Helt Perfekt Glob

The Vault Of Horror av J

Fem män kliver ombord på en hiss i ett höghus i London och hamnar i dess källarvåning utan att någon av dem har tryckt på knappen för den våningen. De finner ett stort möblerat rum efter att hissdörrarna har stängts igen och utan någon annan utgång eller möjlighet att tillkalla hissen igen. I väntan på att hjälp ska komma sätter de sig ned med varsin drink och börjar prata. Konversationen leds snabbt in på drömmar och varje man berättar om varsin återkommande mardröm.

The Vault Of Horror från 1973 är Amicus’ uppföljande film till Tales From The Crypt från året dessförinnan i deras serie av antalogifilmer. Trots dess titel baseras ingen av berättelserna här sig på de berättelser som medverkat i The Vault Of Horror serietidningen; The Neat Job medverkade i Shock SuspenStories och Midnight Mess, This Trick’ll Kill You, Bargain In Death och Drawn And Quartered medverkade i Tales From The Crypt.

Filmen släpptes först 1981 i Sverige och släpptes någon gång under samma år på nytt under den nya titeln Tales From The Crypt II i de södra delarna av USA. Den ska tydligen också vara känd som Further Tales From The Crypt. Det släpptes även en trio VHS kassetter med titeln Vault Of Horror någon gång under 90-talet i Sverige, som bestod av tre avsnitt per kassett från olika säsonger av Tales From The Crypt TV-serien.

Likt sin senaste föregångare är The Vault Of Horror en mysig 70-tals skräckis som – även om den är ganska förutsägbar vart den är på väg – underhåller och följer den inslagna formeln för EC Comics baserade berättelser i antalogiformatet. Jag gillade filmen, men tycker nog att Tales From The Crypt är lite, lite vassare. Berättelserna här är överlag inte fullt lika intressanta som i den filmen, med undantaget för en av dem som – om man ska jämföra alla berättelserna i bägge filmerna med varandra – är en av de bästa.

Gillar man antalogifilmer kan man definitivt se sämre filmer än The Vault Of Horror och som en double bill med Tales From The Crypt blir det några timmars lättsam mysskräck i soffan. Rekommenderas.

I corpi presentano tracce di violenza carnale (aka Torso) av J

Universitetet i Perugia lamslås efter att kvarlevorna av flera studenter hittats. Polisens enda ledtråd som mördaren har lämnat efter sig är en svart och röd halsduk och för att komma vidare i utredningen ber de eleverna på skolan att kontakta dem om de vet någon som burit en sådan. En av eleverna, Daniela (Tina Aumont), vill minnas att hon sett någon bära just en sådan halsduk och blir snart kontaktad av den besinningslöse mördaren som hotar att ha ihjäl henne om hon inte håller tyst.

Tillsammans med tre vänninor beger hon sig iväg till en öde belägen villa ute på den italienska landsbygden för att komma undan hemskheterna. Den lantliga vistelsens lugn kan dock inte undanröja det faktum att någon iakttar de fyra kvinnorna från skogen…

Jag kan inte påstå att jag är speciellt bevandrad i giallo genren, för det är jag inte. Jag har sett någon enstaka här och där genom åren och ska jag vara ärlig vet jag inte om jag faktiskt har sett en ren giallo (i skrivande stund). Troligen inte. Hur som helst har jag spanat in Sergio Martino’s I corpi presentano tracce di violenza carnale – eller Torso som den heter utanför Italien – från 1973 och jag gillade den.

Men som jag har förstått det på de som är lite mer insatta i subgenren är det inte en fullfjädrad giallo heller, vilket var något jag misstänkte då filmen fick mig att tänka på slashergenren. Filmen är extremt sleazig i sann 70-talsanda med en hel del scener med fagra och lättklädda (och stundtals helt nakna) damer i kombination med taskiga och daterade effekter som sig bör, i en handfull blodiga och våldsamma scener. Det var dessutom ett tag sedan en film fick mig att nästan bita på naglarna av spänning, vilket den här lyckades med i den sista akten.

Så kort och gott; jag gillade filmen och jag har bestämt mig för att försöka fördjupa mig lite grann bland giallos och se vad jag kan finna. Tills vidare tycker jag att du ska spana in den här gobiten från 70-talet. Rekommenderas.

The Horror At 37,000 Feet av J

En arkitekt och hans fru kliver ombord på ett flygplan för att åka från London till Los Angeles med ett altare från ett uråldrigt abbottkloster i lastutrymmet. Inte långt efter att flygplanet har lyft börjar underliga saker att inträffa ombord och det står snart klart för besättningen och passagerarna att de inte är ensamma och att de befinner sig i livsfara.

The Horror At 37,000 Feet är en TV-rysare från 1973 med bland annat Chuck Connors och William Shatner framför kameran. Filmen fungerar helt okej överlag tack vare bra prestationer framför kameran och speltiden på knappa sjuttiofem minuter, vilket gör att filmen skippar en massa onödiga utfyllnadsscener och gör i stort sett det den ska istället för att lalla iväg. Speciellt spännande blir den emellertid aldrig men den är å andra sidan ganska underhållande – speciellt då Shatner står framför kameran tack vare hans cyniska alkis-karaktär. Filmens höjdpunkt är troligtvis scenen då en av karaktärerna flyger ut genom flygplansdörren som blivit uppsliten, vilket fick mig att gapskratta högt.

The Horror At 37,000 Feet är ingenting man behöver springa benen av sig för att se men tack vare bra skådespelare, en del cheese och en kort och tight speltid är det en okej stund i soffan.

Messiah Of Evil av J

Ska jag vara uppriktig med valet av Messiah Of Evil så handlade det hela om att jag hörde samplingar ifrån filmen i en låt, Mainframe – No One Will Hear You Scream. Det dröjde emellertid ganska länge innan jag hittade källmaterialet för samplingarna och beslöt mig ganska omgående att se filmen Mainframe hade samplat ifrån. BIG MISTAKE. Messiah Of Evil är en riktig skitfilm som man absolut inte behöver bry sig i på något som helst sätt, även om den har fått rätt bra respons på nätet av folk som uppenbarligen tycker att 90 minuter långa filmer där det knappt händer någonting är bra för att de har ”en tung stämning”. Vad spelar det för roll om filmjäveln har en tung/bra/whatever stämning om det inte händer något? Yeeeeeeeesh….

Filmen handlar hur som helst om något fruntimmer som bestämmer sig för att åka till sin far, enbart för att finna hans residens övergiven. I sitt sökande efter fadern stöter hon på en trio som också letar efter honom och ett gammalt fyllo som svamlar om vidskepligheter – vilket så klart visar sig vara sanna.

Det som gör Messiah Of Evil så jävla tråkig är inte bara att det knappt händer något, utan också för att när det väl händer något klipps det och det blir en ny scen vilket utesluter mer eller mindre allt gott som en 70-tals film brukar inneha. Storyn är inte så mycket att hurra över heller, speciellt inte när man kan förutse ungefär 95% av filmens händelseförlopp efter ungefär 15 minuter speltid. Det spelar alltså ingen som helst jävla roll hur ”tung” än stämningen i filmen är; filmen förblir skittråkig och ointressant ända fram till sluttexterna. Skådespelarna är dock rätt bra och gör hyfsade prestationer även om manuset är rent gar-bitch. Effekterna ser till en viss del bra ut (så som två lik i början av filmen), men samtidigt till en viss del värdelösa (så som det lilla blodet som visas filmen igenom som ser ut som Falu rödfärg).

Det gjordes en del bra filmer under 70-talet och Messiah Of Evil är inte en av dem. Vad än alla nötter på nätet säger; det här är inte en bra film. Undvik.

The Crazies (2010 + 1973) av H

En dag i en liten stad knallar en man in på en baseballplan med ett hagelgevär mitt under pågående match. Trots sheriffens anmaningar lägger han inte ner vapnet, och skjuts själv ned. Efter fler incidenter finner man att ett flygplan kraschat i en vattenreservoar, och att en infektion spridit sig i vattnet som gör folk galna. Militären dyker upp och spärrar av staden medan sheriffen, hans fru och vicesheriffen försöker ta sig därifrån.

”The Crazies” från 2010 är en remake av George A. Romeros original från 1973, och håller ett bra tempo med en del spännande sekvenser. Det är lite som en zombiefilm, fast folk är bara hackabitamördatokiga istället för levande döda. Det är helt okej underhållning bara, det är inte så mycket att säga om den egentligen.

Sen tänkte jag att jag skulle se originalet för att jämföra, men efter ungefär 20 minuter med folk som bara pratar och pratar och pratar och pratar så stängde jag av. Så enkelt var det.

Anita – ur en tonårsflickas dagbok av J

Anita (Christina Lindberg) är en tjej på 16 år som tillsammans med sin fysiska utveckling även tyvärr utvecklat nymfomani – vilket varken gillas av lokalbefolkningen, hennes föräldrar eller hennes vänner. Mitt uppe i allt spektakel stöter hon på den unge psykologistudenten Erik (Stellan Skarsgård), som försöker hjälpa henne att finna ett sätt ta sig ur sin situation.

Anita – ur en tonårsflickas dagbok är inte något vidare. Det är ett rätt typiskt mjukporr-drama från 70-talet med håriga brudar och en tunn story som bara är trist i längden. Enda anledningen man kan ha att se den här filmen är att se Christina Lindberg halvnäck större delen av filmen och det är ju inte helt fel, eller nåt. Det är dock lite kul att se Stellan i en väldigt tidig och ung roll, innan han blev Hollywood kändis.

Det här är ingenting man behöver slösa sin tid på iaf – så som jag gjort. Undvik och se någonting annat.

Gold Snatchers av H

En man kommer ut från fängelset efter att ha tagit fem år för ett mord hans styvbror utfört. Han färdar till sin adoptivmors grav och gräver upp det hemliga guldet hon lämnat åt ett barnhem, men styvbroderns hantlangare kommer och stjäl guldet. Mannen börjar en kamp för att återfå guldet och hjälpa sin bror från brottslighetens bana.

Mycket action i välutförda fightingscener, men 80 minuter med bara slag och sparkar utan att det händer något extra blir lite tradigt. ”Gold snatchers” får godkänt.

The Forgotten (aka Don’t Look In The Basement) av J

Sköterskan Charlotte Beale (Rosie Holotik) anländer till det isolerade Stephens Sanitarium för att arbeta, men får veta vid sin ankomst att Dr. Stephens (Michael Harvey) blev mördad av en av patienterna och att hans ersättare, Dr. Geraldine Masters (Annabelle Weenick), inte är speciellt ivrig till att ta in ny personal. Charlotte finner sitt arbete mycket svårt tack vare att patienterna plågar och trakasserar henne varje chans de får och det står snart klart för henne varför Dr. Masters är ivrig till att hålla utomstående ute…

The Forgotten – eller Don’t Look In The Basement som den är mer känd som – är en helt fantastiskt trög film som går på lågvarv ända fram till sista halvtimmen då den lägger i en högre växel och brakar på till den sjukt förutsägbara twisten och det ganska konstiga och vridna slutet. Största problemet med filmen är den första timmen som går fruktansvärt sakta och enda anledningen till att se den första timmen utan att spola är väl.. att.. jag vet inte. Den första timmen är sjukt seg och även om det faktiskt inträffar ett par få grejer som kan vara av intresse glömmer man snabbt bort dem tack vare att filmen återgår till den där sega och utdragna uppbyggnaden som den innehar. Jag kan emellertid ge ett plus till skådespelarna i filmen som gör ett fantastiskt jobb och som ger känslan av att man faktiskt sitter och tittar på mentalpatienter och att de effekter som förekommer är övertygande även om filmen både är gammal och hade en låg budget.

Filmen blev förbjuden på Island, fick 18 års åldersgräns i Norge när den släpptes på VHS och blev klippt i UK av BBFC inför biopremiären där en inzoomning av en yxa som slås in i en kvinnas kropp blev borttagen. Filmen hamnade givetvis senare på ”Video Nasties”-listan och blev förbjuden. Den klippta versionen blev släppt på UK HHO bolaget 2005 och den oklippta versionen (nu med 15 års åldersgräns) blev släppt senare samma år på Stax bolaget. Filmen blev inspelad på 12 dagar och budgeten låg på under 100,000 dollar och släpptes till drive-in biografer i en double-feature tillsammans med Wes Craven’s och Sean S. Cunningham’s The Last House On The Left. Filmerna delade taglinen ”To avoid fainting, keep repeating to yourself: ’It’s only a movie.. it’s only a movie.. it’s only a movie..”.

The Forgotten är verkligen ingenting jag tänker rekommendera och även om de sista 30 minutrarna var hyfsat underhållande så duger det inte i slutändan. Glöm bort och se något annat. Punkt.

Electra Glide In Blue av H

En ny recension av jag skriven och på DVDKritik.se läs nu här. Bra!

Mean Streets av H

Egentligen rätt konstigt att jag inte haft någon som helst pejl på Harvey Keitel före Reservoir Dogs. Karln har 125 credits på IMDb, och en av de första är ”Mean Streets” i regi av Martin Scorsese. Martin Scorsese är en såndär regissör som man som filmvetare måste tycka är extremt viktig, typ. Av hans 48 filmer har jag sett exakt sju (och då har jag räknat med Michael Jacksons video ”Bad”) och med undantag för Taxi Driver så är alla filmerna ganska whatever. Ja, Departed är sämre än Infernal Affairs.

I vilket fall som helst så låg jag däckad i sängen och stoppade i en gammal DVD som suttit på omslaget av nån tidning. Efter exakt halva filmen började jag fundera på vad filmen handlar om egentligen. När filmen slutar så funderar jag fortfarande.

Alltså, jag fattar att det handlar om Harvey Keitel och hans liv. Hans vedermödor med knäppa Johnny Boy (Robert De Niro), den hemliga romansen med Johnnys kusin, och allmänt gangsterliv. Men det är en såndär typisk… ååååh. Det finns ingen story, ingen start, mitt och slut. Poängen är bara ”det är illa att vara gangster”. Det är allt man vill säga. Filmen börjar mitt i ett liv, och slutar mitt i detsamma. En liten slice gangsterliv för att visa hur illa det går när man är gangster. Jaja, vi fattar, whatever.

Harvey Keitel är för övrigt svinbra. Musikvalet för direkt tankarna till Tarantinos rullar, och det är lätt att se att filmen tydligt inspirerat honom i hans verk. Men i slutändan är det bara en lågbudgetrulle med tjafsande gangsters.