Helt Perfekt Glob

Split

Kevin (James McAvoy) är en splittrad man – bokstavligt talat. Han lider nämligen av dissociativ identitetsstörning – personlighetsklyvning – och har visat 23 olika personligheter för sin psykiater Dr. Karen Fletcher (Betty Buckley), men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När Kevin drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han till slut i ett krig om överlevnad som utkämpas mellan alla de som han har inom sig – och alla runt omkring – samtidigt som gränserna mellan hans personligheter börjar rasa samman.

Utan att försöka vara rolig så är jag rätt kluven när det gäller Split. Å ena sidan tycker jag att det är en helt okej suspense thriller, men å andra sidan kan jag inte skaka av mig många av filmens problem. Exempelvis är filmens speltid på tok för lång. Hela idéen om karaktären Kevin’s personlighetsklyvning fungerar bra till en början men allt eftersom filmen fortgår blir det för mycket av samma sak. James McAvoy gör en top-notch prestation som Kevin, men inte ens hans skådespel kan rädda filmen från att bli – rent utsagt – tråkig i längden. Filmen har dessutom en hel del hål i storyn och ska man vara riktigt kritisk till hur den är skriven så känns manuset en aningen slarvigt ihopslängt. Något jag däremot inte hade några problem med var en av subplotsen som finns i filmen som många kritiker av filmen verkar ha. Frågan är om de överhuvudtaget förstod poängen med att den var där.

Filmen är välspelad och fläckvis spännande, men har som sagt en del problem som jag har svårt att skaka av mig. Jag vet att jag borde använda mig av ”suspension of disbelief”, men då filmen till större delen är förankrad i verkligheten har jag svårt att göra det och ser det mer som slarv i manusskrivandet. Jag tycker inte Split är dålig, men det är inget mästerverk heller; den är okej.