Helt Perfekt Glob

Kimi no na wa. (aka Your Name.) av J

Mitsuha Miyamizu (Mone Kamishiraishi’s röst) och Taki Tachibana (Ryunosuke Kamiki’s röst) är två ungdomar som är totala främlingar för varandra. Mitsuha lever ett stillsamt, men tråkigt, liv i den lilla bergsstaden Itomori och är dottern till dess borgmästare. Hon är en högstadietjej som bor med hennes yngre syster och farmor och har inga samvetskval att låta det bli känt att hon är ointresserad av Shinto ritualerna eller att hjälpa hennes far i hans valkampanj. Istället drömmer hon om att lämna Itomori för att pröva sin lycka i Tokyo. Taki å andra sidan är en högstadiekille i Tokyo som extraknäcker på en italiensk restaurang och aspirerar till att bli en arkitekt eller konstnär och varje natt drömmer han om hur han blir… en högstadietjej i en liten bergsstad.

De som håller på med filmpoddar (likt mig själv) vet att ibland får man vackert titta på filmer man antagligen aldrig annars skulle satt sig och tittat på. Ibland är det riktiga guldkorn man blir introducerad till, ibland är det just den typen av filmer man försöker värja sig ifrån. Kimi no na wa. – eller Your Name. – var en film jag antagligen aldrig hade satt mig för att se om det inte vore för att jag skulle se den inför en poddinspelning, men som visade sig vara lite av ett guldkorn – inte felfritt sådant, men definitivt sevärt.

Kimi no na wa./Your Name. är lite av en emotionell berg-och-dalbana. Den går från att vara fullkomligt obegriplig (såvida man inte läst om dess handling på förhand) till att bli ett komiskt men varmt drama, för att sedan bli ett gripande ”race mot klockan”-scenario. Att filmen törs ta ut på svängarna och variera sig på både ett händelsemässigt men också känslomässigt sätt kanske låter rörigt, men det funkar fint. Jag menar, hade det här varit en amerikansk (eller svensk) produktion hade filmen haft ett betydligt mer generiskt manus som antagligen inte hade vågat haft någon nämnvärd variation i sig. Med det sagt; en av filmens starkaste sidor är att den är överlag ganska oförutsägbar. Jag menar, det var flera gånger jag trodde att jag visste exakt vart filmen var på väg, bara för att få mattan bortryckt från under mina fötter.

Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var att den vart något flummig bitvis (vilket jag nu i efterhand har förstått var referenser till japansk kultur) samtidigt som den hade ett väldigt generiskt slut som hade passat bättre i en amerikansk (eller svensk för den delen) film än i en japansk anime, vilket jag vart lite besviken över.

Men med det sagt så är Kimi no na wa./Your Name. en bra film på det stora hela. Den är inte den typen av anime jag personligen brukar leta reda på när jag väl vill titta på anime, men den är definitivt värd en titt – oavsett om man gillar anime eller inte.

Seoulyeok (aka Seoul Station) av J

Bland upptagna och ointresserade förbipasserande stapplar en gammal hemlös man med ett blödande sår i halsen in till den livliga stationen i Seoul. Ignorerad av i stort sett alla börjar den svage gamle mannen, som verkar ha blivit biten av någonting, att sakta men säkert att ge efter för det dödliga trauma han utsatts för och när solen slutligen gått ned dör – bara för att vakna upp igen för att sätta tänderna i en annan hemlös persons varma kött.

Allt medan den fruktansvärda smittan sprider sig kring Seoul’s station försöker Hye-Sun (Shim Eun-kyung’s röst), en förrymd tonårstjej, att hitta sin pojkvän Ki-woong (Joon Lee’s röst) och hennes far, Suk-gyu (Seung-ryong Ryu’s röst), i det eskalerande kaoset, men allt eftersom de attackerade blir de attackerande verkar allt hopp vara förlorat…

Vi kan väl alla vara överens om att den sydkoreanska zombiefilmen Train To Busan (recenserad här) från 2016 är en (om inte den) bästa zombiefilmen som kommit under 2010-talet – eller hur? Bra. När jag precis hade sett den för första gången kollade jag in en teaser för den animerade prequel filmen Seoulyeok – eller Seoul Station – som var med på bluray utgåvan jag hade köpt hem och min tanke var att köpa hem den och se den så fort som möjligt. Jag skrev i slutet på min recension av Train To Busan (eller Busanhaeng som den heter i Sydkorea) följande; ”Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.” Det var över fem år sen. Så, i min värld är alltså att återkomma till något snarast möjligt fem år. Härligt, bra.

