Helt Perfekt Glob

To The Limit

Krigsveteranen och gangstern Frank Da Vinci (Joey Travolta) ska gifta sig. Lyckan blir emellertid inte långvarig då en grupp torpeder dyker upp och öppnar eld mot sällskapet. Frank överlever attacken och kommer snart i kontakt med en gammal väns flickvän, Colette (Anna Nicole Smith), som även hon blivit utsatt av ett attentat av samma organisation. De bestämmer sig för att försöka samarbeta och utkräva hämnd mot den ansvarige som ligger bakom attackerna, som visar sig vara en gammal bekant till Frank.

1993 regisserade Raymond Martino filmen Da Vinci’s War, där John Travolta’s äldre bror Joey Travolta hade huvudrollen som den titulära karaktären Da Vinci. Tydligen tyckte Martino att den filmen blev så pass bra att han bestämde sig för att göra en uppföljare två år senare i form av To The Limit. I den här uppföljaren återvände Joey Travolta för att göra sin gamla roll en gång till och fick sällskap av Playboy bruttan Anna Nicole Smith i en av de andra huvudrollerna. Jag upptäckte först efter att jag sett klart filmen att det var en uppföljare och jag har inga som helst planer att se föregångaren då det är mer eller mindre samma gäng som ligger bakom den filmen som den här…

Med det sagt; To The Limit tillhör bottenskrapet av B-action/thrillers från 90-talet. Actionscenerna är tråkiga, handlingen är ointressant och varje gång Anna öppnar munnen himlar jag med ögonen och funderar på att sätta på mute på filmen. Hon bevisade klart och tydligt här att hennes skådespelartalang inte sträckte sig till att göra den här typen av roller; en hård ex-CIA agent som är ute efter hämnd. Alla dialoger hon för är bedrövliga och när hon i en scen ska agera arg höjer hon inte på rösten eller visar med sin kropp att hon är arg. Det är ungefär lika trovärdigt som Björnes Magasin.

Utöver ett uselt manus och en skådespelerska som troligtvis fick sin roll tack vare sitt utseende har filmen ett stort problem med ljudet. I actionscenerna smäller det och är ett jävla liv, men i dialogscenerna dras helt plötsligt volymen ner så vi som tittare inte hör ett skit vad de säger i filmen. Fast, det kanske är lika bra.

Enda behållningen To The Limit har (om man nu råkar vara av manligt kön) är att Anna visar bapparna fem gånger under filmens strax över 90 minuter, resten är fullständigt ointressant och ren smörja. Skippa.