| Subcribe via RSS

Late Night With The Devil av J

juni 20th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den 4 April, 1971 sändes den första episoden av UBC’s talkshow ”Night Owls”, ledd av den populäre Chicago radioprataren Jack Delroy (David Dastmalchian). Även om talkshowen i sig blev en succé lyckades den aldrig bräcka dess konkurent, The Tonight Show med Johnny Carson, och efter att hans fru, scenskådespelerskan Madeleine Piper (Georgina Haig), gått bort i lungcancer höll sig Jack undan media. En månad senare gjorde han sin comeback, dessvärre med sjunkande tittarsiffror och en minskande popularitet bland tittarna.

Halloween, 1977. I ett desperat försök att rädda sin karriär och sin show hade Jack planerat en episod som han hoppades skulle vända hans öde – en episod som skulle chocka en hel nation; Late Night With The Devil.

Skräckfilmer där besatthet och/eller exorcismer står i fokus är i min mening ett väldigt trött koncept och lockar mig ärligt talat föga, såvida inte någon annan vill ha med mig som sällskap that is. Men med det sagt så dyker det ju ändå emellanåt upp filmer med ovannämnda koncept som provar någonting nytt. Late Night With The Devil skulle jag säga kan ställa sig till den gruppen av filmer. Istället för att ha ett trött drama om en präst som ska driva ut en ond entitet ur en flicka får vi här istället en (bitvis) urflippad talkshow från 70-talet som backdrop (som vi som tittare vet kommer att gå – bokstavligt talat – åt helvete) där ”huvudnumret” är en besatt ung flicka.

Konceptet är inte bara betydligt mer intressant än den sedvanliga skräckfilmen med besatthet i fokus, det är också betydligt mer underhållande trots dess väldigt långsamma tempo. För Late Night With The Devil är en slowburn överlag, men den har samtidigt en krypande känsla av ond, bråd, död fram till dess upplösning – där den faller på mållinjen, i mina ögon.

Late Night With The Devil hade varit en fullpoängare om de hade låtit sluttexten börja rulla fem minuter tidigare än vad de gjorde. Visst, en del av förklaringarna (eller i alla fall antydningarna) till en del av det som händer i filmen händer då, men jag hade varit betydligt mer nöjd om filmen hade haft ett mer abrupt slut än vad den har och lämnat tittaren med en del obesvarade frågor som man i efterhand hade kunnat grunna på själv…

Nåväl. Bortsett från det aningen svaga slutet så är Late Night With The Devil en intressant och underhållande take på besatthetsgenren och jag rekommenderar den. Även om man är, som mig, trött/mätt på den här typen av film så tycker jag att man definitivt ska ge den en chans.

No Comments

Miracle Mile av J

juni 7th, 2024 | Postad i Film, Thriller

Miracle Mile tillhör en av de filmer som jag högst troligen aldrig hade sett om det inte vore för att en vän ville att jag skulle se den – i det här fallet inför en inspelning av min podd Deep Dive Podcast (som du finner här). Den tillhör också den kategori av film som du helst inte ska veta någonting om överhuvudtaget när du ser den för första gången, utan blir bäst om man som tittare går in helt blind. Därför skulle jag rekommendera att du ser filmen (om du inte redan har gjort det) innan du fortsätter läsa, mest tack vare att dess handling är omöjlig att skriva ut eller skriva om utan att spoila en viktig detalj som i mångt och mycket gör hela filmen till det den är.

Har du sett filmen nu? Bra. Då fortsätter vi. Miracle Mile följer musikanten Harry Washello (Anthony Edwards) som är på besök i Los Angeles när han stöter på sin livs kärlek, Julie Peters (Mare Winningham), på ett museum. De bokar in en dejt samma kväll på ett danshak i kvarteret Miracle Mile och Harry beger sig därefter iväg till hotellet han bor på för att vila, men tack vare ett strömavbrott ringer inte hans väckarklocka och han blir tre och en halv timmar sen till deras dejt. I ett försök att få tag på Julie beger han sig till syltan där hon jobbar och av en ren händelse börjar det ringa i en telefonkiosk direkt utanför. Han svarar i telefonen och får då veta av den stressade rösten i andra änden att USA har precis avfyrat kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen, som besvarat elden med sina egna missiler – vilka kommer att träffa Los Angeles om sjuttio minuter…

