Helt Perfekt Glob

Five Nights At Freddy’s av J

Mike Schmidt (Josh Hutcherson) har det svårt. Han är förmyndare till sin yngre syster Abby (Piper Rubio) och har precis fått sparken från sitt jobb som säkerhetsvakt på ett köpcentrum efter att ha spöat på en pappa som han misstagit för att ha varit en kidnappare. Samtidigt försöker han att återuppbringa minnet av vem som kidnappade hans bror när han var tolv år genom att söka i sina drömmar.

När hans faster Jane (Mary Stuart Masterson) hotar honom med att dra han inför domstol för att få vårdnaden om Abby tackar han motvilligt ja till ett erbjudande att börja jobba som nattvakt på den sedan länge igenstängda pizzerian Freddy Fazbear’s Pizza. Det dröjer dock inte länge innan han inser att hans nya jobb kommer bli betydligt mer komplicerat än vad han till en början trott då sanningen kring pizzerians animatroniska robotar börjar uppdagas; de är inte bara robotar, de lever…

När Willy’s Wonderland kom i början av 2021 så jämfördes den föga förvånande med Five Nights At Freddy’s spelen och sågs väl på sätt och vis som en filmatisering av de spelens koncept – typ. Jag citerar ur min recension av Willy’s Wonderland; ”Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).” Nu, två och ett halvt år senare, har vi äntligen fått en riktig filmatisering av Five Nights At Freddy’s och…

Filmen är helt okej. Skådespelet är bra, manuset (som är delvis skrivet av Five Nights At Freddy’s skapare, Scott Cawthon) håller sig förhållandevis troget till källmaterialet och effekterna (i synnerhet animatronerna som använts) ser väldigt bra ut. Filmen är påkostad, snygg och är överlag underhållande, men jag har samtidigt en handfull problem med den.

Dess speltid på hundratio minuter är på tok för lång, vilket gör att en del scener kändes som ren utfyllnad (i synnerhet de scener som upprepades ett par gånger). En kortare speltid hade ökat mitt betyg på filmen utan tvekan. Det är knappast finkonst vi snackar om här, utan en popcorn-skräckfilm baserad på en serie datorspel. Att filmen dessutom är en PG-13 film med minimalt med blod och slafs drog ner betyget en aning mer för min del. Jag har full förståelse att skaparna bakom filmen bestämde sig för att gå den vägen med tanke på hur populär spelserien har varit och är bland tonåringar, men jag hade gärna sett mer blod framför kameran.

Något mer jag hade svårt med filmen var en av dess subplots, som i slutändan blev en enda stor MacGuffin. Jag kan på sätt och vis förstå varför den är med i filmen, men jag hade förväntat mig att filmen skulle följa konceptet av spelen (ensam nattvakt som måste hålla mordiska animatroner utanför kontrollrummet) mer än vad den på sätt och vis egentligen gjorde.

Jag vet att det låter som att jag tyckte mer illa om filmen än vad jag egentligen gjorde, men på det stora hela tyckte jag faktiskt att den var okej. Mina förväntningar uppfylldes inte riktigt helt, men det gjorde ju inte filmen dålig heller – bortsett från att jag tycker att den är på tok för lång för det den försöker göra. Hur som helst, är du ett fan av Five Nights At Freddy’s franchisén (eller bara skräckfilmer med mördaranimatroner) så tycker jag absolut att du ska ge den en chans. Det är i alla fall en av de bättre spelbaserade filmerna som gjorts.

Talk To Me av J

Tonåringen Mia (Sophia Wilde) kämpar med den andra årsdagen av hennes mor Rhea’s (Alexandria Steffenson) bortgång och hennes avlägsna förhållande till hennes far, Max (Marcus Johnson). En kväll smiter Mia, hennes bästa vän Jade (Alexandra Jensen) och Jade’s lillebror Riley (Joe Bird) ut till en hemmafest där huvudattraktionen är att använda ett kraftfullt mediums avskurna och balsamerade hand för att komma i kontakt med andar på den andra sidan. Mia bestämmer sig för att prova och blir uppeggad av upplevelsen.

Några dagar senare samlas gruppen hemma hos Jade och Riley för att på nytt använda den balsamerade handen, men den här gången går någonting fruktansvärt fel som leder till tragiska konsekvenser för Riley och att Mia börjar se sin döda mor, som försöker vägleda henne. Frågan är bara vem hon ska lita på; de levande eller de döda?