Anledningen till att jag dröjt med att se filmen och skriva en recension på den beror helt på att det var meningen att jag och min vän som jag såg Train To Busan med skulle se den tillsammans, vilket aldrig blev av. Nu, två år efter att uppföljaren till Train To Busan släppts, har jag alltså äntligen kommit mig för att se den.

Med allt det dravlet sagt, vad tyckte jag om filmen? Jag gillade den. Animationerna påminde mig en del om de som användes i Dead Space: Downfall (recenserad här) (även om jag antagligen är helt ute och cyklar och att det är två helt olika animationsstilar), vilket jag gillade – och de infekterade i filmen såg genuint creepy ut. Handlingsmässigt bjuder inte filmen på några större överraskningar egentligen (fram till slutet), utan fungerar mest som en inledning till händelserna i Train To Busan – vilket jag antar var hela poängen med filmen. Duh.

Är Seoul Station en nödvändig prequel? Nej, egentligen inte. Den tillför inte nämnvärt mycket till universumet den utspelar sig i och fungerar mest bara som en till berättelse för att casha in på Train To Busan, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt givetvis. Personligen gillade jag som sagt filmen, men ser den samtidigt inte som nödvändig (speciellt med tanke på att den egentligen inte tillför nämnvärt mycket).

Skulle jag rekommendera Seoul Station? Svår fråga. Filmen är knappt nittio minuter lång och följer standardmallarna för moderna zombiefilmer, så är man sugen på någonting man inte behöver använda hjärnan till och som levererar lagoma doser av förutsägbar spänning (eller om man vill ha en upptakt till Train To Busan) så är det en okej film att slänga sin tid på. Annars kan man lika gärna sätta sig och titta på Train To Busan direkt. Den är hur som helst okej i mitt tycke.

Vargbarnen / The Wolf Children / Okami kodomo no ame to yuki av H

Ett animedrama om en kvinna som möter en man som även är en varg. De skaffar två barn ihop, men mannen dör en dag när han jagat efter mat. Kvinnan flyttar ut till ett hus på landet för att komma ifrån alla med sin son och dotter som också kan förvandla sig till vargar. En bra film av Mamoru Hosoda, som en del kallar den nya Miyazaki. Jag kan gärna hålla med om det, för detta är kvalitet. Ibland sitter jag och beundrar animationen så jag glömmer att följa händelserna. Några av Hosodas tidigare filmer kan du läsa recensioner av mig här också: Summer Wars och The Girl Who Leapt Through Time. Visades på Stockholms filmfestival 2013, där den livedubbades? Intressant. Verkar dock inte vara på väg att släppas i Sverige.

Gyo av H

Det är ju allmänt känt att om det ska vara riktigt fucked-up så ska det vara japanskt. Fråga Charlie Sheen bara. ”Gyo” med undertiteln ”Tokyo Fish Attack” är baserad på en manga, som jag personligen inte läst, men jag har hört att den ska vara rejält vrickad. Animen går tydligen inte lika långt, så jag kan bara föreställa mig hur mangan är.

Tre tjejer åker till ett strandhus för att fira att de närmar sig slutet av terminen. De har distinkta personligheter. Vi har den präktiga och handlingskraftiga tjejen som är förlovad, den lite tjocka tjejen som mest sitter tyst och så slampan som är ute efter att ligga med allt och alla. När de kommer till huset möts de av en kraftig stank som visar sig komma från en liten monsterfisk som springer runt. Stanken kommer från en gas som fisken utsöndrar. De lyckas ta kål på den, och slänger den i soppåsen som senare fylls av gasen och svävar iväg.

Slampan tar med sig två killar in i sovrummet, men de hinner bara till andra basen innan en haj på mekaniska ben störtar in genom fönstret och attackerar. De undkommer näppeligen men finner att det strömmar tusentals havslivsformer på ben ur havet, och invaderar hela landet. Präktiga tjejen ger sig förstås in mot staden för att finna sin fästman, tjocka tjejen får spel och slampan förvandlas till en uppsvullen, gasproducerande knäppis.

Ja, vad säger man? Det är originellt i alla fall. Det är helt galet, men på nåt sätt känns det som att det kunde varit mer galet. Vissa saker är lite orealistiska – om vi nu bortser från allt med själva fiskarna förstås. Det förtar en del av inlevelsen när folk får en rejäl smocka, flyger tio meter in i en vägg och sen reser sig med en flämt som om nästan inget hänt. De skulle satsat mer på att göra filmen äcklig och creepy, något de ibland lyckas med men oftast inte. Det segar ner sig lite grann mot slutet, och jag har fan ingen aning om varför någonting hände alls, men det är ju inte som man glömmer den här filmen i första taget.

From Up On Poppy Hill (Kokuriko-zaka Kara) av H

Studio Ghiblis senaste är en av de ”mindre” Ghibli-filmerna. Det vill säga att den inte är regisserad av Hayao Miyazaki, men däremot är den regisserad av Hayaos son, Gorō. Hans tidigare regissörsjobb ”Tales from Earthsea” mottogs ljumnt av publik och kritiker, och vann den japanska motsvarigheten till Raspberry Awards i kategorin ”Sämsta film”. The only way is up, som man brukar säga.

Historien är baserad på en manga från 1980, och utspelar sig i början av 60-talet i och runt en skola i Yokohama. Flickan Umi saknar sin far som dött i kriget mot Korea, och i skolan möter hon pojken Shun som är engagerad i skoltidningen. Pojkelevernas klubbhus är som ett skrotupplag och fallfärdigt, men Shun och de andra kämpar för att huset inte ska rivas, och Umi och hennes vänner dras med. Shun och Umi fattar tycke för varandra, men hemma hos henne ser han ett foto som gör att det kan bli svårt för de två att vara tillsammans…

Denna dramatiska historia är väl helt okej. Animeringarna är inte helt i klass med vad man förväntar sig från Ghibli, och man använder sig av arbetsbesparande genvägar såsom att bara animera varannan, var tredje ruta ibland vilket leder till ryckiga rörelser. Ibland blir det lite långdraget och man blir inte för engagerad i storyn direkt, men det är i alla fall inte för klyschigt och speltiden passerar ganska lätt.

Children Who Chase Lost Voices From Deep Below av H

Jaha, ännu en recension att skriva om en film som jag såg för tre månader sen och följdaktligen minns otroligt lite av. Då ska vi se…

Att sammanfatta handlingen i denna japanska animefilm någorlunda kortfattat är svårt. De handlar om en flicka och en kristall och en pojke och hans bror och ett hemligt land och hennes lärare och hans döda fru och det dom gör och så. Okej?

Det är lite action och fantasy, men mestadels är det ett drama om människan och vår relation till andra och världen omkring oss. Det blir ibland lite för långsamt, och kanske har filmen inte så mycket nytt att säga, men det är vackert och det finns absolut betydligt värre anime att se. Skriven och regisserad av Makoto Shinkai som tidigare gjort recenserade ”5 Centimeters Per Second” och ”The Place Promised in Our Early Days”.

Lånaren Arrietty av H

Ghiblis senaste, som jag tidigare kort recenserat här på bloggen, har jag nu recenserat ordentligt för DVDKritik.se här. Läs den.

Mina Grannar Yamadas av H

I min recension på DVDKritik.se av Ghibli-filmen ”Mina Grannar Yamadas” konstaterar jag att den är lika ”rolig” som serien Laban.

Prinsessan Mononoke av H

En recension av Studio Ghiblis bästa film ”Prinsessan Mononoke” kan du nu läsa på DVDKritik.se. Så gör det.

Laputa – Slottet I Himlen av H

”Underbart fantasifull, fartfylld och tänkvärd” anser jag om nästa Ghibli-film, ”Laputa – Slottet I Himlen” som jag recenserat på DVDKritik.se. Läs den.