öre. För 11 år sedan såg säkert CGI-effekterna häpnadsväckande ut i mina ögon, nu ser de mest sunkiga ut. Övriga effekter (explosioner, skottlossning, etc.) är inte speciellt märkvärdiga utan är som i de flesta andra actionrullar. Actionmässigt blir filmen godkänd, även om spänningen ligger strax under ytan och bubblar men aldrig lyckas ta sig upp tack vare förutsägbarheten och klichéerna.
End Of Days är inte en av Arnie’s bästa filmer hur som haver – men den duger att glo på en gång iaf. Även om den är utdragen på sina ställen.. och förutsägbar.. och klichéefylld.. och så vidare..
Children Of The Corn 666: Isaac’s Return
John Franklin återvänder i den sjätte installationen av Children Of The Corn, som Isaac (ledarsnorisen i den första filmen).
Hannah är på väg till den lilla staden Gatlin (från första filmen) för att ta reda på vem hennes biologiska moder är. Väl i Gatlin råkar hon av misstag väcka Isaac, som legat i koma i 19 år och Isaac tänker fullfölja profetian en gång för alla.
Natalie Ramsey (Cherry Falls), Stacy Keach (Class Of 1999) och Gary Bullock (som var med i Children Of The Corn 5) är tre av skådespelarna vi bjuds på i den här filmen, utöver Franklin. Gör de ett bra jobb? Jo då. Relativt. Lagomt trovärdiga.
Är filmen bra då? Ingen aning. Jag begrep knappt halva filmen. Filmen kretsar som sagt kring en brutta (Ramsey) som åker till Gatlin för att leta efter sin mor (snark), väcker Isaac som legat i koma i en herrans massa år genom att peta på hans pekfinger (eh?) och han tänker fortfarande fullfölja profetian. Ok. Fine. Bra. Det är bara några fel. Jag hade för det första för mig att Isaac dog i första filmen, men han verkar inte ha en skråma på sig utan ligger enbart i koma. Underligt. För det andra, 1999-19 = 1980. Första filmen gjordes 1984, dvs 4 år efter angivet datum. Ok. Bra. Ännu ett fel. Sen är det en massa andra fel utöver dom, exempelvis (vad jag förstod iaf) att barnen som var med i första filmen är nu föräldrar till de "barn" (yngre vuxna, skulle jag kalla dom) som ska bilda kulten ihop med Isaac.
Ja, ni fattar. Filmen innehåller så många fel att det är obegripligt. Vad jag inte begrep med filmen var ungefär halva, som sagt. Det händer en massa saker i filmen som de skiter fullkomligen i att förklara, så tittaren sitter som ett frågetecken. Dessutom tyckte jag mer än halva filmen gick åt för att karaktärerna skulle prata en massa skit.
Jag har läst ett par kommentarer på IMDB om att det här är den bästa uppföljaren till Children Of The Corn. Öhm. Har de personerna missat 2 – 5? Visserligen är ingen av dom filmerna något vidare heller, men ändå. Dom är faktiskt bättre (räkna bort trean, givetvis) än den här sörjan.
Med tanke på de 4 första uppföljarna, som faktiskt innehöll en del gore, trodde jag att även den här skulle innehålla på ett ungefär lika mycket. Jag trodde att de som gjort filmen skämtade när goret inte dök upp förrens närmare 1 timme in i filmen (och filmen är 1 timme och 18 min, ca). Jag läste även en kommenter på IMDB om att filmen skulle innehålla gore. Vilket skämt.
Effekterna är ok och funkar något så när. Inget att direkt klaga över egentligen. Det är simpla effekter och lättgenomförda sådana.
Kort och gott; undvik. Den är iofs bättre än tredje filmen, men ändå.
Class Of 1984
En fin kultfilm, av regissören som gjorde Firestarter och Commando, som fick en fristående uppföljare som heter Class Of 1999, som även den fick en uppföljare.
Andrew ’Andy’ Norris kommer till Lincoln High som ny musiklärare. Vid hans ankomst möter han biologiläraren Terry Corrigan som varnar honom för att det här är inte som alla andra skolor.
När Andy kommit in på skolan förstår han vad Corrigan menade; knarklangning, misshandel, stölder, vandalism och annat brottsligt är vardagsmat för ungdomarna på den här skolan. Snart möter Andy gängledaren Peter Stegman. Alla avråder honom att bråka med Stegman, men Andy beslutar sig för att bekämpa Stegmans skräckvälde.
Detta medför att Stegman förklarar krig mot Andy och det finns inga gränser för hur långt Stegman och hans hantlangare kan gå för att skada Andy.. och hans nära och kära.
En kultklassiker, helt enkelt. Framför kameran ser vi bland annat Perry King, Roddy McDowall (Fright Night filmerna, bland annat) och en mycket ung Michael J. Fox. Samt en bunt andra duktiga skådespelare som gör riktigt bra insattser. Storyn är snyggt berättat och följer både de vuxna och ungdomarna storyn kretsar kring. Och vad jag har förståt är en del av händelserna i filmen baserade på verkliga incidenter.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här filmen egentligen. Jag gillar den, dels för att skådespelarna är sevärda och dels för att filmen har en drivande story som aktörerna lyckas framföra på ett snyggt sätt.
En mycket sevärd film, helt enkelt. Jag gillar den.. och många fler gör det med. Se den.
Rekommenderas!
Near Dark
Småstadskillen Caleb Colton (Adrian Pasdar) är ute en sen kväll när han möter den vackra Mae (Jenny Wright) som ber honom om skjuts till hennes trailer innan gryningens intrång. På vägen dit stannar Caleb sin bil och ber om en kyss från Mae, som biter honom i halsen och springer därifrån. Då hans bil vägrar att starta igen börjar han att gå hemåt, men när han börjar närma sig farmen han bor på och de första solstrålarna träffar honom börjar han att självantända – enbart för att i nästa stund bli insliten i en van.
Caleb blir introducerad till Mae’s familj; ledaren Jesse Hooker (Lance Henriksen), hans flickvän Diamondback (Jenette Goldstein), den elake Severen (Bill Paxton) och pojken Homer (Joshua John Miller). De har alla en sak gemensamt; de är nattliga jägare som behöver blod för att överleva, vampyrer. Caleb står nu inför ett val, att antingen återvända till sin familj och försöka hitta någon form av botemedel eller stanna kvar med Mae och bli en nattens varelse…
Jag har aldrig varit något större fan av vampyrfilmer, likt varulvsfilmer. Visst, det finns en handfull av den typen av filmer jag är ett stort fan av, men varken vampyrer eller varulvar har tilltalat mig nämnvärt igenom åren som gedigen skräckfilmstittare. Jag finner bägge av dessa monster ganska ointressanta – och tråkiga. Jag minns inte första gången jag hörde talas om Near Dark, men det som cementerade min kännedom av filmen var för några år sedan då jag och några till startade en podcast med samma namn som filmen (som du finner här och här) – mestadels för att vi inte kunde komma på något bättre namn och då namnet Graveyard Shift (som var vår första idé till namn på podcasten) visade sig vara använt av flera andra podcasts. Hur som helst så har det tagit några år för mig att se filmen men nu har jag slutligen alltså gjort det.
Som jag har förstått det anses Near Dark vara en kultklassiker bland många och den verkar vara ansedd som en av de bättre vampyrfilmerna som gjorts. Jag tyckte att filmen överlag var okej, men inte mycket mer än så. Visst, den har en handfull set pieces som var helt suveräna (bland annat en shoot-out mellan vampyrerna och en grupp poliser), men det kändes samtidigt som att det fattades typ en timmes speltid; helt enkelt att filmen hoppade mellan scener utan ha någon direkt röd tråd mellan dem.
Jag blev en aningen trött på inledningen av filmen också. Jag förstår att karaktären Caleb till en början inte förstår vad som händer honom, men det hela dras verkligen ut så långt det bara går och då jag som tittare redan vet vad som pågår blir det hela jävligt långdraget. Slutet kändes dessutom jävligt taffligt och karaktärerna (som vi fått lära känna hyfsat under filmens gång) börjar bete sig som totala idioter med noll självbevarelsedrift – vilket är något de haft igenom hela filmen, i alla fall fram till slutet. Det kändes verkligen som att manusförfattarna inte riktigt visste hur de skulle avsluta filmen, så vad vi i slutändan fick var ett både abrupt och inte speciellt genomtänkt slut. Nåväl…
Filmen bjuder i alla fall som sagt på en handfull set pieces som är grymt underhållande. Filmens antagligen största behållning är Bill Paxton’s rollprestation som Severen då karln snor hela showen varenda gång han står framför kameran och jag vettefan om han inte hade fungerat lika bra (eller bättre) som ensam skurk här faktiskt – speciellt med tanke på att Lance Henriksen, Jenette Goldstein och Joshua John Miller egentligen inte har så där värst mycket att göra.
Nåja. Jag har sett sämre vampyrfilmer än Near Dark, men jag har definitivt sett bättre. Det var i alla fall kul att se Henriksen, Goldstein och Paxton återförenas efter Aliens, från året innan – och Miller, tre år innan han dök upp i Class Of 1999. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här filmen.
Bound
Efter att precis ha kommit ut från kåken får den lesbiska Corky (Gina Gershon) ett jobb som rörmokare och blir ivägskickad till en lägenhet för att rusta upp avloppssystemet. Väl där möter hon grannarna Caesar (Joe Pantoliano), som tvättar pengar åt maffian, och hans flickvän Violet (Jennifer Tilly). De två kvinnorna inleder en kärleksaffär och bestämmer sig för att sno 2 miljoner dollar som Caesar sitter på i väntan på att maffia bossen Gino Marzone (Richard C. Sarafian) och hans män ska komma och hämta dem. Men efter att ha genomfört planen börjar saker och ting gå snett då Caesar reagerar på ett oväntat sätt…
Innan de trök ur sig The Matrix filmerna och V For Vendetta gjorde bröderna Andy och Lana Wachowski filmen Bound – som troligtvis är mest känd för sexscenen mellan Jennifer Tilly och Gina Gershon – och jag har ganska lite att säga om den. Det är en bra film utan tvekan och den flyter förbi utan några större problem, men samtidigt känns filmen småklyschig på sina ställen och det är inte direkt så man blir överaskad över något speciellt under filmens gång. Det är dock ganska kul att se John P. Ryan (It’s Alive, Class Of 1999) som stenhård maffiatorped.
Bra film med ett par onödiga klyschor som kunde ha skippats. Rekommenderas till thriller-fanatiker som missat den, ni andra som sett den redan kan se något annat.
The Terminator
Vad finns det egentligen att säga om The Terminator som inte redan har sagts? Det är en odödlig klassiker som står sig riktigt bra än idag och jag skulle tro att de flesta har redan hunnit avnjuta den. Och att de flesta redan kan storyn innan och utan.. men vi kör en snabb återblick.
I framtiden råder det krig mellan människa och maskin. I ett desperat försök att vända krigets utgång skickar maskinerna tillbaka en krigare – en Cyberdyne system model 101, en T800 cyborg – i tiden för att förinta människornas ledare, John Connor, innan han blivit född genom att döda dennes moder, Sarah Connor. Människorna skickar också en krigare, Kyle Reese, tillbaka i tiden för att försvara Sarah.
Så vad finns det att säga egentligen? Ingenting, som inte redan har sagts iaf. Alla skådespelarinsatser är klockrena, effekterna är grymt imponerande för att vara från mitten av 80-talet och storyn är suverän. Vi får inte heller glömma att efter The Terminator drällde det ut en del B-rullar som försökte sig på ungefär samma koncept, exempelvis Cyborg filmerna och Class Of 1999.
Jag har inte så mycket att säga om The Terminator om jag ska vara ärlig. Filmen ligger nära mitt hjärta och jag kommer att se om den många, många gånger till innan jag tröttnat på den.
Rekommenderas!
Man With The Screaming Brain
Bruce Campbell i högform, både som aktör och regissör, i den här lite udda komedin.
När industrichefen William Cole (Campbell) och hans fru Jackie (Antoinette Byron) kommer till en liten stad i Bulgarien för att William ska genomföra diverse affärer stöter de på den stenhårde ryske taxichaffisen Yegor (Vladimir Kolev).
Men efter att William stött på en mystisk kvinna (Tamara Gorski), som har kopplingar till Yegor’s förflutna, blir William och Yegor mördade. Kort därpå får Dr. Ivan Ivanovich Ivanov (Stacey Keach) och hans medhjälpare Pavel (Ted Raimi) tag i Cole’s och Yegor’s kroppar och genom en ny metod Dr. Ivanov har tagit fram överför han hjärnceller från Yegor’s hjärna till Cole’s hjärna. Detta medför att Cole vaknar återigen till liv, fast med en liten bieffekt: Cole hör Yegor i sitt huvud.
Tillsammans måste det omaka, och för att inte tala om udda, paret leta reda på den mordiska kvinnan och utkräva hämnd för det hon gjort.
Bruce Campbell och Ted Raimi är verkligen i hög form i den här hysteriska komedin som blandar lite våld med en stor portion underlig humor. Bruce är som vanligt klockren och flänger runt med hela kroppen vilket resulterar i komiska situationer, Ted spelar en korkad ryss som vill vara hip och modern och de övriga skådespelarna är väldigt sevärda med. Till och med Stacey Keach (Class Of 1999) är underhållande att se.
Jag har sett den här filmen en gång tidigare och jag begriper inte riktigt varför jag inte sett om den igen förrens nu. Den är skojig, underhållande och lagomt lång med strax under 90 minuter.
Är man ett Bruce Campbell fan eller bara vill se en udda film är det här ett måste. Bruce har bevisat tidigare att han är kungen av B-filmerna och det här är inget undantag.
Rekommenderas!