Helt Perfekt Glob

Barbarian av J

När den unga kvinnan Tess (Georgina Campbell) anländer till sin Airbnb i Detroit upptäcker hon att huset har blivit dubbelbokat och att en man, Keith (Bill Skarsgård), redan är där. Mot bättre vetande bestämmer hon sig för att övernatta i huset ändå, men upptäcker snart att det finns mycket mer att vara rädd för i huset än bara Keith…

En god vän rekommenderade Barbarian till mig för ett tag sen och sa att hon trodde att det skulle vara en film för mig, så den fick hamna på min lista över filmer jag tänkt se – och helvete vilken film det visade sig vara.

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag satte mig och tittade på den och jag skulle säga att det är den rätta vägen att gå när det gäller Barbarian; gå in i den blind. Jag var inte alls beredd på vägen filmen tog och älskade hur den gick från mörk till komplett nattsvart i en handvändning ungefär i mitten. Mer än så tänker jag inte säga om filmen.

Är Barbarian värd din tid? Definitivt. Hur den står sig under en omtitt har jag ingen aning om, men det är någonting jag kommer att ta reda på så småningom. Rekommenderas.

Death Valley av J

Den frånskilda modern Sally (Catherine Hicks) och hennes nya pojkvän Mike (Paul Le Mat) har bestämt sig för att åka på en road trip igenom Death Valley tillsammans med Sally’s unge son, Billy (Peter Billingsley), och gå på olika western-baserade attraktioner där. Det de inte vet är att en lokal seriemördare har återvänt till bygden och har nu satt sitt sikte på Billy.

Oooh boy.. här har vi en film jag har sett omslaget på otaliga gånger genom åren och som jag alltid haft en tanke att jag skulle undersöka närmare vid ett givet tillfälle, men som vanligt har jag inte kommit till skott med den tanken och det hela har bara blivit liggandes – fram till nu.

Istället för att följa den populära formulan för slasherfilmer vid tidpunkten då Death Valley gjordes så går den lite sin egen väg. Death Valley är i allra högsta grad en slasherfilm, men den är också väldigt influerad av dåtidens thrillers och har en handfull nagelbitande scener varvade med en handfull blodiga mord. Filmen trampar inte plattan i mattan direkt, men den lunkar på i ett lagomt tempo och den blir aldrig tråkig.

Death Valley är också både välgjord och välspelad. Jag har oftast svårt för barnskådespelare, men jag tycker att Peter Billingsley gjorde en bra prestation här som den unge Billy. Catherine Hicks (Child’s Play) och Paul Le Mat (Puppet Master) hade inte supermycket att göra i filmen egentligen men levererade varsin bra prestation, medan Wilford Brimley (The Thing) dyker upp i en mindre roll som sheriff och en ung Stephen McHattie (Pontypool) dyker upp i en annan viktig (och hyfsat stor) roll.

Med allt det sagt; Death Valley var kanske inte det jag förväntade mig att den skulle vara, men den var definitivt värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

Nightmares av J

Helen Selleck (Jenny Neumann) är en ung skådespelerska med ett trauma från barndomen som precis fått en roll i en ny teateruppsättning. Allting verkar till en början gå bra, men det dröjer inte länge förrän Helen finner sig i en ny mardröm när en psykotisk galning börjar stalka och mörda hennes kollegor en efter en.

Är man ett fan av slasherfilmer får man tyvärr vadda sig igenom mycket skitfilmer, men samtidigt så är man inte beredd att utforska mer okända titlar än titanerna inom subgenren så missar man en hel del guldklimpar också – i synnerhet om man inte utforskar titlar som inte är producerade i USA. Nightmares (alternativt Stage Fright som den hette i USA eller Nightmare On The Street som den hette i Västtyskland) är en australiensisk slasherfilm från 1980 och jag skulle väl inte kalla den en guldklimp, men den är samtidigt en hyfsat intressant liten bit Ozploitation – mycket tack vare hur märklig och skev hela filmen är.

Till att börja med så är det extremt uppenbart vem som är filmens mördare, trots att filmen envisas med att försöka vara en whodunnit och dölja mördarens identitet fram till slutet. Utöver det så har filmen några av de märkligaste övergångarna jag någonsin har sett i en film, vilket ger filmen en ännu mer skev känsla än vad den redan har rent manusmässigt.

Skådespelet varierar från träigt till hyfsat, men Jenny Neumann var åtminstone lätt på ögat även om hennes skådespel kanske inte var det bästa någonsin. Filmens speltid på knappt åttio minuter var förvisso exemplariskt för en slasherfilm, men i det här fallet hade nog filmen gott kunnat varit i alla fall tio, kanske till och med femton minuter längre då det kändes som att flera scener avslutades extremt abrupt.

Nåväl. Nightmares är långt ifrån det bästa jag har sett inom slashergenren, men det är samtidigt långt ifrån det sämsta också.

Evil Dead Rise av J

När hon har fått veta att hon är gravid beger sig gitarrteknikern Beth (Lily Sullivan) hem till sin syster Ellie (Alyssa Sutherland) och hennes tre barn i ett försök att finna stöd i sin situation. Efter att ett jordskalv skakat den fallfärdiga lägenhetsbyggnaden bildas ett hål i husets garage som leder ner till ett gammalt bortglömt kassavalv. Ellie’s son, Danny (Morgan Davies), klättrar ner i utrymmet och finner tre gamla dammiga vinylskivor – och en mystisk bok.

Danny tar med sig skivorna och boken upp i lägenheten i tron om att de kan vara värdefulla så att han kan sälja dem och hjälpa sin mor komma på fötter igen ekonomiskt. Men efter att ha lyssnat på de två första vinylskivorna bjuder han ovetandes in en ondskefull kraft som legat begravd under huset sedan 1920-talet.

När jag hörde att en ny Evil Dead film var under produktion för ett par år sedan vart jag försiktigt opptimistisk i och med att det var ett bevis att det fortfarande finns liv i franchisén, även efter den tredje och sista säsongen av Ash vs Evil Dead. Det jag förväntade mig av filmen var att den antagligen skulle vara i stil med 2013 remaken, skippa slapstick humorn från de äldre filmerna och TV-serien och högst troligen även följa i remakens blodiga spår och på snudd sadistiska stil. Jag hade till en viss del rätt.

Evil Dead Rise är Evil Dead… i en lägenhetsbyggnad. Blodet sprutar, skvätter och flödar till den grad att det blir komiskt och även om humorn inte skrivs på näsan på tittaren så finns den definitivt där (eller är det bara jag som är helt sjuk i huvudet?). Filmen är så klart menad att vara en regelrätt skräckfilm som ska vara läskig (vilket den inte är, i min personliga åsikt), men som blir så pass absurd i dess våld och gore att jag hade väldigt svårt att inte sitta och skrocka gott när jag satt och tittade på den – i synnerhet när Evil Dead II referenserna började komma inflygandes från alla håll och kanter.

Filmens karaktärer kanske inte var speciellt intressanta eller minnesvärda, men jag gillade å andra sidan att de inte tog vägen som hade passat ”den moderna publiken” som jag vart lite orolig att de skulle ta kort efter att flera av karaktärerna hade blivit introducerade. Jag skulle inte säga att de gjorde narr av just den karaktären jag tänker på, men det kändes ändå lite som ett långfinger till idioter som skriker om att filmer – som dessutom inte har något som helst politiskt budskap överhuvudtaget – är sexistiska.

Hur som helst så gillade jag Evil Dead Rise. Faktiskt mer än remaken från 2013 (som jag gav en väldigt hård recension på, men som jag efter några omtittar har omvärderat en aning). Den är blodig, äcklig, rolig och har en alldeles lagom speltid – och en final som får den i remaken att blekna bort. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Ash vs Evil Dead säsong 1 och säsong 2 & 3.

