All Cheerleaders Die (2013)
Tre månader har gått sedan en olycka kostade en av Blackfoot High Cheerleading Squad’s hejarklacksledare livet. Den rebelliska outsidern Mäddy (Caitlin Stasey) har bestämt sig för att gå med i hejarklacksgruppen och ta den lediga platsen, men har helt klart baktankar med det hela och har fäst sin blick på skolans fotbollskapten Terry (Tom Williamson). En sen festkväll tar dock allt en oväntad vändning när en övernaturlig kraft lägger sig i hennes planer. Dagen därpå har alla tjejerna i hejarklacksgruppen en ny agenda, ett helt nytt begär… och en något ovanlig aptit.
Okej, here we go. Jag brukar väldigt, väldigt ofta klaga på remakes och säga att remakes är överlag skräp. Det är filmer som är gjorda för att dra in pengar på en redan existerande idé och koncept som bara återanvänds. Jag menar, emellanåt börjar man undra om de ens försöker när det gäller remakes. Halloween remaken är ett väldigt bra exempel, där Rob Zombie tog en av de största, mest klassiska och ikoniska skräckfilmerna som någonsin har gjorts och sket ner över hela namnet. Jag kan förstå om det finns de som tycker att remaken är bättre än originalet och de får ha den åsikten givetvis, men de har fel. Sen finns det så klart remakes som faktiskt är bra men som i min mening inte lyckas överträffa originalet. I mina ögon är exempelvis Friday The 13th och Dawn Of The Dead sådana remakes; de är bra och kan stå på egna ben trots att de är byggda på redan ruggigt bra och ikoniska filmer. Sen har vi så klart remakes som faktiskt slår originalfilmen på fingrarna, exempelvis John Carpenter’s ikoniska The Thing… och All Cheerleaders Die från 2013.
Tolv år efter att Lucky McKee och Chris Sivertson skapade lågbudgettrashfilmen All Cheerleaders Die släppte de äntligen en remake med samma titel. Filmen lånar lite grann från originalet storymässigt, men bjuder till större delen på nya saker och det fungerar så in i helvete bra. Ärligt talat så var jag inte uttråkad alls igenom hela filmen och jag ville inte att filmen skulle ta slut. Skådespelarna, effekterna, manuset – rubbet är hundra gånger bättre än deras originaltappning på återvändande hejarklacksledare. Inte ens den halvtaskiga/uppenbara CGIn som använts på ett par ställen i filmen störde mig (vilket borde säga en del med tanke på att det är något som brukar sticka i mina ögon rätt ordentligt).
All Cheerleaders Die remaken får en stor tumme upp från mig och en klar rekommendation. Det blir definitivt att återkomma till den här filmen fler gånger – och jag hoppas att de så småningom gör en uppföljare av något slag.
No Comments