Helt Perfekt Glob

Cropsey av J

Vem är Cropsey? En bättre fråga är; vad är Cropsey? Cropsey är en gammal vandringssägen som ofta berättas kring lägereldarna på sommarlägren kring New York området, vilken också har varit inspirationskällan till slasherfilmer som Madman och The Burning. Som vilken annan vandringssägen har även den om Cropsey förändrats och utvecklats genom åren. En av versionerna berättar om en patient som lyckats fly från ett mentalsjukhus i New York och som sägs vandra runt i skogarna utanför, beväpnad med en sylvass yxa.. eller en krok.

En annan version berättar om två bröder vars föräldrar går bort, varpå den äldste fängslar sin yngre bror i källaren för att kunna ärva gården deras föräldrar lämnade efter sig ensam. Några år går och den yngre brodern drivs till vansinne och lyckas så småningom ha ihjäl sin äldre bror och ta sig fri, för att sedan hacka upp honom med en stor yxa. Medan han vandrade runt i skogarna kring gården fann han ett sommarläger för pojkar och snart började lägerdeltagarna att försvinna, en efter en…

Personligen älskar jag vandringssägner och har alltid varit fascinerad av dem. Dels för att de kan vara ganska ruskiga, men även att det kanske kan finnas en gnutta sanning bakom dem – vilket i sig är hårresande i vissa fall. Dokumentären Cropsey som släpptes 2009 handlar hur som helst inte om vandringssägnen Cropsey, utan om Andre Rand – en man som blivit utpekad och dömd för två kidnappningar på Staten Island, New York. Han tros även ha varit involverad i tre andra försvinnanden av barn och ungdomar under 70- och 80-talet. Dokumentärens titel anspelar på att Andre Rand – född Frank Rushan – är Staten Island’s verkliga Cropsey.

Ärligt talat trodde jag att Cropsey skulle handla om just den vandringssägnen och blev småpaff när jag insåg att så var inte fallet. Det visade sig dock vara en väldigt intressant dokumentär trots att den handlade om något helt annat (till större delen i alla fall) än vad jag trodde att den skulle göra. Mycket mer än så finns väl inte att säga egentligen – bortsett från att jag tycker att rättssystemet i USA verkar väldigt märkligt då det tydligen går att bli fälld för något enbart baserat på vittnesmål utan några som helst fysiska bevis, men det har ju ingenting med dokumentären i sig att göra…

Hur som helst, kommer du över Cropsey på ett eller annat sätt (exempelvis på deras hemsida som du finner här) tycker jag att du ska ta dig en kik. Rekommenderas.

Room 237 av J

Wow. Bara… wow. Dokumentären Room 237 imponerar mig. Och inte på ett bra sätt. I dokumentären intervjuas fem stycken yahoo’s som är i princip fanatiker av Stanley Kubrick’s klassiska skräckfilm The Shining och vi får höra deras tolkningar av vad filmen egentligen handlar om. Till en början tyckte jag att några av teorierna de la fram lät ganska intressanta och att de vidrörde saker jag aldrig tänkt på under mina tittar av The Shining. Men, så, började de lägga fram teorier om att filmen egentligen handlar om förintelsen, de vitas massakrer på indianer och… att Kubrick på ett subtilt sätt ville avslöja sitt medverkande i de fejkade inspelningarna från Apollo 11’s månresa.

Deras analyser av enskilda scener är ungefär lika geniala. En av de intervjuade svamlar om att han kan se en avbildning av Kubrick’s ansikte i molnen någon frame efter att inledningstexten har gått klart. En av de andra mupparna påpekar en scen där en stol syns i bakgrunden som sedan har försvunnit efter två vinkelbyten, vilket i sin tur ska vara någon form av symbolism. Men det slutar inte där! Andra saker som nämns är att hotellchefen har ståfräs, Jack Nicholson läser en porrblaska, en skidposter är i själva verket en bild på Minotauros (ett monster ur den grekiska mytologin) och konservburkar med bakpulver ska vara placerade för att vara en form av metafor. Mot slutet av dokumentären spelas även en bit av filmen där de har lagt på filmen när den spelas baklänges för att framkalla en ny nivå av kopplingar, teorier och konspirationer.

Jag är alldeles tagen av den här dokumentären. Hur jävla lite måste man ha att göra om dagarna om man sitter och letar och fantiserar ihop såna här saker? Visst är det en bra film, men jag har väldigt, väldigt svårt att tro att Kubrick bestämde sig för att precis allting i hela filmen (och alla andra av hans filmer också för den delen) skulle vara symbolism för olika saker och att allting har en mening på ett eller annat sätt. Inget av det som sägs i den här dokumentären har någon som helst faktabaserad grund och är bara personliga åsikter och dravel, vilket i sig är troligtvis mer skrämmande än Kubrick’s vision av Stephen King’s bok…

Det finns mer att säga om det här skräpet men då jag redan har lagt ner cirka två timmar på att se skiten och sedan skriva den här dassiga recensionen känner jag att det får vara nog. Jag plockade upp det här skräpet för en guldpeng på Ginza och jag avråder dig som läser att göra det samma.

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film av J

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film är en dokumentär från 2006 som är baserad på Adam Rockoff’s bok med samma titel. Dokumentären gör en djupdykning i den genre jag troligtvis älskar mest; slashergenren. I dokumentären får vi höra och se många av de gamla slasherfilmsrävarna berätta om sina gamla klassiker och dokumentären sträcker sig ifrån slashergenrens födsel fram till dess fall.. och återuppståndelse.

Till en början pratar de kort om de flesta klassiker i genren (Halloween, Friday The 13th, Prom Night, A Nightmare On Elm Street och så vidare) och lite mindre klassiska/kända slashers från det ljuva 80-talet. De fortsätter med den film som många påstår återupplivade slashergenren (och skräckgenren i övrigt), Scream, och knyter slutligen ihop säcken med att prata kort om lite modernare verk (så som Hostel, Saw och Freddy vs. Jason). Inslängt mellan allt det här visas även gamla tidningsklipp, gamla filmprogram där de kritiserar genren och enstaka specifika filmer (The Boogeyman bland annat) och givetvis också filmklipp ur många av de filmer som det talas om.

Om man är ny till genren och har tänkt ta sig ann slasherfilmerna från 80-talet skulle jag nog faktiskt avråda att se den här dokumentären då de vid flera tillfällen spoilar slutet på flera filmer (bland annat slutet på Sleepaway Camp). Har man däremot sett alla klassiker och är ett inbitet fan av genren kan dokumentären vara hyfsat värd att se. Visst förekommer det en hel del ryggdunkande i den här dokumentären som många andra, men det är samtidigt ganska intressant att höra vad många av regissörerna bakom dessa verk har att säga om sina filmer och deras tankar kring genren i sig (även om många av dessa har sagt samma sak ungefär tre miljoner gånger i andra dokumentärer). Det dokumentären lider mest av är dess speltid egentligen. Jag hade gärna sett att den hade varit 3+ timmar lång där de hade gått in lite djupare på varje film (och eventuellt deras serier) och berättat lite mer ingående på hur de tänkte när de gjorde filmerna (mer än att de ville tjäna pengar).

Nåja. Dokumentären har nio år på nacken och en hel del har hänt med både slashergenren och skräckfilm i stort och jag hade faktiskt inte haft något emot att se någon form av uppföljare till den här dokumentären, där de hade kunnat koncentrera sig lite mer på de nyare slasherfilmerna (typ från år 2000 fram till dags datum). Hur som helst, det är en helt okej dokumentär – åtminstone för dig som har sett en del inom genren.

Crystal Lake Memories: The Complete History Of Friday The 13th av J

Från teamet bakom Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (recenserad här) kom 2013 Crystal Lake Memories: The Complete History Of Friday The 13th (vars idé verkar ha kommit ifrån en bok med samma titel); en sex och en halvtimme lång dokumentär som sträcker sig från originalet till den tionde filmen i serien, samt rebooten, Freddy vs. Jason och TV-serien med samma namn (som inte har ett skit med filmerna att göra bortsett från namnet).

Crystal Lake Memories: The Complete History Of Friday The 13th är lite som en förlängd version av His Name Was Jason: 30 Years Of Friday The 13th (recenserad här), då de tar upp mer eller mindre allt de berättade i den dokumentären och en hel del till utöver det. De går djupare in i filmerna och berättar mer ingående för varje film än vad de gjorde i His Name Was Jason och även om jag kan tycka att det blir lite mycket ryggdunkande och de vanliga och återkommande kommentarerna ”Vi hade aldrig kunnat tro att den här filmen skulle blossa upp till en franchisé” och ”Det är fantastiskt att ha varit en del av det här” och så vidare så är dokumentären ändå väldigt givande – även för mig som är hyfsat insatt i Friday The 13th franchisén.

Dokumentären kommer på 2 bluray skivor och 2 dvd skivor. Trots det är det fruktansvärt snålt med extramaterial. Vi får tre stycken trailers utöver dokumentären och.. that’s it. Det förvånar mig lite grann då de hade lätt kunnat skyfflat in trailers, musikvideos, bortklippta intervjuer, bortklippta scener och så vidare (även om en del av detta finns nu utgivet i bluray samlingen av samtliga 12 filmer så känns det ändå snålt av dem).

Crystal Lake Memories: The Complete History Of Friday The 13th är dock en bra dokumentär, oavsett om man är ett inbitet fan eller ny till serien, som bör stå i filmhyllan bredvid Friday The 13th filmerna. Rekommenderas.

Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth av J

Jag har sett en del dokumentärer om independent filmer, som på ett eller annat sätt blev publiksuccéer, och de flesta av dem har en sak gemensamt; de som blir intervjuade sitter och snackar om att de aldrig kunnat drömma om att filmen skulle bli så stor, omtalad och framgångsrik som den faktiskt blev. Ett par andra saker som är vanligt förekommande i sådana här dokumentärer är att personerna som blir intervjuade oftast sitter och dunkar varandra i ryggen och säger saker så som att ”Vi har gjort en av de mest skrämmande filmerna någonsin.” eller att ”Det är förbluffande hur den här lilla independent filmen kunde bli en hel serie filmer!”. Dokumentären Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth skippar faktiskt detta och är väldigt saklig… till större delen iaf.

Igenom den ca 75 minuter långa dokumentären (som fanns med på 2-Disk Ultimate Edition utgåvan av The Texas Chainsaw Massacre, från 2006) får vi bland annat veta lite mer ingående på hur de faktiskt gjorde filmen och om de svårigheter som fanns under inspelningen. Vi får även veta lite om händelserna efter det att filmen släppts, som exempelvis hur teamet bakom filmen blev blåsta på den största delen av pengarna filmen drog in (ungefär som i Night Of The Living Dead fallet) och hur filmen, som har minimalt med blod, fick en R-rating  i USA och blev totalförbjuden i flera andra länder.

Mot slutet av dokumentären tar de även upp de tre uppföljarna lite snabbt och går hastigt igenom dem, där vi bland annat får höra om hur del 3 i serien blev slaktad av filmbolaget och fick filmens regissör, Jeff Burr, att se ut som en idiot och varför Gunnar Hansen (Leatherface i första TTCM) aldrig dök upp i uppföljarna.

Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth är hur som haver en intressant och rätt givande dokumentär som inte går ut på att de bakom filmen/filmerna sitter och dunkar rygg och tycker att de gjort någonting mästerligt, utan går ut på att ge en glimt bakom produktionen av den första The Texas Chainsaw Massacre – och en (väldigt) snabb genomgång av de tre uppföljarna. Sevärd om man har något som helst intresse av The Texas Chainsaw Massacre.

Corman’s World av H

Är du en filmälskare är chansen liten att du missat namnet Roger Corman. I dagsläget har karln regisserat över 50 filmer och producerat över 400. Däribland ett otal skräprullar designade för att fylla ut drive-in- och grindhouse-biografer som aldrig setts sedan de premiärvisades på 50- och 60-talet. Idag producerar han monsterfilmer för tv-kanaler som SyFy och diverse direkt-till-DVD-skräp.

Dokumentären ”Corman’s World” är en underbar hyllning till denna produktiva och effektiva, och allt annat än pretentiösa och ambitiösa, man. Vi får intervjuer med skådisar som börjat sin karriär hos Corman, som Jack Nicholson och David Carradine, intervjuer med Corman själv och klipp från filmer och inspelningar.

Mja, du har ju redan läst J:s recension av filmen, så varför ska jag anstränga mig med att skriva mer? Är du filmintresserad är det här en no-brainer som du borde se, helt enkelt.

Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel av J

De som är insatta i B-filmsgenren känner ganska säkerligen till Roger Corman – som varit aktiv i filmbranschen sedan mitten av 1950-talet och gjort sig ett namn, även om hans produktioner inte alltid håller speciellt hög klass. Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel handlar om just Roger Corman och hur han gjorde sig ett namn i Hollywood, igenom att göra lågbudgetfilmer till exempelvis drive-in biografer, och hans fortsatta karriär inom filmbranschen som en av de mest välkända B-filmsproducenterna som finns.

Dokumentären är intressant och ger en ganska bra bild av Roger Corman – vilket kan vara av intresse för den filmintresserade (speciellt om man är intresserad av B-filmer eller är ett fan av Corman) – samtidigt som det är rätt intressant att höra om stora skådespelares tidigaste prestationer – däribland Jack Nicholson, William Shatner och David Carradine – och deras arbete tillsammans med Corman.

En givande dokumentär för oss filmintresserade, en axelryckning för alla andra. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen.

Det Stora Grå av J

Runt 4, 5 snåret på morgonen i somras låg jag och zappade runt på TVn för att försöka hitta någonting ointressant att somna till och råkade få syn på en repris av den svenska 2009 dokumentären Det Stora Grå – som faktiskt fångade upp mitt intresse ganska hyfsat då den handlade om det paranormala och övernaturliga. Efter lite sökande hittade jag på dokumentären ute på nätet och drog ner den för att se den senare.

I dokumentären intervjuas en handfull personer, både skeptiska kritiker till det paranormala och de som förespråkar att vi faktiskt inte är ensamma här i världen. Ämnena inom det paranormala de talar om är exempelvis synskhet, fjärrsyn (som går ut på att en person ”ser” saker på exempelvis andra sidan jordklotet genom att använda sig av sin ”synska kraft”) och hemsökelser och frågan till dig som tittare är; tror du på det paranormala eller är det bara bullshit?

Jag själv är skeptisk till vissa av grenarna inom det paranormala. Exempelvis tror jag inte på det där synska mumbo jumbot. Personer som sitter och suger av folk deras pengar för att ”prata” med deras döda släktingar är inget annat än bedragare (och assholes, som Penn Jilette hade sagt) som är pengakåta. Att de skulle besitta några som helst övernaturliga krafter får mig att skratta. Fjärrsyn ser jag ungefär likadant på. Vilket jävla mumbo jumbo bullshit.

Nåja. Dokumentären (som är uppdelad på 2 á ca 45 minuter) är bitvis ganska seg och när personer som utger sig för att vara synska, t ex, börjar kackla på blir det genast ganska ointressant – även om jag nästan börjar garva när de vid förfrågan om flera av dem kan göra tester för att bevisa sina ”krafter”, säger ”Nej.”, utan att ge någon direkt anledning till det. Liksom, har de verkligen övernaturliga krafter så har de ju ingenting att vara rädda för… inte sant? Dokumentären har fläckvis ganska intressant fakta kring det paranormala och det som faktiskt fångade mitt intresse i dokumentären var skeptikerna som ger mer jordnära förklaringar till hur saker och ting går till, exempelvis om cold reading.

Det Stora Grå är fläckvis intressant, men känns till större delen som att den inte kommer någon vart – ord står mot ord mellan skeptikerna och de ”synska” helt enkelt och det är upp till tittaren att bestämma vad denne tror på. Ingenting man behöver se egentligen, såvida man inte är väldigt intresserad av det paranormala och övernaturliga tingest.

The Lovely Bones (extramaterialet) av H

Känner man till Peter Jackson så vet man förmodligen att han gör ganska extensivt extramaterial. Till exempel har dokumentärerna till Sagan Om Ringen-filmerna en speltid på ungefär två och ett halvt år. Extraskivan som följde med ”The Lovely Bones” (eller ”Flickan från ovan”, recension här) innehåller en dokumentär om filmningen som klockar in på någon minut under tre timmar.

Det är väldigt intressant – bra mycket bättre än själva filmen. Man har valt att bara dokumentera själva filmandet, och tar inte upp varken för- eller efterarbetet. Det är helt okej för mig, då efterarbetet förmodligen till stor del handlat om specialeffekterna som faktiskt är filmens svaghet. De scenerna är de tråkigaste, och intressant nog är den sista halvtimmen av dokumentären – då man filmar de specialeffektstunga scenerna – också den enda bit som är tråkig. Men de andra 2½ timmarna sitter jag som klistrad.

Halloween: The Inside Story av J

Halloween: The Inside Story är ytterligare en i raden av alla dokumentärer om Halloween. Den här gången koncentreras dokumentären till större delen kring den första filmen från 1978 och nämner mer eller mindre bara uppföljarna och (den helt värdelösa) remaken och dess uppföljare.

Har man sett dokumentären Halloween: 25 Years Of Terror från 2006 (recenserad här) – eller bara är rent av påläst om Halloween – så bör man ha iaf ett litet hum om vad som sägs i Halloween: The Inside Story – vilket blev ett stort orosmoment för min del till en början. Efter den otroligt gaggiga inledningen där personerna bakom filmen sitter och gaggar om att ”Vi hade ingen aning om att det här skulle bli en sån stor grej när vi filmade, jaddi, jaddi, jaddi, och vi har gjort en jäääääätteläskig film som skrämmer skiten ur alla, bla bla bla..” så blir det faktiskt en ganska intressant dokumentär.

Det pratas en del om förarbetet av filmen, hur idéen uppstod, hur de valde ut skådisar och hur de byggde upp filmen under en tre veckors period – bara för att dra ett par exempel. Utöver de vanliga personerna som alltid intervjuas när det handlar om Halloween (exempelvis John Carpenter och Jamie Lee Curtis) får vi även se personer som inte stod speciellt mycket i fokus (t ex Kyle Richards, som spelade Lindsey, en av ungarna som Curtis barnvaktar). Och, well, det som till en början verkade vara ytterligare en av de skrytiga dokumentärerna visade sig vara en ganska intressant och (åtminstone hyfsat) givande dokumentär.

Om man inte är riktigt, riktigt hardcore och kan precis allt om Halloween är den här dokumentären ett ganska givet kort att slänga 90 minuter på – om man nu gillar Halloween, that is.