När jag satte mig för att se Miracle Mile hade jag ingen aning om vad som väntade mig. De första tjugo eller så minuterna kändes som en romcom och jag började undra varför i helvete min vän hade valt just den här filmen för podden, sen när revealen om vad filmen egentligen handlade om kom så var det som att få ett knytnävslag i ansiktet. Att följa Harry medan han frenetiskt försöker att hitta Julie och sedan ta sig ut ur Los Angeles är nagelbitande spänning och efter den något tröga starten brakar filmen på i ett jäkla tempo fram till det nattsvarta slutet, även om jag då och då inte kunde låta bli att fråga mig själv om hela scenariot egentligen var på riktigt eller om det i slutändan skulle visa sig att alltihop bara var en dröm…

Jag brukar i regel inte bli påverkad av film på ett emotionellt plan, exempelvis att jag får ångest eller gråter av film. Men ibland dyker det upp undantag och Miracle Mile är faktiskt ett av dem. Under den sista halvtimmen av filmen satt jag med en värkande mage och ångest som jag inte känt på grund av en film på väldigt, väldigt länge.

Jag förstår om någon skulle tro att jag inte gillar Miracle Mile på grund av det. Jag menar, vem vill ha ångest när de sitter och tittar på film? Men nej, jag gillar Miracle Mile. Mycket. Den är inte bara spännande och ångestfylld, den känns väldigt realitisk också (till större delen i alla fall). För att inte tala om att den kanske är mer aktuell nu (om man kan bortse ifrån allt 80-tals-göttigt som är med i filmen) än vad den egentligen var när den kom med tanke på världsläget idag…

Ibland kommer man över filmer som inte bara förvånar en, utan även sparkar undan fötterna på en och Miracle Mile är, i mitt fall, just en sån film. Om du har läst så här långt och inte sett filmen (varför?) så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Det här är något över det vanliga. Rekommenderas.

Tags: , ,
No Comments

Truth Seekers av J

april 20th, 2024 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Gus Roberts (Nick Frost) jobbar som installatör och tekniker hos Smyle, Storbritannien’s största internetleverantör och operatör av mobila nätverk, och anses vara den bäste av dem. På hans fritid försöker han att undersöka det paranormala, utan någon egentlig större framgång, samtidigt som han försöker hålla sin åldrande far, Richard (Malcolm McDowell), från hans hemmasnickrade utrustning.

Gus blir initialt besviken när hans chef, David (Simon Pegg), tvingar honom att bli partner med den nyanställde Elton John (Samson Kayo), men det dröjer inte särskilt länge innan de två formar en vänskap. Arbetet på Smyle fortgår stadigt, men Gus börjar samtidigt märka att även hans paranormala undersökningar börjar ta skruv. Så, tillsammans med Elton – som, till skillnad från Gus, inte är särskilt entusiatisk till det hela – och en mystisk kvinna vid namn Astrid (Emma D’Arcy) – som säger sig vara hemsökt av andar – börjar han att undersöka en rad platser som sägs ska ha en paranormal närvaro, samtidigt som de laddar upp sina äventyr på internet. Men allt eftersom deras undersökningar blir allt mer skrämmande börjar de uppdaga en ofattbar och apokalyptisk konspiration…

Jag hade inte den blekaste aning om vad Truth Seekers var för någonting när en vän frågade om jag ville se serien med henne för någon vecka sedan. När hon sen sa att Nick Frost och Simon Pegg var med blev mitt svar direkt ett ja på hennes fråga, varpå vi satte oss och tittade.

Truth Seekers var inte riktigt vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Frost och Pegg är ju mest kända för att medverka i diverse olika komedi produktioner och visst, Truth Seekers är fläckvis rolig, men absolut inte till den grad jag trodde att serien skulle vara. Den har en lite mer seriös ton över sig jämfört med mycket av vad duon har gjort förr, vilket i och för sig inte är ett problem, men det överraskade mig.

Hur som helst så tyckte jag att serien var lite spretig under den första halvan. Det kändes inte som att det egentligen fanns någon röd tråd att följa, mer än att karaktärerna går från en händelse till en annan, vilket gjorde mig lite fundersam vad serien egentligen gick ut på. Men när väl alla pusselbitar började falla på plats så insåg jag att serien, trots allt, har en ganska smart handling och när sluttexten på det sista avsnittet började rulla hade alla frågetecken besvarats – eller ja, nästan alla i alla fall…

Men, även om Truth Seekers visade sig vara någonting annat än vad jag trodde att den skulle vara så gillade jag den i slutändan. Malcolm McDowell var troligtvis det bästa (och roligaste) med serien som den gamla gringubben Richard, samtidigt som Nick Frost, Samson Kayo, Emma D’Arcy, Susan Wokoma (som Elton John’s syster Helen) och Simon Pegg (även om han knappt är med i serien) gör alla minnesvärda karaktärer och ärligt talat hade jag inte haft någonting emot en andra säsong, även om chanserna för en sån antagligen ligger någonstans mellan minimala och icke existerande.

Är man ett fan av Frost och Pegg tycker jag att man borde ge serien en chans, speciellt med tanke på att den knappt är fyra timmar lång. Rekommenderas.

No Comments

The Conjuring: The Devil Made Me Do It av J

april 6th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

1981. Brookfield, Connecticut. De paranormala utredarna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) medverkar under exorcismen av den åttaårige David Glatzel (Julian Hilliard), tillsammans med hans föräldrar, hans syster Debbie (Sarah Catherine Hook), hennes pojkvän Arne Cheyenne Johnson (Ruairi O’Connor) och prästen Fader Gordon (Steve Coulter). Samtidigt som exorcismen av David verkar ha fungerat får Ed en kraftig hjärtinfarkt, utlöst av demonen som besatt David, och faller in i ett koma.

En tid senare vaknar Ed upp på sjukhuset och säger åt Lorraine att hon måste försöka få tag på Arne, då Ed tror att han kan sväva i fara. Samtidigt har Arne börjat må konstigt. Han ser och upplever skrämmande saker, vilket snart leder till att han hugger sin hyresvärd tjugotvå gånger. Ed och Lorraine bestämmer sig för att ta sig an fallet då de är övertygade om att Arne var besatt av samma demon som besatt David vid mordtillfället, men allt eftersom fallet börjar klarna för dem börjar de inse att det här är något utöver det vanliga. Det är nämligen inte bara Arne’s liv som står på spel, utan deras egna också…

När The Conjuring: The Devil Made Me Do It (som är baserad på mordrättegången mot Arne Cheyenne Johnson i Connecticut, 1981 och The Devil In Connecticut, en bok om rättegången, skriven av Gerald Brittle) släpptes var mitt intresse ganska ljummet. Visst skulle jag se filmen – nån gång – men jag hade absolut ingen brådska med det. Efter ett flertal spin-offs som varierat ganska ordentligt i kvalité var jag i ärlighetens namn ganska trött på den här franchisén.

Nu när jag äntligen har sett filmen så tycker jag nog ändå att den här tredje installationen i franchisén (eller ja, tekniskt sett är det den åttonde) är ganska mycket mellanmjölk och en rätt stor axelryckning. Filmen levererar egentligen ingenting nytt som inte använts tidigare i franchisén och även om de försöker sig på med en ny tvist på konceptet så tyckte jag att det hela föll ganska platt – i synnerhet då jag i ärlighetens namn inte fattade slutet, vilket min kära gamla mor (som jag såg filmen tillsammans med) fick förklara för mig. Det är väl i och för sig inte ett tillkortakommande av filmen egentligen, det handlar mer om att det är jag som är trög, men dess upplösning och förklaring till allt som hände i filmen var väldigt… vag. Att filmen samtidigt inte var nämnvärt läskig (jämfört med dess två föregångare som hade sina stunder), utan förlitade sig (likt flera av spin-off filmerna) på jumpscares som man kunde se komma flera timmar innan de inträffade, gjorde inte saken speciellt mycket bättre.

