| Subcribe via RSS

Nekromantik

september 12th, 2010 | Postad i Film, Splatter av J

Robert Schmadtke (Bernd Daktari Lorenz) jobbar för Joe’s Säuberungsaktion – en firma som städar upp kvarlevor av människor som dött tack vare en olycka. Dessutom har Robert en ganska underlig hobby; han samlar på kroppsdelar och bevarar dem i alkohol. Hans flickvän, Betty (Beatrice Manowski), beundrar honom, mestadels tack vare hans jobb och hans sexuella attraktion jämtemot lik. En dag får Robert chansen att stjäla en hel kropp firman precis har hämtat och tar med sig den hem. Betty blir riktigt förtjust… tills det att Robert förlorar sitt jobb. Utan Robert’s jobb, vem ska då skaffa fram nya kroppar…?

När man tittar på splatter brukar oftast ord så som ”oseriöst”, ”löjligt” och ”roligt” dyka upp i huvudet på tittaren – så vida inte personen ifråga är en mes. Den tyska rullen Nekromantik är snarare det motsatta – och står för det. Hela idéen med filmen är ganska motbjudande och rent av vedervärdig vid en närmare eftertanke, men framförandet av den (till större delen) är så pass intressant att filmen faktiskt fängslar under de ca 70 minutrarna den rullar på.

Det som imponerar med Nekromantik är varken de halvdana och stela skådisarna som pratar med skrålande tyska eller händelseförloppet som spårar ur och blir ganska osammanhängande mot slutet av filmen utan filmens effekter. Killarna som står bakom effekterna ska ha rejäla creds för deras arbete då effekterna oftast ser väldigt realistiska ut och kan säkerligen framkalla magproblem hos den känslige. Att filmen dessutom är av lågbudgetstandard gör att man bara höjer ännu mer på ögonbrynen åt effekterna och dess kvalité.

Jag brukar som oftast inte bry mig i soundtracks och musikspår i filmer utan märker till större delen inte av dem, faktiskt. I Nekromantik var det en annan visa (ha.. ha.. ha..). Här jävlar dånas det på med fullskalig orkestermusik, scen efter scen. Flera musikspår får mig att haja till och lyfta högt på ögonbrynen då musiken i sig inte passar ihop med scenen den spelas till. De som har sett filmen förstår troligtvis vad jag menar.

Filmen – som är en given kontroversiell bomb – har (enligt IMDB) blivit förbjuden i följande länder: Island, Finland (1993), Norge, Sverige, Kanada (Nova Scotia/Ontario) och har blivit nekad en klassifikation i Australien. I USA har den inte heller fått någon åldersgräns. I Spanien åkte filmen på ett X och i Argentina, Tyskland, Italien, Chile och Kanada (Quebec) åkte den på en 18 års åldersgräns. Men i Frankrike fick den bara en 16 års åldersgräns.

I slutändan gillar jag ändå Nekromantik för vad den är; en bisarr film som tar upp ett vedervärdigt tema och påvisar att bara för att man inte har någon större budget innebär det inte att man inte kan göra en vidrig film (nåja, för ”normala” filmtittare iaf). Men sen så är Nekromantik nog ingenting man ska välja att se första daten…

Rekommenderas till alla gorehounds där ute. Ni andra kan titta på någon sunkig romantisk komedi eller något tills vidare. Härnäst; Nekromantik 2.

Tags: , ,
1 Comment

One Response to “Nekromantik”

  1. Mahattma Larsson Says:

    Klassiker som bara bekräftar mina fördomar mot tyskar…


Leave a Reply

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud