Helt Perfekt Glob

Death Valley av J

Den frånskilda modern Sally (Catherine Hicks) och hennes nya pojkvän Mike (Paul Le Mat) har bestämt sig för att åka på en road trip igenom Death Valley tillsammans med Sally’s unge son, Billy (Peter Billingsley), och gå på olika western-baserade attraktioner där. Det de inte vet är att en lokal seriemördare har återvänt till bygden och har nu satt sitt sikte på Billy.

Oooh boy.. här har vi en film jag har sett omslaget på otaliga gånger genom åren och som jag alltid haft en tanke att jag skulle undersöka närmare vid ett givet tillfälle, men som vanligt har jag inte kommit till skott med den tanken och det hela har bara blivit liggandes – fram till nu.

Istället för att följa den populära formulan för slasherfilmer vid tidpunkten då Death Valley gjordes så går den lite sin egen väg. Death Valley är i allra högsta grad en slasherfilm, men den är också väldigt influerad av dåtidens thrillers och har en handfull nagelbitande scener varvade med en handfull blodiga mord. Filmen trampar inte plattan i mattan direkt, men den lunkar på i ett lagomt tempo och den blir aldrig tråkig.

Death Valley är också både välgjord och välspelad. Jag har oftast svårt för barnskådespelare, men jag tycker att Peter Billingsley gjorde en bra prestation här som den unge Billy. Catherine Hicks (Child’s Play) och Paul Le Mat (Puppet Master) hade inte supermycket att göra i filmen egentligen men levererade varsin bra prestation, medan Wilford Brimley (The Thing) dyker upp i en mindre roll som sheriff och en ung Stephen McHattie (Pontypool) dyker upp i en annan viktig (och hyfsat stor) roll.

Med allt det sagt; Death Valley var kanske inte det jag förväntade mig att den skulle vara, men den var definitivt värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

Last Night In Soho av J

Fixerad vid det svängiga sextiotalet och alla dess moden drömmer den unga Eloise (Thomasin McKenzie) om att bli en mode designer. När hon blivit intagen till London College of Fashion packar hon sina grejer och flyttar från sin lugna tillvaro på landet med sin mormor till den livliga storstaden, ovetandes om att den kan vara mycket ibland. Obekväm med hur studenterna i hennes boende festar bestämmer hon sig för att flytta till ett gammalt hus som ägs av Ms. Collins (Diana Rigg) för att hyra ett rum.

När hon lägger sig för att sova händer något; hon reser på ett mystiskt sätt tillbaka till 60-talet och börjar följa den aspirerande sångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy), lurad in i en bländande värld av ljus och skuggor. Men framgångar kommer alltid med ett pris och frågan är, vem vet vad som hände igår kväll i Soho?

Vi har väl alla satt oss för att se en film och haft vissa förväntningar på hur den ska vara. Det kan vara handling, genre, skådespelarinsatser, effekter… och så vidare. Ibland snavar man över en film som man förväntade sig att den skulle vara på ett sätt, men som sedan visade sig vara någonting helt annat när väl sluttexterna börjar rulla. Last Night In Soho är en sån film för mig.

Jag satte mig i soffan med förväntningarna att få se en thriller med ett mordmysterium i centrum, vilket det på sätt och vis var, men allt eftersom började filmen gå mer och mer mot skräckgenren och i slutändan var jag nästan golvad av hur fel jag hade haft. Last Night In Soho gör dessutom ett bra jobb att lura sin tittare och varje gång jag trodde jag visste vart filmen var på väg så drog filmen undan mattan under fötterna på mig och slängde en ny vändning i mitt ansikte.

Filmen är välspelad, snygg och överlag spännande, men jag har dock ett litet problem med den; dess längd. Jag hatar musik- och dansnummer i filmer och det här var inget undantag. Även om de inte var superlånga så tycker jag att de hade kunnat kortats ned likförbannat. Jag fattar att de är viktiga för karaktärsutvecklingen i filmen, men när det känns som att filmen tvärnitar och stannar av för min egen del så får det vara.

Utöver det har jag egentligen ingenting att gnälla över – eller tillägga heller för den delen. Last Night In Soho är (trots dess längd och musik- och dansnummer) en genuint bra skräck-thriller. Rekommenderas.

Chugyeokja av J

Joong-ho (Kim Yoon-seok), en ex-snut som nu mer jobbar som hallick, sitter i en ekonomisk knipa då flera av hans tjejer plötsligt försvunnit. När han börjar leta efter dem finner han att allihop vart uppringda av samma klient, som han precis har skickat ytterligare en tjej till…

Jag vart rekommenderad Chugyeokja – eller The Chaser – av en vän för flera år sedan som tyckte att jag borde ge den en chans. Rekommendationen försvann så småningom ur mitt minne, men nu när jag gick igenom min lista över filmer jag har att se fastnade mina ögon på den här sydkoreanska thrillern – och nog levererade den.

Min vän var helt korrekt i sin tro att The Chaser skulle falla mig på läppen då det både är en spännande och våldsam berättelse med en handfull vändningar som fick mig att höja på ögonbrynen något. Det enda problemet jag hade med filmen (som med många asiatiska filmer) var att den var en aning för lång. Den kunde gott ha kortats ned med en tio, femton minuter i alla fall för att tighta till händelseförloppet något.

Även om filmen är något för lång så är den ändå bra och när den väl är spännande (för att inte tala om våldsam) så är den det. Tumme upp, rekommenderas.

Ang-ma-reul bo-at-da av J

Jang Kyung-chul (Choi Min-sik) är en livsfarlig seriemördare som genomfört en rad bestialiska mord och hans offer varierar från unga kvinnor till barn. Polisen har jagat honom en lång tid men inte lyckats gripa honom, men efter att ha mördat Joo-yeon (San-ha Oh), dottern till en pensionerad polischef, verkar han ha gjort sitt första stora misstag.

Joo-yeon’s fästman Soo-hyun (Lee Byung-hun), en topphemlig agent, bestämmer sig för att spåra upp Jang själv och utkräva en blodig hämnd mot mördaren, även om det kommer medföra att han kommer att bli detsamma monster som han själv jagar.

Ang-ma-reul bo-at-da – eller I Saw The Devil – är en ultragrisig sydkoreansk thriller från 2010 som jag hörde talas om redan vid dess release men som jag aldrig brydde mig om att se. Jag köpte hem filmen på dvd för ett par år sedan och ställde den i hyllan, där den har stått fram till nu och kanske hade jag tagit fram den tidigare om jag visste mer exakt vad det var som väntade på mig.

Det här är en obarmhärtigt våldsam thriller som inte fegar ur för en sekund med att visa det våld som pågår i den och även om jag personligen inte fann den superspännande så hade den definitivt sina stunder då jag satt som på nålar. Enda problemet jag hade med filmen egentligen var att den var något för lång och hade antagligen mått bra av att ha kortats ned en aning – likt många, många andra asiatiska filmer.

Hur som helst är filmen överlag en bra, om än riktigt grisig, thriller som trots sin något för långa speltid definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans av J

I efterdyningarna av orkanen Katrina räddar polisinspektören Terence McDonagh (Nicolas Cage) en fånge från en fängelsecell som håller på att fyllas med vatten och skadar sin rygg i processen. Han tilldelas Distinguish Service Cross och en befodran till kommisarie för sitt hjältemod i tjänsten, samtidigt som han även drar på sig ett beroende av smärtstillande tabletter, kokain och andra droger för att dämpa sin obotliga ryggsmärta.

