| Subcribe via RSS

Riaru onigokko av J

september 16th, 2022 | Postad i Action, Drama, Film, Skräck/Rysare

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.

No Comments

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans av J

juli 15th, 2022 | Postad i Drama, Film, Thriller

I efterdyningarna av orkanen Katrina räddar polisinspektören Terence McDonagh (Nicolas Cage) en fånge från en fängelsecell som håller på att fyllas med vatten och skadar sin rygg i processen. Han tilldelas Distinguish Service Cross och en befodran till kommisarie för sitt hjältemod i tjänsten, samtidigt som han även drar på sig ett beroende av smärtstillande tabletter, kokain och andra droger för att dämpa sin obotliga ryggsmärta.

Sex månader senare hittas en familj med illegala emigranter från Senegal, som livnärt sig på narkotikalangning, brutalt mördade i sitt hem. Terence blir satt på att leda utredningen och finner snart att det enda han har att vila målet på mot knarkkungen Big Fate (Xzibit) är vittnesmålet från en nervös femtonårig grabb som bevittnade morden. Samtidigt söker Terence olika illegala vägar att komma över droger till honom och hans prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes) och för att betala av hans växande skulder, vilket inte bara riskerar hans jobb – utan även hans liv…

Okej, så den här filmens bakgrund är rätt intressant. När manusförfattaren William M. Finkelstein skickade originalutkastet av manuset till regissören Werner Herzog var titeln ”Bad Lieutenant”. Finkelstein kände till Abel Ferrara filmen från 1992 med samma namn, men svor till Herzog att hans manuskript inte skulle bli en remake, varpå Herzog insisterade att de skulle ge filmen en ny titel. De två förhandlade om titeln, som i slutändan alltså blev The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans. Så, man kan se filmen antingen som en fristående uppföljare – eller en lös remake om man så vill då det finns en hel del likheter mellan filmen från 1992 och den här. Man behöver i alla fall inte ha sett filmen från 1992 för att hänga med i den här.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans är (bortsett från en löjligt lång titel) hur som helst en hyfsat bra thriller. Till skillnad från 1992 filmen finns här en handling, en röd tråd och ett sammanhang att följa rakt igenom och det märks tydligt att (även om nu filmen inte är officiellt en remake) Finkelstein har tagit en hel del inspiration från Ferrara’s film, men att han samtidigt tonat ner huvudkaraktären något. Nicolas Cage är bra i huvudrollen och börjar inte flippa ur förrän mot slutet av filmen, Eva Mendes är bra i rollen som hans flickvän och vi ser även Val Kilmer och Brad Dourif i varsin mindre roll.

Med det sagt så har filmen ett och annat problem och det största är dess speltid på två timmar. Vissa scener hade kunnat kortats ned en aning och ett flertal hade kunnat klippts bort helt och hade filmen varit femton, tjugo minuter kortare hade jag inte klagat – speciellt inte med tanke på att jag såg den back-to-back med 1992 filmen, vilket gjorde att jag började få myror i kalsongerna en timme in. Hur som helst…

Som en fristående film tycker jag att The Bad Lieutenant: Call Of Port – New Orleans är helt okej på det stora hela. Den är en aningen för lång som sagt och den har inte samma slagkraft som 1992 filmen, men den är å andra sidan lättare att ta in och följa. Har man ingenting bättre att se så funkar den här en tråkig lördagkväll.

No Comments

Bad Lieutenant av J

juli 15th, 2022 | Postad i Drama, Film, Thriller

En poliskommisarie (Harvey Keitel) sköter sina dagliga uppgifter med att undersöka mordfall, men är samtidigt mer intresserad av att jaga hans egna laster. Han är den sortens snut som stjäl droger från en död mans kropp, den sortens far som hellre göder sina drogvanor än sin egen familj. Hans bricka betyder ingenting för honom mer än att det ger honom rätten att bete sig som de kriminella han är menad att ta fast. Den brinnande ilskan under hans personlighet blir bara mer påeldad av hans beroende av heroin, crack och alkohol samtidigt som han har ackumulerat en massiv skuld genom att spela på baseball, som han bara fortsätter att dubbla i ett försök att vinna tillbaka det han har förlorat.

Men när en ung nunna (Frankie Thorn) blir brutalt våldtagen på altaret i en lokal kyrka börjar han dras till fallet och in i ett sista desperat försök att hitta förlåtelse och försoning.

Jag hade hört en hel del bra om Bad Lieutenant från 1992, så jag bestämde mig för att införskaffa den på bluray men kom inte speciellt mycket längre än så. Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl konstatera en sak; det här är en av de mörkaste filmerna jag någonsin har sett, tror jag. Men samtidigt som hela filmen är nittio minuter mörker så är den samtidigt väldigt spretig och den första halvan (eller åtminstone de första trettio minuterna) känns mest som en serie scener som bara klippts ihop utan något egentligt sammanhang mer än att vi får följa Keitel’s poliskaraktär som beter sig som en riktig jävla gris (no pun intended).

Det finns till en början egentligen ingen handling eller röd tråd att följa mer än att Keitel porträtterar en korrupt snut som har både problem med knark, alkohol och spelande fram till den ovannämnda våldtäkten (som i sig är hyfsat grafisk för att vara en amerikansk mainstream film från tidigt 90-tal). När den scene har ägt rum börjar filmen så smått att få en viss röd tråd att följa under den resterande speltiden – även om filmen egentligen aldrig blir djupare nu mot hur den började.

Jag kan på sätt och vis förstå varför filmen är som den är (chockvärdet, om jag får gissa i alla fall), men det ursäktar å andra sidan inte att jag blev otroligt uttråkad halvvägs igenom och när det var runt trettio minuter kvar började jag kolla på klockan och undra om filmen inte var slut snart. Jag gillar att filmen har ballarna till att göra det den gör, men när det knappt fanns en handling att följa och filmen kändes till större delen som en rad scener utan sammanhang, där Keitel’s karaktär betedde sig som ett ärkesvin, så började mitt intresse (och tålamod) att tryta. Keitel är briljant (som vanligt) i sin rollsättning, men inte ens han kunde hålla mitt fokus hela vägen igenom.

Bad Lieutenant är en intressant film, men jag skulle inte kalla den för bra. Den är intressant tack vare hur beckmörk och osammanhängande allting (till en början) känns, men det å andra sidan på bekostnad av en handling som fängslar (åtminstone mig).

No Comments

Mine 9 av J

december 6th, 2021 | Postad i Drama, Film, Thriller

Appalacherna, West Virginia. Gruppchefen för en grupp kolgruvsarbetare, Zeke (Terry Serpico), vid Salvia Mine #9 är bekymrad över de allt mer farliga förhållandena i gruvan och kontaktar den statliga myndigheten Mine Safety and Health Administration (MSHA) angående arbetsförhållandena där.

Men innan myndigheten hinner komma på plats och undersöka gruvan inträffar en metangasexplosion, vilket resulterar i ett jordras som fångar Zeke och hans grupp tre kilometer under marken med en snabbt krympande syretillförsel…

Mine 9 är ett bra exempel på hur man kan göra en bra, modern, lågbudgetfilm. Filmen är välspelad, har en premiss som inte bara är realistisk utan även skrämmande och en speltid som inte lämnar nämnvärt mycket dödtid till onödigt dravel.

Men med det sagt så har filmen en handfull brister. Dess låga budget syns långa vägar med uppenbar (och ful) CGI i stil med produktioner från exempelvis The Asylum och även om jag tycker att speltiden var passande till vad filmskaparna försökt berätta med filmen så kändes det som att det fattades en kvart, tjugo minuter speltid för att ge karaktärerna vi får följa lite mer djup.

Nåja. På det stora hela är det som sagt en bra film och med tanke på vad de åstadkommit på den magra budgeten de hade är det samtidigt också en imponerande film. Kan man se förbi de dåliga CGI effekterna och den något korta speltiden är Mine 9 definitivt värd en titt. Rekommenderas (med vissa reserverationer, så klart).

No Comments

Endzeit av J

augusti 1st, 2021 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

No Comments

Network av J

januari 7th, 2021 | Postad i Drama, Film

Under 1970-talet är terroristers våld det som står i fokus på TV-stationernas nyhetsrapportering varje kväll och företagsstrukturen hos UBS Television Network håller på att förändras. Samtidigt får Howard Beale (Peter Finch), UBS’ åldrande nyhetsankare, veta att han har fått sparken då hans tidigare starka tittarsiffror har sjunkit. Beale i sin tur reagerar på ett högst oväntat sätt, vilket i sin tur sätter en boll i rullning som inte bara påverkar Beale utan även hans medarbetare Max Schumacher (William Holden) och Diana Christensen (Faye Dunaway) och det TV-nätverket de jobbar för.

Network är en sån där film jag har sett klipp ur genom åren och som jag alltid har varit nyfiken på, vilket kanske gav mig högre förväntningar på filmen än vad jag borde ha haft. Visst, filmen är välspelad och dess budskap – att TV fördummar allmänheten och att man inte ska tro på precis allting man blir matad med – är i mitt tycke klockrent. Samma budskap hade ju, som bekant, kunnat appliceras på det fenomen vi har idag som inte fanns då; internet.

Med allt det sagt tycker jag att filmen är på tok för lång. Subploten mellan karaktärerna Max och Diana hade kunnat kortats ned ordentligt – eller slopats helt – då den tillför minimalt till filmens berättelse, även om den antagligen är menad att visa vilka skillnader det kan finnas mellan nytt och gammalt blod inom en bransch. Det hela resulterar i ytterligare speltid som mest känns som onödig utfyllnad.

Filmen har sina stunder då den briljerar (jag tänker i första hand på de scener där Peter Finch fram för sina monologer på ett närmast besatt sätt), men den blir ärligt talat långtråkig tack vare sin onödigt långa speltid. Hade filmen varit mellan nittio och hundra minuter lång istället för hundratjugo hade jag nog kunnat uppskatta den en aningen mer än vad jag gjorde.

Jag uppskattar vad filmen har att säga och tycker att filmen är välgjord, välspelad och att när den väl är bra så är den riktigt bra. Det den faller på är dess uppblåsta speltid.

No Comments

Greenland av J

december 21st, 2020 | Postad i Action, Drama, Film, Thriller

John Garrity (Gerard Butler) har precis flyttat tillbaka in hos sin fru Allison (Morena Baccarin) och deras son Nathan (Roger Dale Floyd) när nyheter om att fragment från den nyligen upptäckta kometen Clarke har börjat komma in i Jordens atmosfär och kraschar ner på bebodda platser runt om på planeten och beräknas att pågå i två dagar, för att avslutas med det största fragmentet vilket kommer resultera i total ödeläggelse av Jordens yta.

Tillsammans med sin familj beger sig John iväg på en riskfylld resa för att ta sig till en möjlig fristad – på Grönland.

Som jag skrivit i tidigare recensioner är jag en sucker för katastroffilmer och Greenland var inget undantag. Jag kommer inte ihåg varför men jag hade planer på att gå och se filmen på bio, vilket jag ångrar lite grann nu i efterhand att jag inte gjorde då den antagligen hade varit riktigt massiv på en bioduk.

Hur som helst tar sig filmen sig själv på mer allvar än många andra Hollywood producerade katastroffilmer. All lättsam humor som brukar inbefinna sig i dessa filmer har ingen som helst närvaro här och all överdriven action där karaktärerna klarar sig ur precis allting med en hårsmån enbart för att skapa nagelbitande spänning lyser även det med sin frånvaro. Istället får vi en överlag ganska mörk och gripande berättelse om överlevnad i den stundande apokalypsen; hur groteska vi människor kan bli i våra desperata försök till överlevnad. Missförstå mig inte, jag älskar popcorn-katastroffilmer där karaktärerna befinner sig i en livsfarlig situation men väljer att lägga korkade oneliners och skämta men jag uppskattar även de filmer som törs vara mörkare och visa på en mer realistisk (till en viss grad i alla fall) bild av hur en apokalyps möjligen hade kunnat se ut.

Filmen är välspelad, snygg och spännande och är definitivt värd en titt om man gillar den här typen av filmer. Rekommenderas.

No Comments

Den Blomstertid Nu Kommer av J

oktober 4th, 2020 | Postad i Drama, Film, Krig, Thriller

Alex (Christoffer Nordenrot) arbetar som pianist och har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar tack vare en stökig tillvaro i hemmet under hans uppväxt. Efter att hans mor omkommit i ett mystiskt terrorattentat i Stockholm strax innan Midsommarafton beger han sig till sina hemtrakter för att begrava henne. Väl där stöter han på sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), som han tar upp kontakten med på nytt samtidigt som han försöker undvika all kontakt med sin utåtsett paranoide far, Björn (Jesper Barkselius) – som i åratal har pratat om det annalkande hotet från en främmande krigsmakt.

Efter en rad av märkliga incidenter kring det skyddsobjekt Björn jobbar vid börjar han ana att de terrordåd som inträffat i Stockholm bara var startskottet på någonting mycket större – och det dröjer inte länge innan det visar sig att han hade rätt hela tiden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; svensk film är skit. Överlag. Men emellanåt dyker det så klart upp undantag som sopar mattan med alla svenska kriminalare och sliskiga romantiska draman där karaktärerna hamnar i bråk för att sedan bli sams och växa som människor i slutet.

När Den Blomstertid Nu Kommer släpptes på biograferna hade jag inte något nämnvärt intresse av att överhuvudtaget se filmen, men efter att en vän nämnde att han hade sett den och tyckte att den var bra – åtminstone med svenska mått mätta – så vart jag ändå lite nyfiken på den.

Filmen börjar som ett regelrätt svenskt drama och har det som dess grundpelare (ingen svensk film utan drama, eller hur?) filmen igenom, men börjar sakta men säkert att mynna ut i krigs thriller genren och blir genuint spännande – trots ett par, tre plotholes här och där som jag själv inte reagerade över, men som min mor (som jag tittade på filmen med) pekade ut.

Skådespelet är ruskigt bra (i synnerhet Jesper Barkselius som den paranoide Björn) samtidigt som filmen ser bra ut. Den är snyggt filmad och effektmässigt är den imponerande och hade nog lika gärna kunnat varit producerad i Hollywood istället för Sverige.

Jag gillade Den Blomstertid Nu Kommer riktigt mycket och fann den ärligt talat en aningen skrämmande då den (överlag) påvisar vad som faktiskt hade kunnat hända i vårt avlånga land – mycket tack vare den urholkade krigsmakten vi besitter i Sverige och det faktum att det hade inte krävts speciellt mycket av potentiella inkräktare för att slå ut hela vårt land. Rekommenderas.

No Comments

Skjelvet av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.

Efter att en av hans kollegor, Konrad Lindblom, omkommit i Oslofjordtunnelen börjar Kristian undersöka de dokument som skickats till honom, varpå han bestämmer sig för att bege sig till Oslo för att undersöka Konrad’s död närmare. Väl där inser han att Konrad’s forskning pekar på att det kommer inträffa en jordbävning i Oslo – en åtta på Richterskalan…

Likt sin föregångare – Bølgen (Vågen i Sverige) – är Skjelvet (Jordbävningen i Sverige) en jävligt bra katastroffilm. Den är välspelad, snygg och även om det kändes som att filmen hade lite längre uppbyggnad än sin föregångare så är den ändå en riktig nagelbitare när väl katastrofen slår till – och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag gillade den här lite, lite mer än Bølgen.

Tillsammans med sin föregångare är Skjelvet ytterligare bevis på att norrmännen vet hur man gör genuint bra och spännande film (och i de här fallen även gripande). Rekommenderas.

No Comments

Bølgen av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den erfarne geologen Kristian Eikjord  (Kristoffer Joner) gör sin sista dag i den välkända norska turistplatsen Geiranger och ska tillsammans med sin familj flytta till Stavanger. Efter en liten avskedstillställning med sina kollegor vid Åkerneset’s övervakningsstation börjar sensorerna i berget att indikera att grundvattnet har försvunnit. Kristian får en olustig känsla om att någonting är väldigt fel och beger sig tillsammans med en av sina kollegor ner i en spricka på berget enbart för att finna att sensorernas kablar trasiga.

Kristian’s tidigare chef, Arvid Øvrebø (Fridtjov Såheim), går med på att de ska gå upp på en högre säkerhetsnivå men vägrar att slå igång evakueringslarmet – vilket visar sig bli ett ödesdigert beslut då ett stort bergskred snart kraschar ner i den trånga fjorden, vilket skapar en åttio meter hög tsunami som är på väg rakt mot Geiranger…

Jag gillar katastroffilmer och de är en av få typer av filmer som genuint skrämmer mig på riktigt. Ja, alltså de filmer som faktiskt hade kunnat inträffat på riktigt. Så, den norska katastroffilmen Bølgen (Vågen i Sverige) borde ju ha varit en no-brainer för mig att se givetvis, om det inte hade varit för det faktum att jag inte hade en aning om att den ens existerade.

Anledningen till att jag överhuvudtaget såg Bølgen var på grund av dess uppföljare, Skjelvet (Jordbävningen i Sverige), som jag snavade över när jag var på affären och handlade. Ovetandes om att det var en uppföljare köpte jag hem den och insåg först hemma att den hade en föregångare.

Bølgen (tillsammans med Skjelvet) påvisar återigen att norskarna vet hur fan man gör genuint bra film, som även kan vara väldigt gripande och spännande. Till skillnad från amerikanska katastroffilmer där det slängs one-liners till höger och vänster, komiska reliefs som måste inbefinna sig med jämna mellanrum och där själva katastrofen sprider sig över en större yta känns Bølgen mer realistisk. Dels i det faktumet att katastrofen inträffar på en plats och sprider sig inte över halva Norge, men också för det faktum att karaktärerna känns verkliga; att de är i en livsfarlig situation och försöker överleva, där humor och macho bullshit känns opassande. Med det sagt så älskar jag de amerikanska katastroffilmerna, delvis på grund av hur absurda många av dem egentligen är, men Bølgen kändes som en frisk fläkt i en genre som hade behövt lite fler av den här typen av filmer i sig…

Filmen är grymt välspelad (i synnerhet Kristoffer Joner är ruskigt bra i rollen som Kristian) och den ser förbannat bra ut rent effektmässigt, vilket återigen är ett bevis på att norrmännen jävlar kan göra bra film.

Har du missat Bølgen/Vågen så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud