Fatal Games
Vid Falcon Academy of Athletics tränar och tävlar unga dedikerade atleter inför de kommande Olympiska Spelen, ovetandes om att en spjutkastande galning har satt sitt sikte på skolans elitelever.
Det här var första gången jag såg Fatal Games från 1984, men min historia med filmen går tillbaka 21 år då jag spelade in filmen – under den svenska titeln Dött Lopp – från Kanal 5 en tidig morgon. Av någon anledning tittade jag aldrig på filmen, så tekniskt sett är nog det här den filmen jag väntat längst med att se – någonsin.
Var den värd väntan? Mjaaae, njae, mja… den var ju inte något mästerverk direkt, men jag har sett sämre slasherfilmer än den här. Skådespelarna är helt okej för den här typen av film och även om manuset följer ungefär varenda klyscha som finns i subgenren så funkar det då filmen inte försöker vara något annat än en korkad slasherfilm. Å andra sidan var inte filmen i närheten så cheesig som jag hade inbillat mig att den skulle vara, vilket var synd. Det jag gillade bäst med filmen var nog dess sista akt, när mördarens identitet (som jag räknade ut så fort den personen dök upp i filmen) blir avslöjad och vad dennes motiv är – som är något av det mest genialiska och långsökta jag någonsin har sett i en film, vilket låg helt i linje med vad som ofta förekommer i whodunnit slasherfilmer. Loved it.
Filmens största brist var i min mening att mordscenerna inte var nämnvärt spektakulära och kändes väldigt vanilla utan någon direkt uppfinningsrikedom – eller orealistisk idioti, bortsett från två av dem (har du sett filmen tror jag nog du kan räkna ut vilka scener det är jag syftar på).
Nåja.. jag har som sagt sett sämre slasherfilmer än den här, men jag har också sett betydligt bättre. Fatal Games hamnar någonstans i mellan-landet mellan bra och usel.
No Comments