10 To Midnight
När en man och en kvinna hittas mördade i en park sätts den erfarne kriminalaren Leo Kessler (Charles Bronson) på att lösa fallet tillsammans med den nya och oerfarne kriminalaren Paul McAnn (Andrew Stevens). Kessler inser snabbt att kvinnan var en barndomsvän till hans egen dotter Laurie (Lisa Eilbacher).
Efter att barndomsvännens rumskamrat också hittas mördad börjar polisens misstankar att riktas mot de bägge mordoffrens underlige arbetskamrat, Warren Stacy (Gene Davis). Stacy blir gripen men släpps i brist på bevis, men Kessler är övertygad om att Stacy är den skyldige och är fast besluten att sätta stopp för honom – om så på fel sätt.
Om man samlar på äldre filmer som får nya releaser på dvd och bluray av bolag så som Arrow Films, Scream Factory, Criterion eller 88 Films för att nämna några, så finns det säkert en chans att man sett att 88 Films har inkluderat 10 To Midnight i deras Slasher Classics Collection. När jag nåddes av den nyheten kliade jag mig en aningen i huvudet och undrade varför de inkluderat en Bronson film i den kollektionen, även om jag visste att de har tagit en del friheter med en del av deras tidigare släpp så trodde jag inte att 10 To Midnight skulle vara i närheten av en slasherfilm utan mer en vanlig standard thriller. Jag hade fel.
10 To Midnight doppar inte bara tårna i slashergenren, utan hela fötterna. Filmen är i första hand en thriller och är uppbyggd som en sådan, men den lånar å andra sidan hejvilt från slashergenren med blodiga knivmord – och en näckande mördare…
Skådespelarinsatserna är suveräna. Charles Bronson är benhård och Gene Davis tuggar på scenografin i nästan varenda scen han är med i och är filmens största behållning. Andrew Stevens är skön nybörjarpartner och Lisa Eilbacher är lätt på ögat.
Även om jag tycker att de hade kunnat göra vissa saker i filmen lite annorlunda för att driva upp spänningen ytterligare ett par snäpp så är filmen en nagelbitare bitvis så som den är. 10 To Midnight är överlag en stabil thriller med grava slashervibbar som håller fint så här nära fyrtio år efter dess release.
Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.