| Subcribe via RSS

The Uninvited av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

No Comments

Janghwa, Hongryeon av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De två systrarna Soo-mi (Lim Soo-jung) och Soo-yeon Bae (Moon Geun-young) återvänder hem till sin far Moo-hyeon (Kim Kap-su) och deras elaka styvmor Eun-joo Heo (Jung-ah Yum) efter att ha spenderat en tid på en mentalinstitution. Kort efter deras hemkomst börjar underliga saker att inträffa i huset och de inser snart att allting kanske inte är vad det verkar vara…

Janghwa, Hongryeon – eller A Tale Of Two Sisters – är en sydkoreansk skräckfilm från 2003 som också är den sjätte filmatiseringen baserad på (eller som i det här fallet, inspirerad av) den koreanska folksägnen ”Janghwa Heungryeonjeon”.

Även om filmen beträder samma marker som många andra asiatiska skräckfilmer kring samma tid gjorde så står den samtidigt ut bland dem. Den följer den utstakade mallen hyfsat som fanns då, men använder å andra sidan samtidigt andra knep för att berätta en till en början underlig berättelse som levererar ett slut som kommer som en käftsmäll – eller hade åtminstone gjort om jag hade sett filmen 2003. Hur som helst gillade jag filmen. Den har en handfull ruggiga sekvenser i sig och även om jag listade ut hur den skulle sluta så var det ändå ett sådant slut som alltid får mig att dra på smilbanden en aning.

Har du missat Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters tycker jag att du ska spana in den. Den levererar egentligen ingenting nytt, men den gör det dock på ett snyggt sätt – överlag. Rekommenderas.

No Comments

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens av J

juli 4th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Wisborg, Tyskland. År 1838. Husmäklaren Knock (Alexander Granach) skickar iväg sin kollega Hutter (Gustav von Wangenheim) till Greve Orlok’s (Max Schreck) slott i Transylvanien då Greven har visat intresse för att köpa ett isolerat hus i Wisborg. De planerar att sälja honom det ödehuset som ligger beläget på andra sidan gatan, mitt emot Hutter’s egna hem. Hutter beger sig iväg och lämnar sin fru Ellen (Greta Schröder) med några vänner medan han är borta.

Under sin färd märker Hutter att lokalbefolkningen är allt annat än villiga att hjälpa honom att ta sig till slottet, där det inträffat märkliga händelser. Väl vid slottet lyckas Hutter sälja Greven huset, men han märker samtidigt att någonting inte är som det ska på denna mystiska plats; även under dagtid har han en känsla av att ha en mörk skugga hängandes över honom, medan den mystiske Greven ligger och sover. Hutter finner snart Greven sovandes i sin kammare i en krypta och drar slutsatsen att Greven måste vara en vampyr, baserat på en bok han nyligen läst. Medan Hutter är inlåst i slottet beger sig Greven iväg till Wisborg, undangömd i en last av kistor, och orsakar död och förintelse i sin väg i form av en pest. Hutter själv försöker att ta sig hem så snabbt som möjligt för att rädda sin stad – och viktigast av allt, att rädda Ellen från Grevens förestående ankomst.

Ur ett filmhistoriskt perspektiv är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – likt Das Cabinet der Dr. Caligari – intressant. Dels för hur de gjort filmen, men också dels för de troper som man än idag kan emellanåt se i moderna skräckfilmer; i det här fallet vampyrfilmer.

Får jag lov att välja mellan dessa två filmer skulle jag nog dock säga att jag föredrar Dr. Caligari av den enkla anledningen att jag fann den betydligt mer intressant än Nosferatu. Dr. Caligari var betydligt mer surrealistisk, knepig och skev, medan Nosferatu på sätt och vis var förankrad i verkligheten – åtminstone i dess miljöer och dekorer. Nosferatu kändes dessutom en aningen lång för den berättelse den berättade. Hade filmen varit tjugo minuter kortare och mer skev än vad den var hade den nog fallit mig mer i smaken.

Med det sagt menar jag inte att filmen är dålig; den är imponerande med tanke på vad för typ av resurser och tekniker de hade vid tidpunkten av dess produktion och jag kan förstå att folk ser den som en klassiker, men efter femtio minuter började jag ärligt talat tappa tålamodet då det var så pass mycket utfyllnad som – i mitt tycke – de hade kunnat skippa helt. En hel del scener tillförde egentligen ingenting till filmens berättelse, utan var mer till för att fylla ut speltiden.

Som ett stycke filmhistoria är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – som sagt – intressant och jag kan i ärlighetens namn inte säga att det är en dålig film även om jag är kritisk till dess speltid; det är en film av sin tid och den la grundstenar för vampyrfilmer som används än idag, att det är en film som inte helt och fullt tilltalar mig är mer mitt problem än någonting jag tänker hålla över filmen.

No Comments

Das Cabinet der Dr. Caligari av J

juli 4th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är den årliga marknaden i Holstenwall. Den unga mannen Franzis (Friedrich Feher) och hans vän Alan (Hans Heinrich von Twardowski) besöker där Dr. Caligari’s Kabinett, en utställning där den mystiske Dr. Caligari (Werner Krauss) visar upp sömngångaren Cesare (Conrad Veidt) och väcker honom en stund från hans dödsliknande sömn för att låta åskådarna ställa frågor till honom. När Alan frågar Cesare om hans framtid får han svaret att han kommer att dö innan gryningen. Nästa morgon finner man Alan död…

Franzis börjar misstänka att Dr. Caligari och Cesare har någonting med saken att göra och börjar inleda en egen undersökning då den lokala polisen inte är till någon större nytta och finner snart någonting han inte alls var beredd på…

Den 26 Februari, 2020 fyllde Das Cabinet der Dr. Caligari – eller Dr. Caligari som den hette i Sverige – hundra år och var på sätt och vis startskottet för skräckgenren i filmformat. Det gjordes förvisso en handfull kortfilmer innan dess, men det var troligtvis Das Cabinet der Dr. Caligari som populariserade skräckgenren inom film och som banade väg för många filmer som skulle komma senare, samtidigt som den la grundstenarna för troper som vi ser än idag och som har inspirerat filmmakare som exempelvis Tim Burton långt, långt efter att den kom ut.

Vad tycker då jag om filmen? Ska jag vara helt ärlig så är jag osäker på det, men det jag kan säga om filmen är att det är en intressant bit av filmhistorien och en surrealistisk upplevelse tack vare filmens dekorer, ljussättningar och den hårda sminkningen alla i filmen har; det är lite som att sitta och titta på en galnings fantasier…

Jag har svårt att se mig själv sätta mig och titta igenom Das Cabinet der Dr. Caligari igen. Inte för att jag tyckte att filmen var dålig, utan mer för att så här pass gamla filmer inte tilltalar mig personligen. Filmen är som sagt en intressant bit av filmhistorien och jag är glad att jag faktiskt la min tid på att se den, men jag känner å andra sidan att jag inte har något behov av att återvända till den. Med det sagt tycker jag definitivt att man – om man har ett stort intresse för skräckfilm – borde ta sig en titt på filmen bara för att ta del av en historisk klassiker inom skräckgenren.

No Comments

Suspiria (2018) av J

juni 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.

Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?

Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.

Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.

Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.

Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.

No Comments

Army Of The Dead av J

maj 23rd, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en militärkonvoj kraschat ute i Nevada’s öken med en topphemlig last bryter ett zombie utbrott ut i Las Vegas och förvandlar staden till en krigszon. En mur av containrar byggs upp runt staden för att hålla smittan inne och efter att en handfull överlevande tagit sig ut bestämmer sig den amerikanska regeringen att platsen ska jämnas med marken med en kärnvapenbestyckad missil.

En av de överlevande, Scott Ward (Dave Bautista), blir kontaktad av affärsmannen Bly Tanaka (Hiroyuki Sanada) som vill anlita honom, och ett team han själv får handplocka, att genomföra århundradets kupp; att hämta ut tvåhundra miljoner dollar ifrån ett kassavalv beläget under The Vegas Bly.

Efter att jag såg trailern för Army Of The Dead för någon månad sedan visste jag att det var en film jag definitivt skulle se. Till skillnad från hur jag i regel brukar göra med nya filmer (om jag inte går och ser dem på bio alltså) är att jag skjuter på det hela i ett par månader.. eller år. I fallet med Zack Snyder’s senaste zombie-actionrykare Army Of The Dead gjorde jag tvärtom och tog tag i saken hyfsat omgående så här två dagar efter dess release.

Army Of The Dead är varken nyskapande eller överraskande, men den är å andra sidan actionpackad, våldsam och underhållande. Praktiska effekter blandas med datorgjorda och det hela ser jävligt bra ut på det stora hela. Det finns en fläskig budget bakom filmen helt enkelt.

Filmens speltid på nära två och en halv timme är kanske en aningen i överkant, men jag hade personligen inga problem med den. Filmen kanske inte hade supermycket att berätta rent handlingsmässigt, men den hade å andra sidan mycket action att visa – vilket jag inte hade några problem med.

Army Of The Dead är definitivt en bra zombie-actionfilm och troligtvis en av de bästa de senaste femton eller så åren och en välkommen återkomst av Zack Snyder till zombiegenren sedan han gjorde Dawn Of The Dead remaken 2004. Två tummar upp, rekommenderas.

Vi verkar ska få en animerad spin-off prequel serie till filmen lite längre fram också under titeln Army Of The Dead: Lost Vegas. När den kommer får vi se…

4 Comments

Cam av J

maj 17th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Alice (Madeline Brewer) jobbar som camgirl under pseudonymen Lola och kämpar med att komma upp i rankerna på sidan hon gör sina shower på. Morgonen efter en speciellt intensiv show upptäcker hon att någon har lyckats hacka hennes konto – någon som ser ut exakt som hon.

Som jag skrev i min recension av Fantasy Island så har jag märkt att Blumhouse Productions är emellanåt ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta släppa två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar. Vad jag däremot aldrig har varit med om tidigare när det gäller det här produktionsbolaget (i alla fall vad jag kan komma ihåg) är att de producerat eller släppt en genuint usel film. Cam är, för mig, troligtvis den vändningen.

Cam är en osammanhängande, ointressant och skev film där det känns mest som att manusförfattarna bara velat göra filmen konstig för konstighetens skull utan någon som helst slutpunch som lämnar tittaren med en ”Ahaaa”-känsla. Ingenting förklaras överhuvudtaget och man som tittare förväntas väl antagligen att man ska dra sina egna slutsatser om vad som egentligen hände i filmen, men när man inte får några som helst ledtrådar överhuvudtaget resulterar det bara i att man sitter och kliar sig i huvudet när sluttexten börjar rulla. Det konceptet i filmer kan fungera så klart, men då krävs det betydligt mer än att bara filmen är skev för skevhetens skull.

Jag har aldrig förstått vad som är grejen med att sitta och titta på cambrudar och ge dem pengar för att sitta och prata skit framför en webkamera – i synnerhet inte om det handlar om brudar på Twitch – och att ha det som en backdrop för en skräckfilm är ungefär lika underhållande som att sitta och titta på just sådana sidor; det vill säga inte alls.

Idéen i Cam är i grunden intressant, det kan jag medge, men utförandet är en ren katastrof. Det är ointressant, tråkigt och osammanhängande. I stort sett alla trådar som läggs ut igenom filmen knyts aldrig ihop i slutet och man som tittare lämnas med fler frågor än svar när väl sluttexten börjar rulla. Skräp. Skippa.

No Comments

Deadly Intruder av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en mentalpatient har lyckats rymma antar han en ny identitet och gömmer sig i en liten sömnig håla i sin jakt på att finna sitt livs kärlek. Hans sikte fastnar på Jessie (Molly Cheek), en ensamstående kvinna som nyligen förlorat sin mor. För att försäkra sig om att ingen ska komma emellan dem bestämmer han sig för att ha ihjäl alla som möjligen kan tänkas göra det…

Deadly Intruder (även känd som The Deadly Intruder) från 1985 är en obskyr VHS-slasher som antagligen kan ses som en av filmvärldens motsvarigheter till att titta på färg som torkar. Filmen går i ultrarapid och majoriteten av allt våld som händer i filmen är antingen offscreen eller väldigt återhållsamt, vilket knappast hjälper till att göra den bättre. Skådespelet är hyfsat (för den här typen av film givetvis), men det väger inte upp för hur jävla tråkig filmen är.

Under den sista halvtimmen växlar filmen om, men inte uppåt, utan in i någon form av kidnappningsdrama fram till de sista tio eller så minuterna, då den återgår till att vara en slasherfilm.

Det enda positiva med filmen jag kan säga är väl att slutet överraskade mig lite grann, men det berodde nog mest på att jag var så uttråkad att jag inte orkade lägga ihop ett och ett om vem mördaren antagligen var.

Kort sagt; Deadly Intruder är ointressant skräp. Skippa.

No Comments

Never Hike In The Snow av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Never Hike In The Snow är en prequel till Friday The 13th fan filmen Never Hike Alone (recenserad här) och utspelar sig tre månader innan den, då en tonåring försvinner under mystiska omständigheter efter att ha fotvandrat i skogen runt Camp Crystal Lake.

Never Hike In The Snow är en bra och välgjord prequel, men den tillför egentligen inte nämnvärt mycket mer till storyn som byggdes upp i Never Hike Alone. Hela kortfilmen känns mest som en ursäkt för att placera Jason Voorhees i en snöig miljö – vilket var en av idéerna till en av de riktiga Friday The 13th filmerna, men som tyvärr aldrig blev av. Jag klagar inte över det, men jag kan tycka att den hade kanske kunnat tillföra något mer.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och det var kul att se Thom Matthews och Vincent Guastaferro återvända till sina roller från del sex i Friday The 13th serien (även om jag inte kände igen Guastaferro förrän jag kollade upp honom).

Hur som helst är den här prequelen bara i runda slängar trettio minuter och är man ett fan av Friday The 13th filmerna är den värd en titt. Jag själv såg den i kompilationen Never Hike Alone: The Ghost Cut – A Friday The 13th’ Fan Film Anthology, som packar ihop musikvideon till låten Disappear av Trevor Vaughan, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone till en vanlig spelfilm – typ. 

I väntan på Never Hike Alone II: Never Hike Again, Never Hike Alone III: Jason Takes Crystal Lake och Never Hike Alone IV: The Final Hike kan du spana in Disappear, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone här nedanför – eller allihop i Ghost Cuten.

No Comments

Mother! av J

maj 2nd, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I mitten av en äng, omringad av en Edeniskt frodig skog, har ett par kokat in sig själva i en avskiljd herrgård som för inte så länge sedan var nedbrunnen till grunden – hängivet återuppbyggt av den stödjande frun (Jennifer Lawrence). Innuti den här säkra miljön är den en gång kända medelålders poet mannen (Javier Bardem) ivrig att skapa hans magnum opus. Han verkar dock vara oförmögen att bryta sig ur den ihärdiga skrivkrampen han befinner sig i.

När det oväntat knackar på dörren en sen kväll anländer en kryptisk besökare (Ed Harris) och hans påträngande fru (Michelle Pfeiffer), vilket verkar vara den stimulans poetens stillastående fantasi behöver. Steg för steg, till den förvirrade fruns förvåning, förbättras hans manliga ego allt medan han släpper in mer och mer kaos i deras hem. I slutändan, kommer den här röran att fläcka ner och göra parets okränkbara fristad irreparabel?

Mother! är en av de märkligaste filmerna jag har sett på väldigt länge. Allting som händer i filmen händer utan någon som helst koppling sinsemellan och löser av varandra i en hög fart för att sedan sluta utan några ingående förklaringar till varför allting i den hände; filmen lämnar tittaren till att dra sina egna slutsatser av vad den egentligen gick ut på.

Vad jag tror att filmen gick ut på och handlade om egentligen låter jag vara osagt, men det här är en film som gör sig bäst tillsammans med någon annan person så man har någon att diskutera med efteråt.

Hur som helst så tycker jag att Mother! är helt okej. Den är välspelad, välgjord och intressant i all sin skevhet – men jag tvivlar samtidigt på att jag kommer att se om den. Jag har ingenting emot skeva filmer där man som tittare får klura själv på vad filmen egentligen handlade om – snarare tvärtom i vissa fall – men jag är inte en av dem som springer benen av sig för den här typen av filmer.

Nåja. Har du missat Mother! och gillar att få din hjärna upp och nervänd så är den värd en titt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud