Glass
Tre veckor har gått sedan Kevin Wendell Crumb (James McAvoy) lyckades undslippa lagens långa arm och har sedan dess varit på en mordturné runt om i Philadelphia. David Dunn (Bruce Willis) – som besitter övermänskliga krafter – och hans nu uppväxte son Joseph (Spencer Treat Clark) driver nu mer en butik som är inriktad på säkerhet för hemmet – och på sidan av i hemlighet bekämpar de brott. Tillsammans börjar David och Joseph att söka efter Kevin och finner honom ganska snart, men den efterföljande striden mellan de två männen blir abrupt avbruten då polisstyrkor – ledda av Dr. Sarah Staple (Sarah Paulson) – dyker upp och griper dem.
Dr. Staple är en psykiater som är specialiserad på att behandla människor som tror att de är superhjältar, varpå David och Kevin skickas till Raven Hill Memorial; samma institution där Elijah Price (Samuel L. Jackson) sitter inspärrad, efter de sinnessjuka dåd han genomförde nitton år tidigare. Allt medans Staple försöker att övertyga de tre männen att de inte är de seriefigurer de tror sig själva vara, tar Elijah tillfället med David’s och Kevin’s ankomst i akt för att sätta sin egen plan i rullning; en plan som äntligen kommer att tvinga världen att se att superhjältar faktiskt existerar.
Om man inte har sett Unbreakable och Split vid det här laget kan jag tycka att man får skylla sig själv när det kommer till spoilers, speciellt med tanke på att Glass knappast försöker dölja att den ingår i samma universum som bägge de filmerna. Hur som helst har jag nu sett den tredje och sista delen i M. Night Shyamalan’s superhjälte trilogi och personligen blev jag faktiskt inte besviken – till större delen i alla fall.
Den första timmen består till större delen av att bygga upp allting till filmens klimax och går ganska långsamt, vilket givetvis är behövligt för filmens story. Det börjar röra på sig en hel del under den sista timmen och jag tycker att klimaxet fungerade för filmen (trots att det var ganska snabbt överstökat), speciellt med tanke på att de här filmerna inte är i närheten av samma popcornaction som Marvel’s och DC’s superhjältefilmer – även om något sådant inte behövs i någon av de här filmerna. Skådespelarinsatserna är, likt de två tidigare filmerna, fantastiska – i synnerhet McAvoy, som i flera scener får lov att byta mellan flera olika personligheter inom några sekunder mellan dem.
Filmen är inte felfri och det finns säkerligen de som tycker att filmens andra halva är en besvikelse efter de två första filmernas uppbyggnad av karaktärerna, men samtidigt måste man ha i åtanke att de här filmerna aldrig har handlat om stenhård popcornaction. Jag håller fortfarande Unbreakable högst av de tre, men jag tycker Glass är en värdig uppföljare och faktiskt bättre än Split helt ärligt. Rekommenderas – till de som sett de två första filmerna.
Läs gärna mina recensioner på Unbreakble och Split också.