Helt Perfekt Glob

2012: The Avslutning av H

2012 är i princip slut och resultatet ska sammanställas. Tar även med filmer här som getts ut under de senaste åren som jag inte sett förrän i år. Såg återigen inte några rekordmängder film, men nog fanns det en hel del guldkorn och kånkelbär i gröten. Fan, vilken gräslig liknelse. Nåja, här är några topprekommendationer, några godkända grejer och lite skitusel dynga som förmodligen vunnit en massa priser.

The Best:

The Raid: Redemption: ”Oj, oj, oj, vilket drag. Hårda fighter, grymma originella stunts, skottlossning, explosioner och inte en död sekund. […] det är mycket våldsam underhållning för hela slanten. Det finns inte mycket mer än att säga att det här nog är årets bästa actionrulle och en klar rekommendation.”

Merantau: ”Efter en något svag uppförsbacke avlöser actionscenerna varandra på ett mycket behagligt sätt med många fina stunts. Helt klart en rekommendation för actionfansen.”

The Cabin In The Woods: ”The Cabin In The Woods” är utsökt underhållning från början till (precis före) slutet. Man har kul och sitter på helspänn nästan hela tiden. Fingertoppskänslan är som på en blind snabbläsarmästare. En solklar rekommendation.”

Excision: Ännu inte recenserad på siten pga slapphet, men en suverän svart komisk psykologisk thriller med bl.a. en underbar Traci Lords som bekymrad familjemor. Originell och grym.

The Good:

Some Guy Who Kills People (En Snubbe Som Dödar Folk): Inte heller orkat skriva den här recensionen. En svart komedi om en mobbad kille som kanske eller kanske inte har ihjäl folk. Plus för sheriffen spelad av Barry Bostwick, borgmästaren från ”Spin City”. Kul och knepig.

ParaNorman: Mer orecenserat, stopmotion-animerad rulle om en pojke som kan prata med spöken och tvingas ta hand om en häxa som återuppstår för att förstöra staden. Mer än lovligt spännande för barnen, och är faktiskt belagd med 11-årsgräns i Sverige. Snygg, rolig och spännande.

The Beaver: ”ett bra drama med skön humor som kanske inte har så mycket att säga egentligen, men det är kul att se Gibson i såna här halvgalna roller. Värd att se, om inte bara för den mycket roliga självmordsscenen.”

Rampage: ”Helt klart Uwe Bolls bästa film. Ja, alltså inte ens relativt – det är en BRA film. Skådisarna är bra, manuset är tänkvärt och det är en sjuhelvetes massa action samt en dos skön humor.”

The Crazies (2010): ”ett bra tempo med en del spännande sekvenser. Det är lite som en zombiefilm, fast folk är bara hackabitamördatokiga istället för levande döda. Det är helt okej underhållning bara”

I Saw The Devil: ”en bra och blodigt våldsam thriller, men […] var beredd på att klia dig i huvudet lite.”

Perfect Creature: ”Att den här filmen passerat under radarn är inte bara synd, det är lite konstigt. Det är Nya Zeelands sjätte dyraste film någonsin och det är en riktigt hygglig film. Det är snyggt, välgjort och originellt. Leta rätt på och se.”

Mission: Impossible – Ghost Protocol: ”det är betydligt roligare och mer underhållande än den ganska usla trean. Helt klart sevärd. När får Cruise headlina en riktig idiotkomedi egentligen?”

New Kids Nitro: ”Nu vet man hur karaktärerna är, vilka återkommande skämt som gäller (något som de själva satiriserar) och tempot är förstås inte lika bra. Ändå är det jävligt roligt emellanåt och man måste säga att det är en godkänd uppföljare.”

Confessions (Kokuhaku): ”En riktigt välgjord och genomarbetad thriller med både stil och substans i mängder. […] det är snyggt och smart, för att inte tala om intrikat och detaljrikt. Stil och klippning funkar utmärkt utan att ta över huvudrollen, och manuset är utsökt utformat med välutmejslad utportionering av avslöjanden. Rekommenderas.”

The Avengers: ”Det är underhållande, effekterna är toppen och det är härligt dunder och brak mest hela tiden. […] jag saknar en av Whedons största förmågor: den att plötsligt krossa hela ditt hjärta när du minst anar det. I övrigt: tjacka upp dig på en packe öl/cola och hugg in på popcornen.”

The Whisperer In Darkness: ”en underhållande och ganska originell film, om än kanske lite härligt cheesy med flit. Värd att se.”

Cell 211: ”Det här är en toppenrulle med bra spänning. Ibland känns det som det är lite luckor […] men det är ju film och då får man ha överseende med sånt när det funkar så bra i övrigt. Rekommenderas.”

The Expendables 2: ”Det är mer action i öppningsscenen, innan filmtiteln ens visas, än det är i första filmen eller för den delen nästan vilken annan actionfilm som helst. Våldet är i Rambo 4-klass och blod och kroppsdelar flyger och folk får stora hål i sig. Det skjuts, slåss och exploderar allteftersom one-liners kastas ut. Det blir snabbt överdrivet och direkt löjligt, men det är ju det som är poängen.”

Dredd: ”Det här är god underhållning. Inte nån PG-13 tonårsrulle, utan hård action. Blodet skvätter direkt när filmen börjar och sen flödar det tills den slutar. Om något så är serien mer lättsam!”

The Amazing Spider-Man: ”den har en skurk som är mångfacetterad som en betongvägg, logiska luckor i storlek med Grand Canyon och ett flertal karaktärer med samma djup som en torr vattenpöl. Men det är underhållande. Det har fart och fläkt, humor och spektakulära actionscener. Det är en film för en 130-minutersbunke med popcorn.”

The Skin I Live In: ”Flera vändningar i den här spanska dramathrillern av Pedro Almodóvar. Lätt förvirrande om du inte är uppmärksam, men en bra story med Almodóvars sedvanligt småbisarra karaktärer. Sevärd.”

The Best of Televisionen:

Dirk Gently: Säsong 1: ”Knäppig humor, finurliga mysterier och härlig dialog. Skådespeleriet är toppen, med en perfekt Stephen Mangan i rollen som Dirk Gently. Det hela är roligt och underhållande och tre avsnitt är på tok för lite.”

The Big Bang Theory: Säsong 5-6: Fortfarande gapskratt rakt genom varje avsnitt.

NTSF:SD:SUV:: Säsong 2: Svagare än säsong ett, men ibland fullständigt genialiskt.

Castle: Säsong 1-4: Det är konstigt. Det är bara en vanlig omaka-par-deckare med veckans-brott-avsnitt. Men Nathan Fillion är med. Kan inte sluta titta.

Falling Skies: Säsong 1 & 2: Om säsong 1: ”Jag plöjde hela säsongen som en trimmad traktor, och cliffhangern sände mig i halv panik. […] en klockren rekommendation för scifi-fans.” Med glädje meddelar jag att säsong 2 är precis lika bra.

The Shit:

Melancholia: ”ÅÅÅÅÅHHHHHH UTTRÅKNINGEN! Fy fan, vilken outhärdlig och utdragen dynga!”

Piranha 3DD: ”Skit.”

Apflickorna: ”Jag kan ha nämnt det tidigare, men svensk film är skit. Apflickorna är skit med skit på. Skitnödig och pretentiös dynga […] Pisstråkigt skit utan story, utan känsla, utan poäng. BAJS BAJS BAJS BAJS”

Kill List: ”det funkar rätt bra fram till slutet där man försöker vara pretentiösa och originella och twista till det och tvinga folk att se om filmen för att se alla detaljerna som leder till finalen etc, men det är bara skräp, skräp, skräp, dumt och fullt med logiska luckor och andra dumheter så man bara blir trött, trött, trött. Se för Guds skull aldrig den här filmen.”

Prometheus: ”Hahahahaha, nej nej nej nej! Hahahahaha! Noomi Rapace pratar engelska som Björk, och MediPod-scenen kommer att hånas i tiotals år framöver! Jag skrattade högt under hela scenen. Ridley Scott regisserar som Spielberg och telegraferar varje vändning tio mil i förväg. Betyg: 0 av 5.”

Bridesmaids: ”Vad som tydligen skulle vara en av förra årets roligaste komedier visade sig vara en helt vanlig fullständigt förutsägbar chickflick med trötta skämt.”

Chillerama: ”Suck. Det är inte roligt, det är knappast läskigt (det försöker filmen iofs inte att vara, men ändå) och det är bara kasst. Jag småler inte en enda gång under hela filmen.”

Looper: ”Ååh, det börjar ju så bra. Sen når vi mitten av filmen och det blir dryyyygt. Det blir förutsägbart. Det står still. Nej. Det håller inte och det som kunde, det som SKULLE bli så bra… det faller. En stor besvikelse.”

No Comments

Pet Sematary – Bok & Film av J

Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.

Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.

Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?

Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…

Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.

Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.

Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.

Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.

Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…

Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.

Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..

Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).

Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.

Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…

Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.

1 Comment

Cujo – Bok & Film av J

När jag började läsa romanen Cujo av allas våran skräckfarbror Stephen King hade jag ingen som helst tanke på att se filmen också och därmed kunna jämföra bok och film. Nu, när jag läst klart boken har jag bestämt mig för att göra just det. Jag börjar med boken.

 
Det är en av de varmaste somrarna på många år i den lilla (fiktiva) staden Castle Rock, Maine, och hemmafrun Charity Camber drömmer om att fly ifrån sin misshandlande och alkoholiserade man Joe – som hon tror har ett dåligt inflytande på deras son Brett. Efter att ha vunnit ett lotteri lyckas hon övertala Joe om att hon och Brett ska få åka till Charity’s syster, Holly, i Connecticut ett par dagar. Mor och son packar väskorna och beger sig iväg och lämnar Joe och familjens hund, en hundrakilos Sankt bernardshund vid namn Cujo, kvar där hemma. Det ingen i familjen Camber vet är att Cujo har ett par veckor tidigare jagat en kanin ner i en håla som var bebodd av rabiessmittade fladdermöss och fått nosen riven av en av dem. Cujo, som inte är vaccinerad, börjar sakta men säkert att insjukna i rabies…

Samtidigt har familjen Trenton stora problem efter att Vic, mannen i huset, kommit på sin fru Donna med att ha haft en affär med en omkringresande player. Mitt i allt kaos får han lov att resa till Boston och New York på en affärsresa för att försöka rädda företaget han och hans kollega Roger har tillsammans. Ensam hemma, tillsammans med deras son Tad, tar Donna deras krånglande Ford Pinto för att åka till Joe Camber – som har egen verkstad – för att få bilen reparerad. När Donna och Tad anländer till Cambers gård pajar bilen helt. Gården ligger öde i den stekande sommarhettan och endast en av gårdens invånare befinner sig där – Cujo…

Stephen King’s bok Cujo från 1981 är ett rent mästerverk, måste jag säga. Den första delen av boken formar karaktärerna, vi får lära känna dem och fatta tycke om dem samtidigt som man troligtvis börjar känna avsky jämtemot flera av dem. I mittenpartiet av boken börjar det hända grejer och det blir allt mer svårt att lägga ifrån sig boken, då King avslutar oftast varje parti (det finns inga kapitel, utan ”breaks” i historien för att byta synvinklar från karaktär till karaktär) med någonting ruskigt spännande. Det sista partiet i boken är upplösningen som, till en början, är riktigt spännande, men som sedan övergår till att bli mer tragiskt och ledsam.

Egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om boken i sig, mer än att den är ruskigt bra och att den skiljer sig en del ifrån de flesta andra King romanerna. Istället för övernaturliga händelser och flum flum får vi här en mer jordnära berättelse om händelser som inträffar av ren slump, vilket också kan inträffa i verkliga livet – vilket i sin tur också är det skrämmande med boken.

 
Filmens story är exakt den samma som den i boken, men istället för förändringar i filmens story har förändringar i händelseförloppet gjorts – givetvis. Exempelvis får Vic reda på att Donna haft en affär på ett helt annat sätt i filmen än i boken, vissa karaktärer ser annorlunda ut än hur de blev beskrivna i boken och slutet är rejält förändrat, likt Children Of The Corn filmatiseringen ifrån 80-talet med Linda Hamilton – vilket är till det sämre, tycker jag.

Filmen från 1983 är ju inte dålig egentligen. Skådespelarna är bra och skrämselscenerna fungerar hyfsat, samtidigt som hunden/hundarna/whatever som spelade Cujo ser ganska skräckinjagande ut – iaf vid första anblicken. Är man uppmärksam under filmens gång upptäcker man småfel så som att när Cujo precis dödat en man så börjar han vifta på svansen, troligtvis tack vare en stor portion hamburgare eller något annat gott som belöning för scenen.

Filmens händelseförlopp känns ganska snabbt överstökat också. Även om det blir sammanhängande och rätt spännande fläckvis så känns det ändå som att något fattas. Filmen hade behövt minst en halvtimme till för att spela ut alla sina kort ordentligt, men får gott nöja sig med ca 90 minuter (vilket jag personligen inte tycker är tillräckligt för den här typen av film).

Jämförelsen mellan bok och film:
Största skillnaden är händelseförloppet mellan boken och filmen, som jag nämnt här ovanför. När jag tittar på filmen kan jag inte låta bli att känna att vissa partier som var med i boken, men inte med i filmen, borde ha funnits med där. Även om skådespelarna är bra i filmen och formar karaktärerna rätt bra så känns det som att de är bättre i boken. King kan forma dem på ett sätt ingen filmskapare eller aktör kan göra, hur de än vrider eller vänder på det.

Som jag nämnt här ovanför kan boken delas in i tre partier, mer eller mindre. Detta är givetvis till bokens fördel, då boken får mer tid på sig att utveckla karaktärerna och låta oss lära känna dem, vilket inte filmen har. Istället för ett utvecklande manus slängs vi rakt in i händelsernas centrum och händelserna före och efter händelserna på Cambers gård glöms nästintill bort i filmen, vilket gör att den känns ganska överflödig – som så många andra Stephen King filmatiseringar.

Får jag själv välja mellan boken och filmen tar jag boken på en gång. Boken känns mer utformad och välgjord än filmen, som bitvis känns påskyndad enbart för att få ut en film baserad på Stephen King’s bok – och tjäna pengar på det, så klart. Men tar man filmen som den är och struntar i att den är baserad på King’s bok så står den sig helt okej, även om den har sina brister. Men även om den stått på egna ben, utan ett starkt källmaterial ifrån King, så hade jag troligtvis inte tyckt att den varit mer än bara okej.

Har du funderingar på att läsa boken eller se filmen tycker jag att du absolut ska läsa boken och – om nyfikenheten fortfarande finns – se filmen därefter. Har du bara tänkt göra en av dem så läs boken isåfall. Så det så.

3 Comments

Remakes 2008-2010, uppföljning av H

I början av 2008 så skrev jag en lista över kommande remakes. Låt oss ta en titt på vad som hänt med dessa filmer, såhär fyra år senare.

A Nightmare On Elm Street. Kom, gick, ingen brydde sig.

Scanners. Det blev inget, men Dimension har sagt att de håller på att utveckla en tv-serie.

Escape From New York. Fortfarande på gång, men inga nyheter kring filmen har kommit sedan november 2010.

The Thing visade sig bli en prequel med exakt samma handling som Carpenters film.

Dirty Dozen är nerlagd. Kanske.

Logan’s Run ska filmas under 2012 med Ryan Gosling och regissören Nicolas Winding Refn. Japp, samma killar som gjorde ”Drive”.

I Dream of Jeannie, fortfarande på gång, kanske med Katherine Heigl.

Clash of the Titans kom ut, och glömdes bort. Uppföljaren ”Wrath of the titans” har precis haft premiär.

Meatballs gjordes aldrig av Lionsgate, och när rättigheterna löpte ut köpte Paramount dem och planerar nu en familjevänlig film av materialet.

Death Wish med Sylvester Stallone hände inte, men regissören Joe Carnahan jobbar nu med en egen remake.

Magnum P.I.… verkar död.

Cannibal Holocausts ”companion piece” som skulle heta ”Cannibals” lades ner, troligen av ekonomiska skäl.

The Evil Dead är i full sving, med regissören Fede Alvarez och ingen Bruce Campbell. Premiär april 2013.

Kiki’s Delivery Service verkar död.

Child’s Play (Den Onda Dockan) blir två filmer, både remake och spinoffen ”Revenge of Chucky”. Läs mer på Moviehole.

Howard Stern’s Porky’s har stött på problem, då någon annan nu hävdar att de köpte rättigheterna till filmserien först. Dessutom gjordes en Porky’s-uppföljare 2009, men då man inte kunde komma överens med rättighetshavarna slängde man ut den under titeln ”Pimpin Wee Wee” och ingen har någonsin sett den.

Piranha blev Piranha 3D och följs inom kort av Piranha 3DD.

The Birds verkar stå still, inga nyheter sedan december 2009.

The Wolf Man kom ut, och glömdes bort.

Friday the 13th kom ut, och glömdes bort.

Hellraiser… ja, vem fan orkar hålla koll på alla vändningar där? På gång, i vilket fall. Men det har den ju alltid varit.

The Warriors verkar död, The Taking Of Pelham 123 kom ut med Denzel Washington och John Travolta.

It’s Alive kom ut, nästan ingen märkte nåt. Utom J.

Footloose kom ut, ingen brydde sig.

The Fly blev inget, men gjordes till en opera 2008 och Cronenberg själv har skrivit manus till en uppföljare som han gärna filmar.

The Driller Killer fick inga pengar och gick hem.

The Seven Samurai är fortfarande på gång, och ska utspela sig i Thailand.

The Day the Earth Stood Still kom ut och alla pekade och skrattade, Get Smart kom ut och väldigt få skrattade.

Där har ni ett facit (med några luckor i). Ja.

No Comments

Creepers (aka Intrång) (bok) av J

Asbury Park, New Jersey, var under första hälften av 1900-talet ett blomstrande sommarnöje som lockade badturister från hela New York. Juvelen i kronan var det exklusiva Paragon Hotel – byggt av en excentrisk miljonär med en mayapyramid som förebild. När Asbury Parks glansdagar var över och staden förföll barrikaderades alla ingångar till hotellet och sedan 1970 har det stått orört.

En kylig oktoberkväll samlas fem personer i det nu nedgångna Asbury Park. De är urbana utforskare, dvs personer som undersöker övergivna byggnader och deras döende hemligheter, och har ställt in siktet på Paragon Hotel – vilket är ett drömobjekt för en urban utforskare. De tar sig in via en servicetunnel, men väl inne står det klart att en i gruppen har en egen agenda för intrånget – och att de inte är ensamma där inne i mörkret…

Jag är inte direkt en bokmal om vi säger så. Jag kan läsa ett par kapitel i taget, ett par kvällar på raken, men det är inte direkt så jag skulle kunna sluka en bok på bara några få dagar. Creepers (eller Intrång som den heter i Sverige) är en roman av David Morrell (som skrev First Blood, som blev en filmatisering med Sylvester Stallone i huvudrollen som Rambo) och det är definitivt en av de bästa romaner jag läst på senare år. Enda partiet i boken jag tyckte var lite gaggigt var början. Det tar helt enkelt ett par kapitel innan det faktiskt börjar röra på sig, men när det väl gör det så blir boken en riktig nagelbitare och jag personligen hade svårt att lägga ifrån mig den även om klockan började glida in på småtimmarna.

Gillar man böcker med skräck- och thrillerelement i sig med hög spänning så är Creepers (Intrång i Sverige, yes) ett givet val. Nu ska jag försöka få tag i den uppföljande boken Scavenger, som Morrell skrev året därpå.

No Comments

Vad är widescreen? av H

Dagens samhälle är i princip helt widescreen. Styggelser som ”pan-and-scan” och ”open matte” är nästan eliminerat, men allt är ändå inte riktigt som det ska. Det finns också många som fortfarande inte riktigt förstår allt kring widescreen. Det finns mycket att säga om ämnet, men jag ska försöka sammanfatta det så kort och enkelt men omfattande som möjligt.

Det magiska ordet är ”aspect ratio”, förkortat AR. Det berättar om filmens bildformat, och är en multiplikator för bildens bredd gentemot höjd. Här är en bild som förklarar skillnaden i AR på de vanliga TV-apparaterna.

Film görs i många olika AR. Här är en bild på de vanligaste formaten.

Du förstår ju förstås att ”widescreen” innebär bredbild, alltså att filmens format är bredare än hög, men även om 4:3 egentligen är widescreen så särskiljer man det som ”fullscreen”. Ibland benämner man 16:9 som ”16:9 Fullscreen”, något jag tar upp längre ner.

Det som avgör ifall en film visas i widescreen eller inte är två faktorer: var filmen ska visas och filmmakarnas intention.

Den första faktorn är idag nästan helt satt ur spel, då widescreen-TV har blivit normen. De flesta har inte ”tjock-TV” längre, och du kan inte ens köpa en fullscreen-TV i affären. Dock så har ju just såna apparater varit standard ända sen begynnelsen, vilket förstås påverkat filmvisningar i TV och på hemvideo. Där har man oftast valt att visa filmer i 4:3. Anledningar till detta pratar vi mer om nedan.

Filmmakarnas intention är oftast ett konstnärligt val, men det kan också vara ett praktiskt val. Någon som gjort en film för TV, väljer ofta att filma i en AR som hör därtill. Då kan man få en film som inte har någon widescreen-version alls.

Film som görs för bio görs däremot nästan uteslutande i widescreen. Filmmakarna lägger då ofta möda på att välja ett widescreen-format som passar filmen, och komponerar bildens innehåll så det som syns i rutan är precis rätt. När man sen vill visa filmen på TV eller hemvideo, då kan det hända flera olika saker.

Det finns förstås flera sätt att filma på. Det absolut vanligaste i filmhistorien är att man filmar på 35mm-film, som i sig kan användas på flera olika sätt. Exemplet nedan (från widescreen.org) visar hur Super35 använts till filmen ”Terminator 2”. Skillnaden i bildinformation mellan filmad bild, widescreen-version och 4:3-versionen är tydlig.

Här har du också ett praktexempel på just filmmakarnas intention, vad som kallas ”IAR” (Intended Aspect Ratio). Här är IAR 2.35:1. Visst finns det mer bild att se på negativet, och kanske föredrar du 4:3-bilden personligen, men widescreenbilden är den som filmmakarna arbetat fram. Det är så filmen är skapad, och enda formatet då filmen är ”rätt”.

Du kanske hört termen ”OAR” (Original Aspect Ratio). Den används ofta för att påvisa vilken AR en film haft vid sin originalvisning på bio eller TV. Det är viktigt att inte blanda ihop OAR och IAR, då t.ex. en film i 4:3 mycket väl kan ha filmats med widescreen som mål och vice versa. Ett exempel är den tecknade ”The Secret of NIMH” av Don Bluth, där man uppmanar tittarna att se 4:3-versionen för att få se all den animation man jobbat så hårt med. En jämförelse nedan:

Widescreen-versionen här är 1.78:1, och du ser att skillnaden mellan wide och full inte är lika stor som med Terminator 2-exemplet ovan. Många tycker att det är en försumbar skillnad, och vill hellre ha en bild som passar deras skärm snarare än en bild som reflekterar filmmakarnas önskan.

Utanför den estetiska aspekten så kan fler problem uppstå när man ändrar en från widescreen till fullscreen. Inte bara mikrofoner som kan doppa ner i överkant, utan andra saker som till och med förstör filmen. Här är två exempel: I ”En fisk som heter Wanda” står John Cleese naken när en familj plötsligt kommer in genom dörren, men i 4:3-versionen ser vi tydligt att han egentligen har byxor på sig….

Mel Brooks klassiker ”Det våras för rymden” fanns länge bara i en 4:3-version på VHS och DVD. Ett av skämten är ganska beroende av den komiska timingen i kameraföringen:

I fullscreen-versionen förstörs effekten då vi som tittare får veta direkt hur det ligger till:

Varför visas då inte alltid filmer i sin korrekta AR? Vad är det som gör att såna här förändringar görs? Det har oftast sin bakgrund i okunskap och ren ovilja hos konsumenterna. Många stör sig på de svarta ränder som uppstår då en film som är bredare än skärmen visas. Andra tror att det är nåt slags fel på filmen och att man inte får se hela bilden. För att tillmötesgå dessa konsumenter så visar man dessa bildformat. Det retar gallfeber på entusiasterna, men ”Svensson” verkar nöjd med att bara se halva filmen. Här är ett exempel från ”Sagan om ringen” som visar hur mycket du slipper se i 4:3.

Men nu har ju alla widescreen-TV. DVD och blu-ray är alltid i widescreen. Livet är underbart. Eller? Mjae, inte nödvändigtvis. Film med en AR större än 16:9 ger ju fortfarande svarta ränder på skärmen. ”Svensson” klagar igen: Nu har jag ju köpt en widescreen-TV och det är ändå inte bra! Då kommer TV-bolagen med ”16:9 Fullscreen”. Här ett exempel på filmen ”Love Actually” i jämförelse mellan DVD och TV-sändning:

Nåväl, det här beteendet är nästan helt begränsat till TV-sändningar (även om undantag finns) så man får väl härda ut. Men fler problem uppstår. Gamla TV-program och äldre filmer är ju inte gjorda i widescreen alls. Då blir problemet bakvänt, eftersom 4:3 på en widescreen-skärm istället skapar svarta fält på sidorna om bilden.

Hur löser man det? Disney tog fram en kreativ lösning: Man tog in en konstnär som fick måla passande sidor som tittaren kan välja att slå på. Såhär:

Tidigare nämnde jag att material vars OAR är 4:3 inte nödvändigtvis filmats på det sättet. Här är ett exempel på tv-serien ”Vänner” som nyligen remastrats till widescreen från originalfilmen.

Äh, nu orkar jag inte skriva mer om det här. Några frågor?

5 Comments

2011: The Avslutning av H

Så ska det till att sammanfattas, film & tv-året 2011. Jag känner mig givmild idag och listar därför även film som kanske inte är solklara rekommendationer, men som ändå är rätt bra liksom. Ni fattar. Alla filmer är inte ens släppta i år. Skitsamma liksom. Dock vill jag speciellt framhäva ett par filmer först: (alla titlar är länkade till den fulla recensionen)

De bästa filmerna

Four Lions: ”Den här komedin […] är helt enkelt klockren. Man garvar åt det träffsäkra porträttet […] men samtidigt mår man lite svagt illa i magen […] Rekommenderas starkt.”

Tucker and Dale vs Evil: ”en enormt rolig komedi som tar alla klassiska skogsslasherklichéer och vänder bakfram på dem. Jag garvar mig halvdöd”

New Kids Turbo: ”en av de absolut roligaste filmer i år – om inte många år. Det här är helt enkelt skitroligt. Det är allt annat än politiskt korrekt, det svärs och härjas precis hela tiden och vi garvade oss halvt förlamade.”

De bra filmerna

Little Big Soldier: ”En rätt kul actionkomedi där Jackie mest är en klumpig fegis istället för den fighting machine han oftast spelar.”

RED: ” […] betydligt bättre än väntat. Jag hade skitkul i alla fall. En mycket underhållande popcornhistoria”

Devil’s Playground: Det är inte mycket nytt i storyn. […] ändå sevärt, inte bara för att det är bra gjort (inte en CGI-blodskvätt så långt ögat når) utan för att det faktiskt är spännande också.”

Dinner For Schmucks: ”jag sitter och asgarvar nästan hela filmen genom. Visst, vi ser snabbt varthän hela storyn barkar men resan dit är ett rent nöje.”

Trassel: ”Kul film med korta sånger, bra humor och spännande actionscener […] En av de bättre Disney-filmerna de senaste 20 åren.”

Jackass 3D: ”fläckvis helt sjukt, och inte sällan precis hur jävla roligt som helst.”

The Horseman: ”En hård och gripande hämndthriller”

Blood And Bone: ”Michael Jai White […] är så pass grym att jag inte bryr mig det minsta om hur tunn och förutsägbar storyn givetvis är. Han ger folk stryk filmen genom på ett mycket fint sätt.”

Let The Bullets Fly: ”en rätt galen actionkomedi med snabba repliker och en sorts tokhumor […] lite god underhållning.”

Sound Of Noise: ”fin humor, knepiga karaktärer och härlig musik som du bara måste stampa takten till.”

True Grit: ”Jeff Bridges i toppform […] En fin western med sköna karaktärer, toppendialog och lite fint pangpang.”

Trolljägaren: ”en finfin norsk rulle i bästa ”found footage”-stil. Effekterna är riktigt bra och det är finurligt och ganska underhållande. Betydligt bättre än jag väntat mig.”

Trust: ”riktigt bra, framför allt på grund av att det känns äkta.”

Fast Five: ”Man […] låter diverse folk slåss, skjuta och köra bilar och slutligen släpa runt ett stort jävla kassaskåp i en av de mest underhållande och sanslöst orealistiska biljakter jag sett på oerhört länge.”

Dogtooth: ”Svart underhållning med filosofiska funderingar”

The Human Centipede 2: Full Sequence (klippt version): ”får ettan att se ut som en Disney-film. Även i klippt skick.”

30 Minutes Or Less: ”god underhållning med ett par fina asgarv.”

Revenge: A Love Story: ”en stark och obehaglig thriller”

Rare Exports: ”en kul mysrysare där tomten och hans nissar inte nödvändigtvis är de snälla och glada figurer vi är vana vid.”

Super: ”Det är roligt, det är svart och det är våldsamt.”

Cowboys & Aliens: ”ett toppenbra matinéäventyr. Det är en bra popcornrulle helt enkelt.”

De bästa tv-serierna

”The Big Bang Theory” fortsätter att vara gapflabbsrolig och är helt enkelt den roligaste komedin på tv just nu.

Dexter: Säsong 6: ”har inte varit direkt spännande [..] I vilket fall så är det ändå bra och slutet är helt jävla toppen.”

NTSF:SD:SUV:: – Säsong 1: ”totala idioter, skurkarnas planer och hjältarnas försök att stoppa dem är idiotiska och ganska ofta är ingenting vettigt eller logiskt alls. […] det här är komiskt guld.”

De värdelösa skitfilmerna

Devil: ”Det är EXTREMT JÄVLA SUPERLÄTT att lura ut vem som är den skyldige efter bara typ 30 sekunder […] Skitfilm.”

Mannen Under Trappan: ”småspännande och lite läskig ända till slutet där det förstås visar sig att pappan inbillat sig allt eftersom han är psyksjuk. HATAAAAAAA”

Huset vid vägens ände: ”Jag ljuger inte när jag säger att filmens sista tio minuter består av en kille som går. Och går. Och går. Och går.”

Vampire Girl vs Frankenstein Girl: ”Jag är så arg på hur usel den här filmen är att jag knappt kan behålla fattningen. […] Det hela påminner om en ratad Bolibompasketch, skriven och skådespelad av en samling LSD-påverkade halvidioter. […] samma hantverk som från en förstaklassare på en nedbrunnen förskola. […] Skit i det här skräpet.”

Psalm 21: ”inte alls en skräckis, utan bara ytterligare en tråkig psykesskildring iklädd vargakläder. […] där egentligen inget läskigt faktiskt händer utom i någons huvud. […] billiga berättargrepp för att täcka över att den egentliga historien inte alls är spännande.”

Sucker Punch: ”Tio minuter in i filmen tröttnar jag på all slowmotion och börjar snabbspola. […] Alla karaktärer är extremt tydliga och ytliga, och bara en total idiot skulle kunna misslyckas med att ha räknat ut rymningsplanen långt innan tjejerna själva presenterar den. […] vem bryr sig om att kolla på när en tjej fightas mot ett par datorgenererade figurer? [..] Det är inte coolt, det är bara utdraget och tråkigt.”

Gutterballs: ”Gruppvåldtäkt som underhållning”

Wrecked: ”ENORMT utdraget och de 89 minuterna jag mestadels snabbspolar känns som femton timmar. Det är också helt jävla idiotiskt och sluttwisten är så jävla simpel att man bara blir förbannad. […] Se aldrig den här filmen.”

Mutants: ”Manuset är skrivet av Captain Obvious som avverkar varje klyscha i genren [..] bla di bla di fucking blaaaaaa.”

---

Så såg det alltså ut under året. Bra, va? Ni kanske fick några bra tips till mellandags/nyårsrean. Det var väl toppen? Gott nytt på er och så syns vi nästa år! Ajöss!

1 Comment

Världens bästa julfilm av H

Välkommen till världens näst bästa filmblogg och min videopresentation av världens bästa julfilm! http://film4fucksake.blogspot.com/2011/12/julkalendern-24-dec-en-julhalsning.html

GOD JUL!

No Comments

Commoflage, C64-remixpodcast av H

Du där! Ja, just du! Du gillar C64-remixar. Visst gör du det.

Därför ska du bege dig till den nystartade podcasten – av yours truly – som heter Commoflage och har sin fina hemsida på adressen commoflage.heltperfekt.com.

Vad fint. Vad bra. Vad skönt. Vad underbart glittrande glatt.

No Comments

Metro 2033 (bok) av J

År 2013 inträffade en apokalyptisk händelse som ödelade jordens yta och utplånade större delen av mänskligheten. Jordens yta förvandlades inom loppet av ett par sekunder till en giftig ödemark där nya livsformer sakta men säkert började födas. I en av mänsklighetens nordligaste utposter, Ryssland, lyckades överlevande att ta sig ner i det gigantiska tunnelbanesystemet under Moskva – vilket var det första steget in i en ny mörk tidsålder för det mänskliga släktet.

20 år senare, år 2033, har mänskligheten fortsatt sitt liv under ytan i det ryska tunnelbanesystemet och en hel generation av nya människor har blivit födda och uppfostrade i de mörka och fuktiga tunnlarna under Moskva. Artyom, född dagarna innan den apokalyptiska händelsen 20 år tidigare men uppvuxen i metron, lever sitt liv på stationen VDNCH i utkanten av metron tillsammans med sin styvfar. Artyom har aldrig rest utanför sin stations gränser, men när ett hot ifrån ytan försöker tränga sig in – endast känt som De Mörka – i metron får Artyom ett uppdrag av stalkern, tillika hans styvfars vän, Hunter; om inte Hunter är tillbaka morgonen därpå ska Artyom bege sig in i hjärtat av metron för att kontakta styrkorna i stationsstaden Polis, för att varna om det annalkande hotet från ytan. Hunter återvänder aldrig och Artyom måste nu bege sig iväg på en lång och farofylld resa igenom metron…

Första gången jag fick höra om Metro 2033 var när spelet, som är baserad på den här boken, släpptes förra året (recension av spelet finner ni här). Efter att ha plöjt igenom spelet (som jag var hyfsat kritisk till första vändan igenom det, men som jag efter lite mer spelande lärt mig att älska) införskaffade jag boken och.. ja, det har tagit lite tid att läsa den, mest tack vare att jag haft dåligt med tid och ork till att göra det.

Hur som helst, Metro 2033 är en intressant grej faktiskt. Redan år 2002 dök boken upp på internet och blev senare ett interaktivt experiment, som drog tusentals läsare runt om i Ryssland. 2005 blev boken slutligen tryckt av en etablerad utgivare och blev en storsäljare i hemlandet. 2009 hade 400 000 exemplar av Metro 2033 sålts enbart i Ryssland.

Med det sagt kommer här min åsikt om boken. Boken är jävligt bra i min mening. Det rör på sig väldigt mycket i den och nästintill varje kapitel har någon form av nagelbitare, men samtidigt finns det rätt gaggiga och sega partier i boken där vi får läsa om exempelvis Artyom’s tankar som ofta är viktiga för bokens handling, men som lika ofta också, tyvärr, bara känns som utfyllnad. Men samtidigt som boken kan plötsligt bli rätt långdragen så kan den lika plötsligt bli hur jävla spännande som helst och ganska ofta har jag faktiskt svårt att lägga ifrån mig boken.

Metro 2033 är en suverän bok i min mening och jag kommer säkerligen att plöja igenom den flera gånger. Nu ska jag bara införskaffa uppföljaren, Metro 2034, och plöja igenom den tills det att uppföljaren till spelet Metro 2033 har släppts.. som, enligt källor, inte ska vara baserad på Metro 2034 utan följa en egen storyline. Hur som haver; Metro 2033 boken rekommenderas varmt till sci-fi älskare.

1 Comment