Talk To Me från förra året är ännu en i raden av skräckfilmer där demoniska krafter står i fokus och även om filmen är helt okej för vad den gör så levererar den absolut ingenting nytt. Filmen i sig är hyfsat generisk och bjuder på väldigt få överraskningar, men har samtidigt en handfull scener som – även om de inte är nämnvärt läskiga – är hyfsat obekväma att titta på. Skådespelet är bra, effekterna lika så, men även om själva idéen om ett mediums avskurna och balsamerade hand som kan ge andra kontakt med den andra sidan är orginell så faller resten av filmen in i de gamla klyschorna som de flesta filmer med liknande teman brukar göra.

Men med allt det sagt så är Talk To Me, som sagt, en okej film, även om den egentligen inte bjuder på speciellt mycket nytt för subgenren. Den är välspelad, ser bra ut och har en exemplarisk speltid på runt nittio minuter (vilket är ovanligt för den här typen av filmer). Godkänd.

En uppföljare – med den ”fyndiga” titeln Talk 2 Me (som jag tycker borde ha fått titeln Talk To Me Too) – verkar, i skrivande stund, vara i pre-production. När eller om den kommer ut återstår att se…

Babysitter Massacre av J

En grupp unga kvinnor slog sig ihop under deras tonår för att driva en barnvaktsklubb tillsammans, men när en av dem plötsligt dog föll gruppen isär. Nu, flera år senare, är de på väg att gå separata vägar för att gå på college, men på Halloween börjar någon att tortera och mörda alla medlemmar i den gamla klubben en efter en…

När jag satte mig för att titta på Babysitter Massacre från 2013 så var mina förväntningar lagomt ljumna. Jag visste att filmen skulle vara dålig, men jag förväntade mig i alla fall att filmen skulle leverera billigt våld och antagligen tonvis med tuttar (vilket är typ det enda låg/nollbudget slashers från de senaste femton, tjugo åren brukar ha att erbjuda). Döm då av min förvåning då den var helt tuttlös och hade minimalt on-screen våld. Jag kliade mig i huvudet och undrade vad poängen med filmen isåfall var. När jag sedan satte mig för att skriva den här recensionen av filmen kom jag på någonting; versionen av filmen jag tittat på låg på youtube och låg på sjuttioen minuter, medan IMDB sa att dess totala speltid skulle ligga på sjuttioåtta minuter. Vart fan hade de där sju minuterna tagit vägen egentligen?

Jag bestämde mig således att avvakta med att skriva den här recensionen och begav mig ut på internet och hittade filmen på en fulstream där speltiden var sjuttioåtta minuter. Jag slog igång den och insåg till min fasa att versionen jag tittat på på youtube var en totalt sönderklippt och redigerad version av filmen. Då jag delvis är en idiot och delvis inte känner att jag kan ge ett rättvist omdöme av en film om jag inte har sett hela filmen så satte jag mig för att se den oklippta versionen av den.

Men nä, filmen vart inte nämnvärt bättre av filmens on-screen våld eller de tutt- och full frontal scener som saknades i youtube versionen. Hade jag fortfarande varit en hormonstinn fjortonåring hade säkert filmen klingat bättre för mig, men när det enda filmen har att erbjuda är usla effekter, halv- och helnakna brudar (som en form av stand-in för ett uselt manus) och en massa gap och skrik checkar jag ut mentalt. Skådespelet ligger på en lägre nivå än vad den brukar göra vanligtvis i de flesta porrfilmer och även om jag eventuellt hade kunnat tyckt att filmen har en trashig charm så kunde jag inte komma ifrån att jag höll på att få en hjärnblödning så fort någon öppnade truten.

Så efter att ha sett Babysitter Massacre två gånger kan jag med gott samvete säga att den inte är värd att se överhuvudtaget, oavsett om man ser den klippt eller inte. Det här är bedrövligt skräp som absolut ingen behöver titta på.

Memorial Valley Massacre av J

Den nya campingplatsen Memorial Valley har precis slagit upp sina grindar och billaster med glada och förväntansfulla campare har börjat anlända till platsen. Vad ingen vet är att något hotfullt observerar dem från den intilliggande vildmarken och när flera gäster plötsligt börjar hittas döda måste skogsvakten George (John Kerry) och sonen till campingens ägare, David (Mark Mears), att försöka sätta stopp för blodbadet, men det verkar samtidigt som att George vet mer om de fasansfulla morden än vad han egentligen berättar…

Memorial Valley Massacre – som blivit släppt under flertalet andra titlar, så som Memorial Day, Valley Of Death och Son Of Sleepaway Camp (även om inte filmen har ett dugg med Sleepaway Camp filmerna att göra så var det den internationella titeln för filmen, där klipp med hårdporr hade blivit instoppade också) – är en smått märklig sen-80-tals slasher. Runt samma tid (och lite innan) kom det en drös med SOV (Shot-on-video) slasherfilmer som inte bara såg gräsliga ut, de var inte nämnvärt bra heller. Till skillnad från de filmerna har Memorial Valley Massacre en hyfsat professionell touch då den både ser ganska bra ut och är (märkligt nog) överlag ganska välspelad (så när som på någon enstaka sidokaraktär) och då jag hade förväntat mig en riktig skitfilm rent produktionsmässigt så vart jag väldigt förvånad när sluttexterna började rulla.

Men med det sagt; filmen har andra problem, bland annat i form av att det tar ungefär en evighet och lite därtill för den att komma igång ordentligt. För att vara en slasherfilm från 1989 så har den en extremt lång buildup innan liken börjar staplas på hög, men när det väl händer går det i en jävla fart (vilket räddar filmen). Ett annat problem filmen har är hur ointressant dess mördare är. Hans bakgrundshistoria är hyfsat finurlig, men karaktären i sig känns något oinspirerad och i ärlighetens namn ganska tråkig. Jag älskar mina maskerade slashers och hade tagit det vilken dag som helst över vad jag fick i den här filmen.

Memorial Valley Massacre är hur som helst överlag okej. Det största problemet med den är som sagt den där uppförsbacken som är den första timmen, men när filmen väl får tummen ur så trycker den plattan i mattan och blir i slutändan väldigt underhållande i all sin dumhet. Jag blev ärligt talat förvånad över hur mycket bättre den visade sig vara än vad jag initialt trodde, vilket kanske säger en del om vad för skräp som finns i slasher subgenren…

Phantoms av J

Dr. Jennifer ”Jenny” Pailey (Joanna Going) tar med sig sin yngre syster Lisa (Rose McGowan) från Los Angeles till Snowfield, Colorado, för att få bort henne från dåligt umgänge. Väl där finner de att staden är övergiven. Gatorna ligger öde och några av dess invånare ligger oförklarligt döda inne i sina hus medan resten är spårlöst försvunna. Efter en rad märkliga saker inträffat får de sällskap av sheriffen, tillika före detta FBI agenten, Bryce Hammond (Ben Affleck) och hans två biträden Stuart ”Stu” Wargle (Liev Schreiber) och Steve Shanning (Nicky Katt). Gruppen hittar snart fler döda och ett mystiskt meddelande till en Dr. Timothy Flyte (Peter O’Toole).

Efter att de lyckats få iväg ett meddelande till myndigheterna flygs Dr. Flyte in för att hjälpa militär- och forskningspersonal i den karantänsatta staden att undersöka det mystiska fenomenet. Men de inser snart att det inte längre handlar om att stoppa vad som än har utplånat stadens invånare, utan att komma därifrån levande…

Phantoms från 1998 – som är skriven av Dean R. Koontz och baserad på hans bok från 1983 med samma namn – är en film jag har vetat om ända sedan den kom, men som jag aldrig har brytt mig i att se. Största anledningen till att jag aldrig såg den när den kom var antagligen på grund av det extremt generiska svenska omslaget vi fick på filmen. Den tilltalade mig helt enkelt inte. Men efter att jag hörde om den på en podcast för ett par, tre år sedan så införskaffade jag mig den på dvd och nu äntligen var det dags att se den – tjugofem år efter att den släpptes – och herrejävlar…

Det här är exakt den typen av sci-fi skräck nonsens jag gillar. Filmen är lite som en korsning mellan The Thing, The Blob remaken från 1988, Dreamcatcher (även om den kom ett par år senare) och är fullkomligen bonkers. Den börjar lite trevande och sätter en nästan kuslig stämning i den första halvan (typ) för att sedan fullständigt spåra ur under den andra, vilket jag inte riktigt var beredd på men som jag välkomnade varmt.

Phantoms är allt annat än tråkig och helt enkelt God Underhållning från slutet av 90-talet och en klockren sci-fi skräckis som jag definitivt kommer återkomma till. Rekommenderas.

Spiral: From The Book Of Saw av J

Den tanklöse och uppkäftige kriminalaren Ezekiel ”Zeke” Banks (Chris Rock) jobbar i skuggan av sin far Marcus Banks (Samuel L. Jackson), en väl ansedd poliskommisarie, samtidigt som han är hatad av sina kollegor då han satte dit en korrupt polis tolv år tidigare. Efter att ha blivit ihopparad med nykomlingen William Schenk (Max Minghella) sätts han på att undersöka en rad mord som alla har kusliga likheter med Jigsaw-morden som inträffade år tidigare, varpå han snart finner sig i centrum av mördarens morbida lek…

Jag har alltid gillat Saw filmerna. Även om de senare filmerna spårar ur fullständigt och kvalitén överlag börjar dippa runt fem filmer in så tycker jag ändå serien har hållt en något så när hög nivå när det gäller underhållningsvärdet i dem – hur idiotiskt och urspårat det än blir i de senare uppföljarna. När Spiral: From The Book Of Saw precis hade släppts var jag taggad på att se den, men tappade ganska snabbt intresset och lusten att göra det då i stort sett alla (även personer som jag vet gillar franchisén överlag) sa att den var riktigt dålig och definitivt den sämsta i serien. Jag brukar i regel inte bry mig i vad andra tycker om filmer, men i det här fallet vart det att jag puttade filmen framför mig. Hur som helst, nu när Saw X (som ska utspela sig mellan Saw II och Saw III) ska släppas om någon månad tyckte jag att det äntligen var dags att ta itu med den här filmen.

Nu när jag äntligen har sett filmen så kan jag väl säga att jag inte tycker att filmen var så jävla dålig som många sa att den skulle vara. Visst, det är en ganska svag del i franchisén och den har en del problem, men genomusel? Nej, det tycker jag inte.

Det största problemet med filmen är (utan någon större tvekan) Chris Rock. Det var förvisso kul att han försökte sig på en seriös roll, men han var verkligen inte rätt man att bära en Saw-film – speciellt inte med tanke på att hans gapiga persona sken igenom hans försök till seriöst skådespel titt som tätt. Samuel L. Jackson var kriminellt underanvänd här (som han oftast är), samtidigt som han knappt hade någonting att göra i filmen heller. Övriga skådespelare gjorde i alla fall ett hyfsat jobb, men den stora elefanten i rummet var som sagt Chris Rock.

Något annat som också brast en aning var filmens manus. Jag gillade handlingen förvisso men jag tyckte samtidigt att det var alldeles på tok för uppenbart vart saker och ting var på väg och vem som skulle visa sig vara den som låg bakom allt i slutändan trots manusförfattarnas försök att luras, vilket gjorde att upplösningen kändes något platt men samtidigt tillfredsställande (antagligen för att det knappt finns några karaktärer i den här filmen som man vill vurma för).

Nåja. Jag trodde Spiral: From The Book Of Saw skulle vara betydligt mycket sämre än vad jag i slutändan tyckte att den var. Det är definitivt en svag del i franchisén, men riktigt så usel som många sa att den var är den inte. Nu ska jag vänta på Saw X.

Läs gärna mina och H’s recensioner av de tidigare filmerna också, länkade här nedanför:
Mina; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
H’s; 3, 4, 7 och 1 – 5 på bluray

Meg 2: The Trench av J

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) med nöd och näppe lyckades döda en Megalodon – en förhistorisk gigantisk haj – som hade lyckats ta sig ut ur Marianergraven. Han har sedan dess börjat slåss mot miljöbrottslingar och har efter forskaren Suyin Zhang’s död uppfostrat hennes dotter Meiying (Shuya Sophia Cai) tillsammans med hennes morbror och Suyin’s bror Jiuming Zhang (Jing Wu), som har slagit ihop sitt eget företag med hans fars tillsammans med den förmögna finansiären Hillary Driscoll (Sienna Guillory).

När Jonas och Jiuming leder en rutindykning ner i Marianergraven upptäcker de en illegal grävoperation av sällsynta mineraler i dess djup, ledd av legosoldaten Montes (Sergio Peris-Mencheta) – som har ett vendetta mot Jonas. I ett försök att dölja deras aktiviteter detonerar Montes sprängladdningar, vilket samtidigt resulterar i att ett stort hål slits upp i det språngskikt av hydrogen sulfid som skiljer den djupaste delen av Marianergraven från resten av världen – och släpper lös flera förhistoriska arter, däribland flera Megalodons…

När The Meg (recenserad här) kom hade jag tänkt att gå och se den på bio, men av en eller annan anledning blev det aldrig så. I efterhand så ångrade jag det när jag väl hade sett filmen och jag bestämde mig väl egentligen redan då att kommer det en uppföljare så ska jag se den på bio. Nu när uppföljaren äntligen släppts så fick det således bli ett besök till den lokala bion – och jag är definitivt inte besviken.

Meg 2: The Trench levererade det jag hoppades på att den skulle göra. Den är mer högljudd, mer actionpackad och mer bombastisk än sin föregångare, men minst lika (om inte mer) underhållande som den. Filmen är förvisso likt sin föregångare (och de flesta andra sommar-blockbusters) något förutsägbar, men jag ser å andra sidan inte det som något problem egentligen då filmen inte är menad att vara nämnvärt djup utan en ren popcorn-rykare – vilket är något den levererar med råge av.

Jag hade en kul stund med Meg 2: The Trench. Den är knappast nyskapande eller tänkvärd, men det är å andra sidan inte dess uppgift att vara det heller. Det här är God Underhållning och extremt lättuggat för den som vill ha en thrill ride i två timmar. Rekommenderas.

Critters: Bounty Hunter av J

En intergalaktisk prisjägare (Jordan Downey) anländer till ett hus ute i skogen för att ta itu med ett Krite-problem.

Critters: Bounty Hunter är en kortfilm på cirka sju minuter från 2014 som är regisserad, skriven, (delvis) producerad och klippt av ingen mindre än Jordan Downey – som även har den enda rollen i filmen och som ljudmixat den. Om du inte vet vem Jordan Downey är så är det mannen som gav oss ThanksKilling (recenserad här) och ThanksKilling 3 (recenserad här) några år innan han släppte den här kortfilmen. Hur som helst…

Critters: Bounty Hunter är i mångt och mycket en välgjord liten kortis. Den har en och annan referens till originalfilmerna och trots dess korta speltid så skulle jag nog faktiskt säga att det här är det bästa vi har fått i franchisén sedan Critters 2. Tyvärr är det ju som sagt bara en kortfilm, men jag hade inte tackat nej till en långfilm i samma anda – med en mörkare ton och mer gore.

Vill du spana in den här kortfilmen kan du göra det här nedanför.

Critters Attack! av J

Tjugoåriga Drea (Tashiana Washington) drömmer om att gå på det lokala colleget Leroy och tar motvilligt på sig ett jobb som barnvakt åt en professor som jobbar där i hopp om att lyckas komma in. Eftersom det visar sig vara besvärligare att underhålla professorns barn Trissy (Ava Preston) och Jake (Jack Fulton), samt hennes egen lillebror Phillip (Jaeden Noel), än vad hon trodde bestämmer sig Drea för att ta med dem ut på en utflykt. Vad de inte vet är att en grupp dödliga utomjordiska varelser – Krites – har landat i närheten och har börjat sluka allt levande som kommer i deras väg.

I början av 2019 släpptes Critters: A New Binge på streamingtjänsten Shudder, vilket från början spelades in som en långfilm men som senare delades upp i en åtta delar lång mini-serie. Jag har inte lyckats komma över serien i skrivande stund, men skulle jag göra det senare så kommer jag skriva om den då. Senare samma år, i Juli, släpptes hur som helst Critters Attack! – som är en reboot av franchisén.

Ska jag vara helt ärlig gick jag in i den här filmen med en gnutta skepsis. Dels för att filmen är en modern reboot av en klassisk franchisé som varit i stort sett död sedan tidigt 90-tal, men också för att jag inte hade hört speciellt mycket bra om den. Min skepsis visade sig vara delvis befogad.

Någonting jag insåg ganska snabbt när jag satte mig för att se filmen var att den är gjord för dagens unga publik, vilket för mig är en aningen märkligt då jag har svårt att tro att ungdomar överlag i dag vet vad Critters franchisén är för något. Filmen borde ha varit riktad mot oss som har någon form av nostalgisk koppling till de gamla filmerna, så varför de valt att gå den vägen de gått begriper jag inte. En annan sak jag insåg ungefär lika fort som ovanstående problem med filmen var att alla karaktärer är antingen irriterande eller idioter. Skådespelarna var helt okej i sina roller, men en del av dialogen gjorde att jag bitvis nästan började gnissla tänder.

Men under alla dessa problem så finns det en bra (eller åtminstone okej) – film. Effekterna ser riktigt bra ut och det faktum att de har försökt med någonting helt nytt rent manusmässigt var inte bara förvånande, det var även välkommet. Det som är synd är att de bra sakerna med filmen blir begravda under all dum skit som den gör i övrigt.

Critters Attack! är inte en speciellt bra film och det är definitivt den svagaste delen i franchisén, men jag tycker samtidigt att det var kul att få se en helt ny Critters film som jag aldrig tidigare hade sett. Synd nog var den inte riktad mot min målgrupp, vilket den borde ha varit. Tar man filmen för vad den är så är det en okej engångstitt, förväntar man sig något i stil med den första eller andra filmen lär man dock bli besviken.

Critters 4 av J

Efter att de två sista Krites äggen som existerar har lagts ombord på en rymdtransport försvinner kapseln i 53 år. Av en ren händelse hittar en grupp skrotsamlare ombord på ett privatägt rymdskepp den och tar den ombord. Kort efter får de order från det mäktiga företaget Terracor att möta upp dem på en rymdstation för överlämning av kapseln, men väl där finner de stationen övergiven och öde.

Det tillsynes enkla uppdraget de fått av Terracor tar snart en dödlig vändning när teamets kapten fifflar med kapseln och släpper lös Kritsen som precis har kläckts – och som i sin tur börjar föröka sig snabbt.

Critters 4 (som för övrigt spelades in samtidigt som Critters 3, men gavs ut ett år efter) är den filmen i franchisén som jag aldrig direkt gillat. Jag har aldrig haft något problem med att de skickade ut franchisén i rymden (likt Hellraiser och Leprechaun gjorde med sina fjärde installationer), problemet jag alltid haft med filmen är dels att den är extremt blodfattig och dels att trots att de har coola och futuristiska miljöer i den så blir den aldrig nämnvärt intressant. Inte ens Brad Dourif (som antagligen är det bästa med hela filmen) kan egentligen rädda filmen från mediokritet.

Något jag dessutom aldrig kommer förstå är varför de valde att ge filmen en mörkare ton än de tre första filmerna, men samtidigt inte göra den lika våldsam som de två första. Filmen är i stort sett helt befriad från humor (så när som på något enstaka gag här och där) till skillnad från föregångaren som åtminstone försökte vara rolig bitvis (även om den misslyckades med att komma upp i samma nivå som de två första installationerna i franchisén), men den har å andra sidan ungefär samma nivå av våld som Critters 3 – vilket gör den mörkare tonen ganska tandlös.

Men med allt det sagt så tyckte jag Critters 4 var bättre än vad jag mindes den som. Den är inte i närheten av de två första filmerna och den är, enligt mig, sämre än den tredje filmen, men den är inte den snarkfesten som jag mindes den som. Det händer nästan någonting hela tiden i den och även om jag bitvis började sträcka mig efter telefonen så lyckades filmen hålla mitt intresse i sitt grepp något så när den här gången. Karaktärerna är inte superintressanta, men jag ser hellre de här karaktärerna vilken dag som helst än dem i Critters 3. Det största problemet med karaktärerna här är väl att det är för många av dem som överlever till slutet…

Hur som helst så är Critters 4 inte en så skitdålig film som jag mindes den som. Den är inte superbra, men den duger gott att se om man inte har någonting annat att titta på – eller om man kör ett Critters marathon. Antingen eller.