Helt Perfekt Glob

Mortal Kombat Legends: Snow Blind av J

Kano (David Wenham’s röst) är fast besluten att ta över Earthrealm och attackerar stad efter stad med hjälp av Black Dragon klanen. Valet är enkelt: knäböj eller bli utplånad. Men det finns en ung man som inte tänker knäböja sig för Kano, Kenshi Takahashi (Manny Jacinto’s röst). Kaxig och odisciplinerad förlorar han både sin syn och sitt självförtroende efter en konfrontation med Kano och hans klan.

Nedslagen och svårt skadad kommer han snart under handledning av Kuai Liang (Ron Yuan’s röst), som har gett upp krigarens väg och är motvillig till att träna Kenshi men är samtidigt också den enda krigaren som är kraftfull nog att utmana Kano. Längs vägen börjar Kenshi att återupptäcka det hopp han förlorat och en möjlig väg till frälsning, frågan är bara om det kommer räcka för att stoppa Kano och rädda Earthrealm…

Efter att jag hade sett klart Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms slog en tanke mig; har det kommit fler filmer av de här animerade Mortal Kombat filmerna? Jag slängde mig ut på IMDB och insåg att det hade kommit en tredje film i serien, Mortal Kombat Legends: Snow Blind – och att en fjärde film, Mortal Kombat Legends: Cage Match, släpps i Oktober. Då jag har tvångsmässiga tankar när det kommer till att se allt i en franchisé när jag väl har börjat (och då jag älskade de två första filmerna) så beställde jag hem filmen på bluray och… Mortal Kombat Legends fortsätter att leverera.

Likt sina föregångare är den här tredje filmen extremt våldsam, actionpackad och har ett extremt högt tempo. Men till skillnad från de två första filmerna så känns dess speltid faktiskt ganska lagom för att lägga fram filmens handling. Onödiga subplots och dödtid finns inte här, allt som är med i filmen tillför något och även om jag tycker att några av karaktärerna är underanvända (och att det känns som att de bara är med för fanservicen) så är inte filmens korta speltid lika märkbar som i de två tidigare filmerna i serien.

Hur som helst är Mortal Kombat Legends: Snow Blind ytterligare en riktigt bra installation i den här serien av animerade Mortal Kombat filmer (som är, för den som inte har förstått det, gjorda för fansen). Det är våldsamt, det är actionpackat och det är God Underhållning. Rekommenderas.

Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms av J

Kort efter att ha förlorat den senaste Mortal Kombat turneringen inleder Outworld’s härskare Shao Kahn (Fred Tatasciore’s röst) en massiv attack mot Earthrealm i ett försök att få åskguden, tillika Earthrealm’s beskyddare, Lord Raiden (Dave B. Mitchell’s röst) att gå med på att ingå i en sista Mortal Kombat turnering – där vinnaren tar allt.

Samtidigt försöker Scorpion (Patrick Seitz’s röst) att hitta Kamidogu, en mystisk relik tillverkad av de Äldre Gudarna, innan Netherrealm guden Shinnok (Robin Atkin Downes’ röst) lyckas använda den för att återuppväcka den mystiske One Being – vars enda syfte är att förinta allting som existerar.

För det första; Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms är en direkt fortsättning på Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge (recenserad här), så har du några som helst planer att se den här filmen borde du titta på den först.

För det andra; den här är nästan lika bra som sin föregångare. Den har ett extremt högt tempo och även om filmen avhandlar på sätt och vis två berättelser samtidigt så fann jag den aldrig rörig. Filmen är spännande, extremt våldsam och över innan man ens hinner reagera – vilket för mig till det enda ”problemet” jag egentligen har med filmen; dess speltid.

Likt sin föregångare är filmen i runda slängar åttio minuter lång och likt den första filmen kände jag att speltiden egentligen var för kort här också. Dels för att det händer betydligt mycket mer här, men också för att vissa partier (bland annat ett par fightingscener) hade egentligen behövt vara något längre än vad de är.

Men med det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms inte bara är en suverän film, utan även en riktigt bra uppföljare – även om jag hade kunnat tycka att den borde varit något längre än vad den är. Rekommenderas.

Mortal Kombat (2021) av J

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.

Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge av J

Hanzo Hasashi (Patrick Seitz’s röst) förlorar i ett slag hans klan, familj och sitt liv under en attack från en rivaliserande ninja klan, ledda av Sub-Zero (Steve Blum’s röst). I underriket träffar han Quan Chi (Darin De Paul’s röst), som utlovar att han kommer återfå sin familj och sitt liv om han i utbyte stjäl en nyckel ifrån Shang Tsung’s (Artt Butler’s röst) ö – där den interdimensionella turnéringen Mortal Kombat hålls – så Quan Chi kan släppa ut sin fängslade mästare, Shinnok (Robin Atkins Downes’ röst).

Hasashi ingår i avtalet med Quan Chi och beger sig till ön i täckmantel att han ska medverka i turneringen, under namnet Scorpion, samtidigt som en grupp andra krigare är där för att försvara Jorden från total förstörelse.

I väntan på den kommande Mortal Kombat rebooten som släpps ganska snart tyckte jag att det var dags att spana in Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge som släpptes för ganska exakt ett år sedan.

Jag har aldrig varit och lär aldrig bli något större die hard fan av Mortal Kombat spelen. Jag gillar däremot loren, karaktärerna och det faktum hur over the top blodig och våldsam franchisén är och jag växte upp med live action filmerna som kom under 90-talet. Jag gillar fortfarande bägge, även om den andra filmen är en fullständig katastrof rent filmmässigt.

Med allt det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge är svinbra. Filmen kan väl ses som en soft-reboot av franchiséns story och en origin story för Scorpion, men istället för att saker och ting dras ut på i all oändlighet så brakar det på i ett högt tempo med mycket action och blodiga strider.

Det enda felet med filmen i mitt tycke var att den var lite kort med sina knappa åttio minuter, vilket resulterar i att flera fighter blir kortare än vad de borde ha varit. Tio, femton minuter längre speltid som hade koncentrerats på längre fighter hade kanske inte gjort filmen mycket bättre än vad den redan är, men det hade inte varit ovälkommet.

Skulle jag rekommendera Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge i väntan på Mortal Kombat rebooten? Definitivt, men även efter att den filmen släppts för det här är – trots sin korta speltid – God Underhållning. Rekommenderas varmt.

The Raid 2: Berandal av J

The Raid 2: Berandal tar vid strax efter den första filmen och efter att ha nitat varenda jävel i lägenhetshuset får rookie snuten Rama (Iko Uwais) ett erbjudande från polisen Bunawar (Cok Simbara) att gå med i ett hemligt antikorruptionsteam, för att skydda sin familj. Rama accepterar erbjudandet och får veta av Bunawar att han är ute efter att avslöja den korrumperade polischefen Reza (Roy Marten) som gör affärer med gangsterbossarna Bangun (Tio Pakusodewo) och Goto (Ken’ichi Endô), men behöver bevis för att göra det.

Rama får i uppgift att spöa på sonen till en politiker så att han blir satt i fängelse så att han kan komma Bangun’s son, Uco (Arifin Putra), nära och få ett förtroende av honom, så att Rama kan komma över den information som behövs för att sätta åt Reza – vilket så klart kommer bli lättare sagt än gjort.

Det som gjorde den första filmen så jävla bra var att den utvecklade sina karaktärer så pass att vi som tittare fattade vad de gjorde där, filmen hade ett ruskigt högt tempo och var nästan rakt igenom spännande samtidigt som filmen erbjöd högklassig och stundtals jävligt brutal action. Tvåan har inte alls samma tempo i sig. Det är mer snack och fler scener där man mest sitter och väntar på att nästa slagsmål ska inträffa (det skjuts knappt alls i filmen faktiskt) och karaktärerna utvecklas mer än vad de behövs egentligen. Actionscenerna är dock snabba och intensiva (speciellt biljaktsscenen som fick mig att ropa högt) och sjukt underhållande, men filmen i sig blir aldrig nämnvärt spännande trots öset som läggs på under actionscenerna. Filmen är alltså på tok för lång och med sina 150 minuter märks det tyvärr ganska väl.

The Raid 2: Berandal är hur som helst inte en dålig film, det är bara det att den inte är fullt lika bra som den första. Trots det lägger jag ändå en rekommendation på den, då den faktiskt underhåller när den väl gör det.

Läs gärna min recension av den första filmen och H’s recensioner av båda filmerna på DVDKritik som ni finner här och här.

Ninja 2: Shadow of a Tear av H

När Caseys gravida fru dyker upp i bild ropar jag ”HON DÖR” och det tar förstås inte ens fem minuter innan dess. Storyn är förstås ultratunn, men som jag brukar säga: det är ju inte därför du är här. Du är här för att se Scott Adkins spöa folk, och det kan du lita på att han gör. En mycket fin film, precis som ettan, med massor av fina fighter. Actionälskare, bara att kolla in Ninja 2 direkt.

.

.

Merantau & The Raid: Redemption av H

En dubbel dos actionrekommendationer kan ni läsa idag på DVDKritik.se. Båda regisserade av walesaren Gareth Evans.

Först har vi ”Merantau” från 2009 som är en ”Actionrökare med Indonesisk silat-fighting”.

Sedan kommer ”The Raid: Redemption” eller ”The Raid: Uppgörelsen” som är den svenska titeln. Det är ”Årets bästa actionrulle” enligt mig.

Passa även på att läsa J:s recension av ”The Raid” genom att klicka här, samt min egen kortare, tidigare recension av ”Merantau” där du också får se trailern.

Serbuan maut av J

Slummen i Jakarta, Indonesien, har en övergiven lägenhetsbyggnad blivit ett avspärrat område, som inte ens polisen är villiga att beträda. Stället har blivit ett tillhåll för gangsters och mördare och ägs av den psykotiske knarkkungen Tama (Ray Sahetapy). I ett försök att plocka ner Tama infiltrerar ett SWAT team byggnaden, men blir snabbt upptäckta. Utan förstärkning – tack vare att deras chef genomfört tillslaget utan tillstånd – måste SWAT teamet försöka överleva attackerna ifrån byggnadens invånare…

Två ord: se filmen. Serbuan maut – eller The Raid: Redemption som den heter i övriga världen (I guess) – är en hårdnackad, våldsam och blodig actionrulle som brakar på under 90 minuter och stannar inte upp i speciellt många scener för att ge tittaren något större utrymme för att andas ut. Det rör hela tiden på sig ända fram till sluttexterna och jag tror jag räknade till runt 40 gånger under filmens gång där jag skrek ”Shiiiit!” rakt ut under någon action- eller fightscen.

Sa jag se filmen? Se filmen. Nu. Nu. Nu. Nu. Nuuuuuu. Sluta läs och se filmen. Nu.

Rumble In The Bronx (originalversionen) av H

Om du sett Jackie Chans film ”Rumble in the Bronx” så är chansen stor att du sett den dubbade och klippta versionen som släpptes till den internationella marknaden. Det finns dock en längre version som innehåller runt en kvart minuter mer film. Denna version har varit mycket svår att få tag på med både originalspråkets ljud och engelsk text, men internetpiraterna fixar förstås som alltid biffen när filmbolagen inte fattar någonting.

Om du inte har sett filmen, så har du gått miste om en av Jackie Chans bästa rullar. Actionscenerna är på topp och humorn är skön. Jackie åker till New York för att bo hos sin ”uncle” (för alla kineser är uncle med varandra) som har en kvartersbutik ihop med sin fru. De vill sälja butiken till Anita Mui – inte för att, som de säger, de ska gifta sig och resa bort utan för att området är bråkigt och det lokala gänget ställer till trubbel hela tiden. Jackie är ju inte den som backar från en fajt, så han hamnar förstås i slag med gänget. Samtidigt hamnar en stulen påse juveler i huset, och de skurkarna ställer till med ännu mer problem. Jackie ger sen alla på nöten.

Hur skiljer sig då denna längre version från den kortare? En mycket detaljerad beskrivning finns som vanligt på movie-censorship.com, men i princip rör det sig om putsningar i tempot och några sekunder här och där i dialoger och actionscener. Egentligen inget väsentligt som saknas, men ändå ganska onödiga trimningar då den oklippta filmen ändå inte är längre än 1:45. Behållningen ligger väl mest i att man får originalljudet. Visserligen talar folk engelska och kinesiska huller om buller, men de är åtminstone inte dubbade. Värt att se för Jackie Chan-fans, men ”vanligt folk” kan nöja sig med den allmänt tillgängliga versionen. Observera att den nyligen släppta brittiska blu-rayen är censurerad i ”flask-scenen”.

Merantau Warrior av H

Innan walesaren Gareth Evans gjorde ”The Raid: Redemption” (recension inom kort) gjorde han actionrökaren ”Merantau Warrior”. Det är hård action, och storyn tar mer än lite inspiration från ”Ong Bak”. Dessutom är huvudrollsinnehavaren Iko Uwais väldigt lik Tony Jaa, men det gör ingenting. Efter en svag uppförsbacke avlöser actionscenerna varandra på ett mycket behagligt sätt med många fina stunts. Helt klart en rekommendation för actionfansen. Släpps i Sverige i oktober 2012.