Nåväl. Filmen är väl egentligen inte dålig, men den känns väldigt platt och generisk trots att de försökt inkludera ett nytt element i konceptet. Den är bättre än flera av spin-off filmerna, men långt ifrån de två första The Conjuring filmerna.

Så där ja. Den enda filmen i franchisén jag har kvar att se just nu är The Nun II, som jag faktiskt hört en del bra om i jämförelse med dess generiska föregångare – huruvida det stämmer eller inte återstår väl att se. Vi får väl se om jag hinner se den innan The Conjuring: Last Rites, som är planerad att släppas nästa år, har släppts…

Länkar till mina tidigare recensioner av filmerna i The Conjuring universumet:
The ConjuringThe Conjuring 2
Annabelle, Annabelle: Creation & Annabelle Comes Home
The Curse Of La Llorona
The Nun

No Comments

The Super Mario Bros. Movie av J

april 6th, 2024 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

De italiensk-amerikanska bröderna Mario (Chris Pratt’s röst) och Luigi (Charlie Day’s röst) har nyligen öppnat en rörmokarfirma i Brooklyn och efter att ha noterat en signifikant vattenläcka på nyheterna beger sig de två bröderna ner i kloakerna för att fixa den. Men väl där nere blir de insugna i ett mystiskt rör och blir separerade från varandra.

Mario landar i Svampriket, som styrs av Prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy’s röst), medan Luigi landar i Mörkerlandet, som styrs av den onde Koopa kungen Bowser (Jack Black’s röst). Bowser är förälskad i Peach och har för avsikt att gifta sig med henne och han kommer förstöra Svampriket med en Superstjärna om hon vägrar. Tillsammans med en av Svampriket’s invånare, Toad (Keegan-Michael Key’s röst) och prinsessan Peach beger sig Mario iväg på ett episkt äventyr för att stoppa Bowser’s planer och återförenas med sin bror.

Efter succéerna med Sonic The Hedgehog filmerna (recenserade här och här) så var det ju bara en tidsfråga innan Super Mario också skulle få en (i det här fallet ny) filmatisering. Jag ville faktiskt gå och se den när den gick upp på bio, men då alla biografer som ligger en resonabel bit ifrån där jag bor visade den mestadels med svenskt tal och med engelskt tal enbart på tider och dagar då jag absolut inte kunde tack vare att jag jobbade då så fick det vara. Fast, med det sagt har jag ju å andra sidan inte direkt haft någon brådska att se filmen när den släpptes på hemmavideo heller. Nåväl…

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att jag tycker att den var bra – inget mer, inget mindre. Den hade en föredömligt lagom längd på speltiden, ett konstant och bra driv, mycket humor, en hel del referenser och noddar till tidigare Mario-relaterade produktioner som inte varit spel (så som TV-serierna från slutet på 80- och början på 90-talet) och massor av fan-service till fans (så klart). Filmen är ju dock så pass förutsägbar som den bara kan bli och det är inte särskilt svårt för oss i vuxen ålder att räkna ut vart saker och ting ska ta vägen, men det är samtidigt egentligen inget problem. Det är en kul, underhållande och fartfylld äventyrsfilm med Mario och många, många karaktärer från det universumet.

Nu har jag inte sett Super Mario Bros. från 1993 sedan jag var åtta, nio år så jag minns ärligt talat knappt någonting ifrån den filmen, så jag tänker inte jämföra de bägge filmerna. Men, någonting jag tror de i alla fall gjorde rätt med den här filmen var att göra den helt animerad istället för att försöka sig på ytterligare en live action version då konceptet med Super Mario Bros. kanske inte riktigt är lämpad för den typen av film…

Nåja, The Super Mario Bros. Movie är definitivt sevärd, både för barn och vuxna i mitt tycke. Rekommenderas varmt.

No Comments

Twisted Metal – Season 1 av J

mars 2nd, 2024 | Postad i Action, Komedi, TV
För tjugo år sedan brakade samhället samman efter att en bugg slog ut alla världens datorer och därmed elnätet. Upplopp började inträffa och var man fick klara sig bäst de kunde. Städerna började bygga stora murar runt sig som skydd och slängde ut allt slödder i kaoset utanför så de kunde slåss om det lilla som fanns kvar där ute.

De som bodde innanför murarna håller sig nu mer innanför dem och de på utsidan håller sig således utanför för dem, men det finns folk som kör mellan dessa städer med gods; Milkmen. John Doe (Anthony Mackie), som haft minnesförlust i tjugo år, är en milkman. När han får ett uppdrag av den operativa chefen av New San Francisco, Raven (Neve Campbell), att hämta ett paket i New Chicago ser han sin chans att äntligen få slå sig ner och pensionera sig som milkman. Problemet är bara att han har tio dagar på sig att hämta paketet och lämna det till Raven, samtidigt som vägen dit och tillbaka är kantad av mördare, psykopater, rövare och…… en clown.

En vän från USA som är ett stort fan av Twisted Metal spelen frågade mig för nån vecka sen om jag ville titta på serien med honom. Det enda jag egentligen visste om spelen är att det är våldsamma racingspel i stuk med Carmageddon spelen och att det är en clown med, men jag har aldrig spelat något av dem trots att jag ägt 2012 rebooten till PS3 i ett x antal år. Det ska jag försöka se till att det blir ändring på då den här första säsongen var helt jävla briljant och är spelen ens i närheten av det här så lär jag älska dem.

Serien bjuder på mycket action, en hel del gapskratt och varje episod är föredömligt kort med i runda slängar trettio minuter stycket, så det är en snabb titt på runt fem timmar. För att inte tala om att det nästintill hela, hela tiden rör på sig på ett eller annat sätt. Det är extremt lite dödtid här och i stort sett vartenda avsnitt slutar med en cliffhanger som gör att man bara måste se nästa direkt. Briljant!

Har du missat den första säsongen av Twisted Metal så gör du dig en otjänst att inte spana in den. Det här är en av de bästa serierna jag sett på flera år och jag kan knappt bärga mig inför säsong två. Bring ån säsong två nauw, tack!

Rekommenderas!

No Comments

Violent Night av J

februari 3rd, 2024 | Postad i Action, Film, Komedi

Jason Lightstone (Alex Hassell) och hans ex-fru Linda (Alexis Louder) tar med sig deras gemensamma dotter Trudy (Leah Brady) till hans snuskigt rika mor Gertrude’s (Beverly D’Angelo) herrgård för att fira jul där. Det dröjer dock inte så länge innan julefriden får ett abrupt slut då en grupp legosoldater, ledda av en man som kallar sig Mr. Scrooge (John Leguizamo), intar herrgården, dödar personalen och tar familjen som gisslan.

Men vad varken Mr. Scrooge eller hans team hade räknat med är att det också befinner sig en oväntad motståndare i huset; Jultomten (David Harbour).

När det kommer till julfilmer så brukar jag oftast försöka att se dem kring just jul. Inte för att det egentligen spelar någon som helst jävla roll när på året man ser dem, men jag tycker personligen att julfilmer passar bäst då. Så, varför i helvete skriver jag då en recension på en julfilm i Februari? Jag hade faktiskt planerat att se Violent Night kring julafton förra året men av olika anledningar blev det helt enkelt inte av och.. ja, här är vi.

Med allt det svamlet ur vägen, hur är Violent Night? Briljant, skulle jag säga. Den är våldsam, den är rolig och den försöker inte vara något annat än en skön popcornrulle. Hela premissen är givetvis skitdum, men det var den här typen av film jag föreställde mig när jag satte mig för att se Fatman i julas (recenserad här), men som levererade någonting lite annorlunda mot vad jag förväntat mig.

