Jack-O
År 1914 avrättades en ondskefull trollkarl, men innan hans död svor han hämnd mot ortsborna och i synnerhet Arthur Kelly’s (Mike Conner) familj och släkt. Året därpå vid Halloween kom således hämnden i form av en demon med pumpahuvud från helvetet – Jack-O-Lantern (Patrick Moran) – som slaktade majoriteten av ortsborna innan Arthur lyckades slutligen begrava den i en markerad grav.
Åttio år senare lyckas en grupp ungdomar av misstag släppa lös Jack-O från hans fängelse och det är nu upp till den unge pojken Sean Kelly (Ryan Latshaw) att på något sätt sätta stopp för demonen, en gång för alla.
Jack-O (eller Jacko Lantern som den även är känd som) är en övernaturlig slasherfilm som spelades in 1993, men fick inte ett släpp förrän 1995. Scenerna med John Carradine spelades dessutom in redan 1985, tre år innan hans död, men verkar ha legat på nån hylla någonstans i tio år innan de kom till användning. Med det sagt; Jack-O är en bedrövlig film. Skådespelet är skrattretande, effekterna usla och manusskriptet är så rörigt och fullt med hål i sig att det knappt går att hänga med i vad som händer. Det är 90-talsskräp när det är som värst, skulle jag säga. Designen på Jack-O är dock jäkligt cool, men det väger knappast upp något av det andra i det här skräpet.
Den roligaste scenen i hela filmen måste vara när en kärring springer och tar tag i en kniv efter att ha sett Jack-O, lyckas halka på en matta och kör avslutningsvis ner kniven i en brödrost med resultatet att hon grillar sig själv. Jag garvade ganska gott åt den här scenen, inte bara för vad som hände i scenen utan även för de extremt cheesiga effekterna. Hade filmen varit sån här rakt igenom hade jag älskat den, men när ingen vet hur man skådespelar och hela filmen tar sig på större allvar än vad den egentligen borde göra så får jag mest myror i byxorna och börjar sträcka mig efter telefonen gång på gång. Skräp, skippa.
No Comments