Midsommar (Director’s Cut)
Dani (Florence Pugh) och Christian (Jack Reynor) är ett amerikanskt ungt par vars förhållande är på randen att braka samman. Men efter en familjetragedi som håller dem samman bjuder Christian med den sörjande Dani att följa med honom och hans vänner på en resa till ett once-in-a-lifetime midsommarfirande i en liten svensk by. Vad som börjar som ett bekymmerslöst sommarfirande tar snart en olycksbådande vändning när de inskränkta byborna bjuder in deras gäster att medverka i festligheter som framställer det idylliska paradiset allt mer skrämmande och känslomässigt skakande.
Jag tror att jag var en av få som inte lyfte Ari Aster’s Hereditary (recenserad här) till skyarna och ansåg att det var en (om inte den) bästa skräckfilmen på årtionden. Jag gillade filmen, men jag såg också dess brister – även efter en andra titt. Det var väl egentligen den största anledningen till att jag inte hade någon som helst brådska att ta mig ann hans nästa film, Midsommar. Nu när det äntligen var dags att titta på filmen så fick det bli den runt tjugo minuter längre director’s cut versionen av den, vilket jag tror kanske var det rätta valet då den här versionen av filmen tydligen ska förlänga vissa scener och även stoppa in en handfull nya scener som inte var med i bioklippningen – vilket ska tillföra mer djup, som jag har förstått det. Hur som helst…
Jag gillade Midsommar. Faktiskt mer än Hereditary. Jag kan inte säga något om bioklippningen då jag inte har sett den, men med tanke på att director’s cut versionen av Midsommar knappt hade någon dödtid tvivlar jag på att den har det heller. Det händer hela tiden någonting, oavsett om det är direkt framför kameran eller i bakgrunden när karaktärer står och för dialog. Speltiden på nästan tre timmar försvann i ett nafs och jag var ärligt talat en gnutta förvånad när sluttexterna började rulla, det kändes helt enkelt inte som att jag suttit och tittat på film i nära tre timmar. Filmen är dock inte ett dugg läskig, men den är istället så pass bisarr, äcklig, oförutsägbar och knepig att det är svårt att slita ögonen från den.
Ångrar jag att jag väntade med att se Midsommar? Nej, inte direkt. Director’s cut versionen av filmen känns som en komplett film utan en massa extra påklistrat bara för att regissören tyckte att produktionsbolaget lagt sig i hans projekt. Skulle jag sätta mig nu och titta på bioversionen så tror jag att jag skulle få en känsla av att något fattas tack vare att jag såg director’s cut versionen först.
Hur som helst, director’s cut versionen av Midsommar är en riktigt bra film och jag kommer nog att återkomma till den så småningom – förhoppningsvis med någon som inte sett filmen och inte vet vad som händer i den. Rekommenderas.
No Comments