Terminator II
I ett framtida Venedig har en katastrof inträffat vilket gjort staden obeboelig då vattnet blivit förorerenat. Forskare har blivit placerade i ett labb i staden för att försöka åtgärda problemet, men efter att ett nödanropp från labbet kommer in till ledningscentralen skickas en grupp soldater in för att undersöka saken. Det dröjer inte länge förrän de upptäcker anledningen till nödanropet…
1984 skapade James Cameron filmhistoria med sin film The Terminator och redan två år senare fortsatte han på den inslagna vägen med sin Alien-uppföljare, Aliens. Fem år senare skulle han äntligen släppa uppföljaren till sin genombrottsfilm – det vill säga Terminator 2: Judgment Day – men redan två år innan den filmen kom ut knåpade italienarna Claudio Fragasso (här under pseudonymen Clayde Anderson) och Bruno Mattei (här under pseudonymen Vincent Dawn) ihop en egen uppföljare till Cameron’s mästerverk från 1984…
Terminator II – eller Shocking Dark som den även är känd som – från 1989 är en Aliens rip-off ut i fingerspetsarna med en gnutta The Terminator inslängd mot slutet. Skådespelarinsatserna är bedrövliga med noll inlevelse och karaktärer som stirrar rakt in i kameran vid ett flertalet tillfällen. Effekterna ser man knappt röken av, men monstren ser åtminstone okej ut (även om jag misstänker att det berodde mer på bildkvalitén än något annat). Manuset är överallt och ingenstans. Flertalet scener är direkt tagna ur Aliens men är framförda på ett riktigt bedrövligt vis. Alla karaktärer är i stort sett rip-offs på flera karaktärer (Ripley, Hicks, Newt etc) i Aliens och den kvinnliga huvudpersonens namn, Sara, är direkt taget ur The Terminator. Actionscenerna är styltigt framförda, otroligt energilösa och överlag bara tråkiga. Jag brukar i regel försöka ha ett öppet sinne för trashiga filmer (i synnerhet gamla italienska skräckfilmer), men det här var verkligen bara utdraget.
Men även om jag tyckte att den här filmen var väldigt meh och långtråkig så fanns det en och annan ljusglimt här och där. Exempelvis tyckte jag att det var ganska komiskt att karaktärerna som är i anläggningen i stort sett hela tiden står och skriker åt varandra även om de står bredvid varandra. En del av dialogerna fick mig att fnissa till och Christopher Ahrens’ Arnie-imitation var så bedrövlig att jag inte kunde låta bli att garva åt den.
Terminator II / Shocking Dark hade säkerligen gått hem bättre hos mig om den hade haft mer energi i sig. Så som den är känns den bara jävligt trött och energilös under majoriteten av speltiden och även om den har sina stunder så räcker inte det för att jag ska gilla den. Skippa.
No Comments