Helt Perfekt Glob

Chucky – Season 1 av J

Tonåringen Jake Wheeler (Zackary Arthur) lever tillsammans med sin alkoholiserade far i den lilla staden Hackensack. Han är osäker på sin egen sexualitet och spenderar sin fritid till att göra konstverk med hjälp av delar från diverse olika dockor.

När han hittar en Good Guy docka vid en garageförsäljning tror han sig ha funnit den sista touchen han behövt till det projekt han jobbat på, men efter en rad underliga incidenter och ett dödsfall står det klart för honom att Good Guy dockan han köpt besitter själen av den ökända seriemördaren Charles Lee Ray – Chucky (Brad Dourif’s röst) – och snart börjar fler underliga ”olyckor” inträffa runt om i Hackensack.

Ända sedan Don Mancini teasade att Child’s Play/Chucky filmerna skulle få en egen TV-serie för några år sedan – som i sin tur skulle vara en fortsättning på franchisén – har jag väntat med stor spänning på vad de skulle koka ihop – och jag vart inte besviken. Säsong 1 av Chucky är helt i linje med filmerna och är hur kul som helst. Humorn och våldet är på topp, Brad Dourif är fortfarande hur bra som helst som Chucky och jag gillar att andra viktiga karaktärer även dyker upp här, samtidigt som referenser och callbacks till filmerna haglar säsongen igenom.

Berättelsen om Chucky spårade ur för flera filmer sedan och den här serien fortsätter på samma inslagna väg, samtidigt som den ger Chucky en mer djupgående bakgrund – vilket jag personligen tycker är välkommet.

Effektmässigt varierar serien en aning. Det är en del halvtaskig CGI, men det är även en hel del praktiska effekter. Det är väl egentligen det enda jag kan klaga över.

TV-serien Chucky är gjord för fansen av Child’s Play/Chucky filmerna, så har man inte sett dem innan så tror jag dessvärre att många skämt och referenser går förlorade. Är man ett fan av filmerna är det här emellertid ett måste att se. Rekommenderas varmt. Nu ska jag vänta på säsong 2 som släpps någon gång nästa år.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist av J

Runt klockan 14.30 den 28 Augusti, 2003 kliver det fyrtiosexåriga pizzabudet Brian Wells in på PNC Bank i Erie, Pennsylvania. Han räcker över ett papper till en av kassörskorna där det står att han ska ha tvåhundrafemtiotusen dollar inom femton minuter – annars kommer den bomb som sitter fast runt hans hals att detonera. Detta är upptakten till ett av de mest bisarra true crime fallen i modern tid, som senare skulle bli omnämnt som ”Collar Bomb” eller ”The Pizza Bomber” i pressen.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist är en miniserie som jag hade planerat att se ända sedan den släpptes 2018 men som jag – som med allt annat jag planerar att se – har skjutit framför mig. Trots att jag gillar true crime och har en hyfsad koll på mycket inom genren så var ”The Pizza Bomber” fallet något som hade passerat mig obemärkt och jag är lite förvånad över att jag inte snavat över fallet i någon av alla de true crime poddar jag lyssnar på nästan dagligen. Nåja…

De första två episoderna av fyra höll mig i ett hårt grepp rakt igenom, mycket tack vare mystiken kring det här minst sagt bisarra fallet. När väl upplösningen började veckla ut sig i de två sista episoderna försvann magin – eller vad man nu ska kalla det – lite grann. Förstå mig rätt; serien är intressant och välgjord, men jag tror att jag fastnade mer för mystiken kring fallet än hur de olika polisinstanserna lyckades lösa det (även om man nog kan ifrågasätta deras insatser också) och efterdyningarna mot de som tros ligga bakom det hela.

Hur som helst är det hyfsat välspenderad tid, i alla fall om man gillar true crime. Jag rekommenderar den här miniserien, även om jag tycker att den andra halvan tappar lite grann av den första halvans momentum.

Into The Dark – Season 1 av J

Är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det anthology filmer och serier. Ända sen jag såg mitt första Tales From The Crypt avsnitt i en ung ålder har jag varit ett fan av konceptet med kortare skräckberättelser i videoformat. Vissa produktioner är givetvis bättre än andra och personligen skulle jag säga att anthology produktionerna från 80- och 90-talet är bättre än de nya som kommer med jämna mellanrum, även om en handfull av dem är sevärda. Vad har det här med Into The Dark att göra?

Into The Dark är givetvis en anthology serie, som är producerad av Blumhouse Television för det amerikanska TV-nätverket Hulu. Det som skiljer Into The Dark mot andra anthology serier är det faktum att varje episod är en fullängdsfilm istället för en kortare berättelse på tjugofem till trettio minuter, som det oftast är i den här typen av serier. Jag kommer lista filmerna i den ordning de släpptes under säsongens gång för enkelhetens skull. Med det sagt…

Yrkesmördaren Wilkes (Tom Bateman) har precis genomfört ett jobb och ska bege sig till dumpningsplatsen. Då det är kvällen på Halloween tror alla han stöter på att det är en kostym han har och att liket han släpar efter sig är en prop. Hur som helst har någon vandaliserat hans bil varpå han inte tar sig dit han ska. Han stöter på ett gäng festprissar som bjuder med honom på en fest och garanterar honom att han kommer få låna en bil där. Det dröjer inte speciellt länge efter deras ankomst till festen innan saker och ting börjar störta utför och det jobb han har gjort så många gånger tidigare blir i det här fallet betydligt mer komplicerat än vad han trodde till en början.

Det här är fullängds adoptionen av kortfilmen The Body från 2013, som även var med i anthology filmen Patient Seven från 2016 (recenserad här). Jag förstod inte riktigt hur de skulle ta konceptet från kortfilmen och dra ut det till 80 minuter, men med några ändringar i manus lyckades de ganska bra. Den började släpa lite grann ungefär mitt i, men de sista tjugo eller så minuterna växlade upp tempomässigt och filmen rundade av på ett ganska hyggligt – om än ganska förutsägbart – sätt.

The Body erbjuder knappast något nyskapande och det mesta som händer i den är väl ganska förutsägbart, men det är en underhållande och välspelad popcornrulle i alla fall som rullar förbi utan några större bekymmer. En bra start på serien helt enkelt.

Det har nästan gått ett år sedan Kimberly’s (Diana Silvers) mor hittades mördad och hon har sedan dess lidit av agorafobi – torgskräck. Medan årsdagen för hennes mors död börjar närma sig börjar hon misstänka att hemmets trygga vrå och hennes kärleksfulle far Henry (Dermot Mulroney) kanske bara är en ”hägring” och att hon svävar i livsfara.

Jag gillade Flesh & Blood också, trots att den till en början var ganska långsam. Den är väldigt välspelad (Dermot Mulroney gjorde i synnerhet ett bra jobb här) och den tredje akten i synnerhet är fantastisk. Jag tycker dock att de hade kunnat ”leka” mer med tittaren då det är extremt uppenbart vart allting är på väg så fort Kimberly har börjat fatta misstankar. Lyckas man inte klura ut vad som ska hända är man antagligen hjärndöd och bryr sig nog ganska lite i vad som händer i en film i en TV-serie som knappt en käft i Sverige har hört talas om.

Nåja. Jag gillade filmen hur som helst trots att den var väldigt förutsägbar. Det som räddar filmen (till en viss del i alla fall) är Mulroney’s prestation, vilket antagligen är det bästa med hela filmen faktiskt. Trots dess problem får den en tumme upp från mig.

Det är juletider och skådespelaren Wilson (Nyasha Hatendi) har precis flyttat till en ny stad och behöver ett jobb. Han hittar en annons på en anslagstavla och finner sig snart i rollen som maskoten till årets hetaste nya leksak: Pooka, en animatronisk docka som kan upprepa vad folk runt den säger. Han finner också snart kärleken i den ensamstående mamman Melanie (Latarsha Rose) och allting ser ljust ut för honom. Vilket det antagligen hade varit också om det inte vore för det faktum att han får plötsliga minnesluckor, fasansfulla hallucinationer och en underlig dragning till Pooka kostymen…

Till skillnad från de två tidigare filmerna i Into The Dark serien är Pooka! en mer arthouseaktig mindfuck film. Ingenting av skräckdelen i filmen är sammanhängande under större delen av filmen och jag fick känslan av att det var konstigt bara för konstighetens skull – fram till filmens upplösning. När pusselbitarna hade fallit på plats vart hela filmen betydligt mer sammanhängande än vad den till en början verkade vara och jag insåg först då hur generisk filmen egentligen var. Den här typen av mindfuck filmer har vi sett många gånger tidigare och den faller också in i facket för filmer som tappar sin kraft efter en första titt.

Hur som helst så är filmen välspelad och Pooka kostymen är en aningen creepy, även om allt annat bara (för stunden, innan upplösningen) kändes som en massa osammanhängande dravel som inte var ett dugg läskigt. Det spelar ingen roll hur mycket de än blinkar med julbelysningar och visar starka röda färger i kombination med någon underlig hallucination, det blir inte nämvärt läskigare för det.

Nåja. Hade det inte varit för dess slut som ger en förklaring till allting som händer i filmen och de gått den där vägen många arthouse filmer tar (det vill säga där de inte förklarar ett skit, det ska bara vara konstigt för konstighetens skull) hade jag antagligen sågat Pooka! jäms med fotknölarna, men då de åtminstone ger en förklaring till det som händer i filmen (hur generisk den än må vara) så tycker jag väl att filmen fungerar okej, även om den inte är någonting jag kommer ha någon större brådska att se om.

De fyra gamla vännerna Alexis (Suki Waterhouse), Danielle (Carly Chaikin), Kayla (Kirby Howell-Baptiste) och Chloe (Melissa Bergland) samlas i deras gamla studentbostad på Nyårsafton för en tjejkväll. Medan de spelar ”Sanning eller konsekvens” börjar gamla minnen att komma upp till ytan och de osämjor som legat och ruvat börjar snart manifestera sig i mordiska slag.

New Year, New You är en riktig skitfilm. Alla karaktärer är antingen idioter eller irriterande självupptagna rövhål, som bitvis är så pass cringe att jag nästan började gnissla tänder. De första fyrtiofem minuterna går åt till en massa fullkomligen ointressant dravel i form av ett uselt försök till karaktärsuppbyggnader och de sista fyrtiofem minuterna består av att dessa idioter har ihjäl varandra, varav en av dem är antagligen den mest lättmanipulerade karaktären jag någonsin har sett i en film – och då överdriver jag inte heller. Filmens andra halva är inte fullt lika irriterande som den första halvan, men den är å andra sidan inte ett dugg mer spännande eller intressant. Det hela var så förbannat generiskt och fritt från överraskningar att jag hade svårigheter att hålla mig vaken.

New Year, New You är ren dynga. Om du bestämt dig för att titta på Into The Dark kan du med gott samvete hoppa över den här filmen, annars är det cirka nittio minuter du aldrig kommer få tillbaka.

De två kontoristerna Jennifer (Natalie Martinez) och Guy (Matt Lauria) kliver ombord på en hiss i höghuset de jobbar i dagen innan Alla hjärtans dag – enbart för att fastna fyra våningar under jorden. Vad som till en början verkar kunna vara en god personkemi mellan dem tar snart en mörk vändning när den ena parten får veta mer om den andra…

Down är ett gigantiskt steg upp från den usla fjärde filmen i Into The Dark’s första säsong. Manuset är förvisso extremt förutsägbart (man kan räkna ut vart allting kommer ta vägen och hur allt kommer sluta några minuter in) och har gjorts på liknande sätt i andra filmer förr, men trots det så tycker jag att Down fungerar ändå – mycket tack vare rollprestationerna från Martinez och Lauria, som de bägge gör briljanta här (i synnerhet Lauria).

Med det sagt menar jag inte att Down är något man behöver springa benen av sig för att se. Det är en överlag en generisk hiss-thriller som inte bjuder på några större överraskningar (inga alls, faktiskt), men tack vare min underliga förkärlek till filmer som utspelar sig antingen delvis eller helt och hållet i en hiss och det faktum att Down är ganska underhållande trots att den är extremt förutsägbar gör att jag inte kan säga att den är dålig. Produktionsvärdet är högt, filmen är välspelad och med en speltid på knappt åttio minuter susar Down förbi utan några större bekymmer. Den får en tumme upp.

I ett försök att komma undan de negativa löpsedlarna bestämmer sig kändiskocken Peter Rake (Jimmi Simpson) för att tillfälligt flytta till sin familjs semesterhus ute i skogen. Det dröjer dock inte länge förrän spöken från hans förflutna hinner ikapp honom, för att inkassera gamla skulder…

Treehouse är inte fullt lika usel som New Year, New You, men den är inte långt ifrån den. Filmen har förvisso ett bra budskap inbakat i dess story, men budskapet är samtidigt ett så pass stort ”No shit?” att det tappar all form av tyngd det försöker framföra. Att filmen dessutom ingår i en av de subgenrer av skräckfilmer jag är fullständigt ointresserad av gör inte saken mycket bättre – i synnerhet inte då det i slutändan visade sig inte alls vara så (vilket var något jag lyckades förutsäga en stund efter att saker och ting hade börjat få rullning i filmen).

Filmen är välspelad och den har någon enstaka grej som fick mig att höja på ögonbrynen, men den är samtidigt överlag långdragen, ospännande och ointressant. Den största synden en skräckfilm kan göra är att vara tråkig och ointressant, vilket är precis vad Treehouse är. Skippa.

Larry (Keir O’Donnell) är på väg till ett bröllop där hans ex och hans kusin ska gifta sig. På vägen checkar han in på Pink Motel där han möter Chester (Hayes MacArthur); en snubbe som tycker det är skitkul att driva med folk, även om hans skämt kanske går en aningen för långt ibland. Under kvällen driver Chester med Larry och han tar skämten bara längre och längre fram tills den punkt då ingen, bortsett från Chester själv, tycker att skämten är roliga…

I’m Just F*cking With You börjar lite trevande och det tar en stund innan saker och ting börjar röra på sig, vilket i sig inte hade varit något jättestort problem om det inte vore för det faktum att filmen är extremt förutsägbar.

Några få minuter in förstod jag precis vart allting skulle bära av och själva uppbyggnaden av filmen vart således lite långdragen. Det vart att jag satt bara och väntade på att det jag visste skulle hända, skulle hända. När saker och ting väl började kicka igång ordentligt blev filmen hur som helst väldigt underhållande (mycket tack vare MacArthur’s fenomenala prestation som Chester) – i synnerhet det klockrena slutet, som förde mina tankar till något som hade kunnat hända i en episod av Tales From The Crypt. Jag tvivlar dock på att filmen hade lidit av att vara fem, kanske tio minuter kortare än vad den är, mest för att skynda på handlingen.

I’m Just F*cking With You är en av de bättre filmerna i Into The Dark’s första säsong, även om dess uppbyggnad vart något långdragen. Den får hur som helst en tumme upp.

Genetikern Victoria Harris (Samantha Mathis) har isolerat sig tillsammans med sin son Spencer (Israel Broussard) i ett ensligt beläget hus i hopp om att förändra sin son till det bättre då han påvisat tendenser till att bli en seriemördare under sin uppväxt. Hon tar till sina vetenskapliga kunskaper för att framställa kloner i ett försök att avvänja honom från hans våldsamma tendenser, vilket i sin tur får katastrofala följder…

Säsong ett av Into The Dark fortsätter med en långsammare film i form av All That We Destroy, som är mer en långsamtgående thriller med inslag av sci-fi än en regelrätt skräckfilm. Den är långt ifrån actionpackad och koncentrerar sig mer på att bygga upp de få karaktärer som är med och trappa upp situationen som pågår i filmen fram till den sista akten.

Slow burn filmer är i regel ingenting för mig, men tempot i All That We Destroy fungerar tack vare bra skådespelarinsatser (speciellt från Israel Broussard) och en intressant uppbyggnad till den sista akten som blir lite av en nagelbitare, som sedan avrundas med ett slut jag inte kan låta bli att älska.

Jag är lite förvånad själv men jag gillade faktiskt All That We Destroy och tycker nog att det är en av de bättre filmerna i den första säsongen av Into The Dark. Tumme upp.

Nathan (Clayne Crawford) har nyligen förlorat sin fru i cancer och bestämmer sig för att tillsammans med sina döttrar Clair (Josephine Langford) och Maggie (Lia McHugh) bege sig iväg för att campa på den plats där han friade till sin fru för att strö ut askan efter henne där. Under deras första natt i husvagnen knackar plötsligt någon på dörren och när de tittar ut för att se vem som är där ser de två barn – två barn med svarta ögon…

Är man ett fan av creepypastas (skräckberättelser på internet, för den oinsatte) vet man givetvis direkt vad They Come Knocking är baserad på: black eyed children. Fenomenet, som det finns otaliga adoptioner av, som har växt fram på internet om barn med kolsvarta ögon som knackar på ens dörr mitt i natten och frågar om de kan få komma in.

They Come Knocking är så klart ytterligare en adoption av black eyed children, fast i filmform och jag personligen tycker att den fungerar utmärkt. Filmen blir stundtals genuint creepy och både Crawford och Langford gjorde bra prestationer (i synnerhet Crawford). McHugh var väl också bra i sin rollsättning men jag fann hennes karaktär extremt irriterande – även om jag förstår varför den var skriven som den var.

They Come Knocking är hur som helst en bra film och är nog en av mina favoriter i den här första säsongen av serien. Två tummar upp.

Marisol (Martha Higareda) är en ung höggravid mexikansk kvinna som bestämt sig för att försöka ta sig över till amerikansk mark med hjälp av en människosmugglare för att finna den amerikanska drömmen. Men väl vid gränsen svimmar hon enbart för att vakna upp till en amerikansk mardröm…

Culture Shock känns mer som kritik av den nuvarande presidenten i USA, Donald Trump, än en skräckfilm. Visst finns där några intressanta idéer (i synnerhet grundkonceptet med filmen som påminner mig om en sak som inträffar i spelet Saints Row 4), men filmen känns ändå felplacerad trots dess makabra idé om hur illegala flyktingar skulle kunna behandlas.

Även om det händer saker igenom filmen känns det ändå som att den står på tomgång under en stor del av dess speltid och de ”läskiga” bitarna blir bara jävligt utdragna.

Filmen är välspelad och så, men det räcker inte till för göra filmen tillräckligt intressant för att jag ska ha någon som helst lust att återse den. Den är bättre än flera andra filmer i den här första säsongen av Into The Dark, men den är samtidigt långt ifrån någon av de bättre.

Det finns en vandringssägen på Helbrookskolan som berättar om en lärarinna som dog av en hjärtattack efter att ha blivit utsatt för ett spratt som gått snett för tio år sedan. I panik klädde ungdomarna som utsatt henne för det i skolans maskotkostym och gömde undan liket och det sägs nu att skolan är hemsökt av hennes hämndlystna ande, som tar de som inte sköter sig i skolan. En grupp ungdomar som har fått kvarsittning på en lördag får ganska snart veta hur mycket sanning det egentligen ligger i vandringssägnen om den döda lärinnan…

School Spirit, för mig, kan vara den absolut bästa filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Det är en whodunnit slasherfilm och jag älskade varenda minut av den. Visst, den är bristfällig, totalt idiotisk och karaktärerna är väldigt endimensionella och emellanåt korkade, men det hör till subgenren. Jag hade en jäkligt kul stund i soffan framför den här filmen och kommer säkerligen att se om den. Två stora tummar upp.

Och ja, jag klurade ut väldigt fort vem som var mördaren…

Halvsystrarna Shay (Jahkara Smith) och Jo (McKaley Miller) har tillsammans med deras far åkt till en hemlig religiös tillställning för att bilda ett kontrakt mellan sig själva, sin far och Gud så att de ska hålla sig ”rena” fram tills det att de gift sig. Väl där genomför de en seans tillsammans med några andra unga kvinnor för att frammana Lilit – Adam’s första fru. Efteråt börjar Shay få underliga syner och frågan är vem som är mest farlige egentligen; demonen de har släppt lös eller trycket från deras kontrollerande fäder?

Till en början när jag satt och tittade på Pure undrade jag varför i helvete filmen var så kvinnofientlig. Varför alla manliga karaktärer i filmen behandlade de kvinnliga karaktärerna som om de var underlägsna på något sätt. Sen kom slutet och alla pusselbitar föll på plats.