Sex månader senare hittas en familj med illegala emigranter från Senegal, som livnärt sig på narkotikalangning, brutalt mördade i sitt hem. Terence blir satt på att leda utredningen och finner snart att det enda han har att vila målet på mot knarkkungen Big Fate (Xzibit) är vittnesmålet från en nervös femtonårig grabb som bevittnade morden. Samtidigt söker Terence olika illegala vägar att komma över droger till honom och hans prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes) och för att betala av hans växande skulder, vilket inte bara riskerar hans jobb – utan även hans liv…

Okej, så den här filmens bakgrund är rätt intressant. När manusförfattaren William M. Finkelstein skickade originalutkastet av manuset till regissören Werner Herzog var titeln ”Bad Lieutenant”. Finkelstein kände till Abel Ferrara filmen från 1992 med samma namn, men svor till Herzog att hans manuskript inte skulle bli en remake, varpå Herzog insisterade att de skulle ge filmen en ny titel. De två förhandlade om titeln, som i slutändan alltså blev The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans. Så, man kan se filmen antingen som en fristående uppföljare – eller en lös remake om man så vill då det finns en hel del likheter mellan filmen från 1992 och den här. Man behöver i alla fall inte ha sett filmen från 1992 för att hänga med i den här.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans är (bortsett från en löjligt lång titel) hur som helst en hyfsat bra thriller. Till skillnad från 1992 filmen finns här en handling, en röd tråd och ett sammanhang att följa rakt igenom och det märks tydligt att (även om nu filmen inte är officiellt en remake) Finkelstein har tagit en hel del inspiration från Ferrara’s film, men att han samtidigt tonat ner huvudkaraktären något. Nicolas Cage är bra i huvudrollen och börjar inte flippa ur förrän mot slutet av filmen, Eva Mendes är bra i rollen som hans flickvän och vi ser även Val Kilmer och Brad Dourif i varsin mindre roll.

Med det sagt så har filmen ett och annat problem och det största är dess speltid på två timmar. Vissa scener hade kunnat kortats ned en aning och ett flertal hade kunnat klippts bort helt och hade filmen varit femton, tjugo minuter kortare hade jag inte klagat – speciellt inte med tanke på att jag såg den back-to-back med 1992 filmen, vilket gjorde att jag började få myror i kalsongerna en timme in. Hur som helst…

Som en fristående film tycker jag att The Bad Lieutenant: Call Of Port – New Orleans är helt okej på det stora hela. Den är en aningen för lång som sagt och den har inte samma slagkraft som 1992 filmen, men den är å andra sidan lättare att ta in och följa. Har man ingenting bättre att se så funkar den här en tråkig lördagkväll.

Bad Lieutenant av J

En poliskommisarie (Harvey Keitel) sköter sina dagliga uppgifter med att undersöka mordfall, men är samtidigt mer intresserad av att jaga hans egna laster. Han är den sortens snut som stjäl droger från en död mans kropp, den sortens far som hellre göder sina drogvanor än sin egen familj. Hans bricka betyder ingenting för honom mer än att det ger honom rätten att bete sig som de kriminella han är menad att ta fast. Den brinnande ilskan under hans personlighet blir bara mer påeldad av hans beroende av heroin, crack och alkohol samtidigt som han har ackumulerat en massiv skuld genom att spela på baseball, som han bara fortsätter att dubbla i ett försök att vinna tillbaka det han har förlorat.

Men när en ung nunna (Frankie Thorn) blir brutalt våldtagen på altaret i en lokal kyrka börjar han dras till fallet och in i ett sista desperat försök att hitta förlåtelse och försoning.

Jag hade hört en hel del bra om Bad Lieutenant från 1992, så jag bestämde mig för att införskaffa den på bluray men kom inte speciellt mycket längre än så. Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl konstatera en sak; det här är en av de mörkaste filmerna jag någonsin har sett, tror jag. Men samtidigt som hela filmen är nittio minuter mörker så är den samtidigt väldigt spretig och den första halvan (eller åtminstone de första trettio minuterna) känns mest som en serie scener som bara klippts ihop utan något egentligt sammanhang mer än att vi får följa Keitel’s poliskaraktär som beter sig som en riktig jävla gris (no pun intended).

Det finns till en början egentligen ingen handling eller röd tråd att följa mer än att Keitel porträtterar en korrupt snut som har både problem med knark, alkohol och spelande fram till den ovannämnda våldtäkten (som i sig är hyfsat grafisk för att vara en amerikansk mainstream film från tidigt 90-tal). När den scene har ägt rum börjar filmen så smått att få en viss röd tråd att följa under den resterande speltiden – även om filmen egentligen aldrig blir djupare nu mot hur den började.

Jag kan på sätt och vis förstå varför filmen är som den är (chockvärdet, om jag får gissa i alla fall), men det ursäktar å andra sidan inte att jag blev otroligt uttråkad halvvägs igenom och när det var runt trettio minuter kvar började jag kolla på klockan och undra om filmen inte var slut snart. Jag gillar att filmen har ballarna till att göra det den gör, men när det knappt fanns en handling att följa och filmen kändes till större delen som en rad scener utan sammanhang, där Keitel’s karaktär betedde sig som ett ärkesvin, så började mitt intresse (och tålamod) att tryta. Keitel är briljant (som vanligt) i sin rollsättning, men inte ens han kunde hålla mitt fokus hela vägen igenom.

Bad Lieutenant är en intressant film, men jag skulle inte kalla den för bra. Den är intressant tack vare hur beckmörk och osammanhängande allting (till en början) känns, men det å andra sidan på bekostnad av en handling som fängslar (åtminstone mig).

American Nightmare av J

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

Wrath Of Man av J

Efter att ha nätt och jämnt klarat av kvalifikationstestet får den fåordige och gåtfulle Patrick Hill (Jason Statham) jobb vid Fortico Security, en värdetransportfirma som har specialiserat sig på att vakta och transportera miljoner av dollar i Los Angeles varje vecka. Hans nya kollegor finner honom till en början kall och mystisk, men saker och ting förändras efter att han egenhändigt lyckats stoppa ett rån av bilen han åker med i – med sex rånare döda som resultat. Vem är egentligen Patrick och vart kom han ifrån?

När det kommer till filmer med Jason Statham är det mer regel än undantag att jag personligen gillar de filmerna. Statham är alltid bra i allt han gör, även om filmen i sig kanske inte i vartenda fall är bra. Wrath Of Man – som är en engelsk-amerikansk remake av den franska filmen Le convoyeur (eller Cash Truck, som den hette utanför Frankrike) från 2004 – från förra året är hur som helst en av de filmerna jag gillar. Hur trogen den är det franska källmaterialet har jag ingen aning om då jag inte har sett originalfilmen, men bortser man från den så är Wrath Of Man en förbannat bra action-thriller som – trots sitt lite smått lunkande tempo – bjuder på en våldsam och mörk berättelse.

Det enda problemet jag kan se med filmen är väl att när saker och ting börjar trilla på plats rent handlingsmässigt så är det ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting kommer att ta vägen, men resan dit är å andra sidan så pass stark och intressant då man som tittare egentligen inte har en aning om varför det som händer på skärmen händer.

Hur som helst är Wrath Of Man en bra action-thriller som jag rekommenderar.

Moontrap: Target Earth av J

Dr. Daniel Allen (Damon Dayoub) och hans assistent tillika flickvän Scout (Sarah Butler) arbetar på en uråldig artifakt när de blir kontaktade av den skumme Richard Kontral (Charles Shaughnessy), som vill hyra dem för att översätta hieroglyfer på en nyligen upptäckt pyramidliknande artifakt ute i öknen. Efter att ha utfört jobbet och överlämnat översättningarna till Kontral’s arbetsgivare skickas en lönnmördare för att röja dem ur vägen, vilken de lyckas undkomma.

Paret beger sig till utgrävningen för att undersöka saken närmare, varpå Daniel blir ihjälskjuten. Scout lyckas komma undan men får skulden för Daniel’s död och efter en handfull incidenter går det upp för Kontral att Scout har någon form av koppling till den utgrävda artifakten, varpå de snart finner sig ombord på ett rymdskepp och snart även på månen.

Om du tycker att min beskrivning av handlingen i Moontrap: Target Earth är rörig så ska du se filmen själv. Jag förstod verkligen inte vad filmen handlade om och har nu i efterhand lyckats lägga ihop pusselbitarna av vad som ska föreställa en handling något så när med hjälp av diverse olika recensioner jag läst på internet.

Moontrap från 1988 hade sina transportsträckor och blev långtråkig bitvis, men hade å andra sidan en hel del riktigt coola idéer som – antagligen tack vare dess låga budget – inte riktigt nådde hela vägen. Moontrap: Target Earth är istället en åttiofem minuter lång transportsträcka med ett manus som är fullkomligt osammanhängande och så jävla tråkigt att det får originalfilmen från 1988 att se ut som Aliens i jämförelse.

Klippningen i filmen är något av det värsta jag har sett. Jag vart tvungen att spola tillbaka filmen flertalet gånger bara för att jag inte förstod vad som hände från scen till scen, vilket antagligen säger en del. Filmens effekter är skrattretande dåliga och jag tror tamejfan att de utklassar skit man kan få se i The Asylum’s produktioner.

Om du har en vägg med torkande färg att titta på så skulle jag föreslå att du sätter dig och tittar på den istället för Moontrap: Target Earth, jag tror att du skulle få ut mer av det än den här ”filmen”. Dynga.

Cruising av J

Efter att flera homosexuella män blivit mördade i New York’s S&M och läder distrikt får den unga polisen Steve Burns (Al Pacino) i uppgift att gå undercover och agera lockbete för att försöka hitta mördaren. Nu, arbetandes nästan helt isolerad från sin avdelning, blir han tvungen att lära sig de komplexa reglerna och signalerna som används i den här lilla subkulturen och allt medan han är borta från sin flickvän Nancy (Karen Allen) börjar hans jobb att förändra honom…

Cruising från 1980, regisserad av William Friedkin (som regisserade The Exorcist sju år tidigare) och baserad på en bok med samma titel från 1970, skriven av New York Times reportern Gerald Walker. Jag hade hört en del bra saker om Cruising innan jag satte mig för att se den och visst är det en bra film – överlag. De största problemen jag har med filmen är dess speltid och dess slut. Vissa scener hade i mitt tycke kunnat kortats ned en aning; inte för att de inte var viktiga utan för att snabba på filmens tempo en aning. Flertalet scener där det är menat att vara spännande faller en smula platt då de har en lång uppbyggnad för att sedan inte leda någon vart (även om de i sig driver handlingen framåt, typ).

Slutet kändes en aningen abrupt också och då jag ibland är en aningen trög vart jag helt enkelt tvungen att kolla upp vad det betydde. Utan att berätta vad som händer, så kan jag väl säga att de tagit en sak från boken och slängt in, men utan att ha någon som helst förklaring – tittaren ska helt enkelt tolka slutet hur den själv vill. Jag hade inte haft något problem med det om Cruising hade varit den typen av film, vilket den inte är.

Skådespelarna är bra och Al Pacino briljerar i huvudrollen som vanligt här, samtidigt som jag vart lite förvånad då Joe Spinell (Maniac, Star Crash, The Last Horror Film) dök upp i en liten roll som svettig och snuskig polis som plockar upp dragqueens medan han är i tjänst.

Nåja. Jag tycker Cruising är en bra men bristfällig film. Hade den varit en aningen kortare och tightare i sitt tempo och haft ett annat slut hade det här varit en solklar rekommendation från mig. Synd.