Dressed To Kill
Under tiden hon tar en dusch har Kate Miller (Angie Dickinson), en medelålders, sexuellt frustrerad New York hemmafru, en våldtäktsfantasi medan hennes man står och rakar sig. Senare samma dag, efter att hon tagit upp saken med sin psykolog, Dr. Robert Elliott (Michael Caine), och om hur hon är missnöjd med sin mans prestationer i sängen, möter hon en mystisk man vid ett museum och följer med honom hem där de fortsätter med det intima de började med i taxin.
På väg därifrån inser Kate att hon har glömt kvar sin vigselring och tar hissen tillbaka upp till hans lägenhet. När dörrarna öppnas blir hon överfallen och brutalt mördad av en lång, blond kvinna med svarta solglasögon. Liz Blake (Nancy Allen), en lyxprostituerad, blir det enda vittnet till mordet och hon finner sig snart inte bara som den huvudmisstänkta, utan också som mördarens nästa måltavla…
Brian De Palma har gett oss flertalet klassiker genom åren som regissör, det är någonting som inte går att ta ifrån karln, men hur någon kan ställa hans Dressed To Kill – eller I Nattens Mörker som den hette i Sverige – från 1980 till den skaran av filmer övergår mitt förstånd. Filmen tickar in på runt 105 minuter, men kunde lätt ha avhandlats på 90. Herre min skapare vilka utdragna jävla scener det är här bitvis. Det märktes att De Palma har här försökt göra en film i samma anda som Hitchcock (fast snuskigare), men bara för att man drar ut på scener i tusen miljarder år (som förvisso leder någonstans i slutändan) så betyder inte det att blir mer spännande utan bara att filmen blir längre och jävligt tråkig stundtals. Spänning bygger man inte upp genom att bara göra en scen längre än vad den behöver vara.
Men med det sagt så finns det en handfull ganska spännande scener som (märkligt nog) inte pågår i tusen miljarder år också. Det var under dessa stunder då jag faktiskt vaknade till medan jag tittade på filmen och tog bort fingret från snabbspolningsknappen som låg i riskzonen att bli använd. Dessa scener, i kombination med en handfull riktigt bra skådespelare (främst Michael Caine, Nancy Allen och Dennis Franz), var väl egentligen filmens räddning från både snabbspolningar och en eventuell avstängning (vilket jag i regel aldrig gör, men i det här fallet var den lösningen inte långt borta).
Något som dessutom slog mig medan jag tittade på Dressed To Kill var hur mycket ramaskri det hade blivit kring den om den hade släppts idag med tanke på hur de målar upp transexuella i den…
Trots bra skådespelare och en handfull spännande scener så tycker jag inte Dressed To Kill är en speciellt bra film. Även om den doppar tårna i (eller i alla fall flirtar med) slashergenren och går (klumpigt, vill jag tillägga) i Hitchcock’s fotspår så ursäktar inte det tristessen jag kände medan jag satt och tittade på den. När en film hade kunnat varit femton minuter kortare utan att det hade påverkat handlingen nämnvärt så är det för mig ett underkänt betyg.
No Comments