Helt Perfekt Glob

Django Unchained av J

Jag tror de flesta redan har sett Django Unchained och vet vad den handlar om och vad som händer i den. Men seg som jag är på att titta på mainstream film så kommer här en kort sammanfattning om vad jag tyckte om den, så här 2 år efter dess release…

Quentin Tarantino har sedan sitt genombrott med Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) 1992 haft, i min mening, en ganska stapplig rad med filmer. Några av dem är råbra (t ex Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1), medan några av dem är mindre bra eller ren skit tack vare dialoger som pågår i tusen år (t ex Kill Bill Vol. 2, Death Proof, Inglourious Basterds). Men på något underligt sätt har de senare filmerna ändå blivit framställda som underhållande mästerverk. Glömde folk bort helt enkelt bort att karaktärerna satt och pratade skit i nästan 2 timmar i varje film innan något av intresse överhuvudtaget hände? Tydligen. Django Unchained hamnar, för mig, någonstans mellan de förstnämnda och sistnämnda filmerna; bitvis är den råbra, men varvar under nån timme ner väldigt, väldigt mycket och vi får istället det där tröga jävla tempot från de sistnämnda filmerna. Dialogen är förvisso välskriven (likt vilken annan Tarantino film som helst), men det hela känns jävligt krystat på något sätt i mina ögon. Är dialogen där bara för att det är en Tarantino film? Behövs verkligen 1 timmes dialog med (nästintill) inga händelser överhuvudtaget? Tydligen. För det är ju en Tarantino film trots allt.

Skådespelarna är så klart top-notch och actionscenerna är suveräna, när de väl inträffar alltså. Vad finns det mer att säga om det…? Inte så mycket tror jag. När det väl händer något i en Tarantino film så brukar det, i regel i alla fall, vara bra.. och underhållande.

Django Unchained är i mina ögon hur som haver ett rejält steg upp från kackelrullen Inglourious Basterds, även om den här filmen också har ett hyfsat stort parti av kackel så är den inte i närheten av den filmen. Förstå mig rätt; Django Unchained är en okej film i mina ögon, men Tarantino har gjort bättre ifrån sig förr och frågan är om vi någonsin kommer få återse den talangen igen…

Forever Marilyn (Bluray-box) av H

En box med fem Marilyn Monroe-filmer i bluray-format har jag recenserat, och det är tillgängligt och läsbart på DVDKritik.se nu.

The Dead And The Damned av J

Året är 1849 och guldrushen är i full gång i Jamestown, Kalifornien. Prisjägaren Mortimer (David A. Lockhart) beger sig iväg efter en efterlyst indian som sägs ha våldtagit och mördat en rikemansdotter. Samtidigt hittar några guldgrävare en meteor strax utanför den lilla staden och lyckas av misstag släppa ut sporer ur den, vilket i sin tur förvandlar befolkningen till blodtörstiga zombies.

Första anblicken av The Dead And The Damned fick mig att tro att det var en The Asylum rip-off av Cowboys & Aliens (den alternativa titeln på filmen är faktiskt Cowboys & Zombies, såatte…), men ack så fel jag hade. Filmen är producerad av Mattia Borrani Productions och iDiC Entertainment och är faktiskt den första och enda filmen de producerat. Förhoppningsvis blir den här filmen det enda de producerar och släpper också….

”Skådespelarna” är horribla. Ingen av dem kan direkt skådespela och emellanåt sitter jag och funderar på vad det är för skit jag tittar på egentligen. Jag hade inte blivit speciellt förvånad om ”skådespelarna” hade sprungit runt med manus i hand och läst direkt ur papprena, om vi säger så. Effektmässigt är filmen i stuk med något skit ifrån The Asylum; uppenbart CGI-blod som skvätter till och försvinner i tomma intet utan något som helst spår efter sig, för att bara nämna en grej. Makeupen ser förjävlig ut och är ett rent hån mot zombiegenren i sig.

Storyn är en enda stor klyscha och man kan börja fundera vad manusförfattaren egentligen tänkte med när han skrev det här skräpet. Inte en enda sekund under filmens gång är spännande på något som helst vis och när till och med slutstriden blir löjlig vet man att man har sett en redig kalkonrulle. Dessutom är det ganska förundrande hur jävla usla skyttar karaktärerna är i filmen. Emellanåt siktar de så pass uselt att de hade troligtvis inte ens träffat en ladugårdsvägg inifrån ladugården, för att i slutet helt plötsligt träffa precis vartenda jävla skott.

Nej, fy fan vilken jävla dynga. Det enda som är bra överhuvudtaget med filmen är låten iDiC – Dark Skies och att vi får se några tuttar här och där. I övrigt kan man lika gärna sitta och titta på en avstängd TV-skärm istället, vilket troligtvis är betydligt mer underhållande än det här skräpet.

Cowboys & Aliens av H

Bara titeln är ju klockren. Cowboys mot utomjordingar. Harrison Ford och Daniel Craig är cowboys. Jon Favreau (”Iron Man”, ”Iron Man 2”) regisserar. Det kan inte gå fel.

Craig vaknar i öknen och minns inte vem han är, men han har ett mystiskt armband som han inte får loss. Han knallar in till en stad där han känns igen av den lokale storliraren Ford som inte gillar honom. De hinner dock inte bråka så mycket då utomjordingar attackerar och för bort stora delar av befolkningen. Nu måste de förstås samarbeta för att slå tillbaka.

De flesta recensioner av filmen var rätt ljumna. Jag vet inte vad folk hade väntat sig egentligen av en sån här film. De flesta sågningar verkar vara skrivna av folk som inte ens tittat på filmen. Några citat från IMDb-kommentarer:

”There was no reason for this movie to be made other than to take my money and dupe people like me who want something new and different than the conventional western or sci-fi movie. This movie was just two hours of people riding around on horses.”

Öhh… vilken film såg du? Var alla actionscener bortredigerade?

”But it’s when Craig’s gorgeous love interest, supposedly the town whore, becomes ”enlightened” by Indians and knows everything about the aliens… spouting exposition like directions on a new stove… that the film sinks beneath the surface of banality, completely losing its rough and tumble origins to a science-fiction melodrama.”

Öhh… du kanske skulle varit mer uppmärksam. Hon är ju utomjording själv…

”The plot was thread bare at best, some incomprehensible mess about aliens mining for gold, capturing humans, blah blah blah.”
”In fact, why are there aliens in the movie, anyway. They are indeed very pointless and they feel forced in just to create some pointless conflict involving gold, which gets left to naught in the end.”

Och så vidare. De flesta verkar helt ha missat varför utomjordingarna är där (de gräver guld som fungerar som bränsle) och återigen kanske de borde varit mer uppmärksamma eftersom det förklaras tydligt i filmen.

Själv var jag väldigt underhållen och tyckte att det var ett toppenbra matinéäventyr (jag såg den långa versionen). Det är en bra popcornrulle helt enkelt. Så det så.

Rango av H

En kameleont med aktiv fantasi lever ut sina skådespelardrömmar i sitt terrarium, när detta plötsligt ramlar ur bilen det färdas i. Rango (röst av Johnny Depp) finner sig nu mitt ute i öknens ödemark där han snart finner sig i en klassisk westernsituation: han anses vara räddaren i en by som hotas av vattenbrist. Den klumpige och ganska dumma Rango tar tillfället i akt att spela sheriff. Ganska underhållande med många kul referenser, funkar bra en lördagkväll både för vuxna och barn.

Firefly / Serenity / Browncoats av H

Det tog ett tag, men nu har jag slutligen sett om ”Firefly” och ”Serenity”, nu från bluray. Jag har nämnt denna tv-serie tidigare. Medan Joss Whedon och Tim Minnear ägde varje genrefan med de parallellt löpande serierna ”Buffy the Vampire Slayer” och ”Angel” drog de igång en ny serie på sidan om. TV-kanalen Fox misshandlade serien bäst de kunde, och visade avsnitten i total oordning och på olika sändningstider nästan varje vecka. Sen klagade de på att ingen följde serien, fast även de mest inbitna fansen hade svårt att hålla rätt på den, och lade ner allt utan att ens visa alla inspelade avsnitt.

Vi får följa kapten Malcolm Reynolds och hans besättning och passagerare som far runt i skeppet Serenity som är av firefly-typ, därav namnet förstås. Malcolm försöker tjäna pengar på diverse transporter, ibland olaglig smuggling, och hamnar i diverse knipor. Ett par av passagerarna, syskonparet Simon och River, är på flykt undan en speciellt elak del av rättvisan vilket komplicerar saken.

Ja, de åker runt i rymdskepp, men här finns inga robotar och laserpistoler. Faktum är att själva rymd- och scifi-elementet är ganska sekundärt, detta kan bättre beskrivas som en westernserie. Det är roligt och spännande med engagerande karaktärer, och i bästa Joss Whedon-stil kan det plötsligt bli riktigt känslosamt.

Det är svårt att i text riktigt framhäva hur bra det här är. Att den svenska visningen av serien är begränsad till en halvdold sväng på TV400 för fem år sen är patetiskt. Jag kan bara reservationslöst rekommendera serien till precis alla.

Skådisarna var då ganska okända, men flera av dem har efteråt gått vidare till andra stordåd. Kaptenen spelas av Nathan Fillion som vi sett i ”Buffy” (säsong 7), ”Dr. Horrible’s Sing-along-blog”, ”Desperate housewives” och numer i sin egen tv-serie ”Castle”. Summer Glau dök upp som en terminator i ”Sarah Connor Chronicles”, och Alan Tudyk var med i en av årets bästa filmer, ”Tucker & Dale vs Evil”.

När ”Firefly” sen släpptes på DVD blev den stor succé, och var länge den bäst säljande TV-DVD:n någonsin. Detta gav skaparna chansen att få göra biofilmen ”Serenity”, som blev en medelmåttig framgång. Idag har vi i princip ingen chans att se en filmad fortsättning även om många fans fortsätter att kämpa för det. Det finns böcker och serietidningar med fler historier, men sånt ger mig ingenting.

Fans har även gjort sin egen film, ”Browncoats”, vilket är namnet på den sida av ett gammalt krig som hjältarna stod på. Den var hysteriskt dålig så jag stängde av efter tio minuter.

True Grit av H

Coen-brödernas remake av John Wayne-rullen ”True Grit” visar upp en Jeff Bridges i toppform som den allt annat än mysige gubben som blir inhyrd av framfusige och självsäkra tonårsflickan Hailee Steinfeld (en skådis att hålla ögonen på även om hon ser ut att vara på väg att falla i familjefilmsfällan) att leta upp och ta hand om mannen som dödat hennes far. MATT DAMON hjälper oönskad till. En fin western med sköna karaktärer, toppendialog och lite fint pangpang. Rekommenderas!

BloodRayne II: Deliverance av J

Spoilervarning. Det har gått ett par hundra år sedan halv-vampyren Rayne (den här gången spelad av Natassia Malthe) dödade sin far Kagan och blev en av Brimstone-sällskapets medlemmar. När Rayne anländer till den lilla hålan Deliverance, Montana, finner hon att en grupp med vampyr-cowboys – ledda av Billy The Kid (Zack Ward) – har tagit över staden. Billy’s plan är att skapa sig själv en armé av vampyrer då den nya järnvägen kommer till staden och säkerställa sitt herravälde. Rayne slår sig ihop med Pat Garret (Michael Paré), en annan medlem av Brimstone-sällskapet, en oärlig präst (Michael Eklund) och den slibbige banditen Slime Bag Franson (Michael Teigen) för att stoppa Billy och hans planer.

BloodRayne II: Deliverance är snäppet bättre än den första filmen tycker jag. Det är ungefär samma tempo som i den första filmen – dvs för mycket snack och för liten verkstad – men jag föredrar nog faktiskt att se skottlossning före svärdfäktning. Detta resulterar ju givetvis dock i att blodutgjutelsen blir desto mindre än den första filmens – tyvärr.

Skådisarna är helt okej och agerar inte lika stelt som de i den första filmen. Och koregrafin är dessutom snäppet bättre.. tack och lov. Effekterna är ingenting att hurra över, men duger alldeles utmärkt för den här typen av B-produktion alá Uwe Boll. Storyn är hyfsat klichée och händelseförloppet blir ganska förutsägbart fram till den ”stora striden” i slutet som är överstökad på ett par få minuter. Hrm…

BloodRayne nummer 2 får samma betyg som BloodRayne nummer 1 iaf; duger att titta på om man absolut inte har någonting annat ståendes i filmhyllan som väntar på att bli sedd. Nu ska jag bara invänta att BloodRayne nummer 3 ska komma ut på internet så jag kan införskaffa den… mest tack vare att den faktiskt tydligen ska utspela sig under samma tidsperiod som det första spelet utspelar sig!

Jonah Hex av H

Som liten gillade jag serietidningen Jonah Hex (eller ja, serien var med i en tidning som hette Western, men ni fattar) och när man för några år sen började tala om en filmatisering så blev jag glad. Sen byttes det regissörer och skådespelare hejvilt i ett par år, och när filmen slutligen släpptes så var recensionerna allt annat än positiva. I en intervju i Empire säger till och med huvudrollsinnehavaren Josh Brolin att ”det är fullt möjligt att det här är en riktigt usel film”.

Ja, nu är det inte så illa. Det är en okej underhållning, men det känns på nåt sätt som att man inte riktigt tar till vara på idén. Jonah Hex är en man som kommit tillbaka från de döda med en speciell talang. Om han tar tag i folk som dött, så vaknar de till liv tills han släpper dem igen. Dessutom gör det ont att bli uppväckt, och det gör mer ont ju mer nyligen du dött. Detta nyttjar förstås Hex till att klämma information ur liken som gärna berättar allt så de slipper smärtan.

Hans ärkefiende John Malkovich har fått grepp om några mystiska kulor som kan spränga stora områden. Med dessa tänker han spränga hela landet för att… ja, han vill väl det. Hex försöker stoppa honom. Det följer lite action och specialeffekter och lite annat. Dugligt, men det kunde varit bra mycket bättre.

Joheunnom nabbeunnom isanghannom (aka The Good, The Bad, The Weird) av J

Någon minns säkerligen H’s recension på DVDKritik om den här filmen och vad han skrev där. Jag personligen tycker att jag inte kan överträffa storybeskrivning han har använt sig av, så här följer ett citat ur hans recension: ”Vi befinner oss i trettiotalets Manchuriet. Prisjägaren Den Gode anlitas för att sälja en skattkarta. Samma uppdragsgivare anlitar också Den Onde för att stjäla tillbaka kartan så att man får både kartan och pengarna. Ingen räknade med att Den Konstige skulle befinna sig på samma tåg, och att han skulle hinna sno kartan först.

Han tar den till svarta marknaden, och drar till sig uppmärksamheten hos ett gäng manchuriska skurkar. Den japanska armén lyckas också få nys om kartan, och nu blir allt en stor jakt där alla försöker få tag på kartan, och skatten den (kanske) leder till. Samtidigt söker Den Gode efter den mystiske Fingerkaparen…”.

Dessutom stämmer inte bara hans storybeskrivning bra (utan att spoila något), hans tycke om filmen är nästintill det samma som jag har. Det enda jag vill fnysa lite åt är de småsega dialogscenerna som uppkommer under ett par minuter här och där (även om dessa känns mest som en axelryckning med tanke på det övriga innehållet i filmen). Det mesta andra är bra, så som actionscenerna, skådespelarna, effekterna, stuntsen, humorn – mer eller mindre allt.

Ehm. Ja. En Bra Film Med Polarna helt enkelt och rekommenderas helt klart till de som vill sätta tänderna i något som exploderar, dundrar och får en att gapskratta mer än två gånger.