Pure är antagligen en våt dröm för vilken militant SJW som helst då filmen i stort sett är ett stort långfinger till män. Filmen målar upp, som den mesta andra SJW-smörjan, hur alla män förtrycker kvinnor och att i slutändan ska alla kvinnor gå ihop och förgöra hotet (det vill säga alla män) och jadda, jadda, jadda, jadda…

Pure är utan tvekan den sämsta filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Att det finns grisjävlar till män som behandlar kvinnor som om de inte vore värda hundskit under skorna är ett faktum, men att signalera sina politiska åsikter i en film som egentligen inte borde ha haft något med signalpolitik överhuvudtaget att göra påvisar bara hur jävla hjärndöda SJW’s är. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; majoriteten av de som tittar på film vill inte ha någon annans åsikter nerkörda i halsen när de sitter och tittar på film.

Filmen har en handfull scener som är hyfsat effektiva, men som antagligen hade fungerat bättre i en annan film. Pure är hur som helst nittio minuter dynga och ett ordentligt steg ner i klaveret för serien i mina ögon.

Sammanfattningen:

Into The Dark’s första säsong varierar i kvalité, utan tvekan. Det finns en handfull guldkorn här även om de flesta av dem har sina problem. Samtidigt har den en handfull skitfilmer (i synnerhet den sista som är något av det mest bedrövliga jag har sett de senaste tio åren) som bitvis fick mig att nästan sluta titta på säsongen och skrota hela idéen att se den och skriva den här recensionen.

Skulle jag rekommendera någon att se säsong ett av Into The Dark? Ptja… se de filmer du känner att du eventuellt skulle gilla och skippa resten, är min rekommendation då man inte behöver ha sett någon av de andra filmerna för att begripa sig på varje film.

Jag kommer att återkomma till Into The Dark längre fram när jag har orkat titta igenom säsong två av serien – när nu det kommer hända.

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

Slasher – Season 3 av J

Full och hög som ett hus vinglar partyprissen Kit (Robert Cormier) hemåt från solståndsfesten som arrangeras varje år i hans hemstad. På vägen hem stöter han på någon i en svart kappa och en mask med neontrådar som börjar jaga honom med en stor kökskniv. Kit blir mördad och alla boende i lägenhetshuset där han bor bevittnar händelsen. Mördaren blir aldrig tagen och får namnet ”The Druid”. Ett år senare börjar Kit’s grannar att hittas slaktade och det verkar som att ”The Druid” är tillbaka…

Slasher’s tredje säsong – som går under namnet Slasher: Solstice – tar ett steg ner från seriens andra säsong, men är samtidigt betydligt bättre än den första. Säsongen är som de två tidigare välskriven, välgjord och välspelad, har tonvis med red herrings (även om det är ganska enkelt att klura ut vem som är bakom masken om man är lite uppmärksam), en och annan twist och en hel del riktigt brutalt våld – även om jag kunde känna bitvis att vissa karaktärer på sätt och vis förtjänade vad de fick i slutändan, även om de kanske inte låg på samma nivå som de i säsong två…

Hur som helst gillade jag säsong tre av Slasher. Visst, det är samma sak en tredje gång i åtta delar, men det är ju exakt det jag vill ha när det gäller slasherfilmer och serier; en maskerad galning som springer runt och har ihjäl folk på grund av det ena eller det andra – ju mer absurt och blodigt det är, desto bättre. Säsong tre är dock, som jag skrev här ovanför, ett steg ner från den andra säsongen av serien men är samtidigt en ganska solid installation. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli någon fjärde säsong så länge Netflix äger rättigheterna till den då de, enligt vad jag läst och hört, inte gärna gör serier längre än tre säsonger av olika anledningar.

Hur som helst; Slasher: Solstice får en tumme upp och en rekommendation, även om den inte når ända fram till säsong två – Slasher: Guilty Party.

Läs gärna min recension av de två första säsongerna av Slasher här.

The Punisher – Season 1 & 2 av J

Jag har äntligen tagit itu med The Punisher serien som Netflix producerade i samarbete med Marvel till deras Marvel Cinematic Universe. Inte för att jag följer det universumet nämnvärt, men jag är ett stort fan av The Punisher och även om jag hade hört en hel del dåliga saker om serien så tänkte jag att jag skulle ge serien en ärlig chans.

Frank Castle (Jon Bernthal) – den man media kallar för The Punisher – är död. Det är i alla fall vad allmänheten tror. I själva verket har Frank gått under jorden och lever nu under en ny identitet, i tron om att han har fullföljt sitt uppdrag att hämnas sin frus och sina barns död. Men när en hacker som kallar sig ”Micro” (Ebon Moss-Bachrach) plötsligt kontaktar honom och berättar att han sitter på information som pekar på att Franks uppdrag ännu inte är över och att de som står ansvariga för hans familjs död ännu går ostraffade.

Jag gillade faktiskt den här första säsongen av The Punisher. Den var betydligt våldsammare än vad jag trodde att den skulle vara. Från vad jag hade hört så lät det som att serien skulle vara mer en drama-serie än en regelrätt actionserie – vilket inte alls stämde. Säsong ett av The Punisher är en bitvis riktigt rå action-thriller serie och jag gillade den. Men med det sagt så är inte heller den första säsongen av The Punisher en bra take på The Punisher. The Punisher – i alla fall för mig – är en enmansarmé som förklarat krig mot den organiserade brottsligheten. En man som inte har något att förlora och som ger blanka fan i om han dör själv, så länge de ansvariga får sina straff – oftast i form av ett regn av bly. I den här första säsongen är Frank/Punisher mer tillbakadragen och bitvis mer aktsam med de konflikter han ger sig in i, vilket på sätt och vis går ihop med storylinen förvisso men med tanke på hur karaktären var i filmerna och serietidningarna är det rätt förvånansvärt åt vilket håll de valt att gå i den här första säsongen.

Hur som helst; jag vart inte besviken på den här första säsongen, jag gillade den. Det är en bra action-thriller serie, men det är som sagt inte en bra The Punisher serie – även om jag gillade Jon Bernthal som Frank/Punisher. Med det sagt…

En tid har gått sedan Frank (Jon Bernthal) tog itu med de sista som bar ansvaret för hans familjs död och har sedan dess varit på resande fot. En kväll när han besöker en pub i en liten småstad i Michigan stöter han på en ung och hemlighetsfull kvinna (Giorgia Whigham) som han räddar ifrån en grupp lönnmördare, varpå han snart finner sig indragen i en ny cykel av våld då någon vill se henne död. Samtidigt vaknar den sista ansvariga för Franks familjs död upp ur det koma Frank försatte honom i – och snart lyckas han rymma.

Säsong två av Netflix’s The Punisher. Egentligen finns det inte så speciellt mycket att tillägga om den här säsongen utöver det jag har skrivit om säsong ett, mer än att den här andra säsongen är bättre. Actionbitarna är välgjorda, råa och underhållande och Jon Bernthal är fortfarande grym i rollen som Frank/Punisher medan Josh Stewart är en intressant skurk i rollen som John Pilgrim och Giorgia Whigham är härligt sarkastisk i sin rollsättning.

Även om jag gillade säsong ett så tror jag nog att jag gillade den här andra säsongen bättre faktiskt även om jag vidhåller det jag skrev om säsong ett; serien är en bra action-thriller serie, men inte en bra The Punisher serie. Det vill säga, om man bortser ifrån de sista två, tre minuterna av den sista episoden i säsong två, som är en stor jävla tease för en säsong/fortsättning vi aldrig lär få se då Netflix har lagt ner både den här serien och de andra Marvel-relaterade serierna som de producerat. Det är givetvis inte ett lika stort långfinger till fansen och tittarna som avslutningen i Terminator: The Sarah Connor Chronicles (recenserad här), men ärligt talat så är det nog fan inte långt ifrån.

Hur som helst så gillade jag serien överlag som sagt. Den har givetvis sina brister, men jag fann den ändå underhållande och fläckvis spännande – vilket är ett okej betyg i min bok. Den får en tumme upp och en försiktig rekommendation.

Slasher – Season 1 & 2 av J

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

The Purge – Season 1 av J

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.