Mad Max
I en nära framtid har motorvägarna runt om i Australien blivit en grogrund för kriminella, som letar efter bränsle och delar. Det enda som står mellan de kriminella gängen och hederligt folk är Main Force Patrol (MFC), vars uppgift är att städa upp motorvägarna från allt slödder med vilka medel som än krävs. Efter att Nightrider (Vincent Gil), en våldsam motorcykelgängmedlem, haft ihjäl en nykomling i MFC och snott hans patrullbil tar de andra enheterna upp jakten, utan någon större lycka – fram tills det att MFC’s skickligaste förare, Max Rockatansky (Mel Gibson), ger sig in i leken. Jakten slutar i en krasch och Nightrider dör. Kort efter dyker The Acolytes, Nightrider’s motorcykelgäng, ledda av den hänsynslöse Toecutter (Hugh Keays-Byrne) och hans högra hand Bubba (Geoff Parry), upp med ett enda syfte; att ha ihjäl de MFC förare som bär ansvaret för Nightrider’s död.
Det var över femton år sedan jag såg originaltrilogin av Mad Max filmerna och när Mad Max: Fury Road släpptes förra året med ett spel utvecklat av svenska Avalanche Studios (grabbarna bakom Just Cause spelen) som kom snett efter med titeln Mad Max var det väl egentligen dags att se om filmerna och Fury Road. Som med allt annat har jag skjutit på att se om filmerna och valde istället att köra igenom spelet.
Spelet var ett i raden av free roam spel. Det vill säga att man springer (eller åker, som man oftast gör i det här spelet) runt i en öppen värld och gör olika uppdrag och sidoaktiviteter så som racing och sidouppdrag som inte har något med huvudstoryn att göra, som i sin tur inte är speciellt mycket att hänga i granen egentligen. Men att åka runt i ett ödelandskap, en gigantisk öken, där man nästan hela tiden är under beskjutning av fientliga fordon var ändå kul. Det kändes verkligen som att man befann sig i en postapokalyptisk värld där enbart den starkaste överlever.
Med spelet bakom mig bestämde jag mig således att äntligen se om originaltrilogin och Fury Road. Den första Mad Max är en klassiker utan tvekan och även om jag tycker att det är en bra film i 70-talets mått mätta så tycker jag att den bitvis blev ganska seg. Jag menar, upplösningen var väldigt snabbt överstökad och det kändes som att en stor del av filmen drogs ut trots att den har några hyfsat spännande actionscener. Hade de dragit ut upplösningen och gjort det till halva filmen (alternativt gjort slutet längre) hade jag troligen varit mer engagerad än vad jag var.
En sak jag tyckte var lite lustig med filmen är att miljöerna ska föreställa postapokalyptiska och att världen är i ett förfall där människan sakta men säkert hålla på att utrota sig själv. Jag tyckte miljöerna mest såg ut som att de var ute och åkte på bondvischan istället för i ett postapokalyptiskt landskap. Ja, jag vet att det är en väldigt tidig film i den postapokalyptiska genren, men jag tyckte det var lite smålustigt att se. En annan grej jag fnissade ganska ordentligt åt var att de hade speedat upp filmen lite grann under vissa jaktscener (vilket var ganska typiskt för film med ”snabba” bilar under 70- och 80-talet) för att få det att se ut som att det gick fortare än vad det egentligen gjorde.
Det är hur som helst en klassiker och överlag en bra film som har både bra skådespelare och en och annan hyfsat spektakulär actionscen (för att vara inspelad i slutet på 70-talet alltså), men tempot hade kunnat varit så betydligt mycket högre än vad det är. Jag gillar den i alla fall, om än mindre än vad jag hade kunnat göra.
No Comments