| Subcribe via RSS

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

september 21st, 2022 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

No Comments

Riaru onigokko av J

september 16th, 2022 | Postad i Action, Drama, Film, Skräck/Rysare

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.

No Comments

Uncharted av J

juni 25th, 2022 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Den gatusmarta bartendern Nathan ”Nate” Drake (Tom Holland) blir en kväll kontaktad av Victor ”Sully” Sullivan (Mark Wahlberg), en lycksökare som säger sig ha jobbat med Nate’s bror, Sam, som han inte har hört av på flera år. Sully berättar för Nate att Sam försvann spårlöst efter att ha hjälpt honom stjäla Juan Sebastian Elcano’s dagbok, i jakten på den förmögenheten Ferdinand Magellan hade samlat ihop som försvann för femhundra år sedan. I hopp om att återfinna sin bror bestämmer sig Nate att hjälpa Sully.

Men det som började som en kupp utvecklar sig snabbt till ett race mot den korrupte Santiago Moncada (Antonio Banderas), som anser att han och hans familj är de rättmätiga arvtagarna till skatten, som tar dem från världsdel till världsdel, i deras sökande efter skatten.

Jag har varit ett die hard fan av Uncharted spelen i över tio års tid nu och när jag hörde att vi äntligen skulle få en filmadoption på franchisén vart jag så klart intresserad, men samtidigt smått skeptisk. Dels hade det varit prat om att filmen skulle göras i flera år, men också dels för att ett tio till fjorton timmar långt spels story är väldigt svårt att koka ner till en omkring två timmar lång film. Hur som helst försökte jag hålla nere förväntningarna och nu när jag äntligen sett filmen (då jag missade den när den gick på bio) så var nog det bra…

Jag förstod att Uncharted filmen inte skulle klara av att berätta en lika over the top och actionpackad berättelse som källmaterialet den är baserad på, men jag hoppades i alla fall på att få ett underhållande action-äventyr – och det fick jag. Fast kanske inte på det sättet jag hade hoppats på.

Filmen är till att börja med en origin story, så en del av speltiden går åt till att vi ska lära känna karaktärerna, vilket i sin tur gör att filmens potentiella actionscener får stryka lite grann på foten och blir mindre bombastiska mot vad de borde ha varit. Mängden actionscener blir dessutom påverkade av det här och även om jag aldrig hade tråkigt när jag satt och tittade på filmen så kändes det som att det fattades något – ja, actionscenerna. Uncharted spelen har alltid handlat om over the top action och äventyr, ofta med övernaturliga inslag. Uncharted filmen levererade en del av det, men kunde definitivt att laddat ur sig ännu mer än vad den levererade i slutändan.

Castingen i filmen är överlag bra, men jag kunde under min titt inte slå ifrån mig tanken att Mark Wahlberg (även om hans prestation här är både bra och underhållande) var otroligt felcastad som Sully – som de dessutom har förändrat från spelen. I spelen är Sully en gråhårig kvinnokarl som både är partner med, men fungerar också lite som en fadersfigur för Nathan Drake. När man får se hur Nate och Sully kom i kontakt med varandra i en flashback sekvens i ett av spelen så känns det som att Sully inte bara ser potential i Nate, utan att han också börjar få någon form av faderskänslor för honom. I filmen vill Sully bara utnyttja Nate så mycket han kan för att få det han vill (i alla fall fram till slutet). Det är väldigt stor kontrast mellan hur Sully är i spelen mot hur han är i filmen. För den som inte spelat spelen så är det så klart ingenting den personen kommer att tänka på, men för mig, som har spelat igenom dem ett flertalet gånger (och som har Sully som sin favoritkaraktär i franchisén), så var det en gnutta irriterande att se hur de gjort om karaktären för filmen. Hur som helst…

Även om jag tycker att filmen hade en handfull brister så gillade jag den ändå. Som ett action-äventyr fungerar Uncharted filmen bra. Som en trogen adoption av Uncharted spelen faller den bitvis platt – som de flesta andra filmadoptioner av spel. Uncharted filmen är hur som helst en av de bättre adoptionerna, även om jag personligen – som ett fan av spelen – störde mig på en handfull saker – saker som skulle kunna förbättras i en uppföljare, vilket den här filmen givetvis lämnar dörren öppen och med tanke på hur mycket pengar den dragit in så kan vi säkerligen förvänta oss en sådan inom en närmare framtid.

Hur som helst, jag ger Uncharted filmen en tumme upp. Rekommenderas.

No Comments

Jurassic World Dominion av J

juni 11th, 2022 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

No Comments

Nobody av J

april 6th, 2022 | Postad i Action, Film

Hutch Mansell (Bob Odendirk) lever ett monotont liv och varenda dag verkar vara en upprepning av den förra. När två inbrottstjuvar plötsligt bryter sig in i hans hus en natt låter han bli att försvara sig själv och hans familj i hopp om att förhindra ytterligare våld. I efterspelet leder den ena händelsen till den andra och han finner sig snart som måltavla för den ryska maffialedaren Yulian Kuznetsov (Aleksey Serebryakov), efter att ha bankat skiten ur hans lillebror. Det Yulian emellertid inte vet är att Hutch inte är vem som helst, utan en man med ett blodigt och våldsamt förflutet som nu har flutit tillbaka upp till ytan…

John Wick 3.5… eh, ursäkta, Nobody från förra året var en av de där filmerna jag hörde en hel del om när den kom och många sa att det troligen var deras favoritfilm från 2021 – och jag kan på sätt och vis se vart de kommer ifrån, även om jag kanske inte håller med dem. Nobody hade lika gärna kunnat hetat John Wick 3.5 då likheterna mellan den franchisén och den här filmen är enorma – vilket kanske inte är så konstigt då manusförfattaren för de tre första filmerna, Derek Kolstad, skrev manuset till Nobody.

Hur som helst bjuder Nobody på bra med slagsmål, action, pang-pangande, explosioner, snabba klipp, mörk humor och God Underhållning. Att se Christopher Lloyd och Michael Ironside (i varsin mindre biroll) igen var riktigt trevligt också, även om bägge dessa herrar har börjat bli till åren nu.

Nobody är i alla fall en underhållande actionfilm som har en lite långsam och trevande start, men som levererar som en snyting när den väl kommer igång. Rekommenderas.

No Comments

Wrath Of Man av J

april 5th, 2022 | Postad i Action, Film, Thriller

Efter att ha nätt och jämnt klarat av kvalifikationstestet får den fåordige och gåtfulle Patrick Hill (Jason Statham) jobb vid Fortico Security, en värdetransportfirma som har specialiserat sig på att vakta och transportera miljoner av dollar i Los Angeles varje vecka. Hans nya kollegor finner honom till en början kall och mystisk, men saker och ting förändras efter att han egenhändigt lyckats stoppa ett rån av bilen han åker med i – med sex rånare döda som resultat. Vem är egentligen Patrick och vart kom han ifrån?

När det kommer till filmer med Jason Statham är det mer regel än undantag att jag personligen gillar de filmerna. Statham är alltid bra i allt han gör, även om filmen i sig kanske inte i vartenda fall är bra. Wrath Of Man – som är en engelsk-amerikansk remake av den franska filmen Le convoyeur (eller Cash Truck, som den hette utanför Frankrike) från 2004 – från förra året är hur som helst en av de filmerna jag gillar. Hur trogen den är det franska källmaterialet har jag ingen aning om då jag inte har sett originalfilmen, men bortser man från den så är Wrath Of Man en förbannat bra action-thriller som – trots sitt lite smått lunkande tempo – bjuder på en våldsam och mörk berättelse.

Det enda problemet jag kan se med filmen är väl att när saker och ting börjar trilla på plats rent handlingsmässigt så är det ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting kommer att ta vägen, men resan dit är å andra sidan så pass stark och intressant då man som tittare egentligen inte har en aning om varför det som händer på skärmen händer.

Hur som helst är Wrath Of Man en bra action-thriller som jag rekommenderar.

No Comments

Jungle Cruise av J

april 5th, 2022 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

No Comments

Sonic The Hedgehog 2 av J

april 2nd, 2022 | Postad i Action, Film, Komedi

Efter att ha gjort sig hemmastadd i Green Hills, Montana, är den blåa igelkotten Sonic (Ben Schwartz’s röst) redo för mer frihet, vilket han får då Tom (James Marsden) och Maddie (Tika Sumpter) – som har tagit in honom i sitt hem – går med på att lämna honom ensam hemma medan de åker på semester och Maddie’s syster Rachel’s (Natasha Rothwell) bröllop.

De hinner emellertid knappt komma iväg innan Dr. Robotnik (Jim Carrey) plötsligt återvänder, den här gången med en ny partner, myrpiggsvinet Knuckles (Idris Elba’s röst). Tillsammans söker de Kaos Smaragden, som har både kraften att bygga men också förinta civilsationer. Sonic slår sig ihop med en egen partner, den tvåsvansade räven Tails (Collen O’Shanussy’s röst), för att hitta smaragden och förhindra att den faller i fel händer.

Efter den braksuccé som Sonic The Hedgehog blev för Paramount så var det väl föga förvånande att de gav grönt ljus relativt omgående för en uppföljare – och de sparade inte på krutet. Sonic The Hedgehog 2 är på sätt och vis egentligen mer av samma från den första filmen, men större, mer bombastiskt, mer actionpackat och fler karaktärer från spelen dyker upp – vilket var det jag förväntade mig av filmen, och fick.

Likt den första filmen har även den här uppföljaren en ganska generisk premiss som man vet exakt vart den är på väg igenom hela filmen, men som samtidigt inte är något större problem då filmen vräker på med tonvis av action och humor. Om man – likt mig – växt upp med Sonic och de andra karaktärerna från TV-spelen är så klart det här ren fan service också så klart, även om man nödvändigtvis inte behöver ha någon erfarenhet av dem för att bli underhållen av filmen.

Sonic The Hedgehog 2 levererade ungefär det jag förväntade mig av den och även om den är väldigt generisk i sin premiss (likt sin föregångare) så är det ett kul och snyggt action äventyr som underhåller gott. Nu är det bara att vänta på den tredje filmen och spin-off serien som kommer följa Knuckles. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första Sonic The Hedgehog filmen också.

No Comments

Mortal Kombat (2021) av J

februari 13th, 2022 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu, Äventyr/Fantasy

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.

No Comments

The Forever Purge av J

december 18th, 2021 | Postad i Action, Film, Thriller

Året är 2048, åtta år efter att Charlene Roan blev vald till president och avskaffade The Purge, och New Founding Fathers of America (NFFA) har återtagit kontrollen över det amerikanska parlamentet och återinställt den blodiga och årliga högtidsdagen. Många utanför det styrande partiet är oroade över att den kommande Purgen kommer att tillfoga betydligt mer skada till landet än vad NFFA inser efter att den rasistiska grupperingen Purge Purification Force (PPF) har skapats och fått anhängare nationen över efter att de blivit återvalda.

Det gifta migrant paret Juan (Tenoch Huerta) och Adela (Ana de la Reguera) tar sig illegalt över gränsen från Mexiko till Texas för att undslippa en mexikansk kartell och starta ett nytt liv. Tio månader senare går det här årets The Purge av stapeln, vilket kommer få oanade konsekvenser då PPF vägrar lägga ner sina vapen morgonen efter och jagar alla de som de anser inte vara amerikaner. Tillsammans med Juan’s kollega T.T. (Alejandro Edda), Juan’s chef Dylan Tucker (Josh Lucas), hans fru Cassidy (Cassidy Freeman) och syster Harper (Leven Rambin) beger sig Juan och Adela iväg för att försöka ta sig till Mexiko för en fristad från det kaos som nu härjar över hela landet…

När jag såg den fjärde filmen i The Purge franchisén, The First Purge, för första gången var jag övertygad om att den skulle bli den sista filmen i franchisén då TV-serien av The Purge hade nyligen gått klart sin första säsong (av två) och jag trodde att konceptet med The Purge skulle fortsätta där istället för att ytterligare filmer skulle göras. Tji fick jag. The Forever Purge är den femte – men inte sista – filmen i franchisén.

The Forever Purge är mer av samma sak som de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kunde erbjuda, samtidigt som den drar konceptet till dess yttersta spets. Medan de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kändes som avlägsna dystopier, är The Forever Purge mer verklighetsförankrad om man ska se till vart den uppenbarligen tagit inspiration ifrån – och är väl således kanske den (hittills) mest skrämmande och mörka filmen i franchisén.

Hur som helst så gillar jag The Forever Purge. Den är våldsam, högljudd, bombastisk och nattsvart – och är antagligen den mest politiska filmen hittills (mer än The First Purge), då den tydligt tagit inspiration från de senaste årens USA. Det var ingenting som störde mig när jag såg filmen, även om jag i regel brukar avsky när filmskapare försöker köra ner deras politiska åsikter i min hals – att konceptet kring The Purge alltid har fängslat mig spelar säkerligen in här.

The Forever Purge är i mina ögon en bra film, även om jag hellre hade sett att TV-serien hade fått några fler säsonger då jag tycker att konceptet med The Purge passar sig bättre i en TV-serie än i filmer. Nåja… franchisén är inte död än hur som helst då en sjätte film redan är under produktion. När den släpps återstår att se. The Forever Purge får en rekommendation från mig.

Läs gärna mina recensioner av 1, 2, 3 och 4 – samt den första säsongen av TV-serien.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud