The Invisible Man (2020)
Cecilia Kass (Elizabeth Moss) sitter fast i ett kontrollerande förhållande som hon har tillsammans med den rike forskaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Efter att ha lyckats fly från hans fastighet en natt håller hon sig gömd hemma hos hennes vän, tillika polis, James Lanier (Aldis Hodge) och hans dotter Sydney (Storm Reid).
Två veckor efter att ha flytt berättar hennes syster, Emily (Harriet Dyer), att Adrian har hittats död efter att ha tagit sitt eget liv. Cecilia är emellertid övertygad om att det hela är en bluff och i takt med att en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar dem som står henne närmast, börjar Cecilia’s förstånd att vackla samtidigt som hon förtvivlat försöker bevisa att någon är ute efter henne – någon som ingen kan se…
Jag är ett gigantiskt fan av 2000 filmen Hollow Man (dess uppföljare talar vi inte om) där – för dig som inte sett filmen – Kevin Bacon gör sig osynlig och går sedan amok bland sin personal på en forskningsanläggning. Det är spännande från början och tempot är perfekt i filmen. Varje scen (i stort sett i alla fall) tillför någonting till filmens handling och driver den stadigt framåt till dess klimax. Det är en film jag såg väldigt mycket i tonåren efter att ha spelat in den från TV1000 nån sen natt och det är fortfarande en film jag kan gå tillbaka till och bli underhållen av trots att jag i stort sett såg sönder den.
Vad fan har det här med The Invisible Man från i år att göra? Jo, jag hade vissa förhoppningar att den här nyversionen av den klassiska berättelsen om en forskare som gör sig osynlig och begår styggheter (ibland för att han blivit psykotisk och ibland bara för att han är ett svin) skulle vara något i samma anda som Hollow Man och med Leigh Whannell – som vi alla vet hade ett finger med i Saw och Insidious franchisérna, bland annat – vid rodret, både i registolen och som manusförfattare, så var mina förväntningar att filmen skulle vara sevärd och möjligtvis spännande, med en och annan twist här och där.
Filmen visade sig hur som helst att vara en välspelad och välgjord thriller med vissa delar skräck inbakat. Typ. Även om jag tyckte att filmen var bra för vad den var så tyckte jag samtidigt att den hade en extremt lång uppbyggnad där Elizabeth Moss’ karaktär knallar runt, runt, runt och ingenting egentligen händer. Filmen hade definitivt mått bra av att ha fått tjugo-ish minuter bortklippt ur den för att tighta upp dess speltid – och händelseförlopp. En speltid på snett över två timmar för den här typen av film känns onödigt långt.
Nåja. Filmen ser bra ut och skådespelarna gör bra jobb och när den väl lägger i en högre växel blir den åtminstone bitvis spännande. Jag personligen kommer nog inte ha någon större brådska att se om filmen, men jag kommer antagligen gå in med ett annat mindset nästa gång jag ser den nu när jag vet vad som väntar.
No Comments