Goodnight Mommy (2022) av J

Efter att ha spenderat en tid hos sin far (Peter Hermann) återvänder de två tvillingbröderna Elias (Cameron Crovetti) och Lukas (Nicholas Crovetti) till det avsides liggande huset på landsbygden där deras mor (Naomi Watts) bor, efter att hon kommit hem från ett kosmetiskt ingrepp. Det tar dock inte lång tid innan de två bröderna börjar ana att någonting inte står rätt till med deras mor och de står snart inför det faktum att den kvinna de nu lever med kanske inte är den hon utger sig för att vara…

Vi har de senaste tjugo åren sett otaliga totalt meningslösa och rent av urusla remakes som kommit och gått. Filmer som enbart existerar för att dra in pengar på en gammal films berättelse för en ny publik som inte vill titta på äldre film. Men vi har även sett en rad av amerikanska remakes på filmer som gjorts i närtid, så som Quarantine på [REC], The Grudge på Ju-on och The Ring på Ringu. Goodnight Mommy från förra året ställer sig till den här senare skaran då den är en amerikansk remake på 2014 års Ich seh, Ich seh – men också till den skaran av remakes som är fullständigt onödiga.

Goodnight Mommy från 2022 är i mångt och mycket exakt samma film som från 2014, med en handfull ändringar här och där – i synnerhet slutet som är helt annorlunda mot originalets. Om du har sett originalet har du i stort sett även sett den här filmen.

De största skillnaderna mellan de två filmerna är att originalet är betydligt mer skev och mörk i sitt berättande än vad remaken är, som i sin tur känns väldigt straight forward. Det känns även som att remaken inte hade ballarna att ta samma väg som originalet gjorde, utan valde att ta en mer tragisk än nattsvart väg i dess klimax.

Men även om jag tycker att den här remaken är överlag onödig (och feg, om jag ska vara ärlig) så kan jag inte säga att den är usel heller. Den är välspelad och vissa aspekter med den (så som att vissa utdragna scener i originalet är frånvarande här) gör den ändå sevärd. Den tappar så klart dess kraft om man har sett originalet innan, men den kunde å andra sidan ha varit sjuhelsikes mycket sämre än vad den i dess helhet ändå är.

Om någon skulle fråga mig vilken av filmerna man ska se om man bara kan välja en så skulle jag säga originalet. Originalet har sina brister också, men den har samtidigt ett betydligt skevare och mörkare sätt att berätta sin berättelse än remaken, som tar en mer försiktig väg. Med det sagt skulle jag inte kalla remaken usel, men å andra sidan, som sagt, onödig.

Ich seh, Ich seh (aka Goodnight Mommy) av J

I ett avsides liggande hus på landsbygden, mellan skog och majsfält, bor de två nioåriga tvillingbröderna Elias (Elias Schwarz) och Lukas (Lukas Schwarz), som väntar på att deras mor (Susanne Wuest) ska komma hem från sjukhuset i sommarvärmen. När hon väl kommit hem, bandagerad efter ett kosmetiskt ingrepp, är hon som förbytt och ingenting är som det har varit förr, varpå de två bröderna börjar misstänka att den här kvinnan kanske inte är deras mor…

Jag hörde talas om Ich seh, Ich seh – eller Goodnight Mommy – redan kring när den skulle släppas, men efter att ha sett trailern slog jag undan filmen i tron om att den skulle vara ytterligare en film i raden av övernaturliga spökskräckfilmer som välde ut var och varannan månad vid den här tidpunkten. Nu när jag äntligen har sett filmen så har jag insett hur fel jag hade med mina antaganden; Ich seh, Ich seh har ingenting med det övernaturliga att göra utan är en regelrätt psykologisk skräckfilm som är helt baserad i den verkliga världen.

Bortsett från att filmen visade sig vara allt annat än vad jag trodde att den skulle vara så visade den sig också vara helt okej, även om den hade en del brister och problem. Exempelvis är det förbannat övertydligt vart filmen är på väg väldigt tidigt, vilket gjorde att jag mest satt och väntade på att filmen skulle hinna upp med mig själv. Ett annat problem jag har med filmen är dess tempo, som är ganska ojämnt. Filmen har en lång, lång uppbyggnad fram till det att saker och ting börjar hända, för att sedan helt plötsligt ta en paus med en lång sekvens (som inte bara var onödig, den leder ingenstans heller) mitt i, för att sedan fortsätta där de var fram till filmens klimax, som känns överstökat på mindre än två minuter.

Ich seh, Ich seh har definitivt sina brister som sagt, men den har samtidigt å andra sidan riktigt håriga ballar som törs gå en väg som jag inte alls var beredd på och ett slut som fick mig att dra på smilbanden tack vare hur mörkt det är – vilket på sätt och vis blir filmens räddning i slutändan, för min del. Ich seh, Ich seh är i dess helhet en riktigt mörk film som påvisar vilka förödande konsekvenser psykisk ohälsa, i kombination med en tragedi, kan innebära. Det i sig är, för mig personligen i alla fall, betydligt mer skrämmande än vad någon övernaturlig spökskräckfilm någonsin kan leverera.

I sin helhet är Ich seh, Ich seh helt okej i alla fall. Den har sina brister, men ska man se till de aspekter som är bra med filmen så är den definitivt värd åtminstone en titt. Personligen kommer jag nog att återkomma till den här om några år, då med vetskapen om vad som väntar mig – vilket kanske gör den desto mer effektiv i sitt berättande.

Near Dark av J

Småstadskillen Caleb Colton (Adrian Pasdar) är ute en sen kväll när han möter den vackra Mae (Jenny Wright) som ber honom om skjuts till hennes trailer innan gryningens intrång. På vägen dit stannar Caleb sin bil och ber om en kyss från Mae, som biter honom i halsen och springer därifrån. Då hans bil vägrar att starta igen börjar han att gå hemåt, men när han börjar närma sig farmen han bor på och de första solstrålarna träffar honom börjar han att självantända – enbart för att i nästa stund bli insliten i en van.

Caleb blir introducerad till Mae’s familj; ledaren Jesse Hooker (Lance Henriksen), hans flickvän Diamondback (Jenette Goldstein), den elake Severen (Bill Paxton) och pojken Homer (Joshua John Miller). De har alla en sak gemensamt; de är nattliga jägare som behöver blod för att överleva, vampyrer. Caleb står nu inför ett val, att antingen återvända till sin familj och försöka hitta någon form av botemedel eller stanna kvar med Mae och bli en nattens varelse…

Jag har aldrig varit något större fan av vampyrfilmer, likt varulvsfilmer. Visst, det finns en handfull av den typen av filmer jag är ett stort fan av, men varken vampyrer eller varulvar har tilltalat mig nämnvärt igenom åren som gedigen skräckfilmstittare. Jag finner bägge av dessa monster ganska ointressanta – och tråkiga. Jag minns inte första gången jag hörde talas om Near Dark, men det som cementerade min kännedom av filmen var för några år sedan då jag och några till startade en podcast med samma namn som filmen (som du finner här och här) – mestadels för att vi inte kunde komma på något bättre namn och då namnet Graveyard Shift (som var vår första idé till namn på podcasten) visade sig vara använt av flera andra podcasts. Hur som helst så har det tagit några år för mig att se filmen men nu har jag slutligen alltså gjort det.

Som jag har förstått det anses Near Dark vara en kultklassiker bland många och den verkar vara ansedd som en av de bättre vampyrfilmerna som gjorts. Jag tyckte att filmen överlag var okej, men inte mycket mer än så. Visst, den har en handfull set pieces som var helt suveräna (bland annat en shoot-out mellan vampyrerna och en grupp poliser), men det kändes samtidigt som att det fattades typ en timmes speltid; helt enkelt att filmen hoppade mellan scener utan ha någon direkt röd tråd mellan dem.

Jag blev en aningen trött på inledningen av filmen också. Jag förstår att karaktären Caleb till en början inte förstår vad som händer honom, men det hela dras verkligen ut så långt det bara går och då jag som tittare redan vet vad som pågår blir det hela jävligt långdraget. Slutet kändes dessutom jävligt taffligt och karaktärerna (som vi fått lära känna hyfsat under filmens gång) börjar bete sig som totala idioter med noll självbevarelsedrift – vilket är något de haft igenom hela filmen, i alla fall fram till slutet. Det kändes verkligen som att manusförfattarna inte riktigt visste hur de skulle avsluta filmen, så vad vi i slutändan fick var ett både abrupt och inte speciellt genomtänkt slut. Nåväl…

Filmen bjuder i alla fall som sagt på en handfull set pieces som är grymt underhållande. Filmens antagligen största behållning är Bill Paxton’s rollprestation som Severen då karln snor hela showen varenda gång han står framför kameran och jag vettefan om han inte hade fungerat lika bra (eller bättre) som ensam skurk här faktiskt – speciellt med tanke på att Lance Henriksen, Jenette Goldstein och Joshua John Miller egentligen inte har så där värst mycket att göra.

Nåja. Jag har sett sämre vampyrfilmer än Near Dark, men jag har definitivt sett bättre. Det var i alla fall kul att se Henriksen, Goldstein och Paxton återförenas efter Aliens, från året innan – och Miller, tre år innan han dök upp i Class Of 1999. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här filmen.

M3GAN av J

På vägen upp till fjällen för en skidsemester omkommer den lilla flickan Cady’s (Violet McGraw) föräldrar i en trafikolycka varpå hon hamnar hos sin moster Gemma (Allison Williams), som jobbar som en robotingenjör på ett avancerat leksaksföretag som tagit fram leksaker som är styrda av simpel AI.

I ett försök att hjälpa sin systerdotter att komma över sorgen efter sina föräldrar bestämmer sig Gemma för att bygga klart ett projekt som hon och två av hennes kollegor jobbat på i smyg för sin chef, M3GAN (Amie Donald / Jenna Davis’ röst) – Model 3 Generative Android, med en betydligt mer avancerad AI än vad de tidigare har utvecklat – för att ge Cady en vän. Cady blir snabbt fäst vid M3GAN och det hela verkar fungera bra – i alla fall fram tills flera mystiska dödsfall börjar inträffa kring Gemma och Cady…

Redan när jag såg postern för M3GAN förra året visste jag att det här var en film jag bara måste se. Skräckfilmer där leksaker (i synnerhet dockor) får ett eget liv och går berserk är allt som oftast i min mening väldigt underhållande och M3GAN är inget undantag, även om det är väldigt, väldigt svårt att inte dra paralleller till Chucky och Child’s Play franchisén – i synnerhet remaken av Child’s Play (recenserad här). Det som skiljer M3GAN från Child’s Play filmerna är att filmen är (tyvärr borde jag nog säga) en PG-13 film och är således väldigt tam i vad de visar. Det är väl egentligen inget större problem då nästan allting annat i filmen fungerar fint, men jag hade inte klagat över lite extra gore… just sayin’…

Hur som helst så gillade jag M3GAN, trots att majoriteten av allt våld inträffade off-screen. Skådespelet är bra, effekterna är lysande (M3GAN ser till exempel jävligt creepy ut) och även om filmen inte bjuder på några som helst överraskningar – då det är en sådan film där du som tittare vet precis vad du kommer få – så var den väldigt underhållande.

Om jag absolut måste klaga på något med filmen (bortsett från PG-13 ratingen) så skulle det vara att den är lite långsam och det tar tid innan den titulära karaktären slutligen träder fram framför kameran. Filmens skräck börjar inte inträffa förrän mer än halvvägs in och filmen hade nog mått bra av att ha trimmats ned några minuter för att få upp dess tempo lite grann. Men det är väl ungefär det jag har att klaga över.

M3GAN har sina små problem här och där, men jag vart i slutändan underhållen av den – och jag hoppas personligen att vi får en uppföljare eller tre på den, som förhoppningsvis rättar till de problem som fanns här. Jag vill i alla fall rekommendera M3GAN, åtminstone till de som är som mig och har en förkärlek till mördarleksaker. Tumme upp.

Last Night In Soho av J

Fixerad vid det svängiga sextiotalet och alla dess moden drömmer den unga Eloise (Thomasin McKenzie) om att bli en mode designer. När hon blivit intagen till London College of Fashion packar hon sina grejer och flyttar från sin lugna tillvaro på landet med sin mormor till den livliga storstaden, ovetandes om att den kan vara mycket ibland. Obekväm med hur studenterna i hennes boende festar bestämmer hon sig för att flytta till ett gammalt hus som ägs av Ms. Collins (Diana Rigg) för att hyra ett rum.

När hon lägger sig för att sova händer något; hon reser på ett mystiskt sätt tillbaka till 60-talet och börjar följa den aspirerande sångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy), lurad in i en bländande värld av ljus och skuggor. Men framgångar kommer alltid med ett pris och frågan är, vem vet vad som hände igår kväll i Soho?

Vi har väl alla satt oss för att se en film och haft vissa förväntningar på hur den ska vara. Det kan vara handling, genre, skådespelarinsatser, effekter… och så vidare. Ibland snavar man över en film som man förväntade sig att den skulle vara på ett sätt, men som sedan visade sig vara någonting helt annat när väl sluttexterna börjar rulla. Last Night In Soho är en sån film för mig.

Jag satte mig i soffan med förväntningarna att få se en thriller med ett mordmysterium i centrum, vilket det på sätt och vis var, men allt eftersom började filmen gå mer och mer mot skräckgenren och i slutändan var jag nästan golvad av hur fel jag hade haft. Last Night In Soho gör dessutom ett bra jobb att lura sin tittare och varje gång jag trodde jag visste vart filmen var på väg så drog filmen undan mattan under fötterna på mig och slängde en ny vändning i mitt ansikte.

Filmen är välspelad, snygg och överlag spännande, men jag har dock ett litet problem med den; dess längd. Jag hatar musik- och dansnummer i filmer och det här var inget undantag. Även om de inte var superlånga så tycker jag att de hade kunnat kortats ned likförbannat. Jag fattar att de är viktiga för karaktärsutvecklingen i filmen, men när det känns som att filmen tvärnitar och stannar av för min egen del så får det vara.

Utöver det har jag egentligen ingenting att gnälla över – eller tillägga heller för den delen. Last Night In Soho är (trots dess längd och musik- och dansnummer) en genuint bra skräck-thriller. Rekommenderas.

Toys Of Terror av J

En familj har köpt ett sedan länge nedlagt barnsjukhus uppe i bergen för att rusta upp det och sälja det vidare när de är klara. Medan de renoverar byggnaden har de bestämt sig för att spendera julen där, ovetandes om att fastigheten ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som hotar deras liv.

När jag satte mig för att titta på Toys Of Terror förberedde jag mig på en film som skulle vara i stuk med någon dynga som The Asylum hade klämt ur sig, men istället fick jag en slow burn rysare som kändes mer som en våldsam långfilmsversion av en Goosebumps episod än en skräckfilm för vuxna. Helt ärligt vart jag lite förvånad över hur lite blod och våld filmen faktiskt hade då jag hade förväntat mig betydligt mer av den här typen av film än vad jag i slutändan fick.

Jag hade hur som helst en hyfsat kul stund i soffan när jag tittade på Toys Of Terror. Det är inte en tio av tio film, men jag tyckte att det fanns en hel del att gilla här ändå. Jag gillade alla karaktärer, musiken var vacker men kuslig och jag gillade animationerna på leksakerna. Sen att jag har en viss förkärlek till skräckfilmer där leksaker på ett eller annat sätt får eget liv och börjar gå berserk hjälpte antagligen till på traven för min egen del.

Toys Of Terror är ingen kioskvältare på något som helst sätt, men det är å andra sidan en småmysig, puttrig liten rysare som fungerar helt okej med tanke på vad den försöker att göra – mer eller mindre.