| Subcribe via RSS

Tales From The Crypt av J

december 23rd, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister går på en visad tur i några gamla katakomber när fem av dem kommer bort från gruppen och blir instängda i en gammal krypta. De upptäcker till sin förvåning att en mystisk gammal man befinner sig där inne tillsammans med dem, som börjar att berätta i detalj hur de en efter en kommer att dö.

Tales From The Crypt – eller Från Andra Sidan Graven som den hette i Sverige – är en antalogifilm från 1972 och ingår i Amicus’ serie med antalogifilmer som började 1965 med filmen Dr. Terror’s House Of Horrors och avslutades 1981 med The Monster Club. Filmens berättelser är baserade på fem berättelser tagna ur EC Comics’ serietidningar Tales From The Crypt, The Vault Of Horror och The Haunt Of Fear från 50-talet. Dessa var; … And All Through The House, Reflection Of Death, Poetic Justice, Wish You Were Here och Blind Alleys.

De två berättelserna … And All Through The House och Blind Alleys spelades in på nytt för TV-serien som kom till sjutton år senare. … And All Through The House var seriens andra episod och Blind Alleys dök först upp i säsong sex, men under titeln Revenge Is The Nuts – som i serietidningarna var en helt annan berättelse, även om det fanns vissa likheter mellan de bägge berättelserna.

Med allt det sagt; hur är filmen? Personligen gillade jag den. Det är en mysig 70-talare som är väldigt tidstypisk och lättsam i sin skräck. Jag hade aldrig sett den här filmen tidigare trots att jag varit ett fan av TV-serien som kom senare under majoriteten av mitt liv, så att äntligen se dess förlaga var kul – även om jag antagligen alltid kommer hålla serien högre.

Filmen är hur som helst som sagt en mysig skräckfilm. Även om den inte bjuder på några större överraskningar direkt så följer den samma formel som serietidningarna och den senare TV-serien, där man får följa avskyvärda människor som i slutändan får vad de förtjänar – vilket troligtvis är dess största attraktionskraft (för att inte tala om charm).

Har man missat den här filmen – eller TV-serien – så tycker jag definitivt att man ska kolla upp den (eller dem). Rekommenderas varmt.

Läs gärna mina recensioner av Tales From The Crypt TV-serien och den barnvänligare Tales From The Cryptkeeper TV-serien också.

No Comments

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

Elves av J

december 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kirsten (Julie Austin) och två av hennes vänner vandrar ut i en skog för att utföra en ritual och lyckas väcka en tomte till liv – som blev genetiskt framtagen av nazisterna under andra världskriget. Dessa tomtar vart framtagna av en enda anledning; att de skulle para sig med en oskuld, vilket i sin tur skulle föda fram supermän. Kirsten blir tomtens – och en grupp neo-nazisters – måltavla och det verkar som att den alkoholiserade ex-snuten Mike McGavin (Dan Haggerty), som nu mer jobbar som tomte i den lokala gallerian, är den ende som kan rädda henne och julen.

Elves från 1989 kan vara en av de mest bisarra filmer jag någonsin har sett. Ingenting är logiskt överhuvudtaget i filmen och den har så många ”vad i helvete?”-moment att jag tappade räkningen. En scen som speciellt gjorde att jag vart nästan tvungen att plocka upp hakan från golvet kom inte långt in i filmen, där huvudkaraktärens yngre bror spionerar på henne efter att hon duschat varpå hon kallar honom pervers och han svarar att han inte alls är pervers, han gillar bara att titta på nakna tjejer….. yes, really. Hon skriker åt honom att hon är hans syster varpå han svarar med; ”You got fucking big tits and I’m gonna tell everybody I saw them.” – yes.. really…..

Skådespelet är stelt som fan och de flesta skådespelare (om man nu vill kalla dem för det) har tidigare medverkat i TV-serier och dylikt, däribland Dan Haggerty som antagligen är mest känd för sin roll som Grizzly Adams i western filmerna och TV-serien som föddes ur dem. Jag personligen har aldrig hört talas om karln, men går man på vad andra har skrivit om filmen så verkar han ha varit en hyfsat välkänd man under 70-talet. Nåväl…

Effekterna, makeupen och i synnerhet designen av tomten är bedrövliga. Tomten ser extremt plastig ut och är ungefär lika övertygande som något man hade sett i ett barnprogram.

Elves är en obskyr, osammanhängande och inte nämnvärt bra smörja till film. Visst har den sina stunder då jag flabbar till och tycker att den var småfyndig, men överlag är det nittio minuter bortkastad tid. Skippa.

Hela filmen finns på youtube att beskåda för den som vill förstöra julen för sig själv.

No Comments

Voces av J

november 29th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Daniel (Rodolfo Sancho) och hans fru Sara (Belén Fabra) har precis flyttat in i ett äldre,  nedgånget hus tillsammans med deras son Eric (Lucas Blas) som de har planerat att rusta upp och senare sälja. Det de inte vet om är att huset är beryktat bland lokalbefolkningen som hemsökt och det dröjer inte speciellt länge innan Eric börjar höra underliga röster över walkie talkien han och hans far använder sig av.

Voces – Rösterna i Sverige och Don’t Listen i övriga världen (antagligen för att det släpptes en skräckfilm med den engelska titeln The Voices tidigare i år, för att inte tala om Ryan Reynolds filmen från 2014 med samma titel) – är en ganska generisk haunted house skräckfilm till ytan. Den är inte nämnvärt läskig eller egentligen speciellt spännande och spelar på samma strängar som valfri amerikansk spökhusfilm som kommit de sista tio åren, men till skillnad från de filmerna tar den ett par, tre ganska mörka vändningar och vägar fram till det becksvarta slutet som känns som en ordentlig smocka rakt i ansiktet.

Överlag är det inte en speciellt märkvärdig film egentligen, men tack vare att den törs ta ut på svängarna som inte de amerikanska filmerna gör så blir den i slutändan hyfsat sevärd även om den är rätt generisk. Det som gör hela filmen är väl dess slut egentligen, som jag inte såg komma överhuvudtaget.

Voces är ingen kioskvältare direkt och återanvänder många av de klyschor som blivit en form av mall för den här typen av filmer de sista tio, femton åren, men den tar ut så pass på svängarna med konceptet och skjuter in egna mörka idéer som gör att filmen i slutändan fungerar bra – även om vägen dit känns rätt generisk.

Skulle jag rekommendera den? Jo, jag tror det. Kan man förbise att den inte är jätteoriginell i sitt koncept – eller om man bara är en sucker för spökhusfilmer – så är den värd en titt.

No Comments

An American Werewolf In London av J

november 14th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De två amerikanska college studenterna David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) är på genomresa i Storbritannien och befinner sig ute på den brittiska landsbygden när de plötsligt blir attackerade av en vargliknande varelse. Jack blir dödad i attacken medan David lyckas undkomma med några rivsår efter att lokalbefolkningen kommit till deras undsättning och dödat deras anfallare.

Tre veckor senare vaknar David upp på ett sjukhus i London och det dröjer inte länge innan han börjar lida av underliga och skrämmande drömmar och hallucinationer av sin döde vän Jack. Efter en fullmåne hittas flera sönderslitna kroppar runt om i London och David inser ganska snart vad han har blivit…

Jag har hört en hel del bra om An American Werewolf In London. Att många ser den som en av de bästa varulvsfilmerna som någonsin har gjorts och att det är en rakt igenom klassiker.

Jag kan se vart folk kommer ifrån som tycker allt det där. Filmen är snygg, välspelad och effekterna är överlag ruskigt välgjorda och står sig än idag – nästan fyrtio år senare – riktigt bra. Men fy fan vad jag hade tråkigt under stora delar av filmen. Uppbyggnad i en skräckfilm är bra, men när majoriteten av speltiden går till att bygga upp till filmens klimax utan att speciellt mycket intressant inträffar på vägen har jag väldigt svårt att hålla koncentrationen på vad som faktiskt händer i den. Det händer så klart saker under filmens gång, men det är långt mellan dem och majoriteten av dem leder egentligen ingenstans och används till större delen bara som den tidigare nämnda uppbyggnaden.

Jag tycker att An American Werewolf In London är okej för vad den är, men det är inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om – om alls. Personligen tycker jag att det finns bättre varulvsfilmer än den här, även om transformationsscenerna här kan vara något av det bästa som gjorts på film i dess slag.

Filmen fick en uppföljare sexton år efter dess release i form av An American Werewolf In Paris, vilket är en film jag kanske kommer återkomma till senare. Vi får se.

No Comments

Hush av J

november 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den dövstumma författarinnan Maddie (Kate Siegel) har flyttat från storstaden till ett hus ute i skogen för att leva ett ensligt liv tillsammans med sin katt medan hon skriver på sin andra bok. Den ensliga tillvaron tar emellertid en fasansfull vändning när en maskerad galning (John Gallagher Jr.) dyker upp utanför hennes hus med ett enda mål; att döda henne.

Hush är en av de där filmerna jag har tänkt att se i flera år men inte kommit mig för att göra det, förrän nu då. Varför jag skjutit på att se den har jag ingen aning om, speciellt inte då dess idé med en dövstum karaktär som måste slåss mot en inkräktare i dennes hem lät som en fräsch fläkt i den nu mer ganska trötta home invasion subgenren.

Jag gillade idéen, men kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att filmen följde standardmallen för alla andra home invasion filmer och gjorde överlag inte speciellt mycket nytt egentligen. Filmen var inte dålig, men det kändes som att de hade kunnat göra så mycket mer med konceptet de hade här än vad de i slutändan gjorde.

Filmen är välspelad och är fläckvis grymt spännande, men bjuder på så få överraskningar och vändningar (som man inte ser tre timmar innan de inträffar) att filmen faller in i det generiska ledet för home invasion filmer – vilket så klart gör den lättglömd.

Nåja. Jag förväntade mig en popcornig home invasion skräckis och det var väl det jag fick, även om den var ganska generisk. Filmen duger gott till lördagsunderhållningen.

No Comments

Night Of The Comet av J

september 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Det har gått 65 miljoner år sedan den senaste kometen passerade Jorden och nu är det äntligen dags igen. Alla verkar förbereda sig för att fira händelsen. Alla utom Regina Belmont (Catherine Mary Stewart) som istället väljer att spendera natten tillsammans med projektionisten vid biografen hon jobbar på.

Hennes val visar sig dock ha varit klokt då hon dagen efter upptäcker att befolkningen i Los Angeles har blivit reducerade till högar av röd sand – och zombies. Tillsammans med sin yngre syster Samantha (Kelli Maroney) beger hon sig ut på de tomma gatorna för att försöka hitta andra överlevanden.

Jag har rätt länge trott att Night Of The Comet från 1984 skulle vara en zombie komedi i samma anda som Night Of The Creeps (recenserad här), som kom två år senare. Night Of The Comet visade sig dock inte alls vara som jag tänkt mig.

Night Of The Comet är inte en typisk zombiefilm på något som helst vis och går en helt egen väg. Zombierna i filmen är inte av den moderna traditionella zombien, utan mer som blodtörstiga mutanter som både springer, pratar och använder sig av tillhyggen – och på något underligt sätt fungerar det ganska bra. Filmen tar sig själv inte på speciellt stort allvar och det borde inte du som tittare heller göra.

Men även om filmen är självmedveten och fläckvis kul så tyckte jag att det kändes som att den famlade runt lite grann och visste inte riktigt vad den skulle göra, mycket tack vare att filmen inte var så där värst actionpackad (bortsett från en helskön scen i ett shoppingcenter) samtidigt som den var väldigt, väldigt sparsam på gore.

Nåja. Jag tyckte Night Of The Comet var en helt okej film. Hade de vräkt på med lite mer action och (betydligt) mer gore hade jag antagligen älskat filmen, men som den är så är det en okej titt – även om jag föredrar filmer som Return Of The Living Dead och Night Of The Creeps som kom runt samma tid.

No Comments

Dark Night Of The Scarecrow av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Bubba (Larry Drake) är en mentalt handikappad man som har mentaliteten hos ett barn och är bästa vän med den lilla flickan Marylee (Tonya Crowe). När Marylee smyger sig in på en bakgård blir hon attackerad av en vakthund och Bubba räddar henne, enbart för att felaktigt bli utpekad att han ska ha mördat henne. Den lokala brevbäraren Otis P. Hazelrigg (Charles Durning) och tre andra män slår sig ihop och avrättar Bubba, som har gömt sig i en fågelskrämma ute på ett fält.

Gruppen med Hazelrigg i spetsen fabrikerar bevis att Bubba attackerade dem, vilket resulterar i att de går fria. Det dröjer dock inte länge förrän rättvisan börjar skipas då någon börjar ha ihjäl de skyldiga, en efter en…

Ofta när TV-filmer kommer upp i diskussioner i de filmgrupper jag är med i på Facebook brukar Dark Night Of The Scarecrow från 1981 komma på tal och många är eniga om att den är en av de bästa TV-filmerna – om inte den bästa – som någonsin har gjorts. Jag hade aldrig sett den tidigare men haft i åtanke att se den nån gång. Vilket blev nu. Tydligen. Hur som, jag gillade filmen. Den är snuskigt välspelad och fullkomligen dränkt i spänning, men jag tyckte nog att den var en aningen lång. Fem minuter till hade nog kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet då den fläckvis blir småsävlig även om den överlag är en nagelbitare.

Har du missat Dark Night Of The Scarecrow gör du rätt i att se den. Filmen är förvisso tam när det gäller dess våld, men det väger den upp med spänning. Se den. Rekommenderas.

En uppföljare verkar också vara på väg. När, om och hur den släpps återstår att se…

Läs gärna H’s recension på en av filmens bluray utgåvor också.

No Comments

The Invisible Maniac av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Kevin Dornwinkle (Noel Peters) är en ung forskare som är övertygad om att han snart kommer göra ett genombrott i sin forskning kring osynlighet. Men efter att ha blivit utskrattad och hånad av sina kollegor får han ett sammanbrott och mördar fyra av dem.

Sex månader senare lyckas han fly från mentalsjukhuset han suttit inspärrad på och antar en ny identitet som Kevin Smith, fysiklärare. Han lyckas få ett jobb på en high school för att undervisa över sommaren, dessvärre i en klass som finner det roligare att håna honom än att lära sig något. Samtidigt kommer slutligen genombrottet i hans forskning kring osynlighet, vilket ger honom chansen att ge igen på ungdomarna som hånat honom.

The Invisible Maniac från 1990 är en tidstypisk slasherfilm med tonvis av tuttar och uselt skådespel, bedrövliga effekter och ett ganska ointressant manus. Slasherdelen av filmen är generisk och ungefär lika upphetsande och underhållande som att titta på mossa som växer samtidigt som filmens mer komiska sida faller oftare platt än att den funkar – även om några gags fick mig att skratta högt.

Det mest intressanta med hela filmen är nog en av dess skådespelare, Savannah; en dåtidens kontroversiell porrstjärna som även medverkade i Sorority House Massacre II från samma år (likt Melissa Moore, som också var med både i den filmen och den här) men som fyra år efter den här filmen släpptes dog av skadorna från ett självmordsförsök.

The Invisible Maniac är givetvis en bedrövlig direkt-till-video slasher från tidigt 90-tal som är otroligt lättglömd. Den har sina stunder här och där, men det är knappast någonting jag kommer springa benen av mig för att se igen inom någon närmare framtid. Jag hatar inte filmen, men den gjorde inte speciellt mycket för mig – utöver att det var många fagra och lättklädda damer med i den då…

No Comments

The Babysitter: Killer Queen av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan Cole (Judah Lewis) lyckades undkomma Bee (Samara Weaving) och hennes satanistiska blodkult. Ingen tror honom då alla bevis konstigt nog försvann och folk i hans närhet tror att han lider av någon psykisk åkomma som gör att han inbillar sig saker.

Efter att han av en slump fått veta att hans föräldrar planerar att skicka iväg honom till en högstadieskola för de med psykiska besvär bestämmer han sig för att trotsa sina föräldrar och åker iväg tillsammans med sin bästa vän Melanie (Emily Alyn Lind) och en grupp andra ungdomar till en fest ombord på en båt. Väl där dröjer det inte länge innan han inser att den mardröm som förföljt honom i två år har hunnit ikapp honom, varpå han tillsammans med skolans nya tjej, Phoebe (Jenna Ortega), måste slåss för att överleva natten.

Direkt efter att jag hade sett klart The Babysitter slog jag igång dess uppföljare, The Babysitter: Killer Queen, som är i stort sett pinfärsk och släpptes bara för några dagar sedan på Netflix.

Om man tyckte att den första filmen var för mycket så är den här uppföljaren antagligen något man bör undvika då de tagit den lilla logiken och resonen som fanns där i och slängt ut dem igenom fönstret.

Filmen är betydligt mer absurd och over the top än sin föregångare och även om jag gapskrattar åt det mesta som händer i filmen så kan jag inte låta bli att känna att det bitvis blir lite mycket på en och samma gång. Jag har inget emot att en uppföljare vrider upp dumheterna ett par snäpp extra mot sin föregångare om det är den typen av film, men det finns ju alltid en gräns för allt.

Med det sagt tycker jag inte att filmen är dålig, tvärtom. Jag hade riktigt kul under min titt och tycker att den här uppföljaren nästan är lika bra som sin föregångare. Den är likt den första filmen välspelad, även om jag tycker att Samara Weaving var med på tok för lite. Dess effekter är ungefär som dem i den första filmen – kanske att de använde en aningen mer CGI-blod här. Kanske.

Hur som helst så är det här en rolig – och blodig – film, som passar väldigt bra som en double feature tillsammans med sin föregångare. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud