Blödaren
Tjejerna i bandet Rock Cats är på turné genom Sverige när deras turnébuss plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans. De bestämmer sig således att bege sig iväg för att försöka hitta hjälp, men det enda de finner i den ensliga skogen är en sedan länge övergiven liten bygd. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma…
Efter att ha läst otaliga ironiska inlägg ifrån en bekant i en skräckfilmsgrupp vi bägge är med i på Facebook om den svenska kultslashern Blödaren fick jag till slut nog och köpte hem filmen – mest för att jag är en nyfiken film-masochist. Hur som så har jag nu alltså äntligen sett filmen och.. ja.. nog är det en film allt.
Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Samtliga skådespelare (om man nu kan kalla dem det alltså) ingick i olika rockband, varav ett gör ett live framträdande som fick mig att vilja slå sönder högtalarna efter cirka fem sekunder. Å andra sidan hade det inte spelat någon som helst roll om det faktiskt hade funnits talang bland de som står framför kameran då det inte existerade något manus. Jag tittade på intervjuerna som följde med på dvdn direkt efter att jag hade tittat klart på filmen, där de berättar att manusförfattaren (tillika regissör, producent och kameraman) Hans Hatwig aldrig skrev något manus. Alla skådespelare fick instruktioner innan varje scen skulle spelas in istället och det här blev alltså slutresultatet; en film med ungefär samma halt av spänning som ett avsnitt av Alfons Åberg.
Som i många andra lågbudgetproduktioner är även ljudet här ganska uselt. I flera scener hör man knappt vad karaktärerna säger tack vare oväsen eller pålagda ljudeffekter. Ett bra exempel är scenerna där en snubbe pratar i komradio, där den han pratar med knappt hörs tack vare en massa skrap, störningar och oväsen från själva komradion. Men även om ljudet verkar vara inspelat med en potatis så gillade jag huvudtemat i filmen, som påminde en del om John Carpenter’s huvudtema till Halloween (som verkar ha varit en ganska stor inspirationskälla överhuvudtaget för den här filmen). Givetvis överanvände de musikstycket och slängde in det på ställen där det inte alls passade samtidigt som de vid varje ”läskig” grej slängde in ett högt tjutande ljud som fick mina örontrummor att blöda då jag fick lov att ha hög volym på tack vare det usla ljudarbetet.
Några direkta effekter existerar inte heller. Trots sin titel är det minimalt med blod i filmen och den enda blodutgjutelsen vi får beskåda under de plågsamt långa åttio minuterna filmen rullar på under är vattenfärgen som har målats under ögonen på Åke Eriksson, som spelade Blödaren.
Blödaren må vara en svensk kultklassiker men det är inte en bra film. Hade de knåpat ihop ett ordentligt manus, haft mindre styltiga skådespelare, bättre ljudmixning, några effekter överhuvudtaget och bättre klippning (som för övrigt också är rätt usel här) hade det till och med nästan kunnat blivit en bra slasherfilm – med svenska mått mätta. Istället får vi se fem idioter som är ute och går i en skog i tusen miljarder år som sedan blir avplockade, en efter en, på de minst blodiga sätt man kan tänka sig. Men, ser man till hur cheesig och dålig Blödaren är så blir den en värdig film att se under en pilsnerkväll med polarna – den framkallar nämligen en hel del oavsiktliga gapflabb.
Avslutningsvis; det bästa med dvdn av Blödaren måste vara intervjuerna som följde med som extramaterial, där de pratar om filmen ungefär som att den är Schindler’s List…
No Comments