Helt Perfekt Glob

Miracle Mile

Miracle Mile tillhör en av de filmer som jag högst troligen aldrig hade sett om det inte vore för att en vän ville att jag skulle se den – i det här fallet inför en inspelning av min podd Deep Dive Podcast (som du finner här). Den tillhör också den kategori av film som du helst inte ska veta någonting om överhuvudtaget när du ser den för första gången, utan blir bäst om man som tittare går in helt blind. Därför skulle jag rekommendera att du ser filmen (om du inte redan har gjort det) innan du fortsätter läsa, mest tack vare att dess handling är omöjlig att skriva ut eller skriva om utan att spoila en viktig detalj som i mångt och mycket gör hela filmen till det den är.

Har du sett filmen nu? Bra. Då fortsätter vi. Miracle Mile följer musikanten Harry Washello (Anthony Edwards) som är på besök i Los Angeles när han stöter på sin livs kärlek, Julie Peters (Mare Winningham), på ett museum. De bokar in en dejt samma kväll på ett danshak i kvarteret Miracle Mile och Harry beger sig därefter iväg till hotellet han bor på för att vila, men tack vare ett strömavbrott ringer inte hans väckarklocka och han blir tre och en halv timmar sen till deras dejt. I ett försök att få tag på Julie beger han sig till syltan där hon jobbar och av en ren händelse börjar det ringa i en telefonkiosk direkt utanför. Han svarar i telefonen och får då veta av den stressade rösten i andra änden att USA har precis avfyrat kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen, som besvarat elden med sina egna missiler – vilka kommer att träffa Los Angeles om sjuttio minuter…

När jag satte mig för att se Miracle Mile hade jag ingen aning om vad som väntade mig. De första tjugo eller så minuterna kändes som en romcom och jag började undra varför i helvete min vän hade valt just den här filmen för podden, sen när revealen om vad filmen egentligen handlade om kom så var det som att få ett knytnävslag i ansiktet. Att följa Harry medan han frenetiskt försöker att hitta Julie och sedan ta sig ut ur Los Angeles är nagelbitande spänning och efter den något tröga starten brakar filmen på i ett jäkla tempo fram till det nattsvarta slutet, även om jag då och då inte kunde låta bli att fråga mig själv om hela scenariot egentligen var på riktigt eller om det i slutändan skulle visa sig att alltihop bara var en dröm…

Jag brukar i regel inte bli påverkad av film på ett emotionellt plan, exempelvis att jag får ångest eller gråter av film. Men ibland dyker det upp undantag och Miracle Mile är faktiskt ett av dem. Under den sista halvtimmen av filmen satt jag med en värkande mage och ångest som jag inte känt på grund av en film på väldigt, väldigt länge.

Jag förstår om någon skulle tro att jag inte gillar Miracle Mile på grund av det. Jag menar, vem vill ha ångest när de sitter och tittar på film? Men nej, jag gillar Miracle Mile. Mycket. Den är inte bara spännande och ångestfylld, den känns väldigt realitisk också (till större delen i alla fall). För att inte tala om att den kanske är mer aktuell nu (om man kan bortse ifrån allt 80-tals-göttigt som är med i filmen) än vad den egentligen var när den kom med tanke på världsläget idag…

Ibland kommer man över filmer som inte bara förvånar en, utan även sparkar undan fötterna på en och Miracle Mile är, i mitt fall, just en sån film. Om du har läst så här långt och inte sett filmen (varför?) så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Det här är något över det vanliga. Rekommenderas.