Helt Perfekt Glob

Tales From The Crypt av J

En grupp turister går på en visad tur i några gamla katakomber när fem av dem kommer bort från gruppen och blir instängda i en gammal krypta. De upptäcker till sin förvåning att en mystisk gammal man befinner sig där inne tillsammans med dem, som börjar att berätta i detalj hur de en efter en kommer att dö.

Tales From The Crypt – eller Från Andra Sidan Graven som den hette i Sverige – är en antalogifilm från 1972 och ingår i Amicus’ serie med antalogifilmer som började 1965 med filmen Dr. Terror’s House Of Horrors och avslutades 1981 med The Monster Club. Filmens berättelser är baserade på fem berättelser tagna ur EC Comics’ serietidningar Tales From The Crypt, The Vault Of Horror och The Haunt Of Fear från 50-talet. Dessa var; … And All Through The House, Reflection Of Death, Poetic Justice, Wish You Were Here och Blind Alleys.

De två berättelserna … And All Through The House och Blind Alleys spelades in på nytt för TV-serien som kom till sjutton år senare. … And All Through The House var seriens andra episod och Blind Alleys dök först upp i säsong sex, men under titeln Revenge Is The Nuts – som i serietidningarna var en helt annan berättelse, även om det fanns vissa likheter mellan de bägge berättelserna.

Med allt det sagt; hur är filmen? Personligen gillade jag den. Det är en mysig 70-talare som är väldigt tidstypisk och lättsam i sin skräck. Jag hade aldrig sett den här filmen tidigare trots att jag varit ett fan av TV-serien som kom senare under majoriteten av mitt liv, så att äntligen se dess förlaga var kul – även om jag antagligen alltid kommer hålla serien högre.

Filmen är hur som helst som sagt en mysig skräckfilm. Även om den inte bjuder på några större överraskningar direkt så följer den samma formel som serietidningarna och den senare TV-serien, där man får följa avskyvärda människor som i slutändan får vad de förtjänar – vilket troligtvis är dess största attraktionskraft (för att inte tala om charm).

Har man missat den här filmen – eller TV-serien – så tycker jag definitivt att man ska kolla upp den (eller dem). Rekommenderas varmt.

Läs gärna mina recensioner av Tales From The Crypt TV-serien och den barnvänligare Tales From The Cryptkeeper TV-serien också.

Night Of The Dark Full Moon (aka Silent Night, Bloody Night) av J

Butler herrgården är en av ortens mest beryktade hus efter att dess ägare – tillika grundare – Wilfred Butler (Philip Bruns) dog efter en mystisk olycka. Många år senare dyker Wilfred’s barnbarn Jeffrey Butler (James Patterson) upp för att sälja sin morfars hus till kommunen som har planer att demolera huset och jämna platsen med marken. Men någon har andra planer – någon som gömmer sig inne i huset, som lyssnar, observerar och väntar. Någon som är ute efter blod, någon som har ihjäl alla som kommer i närheten av den gamla herrgården…

Night Of The Dark Full Moon är en proto-slasher som spelades in 1970 men låg på hyllan fram till 1972 då den gick upp på bio. Filmen har döpts om till Silent Night, Bloody Night och är även känd som Death House, arbetstiteln för filmen var Zora. 2015 släpptes en uppföljare till filmen med titeln Silent Night, Bloody Night 2: Revival och är lite av en obskyr film att få tag på, vilket gjort att den är snuskigt dyr att köpa på skiva – vilket också är anledningen till att jag inte kommer recensera den… i alla fall inte just nu.

Hur som helst, Night Of The Dark Full Moon/Silent Night, Bloody Night är en helt okej proto-slasher. Skådespelarna är överlag ganska bra och manuset är hyfsat intressant, med ett slut som kräver att tittaren hänger med i filmen. Filmen osar 70-tal och jag blev smått förvånad över hur grafiskt ett av de första morden i filmen var, vilket förde mina tankar till den tidens exploitationfilmer – vilket filmen i det stora hela egentligen är.

Dvd utgåvan av filmen från Stax Entertainment var väldigt grynig, mörk och såg till större delen ut som en VHS-transfer. I vissa scener var det så mörkt att man knappt kunde urskilja vad fasen som hände och vissa dialoger gick knappt att urskilja vad de sa tack vare den usla ljudmixningen. Vinegar Syndrome släppte för två år sedan en gratis utgåva av filmen (då filmen är i public domain) i form av en uppfräschad 720p videofil man kunde ladda ned från deras hemsida – vilken de verkar ha tagit bort nu. Så vill man se filmen i bra kvalité får man nog dessvärre vända sig till internetpiraterna… eller införskaffa Film Chest utgåvan av filmen som tydligen ska vara en en bra remaster av filmen.

Nåja, överlag tycker jag som sagt att filmen var okej. Den hade sina stunder och nog finns det sämre filmer från samma tidsperiod än den här.

King Boxer aka Five Fingers Of Death av H

Chao Chih-Haos kungfu-lärare har blivit gammal, för gammal för att kunna hjälpa Chao att bli så bra han kan bli. Därför skickas Chao till en annan skola där han tränar under mästaren Shen. Efter lång tids träning anser Shen att Chao är redo att lära sig den hemliga tekniken Iron Fist, men Shens toppelev Han får reda på det och blir svartis.

Samtidigt knallar tre japaner runt på uppdrag av motståndarskolans ledare Ming Dung-Shun (I kid you not) och dunkar ner motståndare. Han lierar sig med den onde Dung-Shun och ser till att Chao blir överfallen och får sina händer sönderslagna. Dung tackar Han för hjälpen genom att slita ut hans ögon.

Chao måste nu hela sina händer och hämnas på allting samt vinna en tävling. Vilket han gör.

1972 var kungfu-filmen fortfarande relativt i sin linda. När man under slutet av 70-talets slut och hela 80-talet mosade ut tonvis med filmer stal man oftast bitar av – eller hela – handlingar från filmerna som gjordes runt den här tiden. Därför är det viktigt när man ser en film som King Boxer att man vet att det var här originalen gjordes, annars är det lätt att avfärda den som något man sett förut.

Dock, när det gäller just King Boxer, har det gjorts kopior som blivit bättre än originalet. Flera idéer som presenteras utförs inte så bra som man kan önska, och en del saker som t.ex. när Lieh Lo härdar händerna i varmt grus blir mer ett snabbt klipp i förbigående än en cool grej.

Fightscenerna är ganska otypiskt snabbt klippta med många olika tagningar. Kast och hopp ser orealistiska ut och det är allt för många slag och sparkar mot kameran följt av någon som låtsas bli träffad. Lieh Lo ser ut att vara i koma större delen av filmen, och verkar ibland inte ha nån större lust att röra sig för mycket i onödan.

Jag kan inte säga att jag blev imponerad av den här filmen alls. Man presenterar en del nya idéer – något som den koreanska regissören Chang-hwa Jeong oblygt tar äran för i extramaterialet – men utförandet är icke godkänt.

Dragon Dynastys utgåva av filmen ger oss en felfri transfer av filmen. Bilden är perfekt, så när som på några klipp som filmats med viss oskärpa – inget man kan belasta DVD:n för alltså. Ljudet är 5.1-mono och innehåller med andra ord rent frontljud och inget annat. Det engelska dubspåret är lite skränigare än mandarinspåret, men godkänt. De engelska texterna är stundvis ganska dåliga men inte värre än att man förstår. Extramaterialet består av ett kommentarsspår med bl.a. Quentin Tarantino som jag inte lyssnat på, och några intervjuer som är ganska intressanta samt typ trailers eller nåt som jag inte kollade på.