Hur som helst är Violent Night en kul film. John Leguizamo är (som vanligt) briljant som skurk, David Harbour är bra (och kul) som Jultomten, som motvilligt tar sig ann de som finns med på hans ”naughty list”. Vi får även se Brendan Fletcher (Rampage trilogin, bland annat) i en mindre roll som sociopatisk hantlangare till Leguizamo.

Jag gillade Violent Night. Mycket. Det är i mångt och mycket en Die Hard klon (med tvisten att Jultomten är McClane-karaktären då), men den gör det på ett snyggt och underhållande sätt trots att dess premiss egentligen är stendum. Hur som helst, två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Expend4bles av J

februari 3rd, 2024 | Postad i Action, Film

På uppdrag av CIA agenten Marsh (Andy Garcia) beger sig Expendables, med Barney Ross (Sylvester Stallone) och Lee Christmas (Jason Statham) i spetsen, till Libyen för att stoppa legosoldaten Suarto Rahmat (Iko Uwais) från att stjäla detonatorer till kärnvapen, på uppdrag av den mystiske terroristen Ocelot som planerar att använda dem för att skapa en internationell allvarlig incident.

Väl i Libyen upptäcker de att Rahmat och hans privata armé redan har lyckats lägga vantarna på detonatorerna, som sedan lyckas fly. En kamp mot klockan påbörjas för att hitta och neutralisera Rahmat och hans chef, innan de lyckas starta tredje världskriget.

Även om jag varit ett fan av Expendables filmerna sedan start så måste jag medge att jag gick in i Expend4bles med en hälsosam dos av skepsis. Inte nog med att filmen kom ut nära tio år efter den tredje filmen, den har även fått väldigt dåliga recensioner och bombade stenhårt när den gick upp på bio. Så, att jag var skeptisk till filmen förvånar nog ingen.

Hur som helst så vart jag förvånad över hur bra jag tyckte att den var. Visst, det är en CGI-fest utan dess like och flera val de gjort rent manusmässigt gjorde att jag kliade mig i huvudet några gånger samtidigt som jag kunde förutse i stort sett varenda vändning som skulle komma, men filmen bjöd i alla fall på det jag ville ha från den; over the top hjärndöd action och one-liners i mängder.

Men med det sagt kan jag samtidigt förstå om folk inte gillar filmen, det var en del saker som inte föll i god jord hos mig heller. Exempelvis tyckte jag inte att filmen kändes som en Expendables film i mångt och mycket, mest tack vare att majoriteten av de gamla actionhjältarna antingen inte var med alls i filmen eller var med väldigt lite – vilket omkullkastade hela idéen bakom franchisén. Men många av problemen andra verkar ha haft med filmen hade inte jag.

Att filmen är dummare än en säck med potatis och att man kan räkna ut vart saker och ting ska ta vägen med arslet var aldrig ett problem för mig. Att den var en ren CGI-fest skavde förvisso lite grann, men jag hade å andra sidan egentligen inte räknat med någonting annat.

Nåja. Expend4bles når absolut inte upp till de två första filmerna i franchisén (i synnerhet inte tvåan), men jag tycker personligen att den var bättre än den tredje filmen. Inte mycket, men likförbannat bättre. Bägge filmerna har definitivt sina problem, men till skillnad från den tredje filmen så är inte den här en PG-13 film – vilket Expendables filmerna inte ska vara.

Hur som helst, tar man Expend4bles för vad den är (en hjärndöd actionfilm med mycket CGI och en hel del underliga beslut rent manusmässigt) så är den okej. I alla fall i min bok. Men den är inte i närheten av de två första filmerna, som sagt.

Läs gärna mina recensioner av 1an, 2an och 3an också, samt H’s recensioner av 1an och 2an.

No Comments

Night Screams av J

januari 11th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Wichita, Kansas, har David (Joseph Paul Manno), en potentiell college fotbollsstjärna, precis vunnit ett fyraårigt stipendium till ett college någonstans i Oklahoma. Hans vänner bestämmer sig därför för att fixa en ordentlig avskedsfest för honom medan hans föräldrar är ute för kvällen, ovetandes om att två förrymda fängelsekunder har smugit sig in i källaren och att en psykotiska galning finns bland dem…

Night Screams var på sätt och vis anledningen till att jag äntligen fick tummen ur och såg Graduation Day, tack vare att jag visste att Night Screams hade scener ifrån den filmen. Föga anade jag att första scenen i Night Screams var just ett klipp ur Graduation Day, som används som en ”a movie in a movie” – som de dessutom spoilar skiten ur allt medan inledningen av filmen fortgår.

Men hur som helst, Night Screams är i sig en hyfsat underhållande, men ack så stendum och cheesig slasherrulle från sent 80-tal. Hela subploten med de förrymda fångarna är totalt onödig och leder (till större delen) ingen vart, för att inte tala om inledningsscenen som makes no sense bredvid resten av filmen. Men likt Graduation Day tycker jag att speltiden är något lång och en tio minuters saxning av den hade inte skadat då det blir en handfull transportsträckor här och där filmen igenom.

Överlag är det dumt, så dumt, men samtidigt hyfsat kul och underhållande. Night Screams är inte en bra film, men den underhåller definitivt för stunden, mest tack vare de ganska slafsiga morden – och mördarens motiv, som är något av det dummaste jag någonsin har hört i en slasherfilm.

Jag skulle dock säga att Graduation Day och Night Screams funkar som en hyfsad double-feature om man är sugen på att titta på dumma slasherfilmer från 80-talet, men om du bara tänkt se en av dem så skulle jag nog säga åt dig att se Graduation Day istället för den här – speciellt med tanke på att den här filmen tokspoilar Graduation Day, som i mångt och mycket är en bättre gjord och genomförd slasherfilm (även om Night Screams har sina stunder då den överträffar den filmen). Med det sagt tycker jag att Night Screams är okej för vad den är. Det finns bättre filmer i subgenren men det finns definitivt också sämre.

No Comments

Graduation Day av J

januari 11th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Några månader efter att den unga banlöperskan Laura Ramstead (Ruth Ann Llorens) dött efter att ha vunnit ett 30 sekunderslopp på högstadieskolan Midvale High – och precis innan studenten – börjar en maskerad galning ha ihjäl skolans idrottsteam.

Jag har väldigt många filmer på min ”att se” lista och den listan blir bara längre och längre för varje år som går. Jag har varken lust, ork eller tid att beta av fler filmer än vad jag egentligen borde, men ibland gör jag ett ryck och dammar av ett par, tre stycken filmer jag haft liggandes under en längre tid. Den här gången var det 1981 års slasherfilm Graduation Day som stod på tur för rakning.

Jag hörde talas om Graduation Day för första gången när jag såg Video Nasties: Moral Panic, Censorship & Videotape (recenserad här) i början av 2011 och har sedan dess haft filmen på min ”att se” lista. Varför jag inte sett den tidigare än nu vet jag inte riktigt, speciellt med tanke på att 1981 var guldåret för slasherfilmen då flertalet tunga titlar i subgenren släpptes just under det året. Graduation Day är förvisso inte en av de titlarna, men den håller å andra sidan en högre standard än många andra filmer som skulle följa med åren under 80-talet.

Filmen är dum, cheesig och överlag underhållande, men är samtidigt något för lång i mitt tycke. Tio minuter extra saxning i speltiden hade definitivt inte skadat, speciellt inte om de minutrarna hade snaggats av på filmens slut som drogs ut onödigt långt.

Graduation Day är hur som helst trots det en kul slasherfilm från det tidiga 80-talet och den påminde mig en hel del om Fatal Games (recenserad här) som kom ut tre år senare, med ett liknande tema kretsande kring en skolas idrottsteam som börjar bli mördade en efter en av en maskerad galning.

Skulle jag rekommendera Graduation Day? Ja, vad fan, även om jag tycker att speltiden var något lång så föll den mig ändå på läppen. Morden är bitvis fullständigt orealistiska och skitdumma, men samtidigt väldigt inovativa och det är alltid trevligt att se Christopher George i rollistan – i det här fallet som en vresig ex-coach. En tumme upp, rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud