Mimic: Sentinel
Amatörfotografen Marvin Montrose (Karl Geary) bor tillsammans med sin mor Simone (Amanda Plummer) och hans syster Rosy (Alexis Dziena) i ett nedgånget kvarter någonstans i New York. Marvin lider av astma och kraftiga allergier då han var en av de barn som överlevde epidemin som bröt ut för en massa år sedan som uppkom tack vare kackerlackor. Han spenderar sina dagar och nätter i sitt instängda rum där han spionerar på sina grannar i huset bredvid med hjälp av hans kamera.
När en pojke i grannhuset och en lokal knarklangare försvinner under mystiska omständigheter i kvarteret börjar Marvin att misstänka att en underlig man han kallar för Garbageman (Lance Henriksen) har någonting med saken att göra. Marvin, Rosy och hennes vän Carmen (Rebecca Mader) bestämmer sig för att undersöka saken och inser snart att sanningen är betydligt mer skrämmande än vad de till en början trodde…
Mimic: Sentinel är inget annat än dynga. Filmen är otroligt långtråkig och även om speltiden ligger på knappa 75 minuter känns det som att filmen är tre gånger så lång. Det händer saker filmen igenom men det blir aldrig nämnvärt spännande eller intressant, karaktärerna är idioter och jag blir bara så jävla trött av att de försökt göra en korsning mellan Rear Window och Mimic. Till skillnad från Rear Window där man ifrågasätter huvudkaraktären om han är galen eller inte så vet vi redan vad som pågår i den här filmen. Det finns ingen anledning till att ifrågasätta huvudkaraktären och att sitta och titta på honom när han står och spionerar på sina grannar utan att något händer blir jävligt gammalt, jävligt fort.
Skådespelarna är bra, men deras karaktärer är kompletta spånhuvuden. Flera karaktärer är dessutom fullständigt onödiga för filmens story. Effekterna ser vi väldigt hastigt och jag vet inte vad jag ska tycka. De ser väl.. bra ut? Tror jag?
Mimic: Sentinel var ren dynga och jag förstår nu varför det aldrig kom en fjärde film i serien med tanke på hur djupt den här filmen körde storyn ner i marken. Skippa.
No Comments