Don’t Open Till Christmas
Det är juletider i London – en tid för firande, en tid för familjen, en tid för presenter. Det här året är det också tid för en hänsynslös och maskerad galning att löpa amok på Londons gator. Hans utvalda offer är slumpmässiga men har en sak gemensamt; de är utklädda till jultomten. Scotland Yard står handfallna inför det märkliga fallet allt eftersom dödssiffrorna ökar och med bara tre dagar kvar till julafton börjar tiden bli knapp att fånga mördaren…
Don’t Open Till Christmas är en brittisk slasherfilm och trash-klassiker från 1984 som producerades av Stephen Minasian och Dick Randall – duon som finansierade trash-klassikern Pieces från 1982 och som två år efter den här filmen även producerade en tredje trash-klassiker, Slaughter High. Filmen tog nästan två år att få klar efter att Edmund Purdom – som medverkade i Pieces och som ställde som krav att få regissörsjobbet här för att överhuvudtaget medverka – sa ifrån sig jobbet vilket resulterade i att Derek Ford – som troligtvis var mest känd för sina sexploitationfilmer under 70-talet – tog över jobbet men fick sparken efter bara två dagar. Det blev slutligen Ray Selfe som avslutade regijobbet tillsammans med Alan Birkinshaw, som skrev om delar av manuset – under pseudonymen Al McGoohan – och mycket av det material som redan filmats spelades in på nytt. Vi får även se Caroline Munro sjunga en otroligt cheesig 80-tals poplåt då hon, som jag har förstått det, försökte sig på en sångkarriär. Jag misstänker att det gick sådär för henne…
Don’t Open Till Christmas är hur som helst inte en bra film, men den är å andra sidan jävligt underhållande. I sann Pieces-anda är filmen befriad från någon som helst intelligens och likt den filmen blir man förvånad över hur lite de brytt sig i filmens kontinuitet. Jag menar, klippningen är något av det hattigaste jag har beskådat i filmväg. Scener byts av efter varandra utan något som helst mönster eller sammanhang. Även tittaren blir idiotförklarad flera gånger under filmens gång då exempelvis i en scen där mördaren (som det är extremt uppenbart att lista ut) pratar med ett av sina tilltänkta offer frågar om hon lovar att inte försöka fly om han lossar på kedjorna hon sitter fast i – hon svarar ja, varpå de bokstavligt talar visar hur hon korsar fingrarna. Det är ungefär den nivån igenom hela filmen.
Det låter troligtvis som att jag hatar filmen, men det är snarare tvärtom. Som jag skrev här ovanför så är inte filmen bra, men den är underhållande just tack vare hur intelligensbefriad och oavsiktligt rolig den är. Är man ett fan av Pieces och Slaughter High (eller någon annan cheesig 80-talsslasher) så är Don’t Open Till Christmas ett givet val att bänka sig framför i december månad. Rekommenderas.