| Subcribe via RSS

Halloween Kills av J

oktober 17th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Följande recension innehåller spoilers av Halloween (2018) (recenserad här), fortsätt läsa på egen risk.

Minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak) lämnat den maskerade seriemördaren Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle / Airon Armstrong), för att brinna i deras fälla i Laurie’s källare, körs Laurie med ilfart till sjukhuset med livshotande skador, i tron om att hennes livslånga plågoande äntligen är död. Men när en grupp brandmän anländer till Laurie’s övertända hus lyckas Michael ta sig ut ur det brinnande infernot och fortsätter sin blodiga framfart.

Samtidigt börjar invånarna i Haddonfield att gadda ihop sig för att slå tillbaka mot deras ostoppbara monster. De formar ett medborgargarde som enbart har ett syfte; att jaga rätt på Michael och ta ner honom, en gång för alla.

Halloween Kills kan vara den filmen jag längtat mest efter de senaste två, tre åren. Ända sedan jag var och såg Halloween från 2018 på bio har jag – och antagligen många med mig – väntat spänt på fortsättningen. Av att döma av de recensioner och de omdömen folk har skrivit om filmen verkar den vara lite av en vattendelare; en del älskar den, en del hatar den. Jag tillhör den förstnämnda gruppen.

Men även om jag gillar (snudd på älskar) filmen så kan jag (i alla fall delvis) se varför folk kritiserar den. Den har sina problem, men jag tycker å andra sidan att det den gör bra väger upp dem. Att vissa karaktärer beter sig fullständigt idiotiskt och gör den ena korkade saken efter den andra ser inte jag som något större problem när det gäller den här typen av film, men det är å andra sidan något många verkar ha hängt upp sig på – bland annat.

Det jag personligen gillade med filmen var hur högoktanig den var; det rör hela tiden på sig, kropparna staplas snabbt på hög och filmen blir aldrig tråkig eller utdragen, hur idiotiskt än manuset blir stundtals. Den har som sagt sina problem, men tempot är inte ett av dem. Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Halloween Kills inte är. Den är dum, bombastisk och överdriven, men den är inte tråkig.

Kanske borde jag vara mer kritisk till Halloween Kills – kanske inte. Jag hade en kul stund i biosalongen när jag var och såg filmen och det är det enda som räknas för min egen del. Att filmen är bitvis stendum gör mig ingenting, den levererade på alla andra plan så pass att jag kan förlåta de sämre sidorna av filmen. Halloween Kills är God Underhållning och jag ser fram emot att återbesöka den så småningom, samtidigt som jag ser fram emot nästa installation i franchisén; Halloween Ends. Rekommenderas.

No Comments

The Forest av J

september 27th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Steve (Dean Russell) och Sharon (Tomi Barrett) planerar tillsammans med vännerna, tillika paret, Charlie (John Batis) och Teddi (Ann Wilkinson) att åka ut i skogen några dagar för att campa, ovetandes om det hot som lurar där ute. Väl ute i skogen finner de sig snart i en kamp på liv och död då de en efter en faller offer för en galen eremit som har en smak för mänskligt kött. De bägge paren får emellertid hjälp från ett oväntat håll i form av eremitens döda barns själar…

Jag har blandade känslor för The Forest från 1982. Å ena sidan är den extremt långdragen på sina ställen och blir bitvis rent av tråkig. Flera partier i den pågår i tusen miljarder år där det inte händer något nämnvärt alls och är ren utfyllnad för att komma upp till nittio minuter speltid.

Å andra sidan har den samtidigt en hel del så jävla dumma och konstiga saker (exempelvis spökbarnen, what the fuck?) i sig att det är svårt att inte sitta och flina när man tittar på den. Det i sig väger väl egentligen inte upp det faktum att filmen är ett rent sömnpiller bitvis, men den blir å andra sidan så pass bisarr bitvis att det knappast är en film man kommer glömma bort speciellt fort, hur tråkig man än tyckte att den var.

På det stora hela är inte The Forest en bra film, givetvis, men den har ändå något. Det finns betydligt bättre slasherfilmer än den här så klart, men det finns samtidigt också helvetes mycket sämre också. Jag har som sagt blandade känslor för filmen och är en aningen kluven vad jag egentligen tycker om den, så.. den är nätt och jämnt okej i min bok, antar jag. Jag kommer nog inte ha någon jättebrådska att se om den dock.

No Comments

Candyman (2021) av J

augusti 29th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Målaren Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna Cartwright (Teyonah Parris) har nyligen flyttat in i en lägenhet i det gentrifierade Cabrini-Green, Chicago. Efter att ha fått nys om Candyman – mannen som dyker upp i spegeln med en stor krok om man säger hans namn fem gånger – väljer Anthony att basera sina nästa verk på den lokala sägnen, ovetandes om att han precis har öppnat en dörr till ett komplext förflutet som kommer att vända upp och ned på hans värld och utlösa en våg av våldsamheter bortom hans kontroll…

Candyman från 1992 är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen osar av atmosfär och är så här nästan trettio år senare fortfarande en genuint otäck skräckfilm, samtidigt som den har ett av de mest vackra men också kusliga soundtracks någonsin. Den berörde sociala teman om utanförskap och rasism, men det var aldrig någonting som överflödade filmens narrativ eller blev intryckt i nyllet på dess tittare.

Den nya Candyman filmen som släpptes i dagarna är så klart inte i närheten av originalet, men dömer man den utan att ha originalet i åtanke så är det en okej skräckfilm – även om det är extremt uppenbart att manusförfattarna (däribland Jordan Peele, som gjorde Get Out och Us) försöker använda filmen som ett politiskt slagträ. Jag har skrivit förr om vad jag tycker om saken och jag kvarstår på samma punkt; aktivistbudskap har ingenting i skräckfilmer att göra. Att beröra ett politiskt ämne är en sak, att köra ner ett politiskt budskap i halsen på tittaren är en helt annan.

Med det sagt tycker jag ändå att filmen har något. Skådespelarna är bra och även om flera av deras karaktärer är något underutvecklade (filmen hade nog behövt tio, femton minuter längre speltid faktiskt) så får de det att fungera. Jag hade dock inte haft någonting emot om karaktären Anthony hade fått ett större djup än vad han i slutändan fick.

I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur en films foto är, men det slog mig när jag satt och tittade på filmen hur snygg den var och att vissa stunder var rent av konstnärliga i hur de filmats (i synnerhet under flera av morden). En annan sak jag gillade riktigt mycket var att bitar ur storyn var berättade genom skuggteater, vilket kompletterade filmens estetik på ett väldigt kreativt sätt. Filmens musik var väl okej, men var samtidigt ingenting jag egentligen satt och tänkte på bortsett från när det plötsligt började spelas hiphop från ingenstans. Hur som helst…

Candyman är okej för vad den är. Likt Get Out (recenserad här) levererar den på ett klumpigt sätt sitt budskap samtidigt som den har en hel del bra saker i sig. Hade de slopat allt politiskt jidder och koncentrerat sig på att göra en spännande och läskig skräckfilm hade den kanske – om än inte troligt – kunnat bli en lika bra film som originalet.

Läs gärna min tretton år (!) gamla recension av Candyman trilogin.

No Comments

Escape Room: Tournament Of Champions av J

augusti 28th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Zoey Davis (Taylor Russell) har svårigheter att komma över minnena från de dödliga lekarna hon och fem andra ofrivilliga deltagare blev indragna i, men tror sig ha hittat den plats där organisationen bakom det hela har sitt huvudkvarter. Tillsammans med sin bästa vän och tillika medöverlevande Ben Miller (Logan Miller) beger hon sig iväg för att sätta dit de ansvariga, varpå de snart finner sig återigen i en rad dödliga riggade rum – den här gången med fyra andra som också har överlevt tidigare lekar.

Escape Room: Tournament Of Champions – eller Escape Room 2: No Way Out, som den heter i Sverige (vilken jag tycker är en bättre titel för övrigt) – levererade ungefär det jag förväntade mig av den; mer av det samma som den första filmen gav, fast lite mer bombastiskt med tanke på den högre budgeten. Likt sin föregångare är det en underhållande popcorn-rulle som har ett högt tempo som inte bromsas upp nämnvärt när filmen väl har kommit i rullning fram till dess slut.

Gillade man den första filmen och vill ha mer av samma så är den här definitivt värd en titt. Rekommenderas.

Min korta recension på den första Escape Room finner du här.

No Comments

Endzeit av J

augusti 1st, 2021 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

No Comments

The Uninvited av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

No Comments

Janghwa, Hongryeon av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De två systrarna Soo-mi (Lim Soo-jung) och Soo-yeon Bae (Moon Geun-young) återvänder hem till sin far Moo-hyeon (Kim Kap-su) och deras elaka styvmor Eun-joo Heo (Jung-ah Yum) efter att ha spenderat en tid på en mentalinstitution. Kort efter deras hemkomst börjar underliga saker att inträffa i huset och de inser snart att allting kanske inte är vad det verkar vara…

Janghwa, Hongryeon – eller A Tale Of Two Sisters – är en sydkoreansk skräckfilm från 2003 som också är den sjätte filmatiseringen baserad på (eller som i det här fallet, inspirerad av) den koreanska folksägnen ”Janghwa Heungryeonjeon”.

Även om filmen beträder samma marker som många andra asiatiska skräckfilmer kring samma tid gjorde så står den samtidigt ut bland dem. Den följer den utstakade mallen hyfsat som fanns då, men använder å andra sidan samtidigt andra knep för att berätta en till en början underlig berättelse som levererar ett slut som kommer som en käftsmäll – eller hade åtminstone gjort om jag hade sett filmen 2003. Hur som helst gillade jag filmen. Den har en handfull ruggiga sekvenser i sig och även om jag listade ut hur den skulle sluta så var det ändå ett sådant slut som alltid får mig att dra på smilbanden en aning.

Har du missat Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters tycker jag att du ska spana in den. Den levererar egentligen ingenting nytt, men den gör det dock på ett snyggt sätt – överlag. Rekommenderas.

No Comments

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens av J

juli 4th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Wisborg, Tyskland. År 1838. Husmäklaren Knock (Alexander Granach) skickar iväg sin kollega Hutter (Gustav von Wangenheim) till Greve Orlok’s (Max Schreck) slott i Transylvanien då Greven har visat intresse för att köpa ett isolerat hus i Wisborg. De planerar att sälja honom det ödehuset som ligger beläget på andra sidan gatan, mitt emot Hutter’s egna hem. Hutter beger sig iväg och lämnar sin fru Ellen (Greta Schröder) med några vänner medan han är borta.

Under sin färd märker Hutter att lokalbefolkningen är allt annat än villiga att hjälpa honom att ta sig till slottet, där det inträffat märkliga händelser. Väl vid slottet lyckas Hutter sälja Greven huset, men han märker samtidigt att någonting inte är som det ska på denna mystiska plats; även under dagtid har han en känsla av att ha en mörk skugga hängandes över honom, medan den mystiske Greven ligger och sover. Hutter finner snart Greven sovandes i sin kammare i en krypta och drar slutsatsen att Greven måste vara en vampyr, baserat på en bok han nyligen läst. Medan Hutter är inlåst i slottet beger sig Greven iväg till Wisborg, undangömd i en last av kistor, och orsakar död och förintelse i sin väg i form av en pest. Hutter själv försöker att ta sig hem så snabbt som möjligt för att rädda sin stad – och viktigast av allt, att rädda Ellen från Grevens förestående ankomst.

Ur ett filmhistoriskt perspektiv är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – likt Das Cabinet der Dr. Caligari – intressant. Dels för hur de gjort filmen, men också dels för de troper som man än idag kan emellanåt se i moderna skräckfilmer; i det här fallet vampyrfilmer.

Får jag lov att välja mellan dessa två filmer skulle jag nog dock säga att jag föredrar Dr. Caligari av den enkla anledningen att jag fann den betydligt mer intressant än Nosferatu. Dr. Caligari var betydligt mer surrealistisk, knepig och skev, medan Nosferatu på sätt och vis var förankrad i verkligheten – åtminstone i dess miljöer och dekorer. Nosferatu kändes dessutom en aningen lång för den berättelse den berättade. Hade filmen varit tjugo minuter kortare och mer skev än vad den var hade den nog fallit mig mer i smaken.

Med det sagt menar jag inte att filmen är dålig; den är imponerande med tanke på vad för typ av resurser och tekniker de hade vid tidpunkten av dess produktion och jag kan förstå att folk ser den som en klassiker, men efter femtio minuter började jag ärligt talat tappa tålamodet då det var så pass mycket utfyllnad som – i mitt tycke – de hade kunnat skippa helt. En hel del scener tillförde egentligen ingenting till filmens berättelse, utan var mer till för att fylla ut speltiden.

Som ett stycke filmhistoria är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – som sagt – intressant och jag kan i ärlighetens namn inte säga att det är en dålig film även om jag är kritisk till dess speltid; det är en film av sin tid och den la grundstenar för vampyrfilmer som används än idag, att det är en film som inte helt och fullt tilltalar mig är mer mitt problem än någonting jag tänker hålla över filmen.

No Comments

Das Cabinet der Dr. Caligari av J

juli 4th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är den årliga marknaden i Holstenwall. Den unga mannen Franzis (Friedrich Feher) och hans vän Alan (Hans Heinrich von Twardowski) besöker där Dr. Caligari’s Kabinett, en utställning där den mystiske Dr. Caligari (Werner Krauss) visar upp sömngångaren Cesare (Conrad Veidt) och väcker honom en stund från hans dödsliknande sömn för att låta åskådarna ställa frågor till honom. När Alan frågar Cesare om hans framtid får han svaret att han kommer att dö innan gryningen. Nästa morgon finner man Alan död…

Franzis börjar misstänka att Dr. Caligari och Cesare har någonting med saken att göra och börjar inleda en egen undersökning då den lokala polisen inte är till någon större nytta och finner snart någonting han inte alls var beredd på…

Den 26 Februari, 2020 fyllde Das Cabinet der Dr. Caligari – eller Dr. Caligari som den hette i Sverige – hundra år och var på sätt och vis startskottet för skräckgenren i filmformat. Det gjordes förvisso en handfull kortfilmer innan dess, men det var troligtvis Das Cabinet der Dr. Caligari som populariserade skräckgenren inom film och som banade väg för många filmer som skulle komma senare, samtidigt som den la grundstenarna för troper som vi ser än idag och som har inspirerat filmmakare som exempelvis Tim Burton långt, långt efter att den kom ut.

Vad tycker då jag om filmen? Ska jag vara helt ärlig så är jag osäker på det, men det jag kan säga om filmen är att det är en intressant bit av filmhistorien och en surrealistisk upplevelse tack vare filmens dekorer, ljussättningar och den hårda sminkningen alla i filmen har; det är lite som att sitta och titta på en galnings fantasier…

Jag har svårt att se mig själv sätta mig och titta igenom Das Cabinet der Dr. Caligari igen. Inte för att jag tyckte att filmen var dålig, utan mer för att så här pass gamla filmer inte tilltalar mig personligen. Filmen är som sagt en intressant bit av filmhistorien och jag är glad att jag faktiskt la min tid på att se den, men jag känner å andra sidan att jag inte har något behov av att återvända till den. Med det sagt tycker jag definitivt att man – om man har ett stort intresse för skräckfilm – borde ta sig en titt på filmen bara för att ta del av en historisk klassiker inom skräckgenren.

No Comments

Suspiria (2018) av J

juni 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.

Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?

Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.

Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.

Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.

Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud