Helt Perfekt Glob

Faces Of Death av J

Faces Of Death är en filmserie jag hörde talas om för några år sedan, men som jag aldrig lagt någon energi på att fördjupa mig i. När jag så snavade över Njutafilms utgåva av den första Faces Of Death för runt femtiolappen slog jag till.

Vad handlar Faces Of Death om då? Faces Of Death är en kompilering av scener och klipp involverande Döden i dess olika former, alltihop beskrivet av Dr. Francis B. Gröss’ (Michael Carr) monotona röst. Filmen har blivit totalförbjuden i flertalet länder sedan dess release 1978 och är troligtvis mest känd för att ha blivit marknadsförd som en dokumentär med verkliga klipp från olyckor, skjutningar och andra incidenter som har lett till döden. Filmen inkluderar en handfull scener som är riktiga inspelningar av verkliga – och mycket tragiska – olyckor som inträffat, klipp och material från andra världskriget och genuina inspelningar ifrån ett slakthus – där vi bland annat får beskåda kosherslakt, vilket jag högst personligen tycker är vedervärdigt. Dessa klipp utgör hur som helst runt tio procent av hela filmen, varav de resterande nittio är så uppenbart fejkade att de emellanåt blir rent av skrattretande. Hur någon kan ha trott att de iscensatta klippen är verkliga går över mitt förstånd – såvida inte VHS-kvalitén gjorde sitt då.

I vanliga fall brukar jag få myror i kallsongerna av att sitta och titta på den här typen av film – eller mockumentär om man så vill. Den här gången fick jag inte det. Jag fann den monotona dialogen som spelas igenom majoriteten av filmen stundtals intressant och tankvärd, medan i andra stunder började den lalla iväg i en massa filosofiskt tjafs. Den här monologen är hur som helst filmens största behållning skulle jag säga.

Faces Of Death är inte en bra eller nämnvärt intressant film. Att de dessutom spelat in hela sju uppföljare till den är för mig obegripligt (även om jag har läst att flera av uppföljarna ska ha material från föregångarna) och jag har inga som helst planer på att se någon av dem heller – den här första räckte gott och väl. Skippa.

Cruise Into Terror av J

En grupp människor bordar ett kryssningsfartyg som ska sätta kursen mot den mexikanska bukten. Ombord på båten är en forskare som har en teori om att egyptierna segla för tvåtusen år sedan till den mexikanska bukten för att bygga en krypta och lägga någonting till vila där. När kryssningsfartygets motor går sönder inser forskaren tillsammans med de andra på båten att de inte är långt ifrån platsen där kryptan borde vara. Gruppen bestämmer sig för att dyka ner under ytan och se om de kan finna den bortglömda viloplatsen, vilket de också gör. De bärgar en egyptisk sarkofag och en del av skatterna de finner och snart börjar passagerarna ombord att bete sig mycket underligt.

Cruise Into Terror är en TV-rysare från 1978 med det då gifta paret Christopher George och Lynda Day George. Filmen är väldigt långdragen på sina ställen och ska jag vara ärlig hade jag lite svårt att hålla ögonen öppna under min titt. Det som räddar filmen från att drunkna (pun intended) är de hyfsade insatserna framför kameran som bitvis fängslar något så när. Utöver det finns det inte så där fruktansvärt mycket att hämta här. Filmen bjuder inte på tillräckligt med cheese för att man ska kunna skratta åt den och den är inte nämnvärt spännande heller. Sista sekvensen av filmens klimax är dock hysteriskt roligt och fick mig att gapflabba, vilket är litet plus i kanten antar jag.

Cruise Into Terror är väl en okej film gjord för TV egentligen. Hade de trimmat ner speltiden med en femton minuter och gjort filmens händelseförlopp lite mer intressant (alternativt mer cheesigt) hade nog filmen stått högre i kurs hos mig. Så som den är tvivlar jag dock på att jag kommer återbesöka den.

Damien: Omen II av J

Det har gått sju år sedan Damien (Jonathan Scott-Taylor) med nöd och näppe undkom sin egen fars dödshot. Han är nu tolv år gammal och bor med sin farbror Richard Thorn (William Holden), hans fru Ann (Lee Grant) och kusinen Mark (Lucas Donat), som han blivit inskriven tillsammans med på en militärskola. Efter att ha mött deras nya överbefälhavare, Sergeant Neff (Lance Henriksen), börjar Damien komma till insikt med de krafter han besitter och deras egenskaper. Samtidigt börjar mörka krafter att röja personer som står i vägen för Damien och hans öde, vilket i sin tur snart får Richard att börja tro att hans bror kanske inte var galen ändå…

Jag såg Damien: Omen II för runt femton år sedan för första gången och hade inte sett den sedan dess, så mitt minne av den var något grumligt. Hur som så kvarstår min åsikt om filmen; den är bra och personligen tycker jag att den ligger på nästan samma nivå som den första filmen. Den har ungefär samma tempo, ungefär samma atmosfär och till större delen en bra ensamblé av skådespelare. Filmen är inte nämnvärt läskig och blir stundtals lite för pratig, men håller överlag intresset uppe väldigt väl.

Skulle jag rekommendera den? Ja, faktiskt – om man har sett den första filmen, annars lär man inte hänga med speciellt mycket här.

The Toolbox Murders av J

En helt vanlig kväll i Los Angeles byts ut mot en mardröm då en mystisk man, iklädd en skidmask och bärandes på en verktygslåda, tar sig in i ett lägenhetskomplex och har ihjäl flera av dess hyresgäster med hjälp av olika verktyg. Polisen är förbryllad över de makabra morden och påbörjar en utredning. Kvällen efter inträffar ytterligare ett mord i samma område och en av de andra grannarna, en ung tjej, försvinner spårlöst. Vem är det som står bakom de blodiga morden och det mystiska försvinnandet?

Jag har sett The Toolbox Murders (Verktygsmördaren i Sverige) flera gånger och senast var kring tio år sedan. Jag ville så gärna minnas att filmen faktiskt var ganska bra trots sin trashiga exploitation stil, men det visade sig ganska snabbt vara mest glada minnen istället för fakta. Skådespelarna är ganska usla och det fallfärdiga manuset som inte leder någon vart efter de första tjugofem minuterna underlättar knappast. Jag menar, det verkar nästan som att de blåste hela budgeten på de första tjugofem minuterna och bestämde sig sedan för att vrida hela filmen från en våldsam exploitation slasher till ett långdraget psykologiskt drama kretsande kring den psykotiske mördaren, vilket blir jävligt snabbt tråkigt.

När (eller rättare sagt om) man har tagit sig fram till sluttexten så får man upp en text som förklarar att filmen i sig är baserad på verkliga händelser som inträffade 1967 och gör man en snabb sökning på Google finner man ganska snart… ingenting. Likt The Texas Chain Saw Massacre (som har ett liknande tema och som fortfarande spelade in en jävla massa pengar när den här filmen kom till världen) valde de att marknadsföra filmen som att den var baserad på verkliga händelser för att filmen skulle få större spridning och casha in mer pengar. Detta medförde så klart att den blev otroligt omtalad och att den var en av de filmer som frontade Video Nasties listan i England under 80-talet. Den var dessutom en av de filmerna som orsakade videovåldsdebatten i Sverige efter Studio S programmet som visades 2 December, 1980.

Hur som helst; The Toolbox Murders är inte en bra film. Även om det är en kultklassiker och en sån där film man bör ha sett om man är slasher-torsk så räcker det gott och väl med en genomtitt för att sedan glömma bort den. De lyckades i alla fall med det de ville; göra en kontroversiell film för en skitsumma för att dra in pengar. Synd bara att filmen inte har stått sig överhuvudtaget sedan den kom 1978.

Terror av J

Filmproducenten James Garrick (John Nolan) visar sin senaste film hemma hos sig inför några kollegor och vänner. Filmen är baserad på en verklig händelse som inträffade för 300 år sedan då några av Garrick’s förfäder brände en häxa på bål, som svor att utkräva hämnd på alla i Garrick blodlinjen. Efter att ha sett filmen inträffar en underlig händelse involverande James’ kusin, och enda fortfarande levande släkting, Ann (Carolyn Courage) som blivit hypnotiserad av en av gästerna. Det dröjer inte länge förrän folk runt Ann börjar att dö under mystiska omständigheter. Har hon någonting med morden att göra? Eller är det häxan som återvänt för att slutföra det hon en gång påbörjade?

Terror är en av de konstigaste slasherfilmerna jag har sett tror jag. Ingenting förklaras speciellt bra, folk som inte har ett skit med Garrick familjen att göra går hädan utan någon som helst anledning och filmen slutar på ett av de största meh-sätten jag någonsin har sett tror jag. Ingen förklaring överhuvudtaget, bara… slut. Filmen (som är regisserad av ingen mindre än Norman J. Warren som tre år senare regisserade en av mina absoluta favorit B-filmer, Inseminoid) är överlag ganska tråkig också. Det händer inte så fruktansvärt mycket egentligen och det blir mest att man sitter och väntar på att någonting ska hända, vilket det börjar göra mot slutet av den.

Jag tycker inte Terror är direkt dålig egentligen (om vi bortser från de fullkomligt utdaterade effekterna), det är bara det att hela filmen är så pass rörig och ingenting förklaras att det blir mest att jag sitter och kliar mig i huvudet när sluttexterna börjar rulla upp på skärmen. Var det Ann som genomförde alla morden besatt av häxan? Var det häxan som manifesterade sig i en mänsklig form? Varför blev hela filmen en hokus pokus skräckfilm (alá Suspiria) de sista 20 minuterna när den varit en ganska regelrätt slasherfilm med övernaturliga influenser?

Terror är ingenting jag tänker rekommendera, men det är samtidigt en film som alla slasherfilmstittare borde åtminstone se en gång. Mestadels för att bocka av en kultklassiker, som många ser den som.

Halloween (1978, Blu-ray) av H

Halloween. Ja, den känner ni ju till. Känns bara dumt att säga nåt om filmen.

Jag vet inte om ni haft oturen att bli pålurade den svenska DVD:n från Atlantic, men det är en horribel historia. Blu-rayen från Anchor Bay är dock finfin, och en liten men ack så talande jämförelse ser ni här:

Nåväl. Bild och ljud på filmen är toppen, och det är svårt att förstå hur en över 30 år gammal lågbudgetfilm kan se så bra ut. Vissa har fått spel över att originalets blåfärgade nattscener och orangefärgade dagscener har fått ett mer naturligt utseende, men fuck you, det här ser bättre ut.

Den medföljande dokumentären ”A cut above the rest” är riktigt bra och berättar väldigt utförligt det mesta man kan tänkas vilja veta om filmens uppkomst och historia. Kort sagt, en skiva att rekommenderas till alla!

Day Of The Woman (aka I Spit On Your Grave) av J

Författarinnan Jennifer (Camille Keaton) bestämmer sig för att hyra en stuga intill en flod utanför New York för att få lugn och ro till att skriva klart sin bok. Hon drar dock på sig uppmärksamhet ifrån ett gäng lokala grabbar som drar med henne ut i skogen, där de misshandlar och våldtar henne ett flertalet gånger.

I tron om att en av killarna i gänget har dödat henne beger de sig iväg och låtsas som om ingenting inträffat. Men Jennifer lever och efter att ha återhämtat sig två veckor senare börjar hon sätta sina planer i verket; att utkräva hämnd på männen.

Day Of The Woman – som troligtvis är lite mer känd som I Spit On Your Grave – är en sån där film som fått sin beskärda del av kultstatus igenom åren och känns lite som ett måste för alla skräckfantaster som gärna tittar på äldre rullar. Filmen fick, så klart, även sin plats på Video Nasties listan i England under 80-talet och blev totalförbjuden tack vare filmens innehåll som, faktiskt, inte är så där fruktansvärt magstarkt egentligen.. iaf om man ska jämföra med andra filmer som låg på den listan.

Våldtäktsscenerna ser ganska överdrivna ut och ska jag vara ärlig så brister jag nästan ut i gapskratt tack vare hur de spelar över under just dessa scener. Det grafiska våldet i filmen är ganska milt (återigen i jämförelse med andra filmer som låg på samma lista) och även om man blev chockerad under slutet av 70- och i början av 80-talet av den här filmen så känns den ganska tam år 2011. Filmens tempo är nedskruvat så pass att filmen emellanåt känns otroligt seg och utdragen, vilket hade kunnat undvikas om de bara redigerat ner vissa scener lite grann.. eller så. Skådisarna är däremot helt okej och jag kan inte direkt klaga på dem (om vi bortser ifrån de överdrivna våldtäktsscenerna, that is..).

Tar man sig dessutom en snabb koll på imdb så ser man att filmen även har fått en ”uppföljare”, vid namn Savage Vengeance. Filmen ska tydligen ha ytterst få kopplingar till den här filmen (t ex att Keaton spelar samma roll igen och att filmen handlar om mer eller mindre samma sak) och produktionen ska tydligen ha haft en hel del problem. Jag fann följande text i en kommentar på imdb om den här ”uppföljaren”: This might be the most notorious unknown movie ever made. Legend has it that originally it was meant to be a sequel to I SPIT ON YOUR GRAVE as Camille Keaton returned playing a woman named Jennifer. Further legend has it that the entire production was one mess after another, which caused Keaton to quit the picture. Filmed in 1988 it wasn’t released until five years later because there was some sort of legal issue that happened when I SPIT ON YOUR GRAVE’s director Meir Zarchi got involved somehow. After all these years Keaton refuses to discuss the film as the only time she was publicly asked about it she said she wasn’t allowed to talk about it. Zarchi has only said a few things on it but said due to legal issues he can’t comment further. Then you have director Donald Farmer who has yet to really speak about the film. It pretty much makes sense as the Jennifer character here is raped by four guys, not convicted by a jury and this would pretty much set up a sequel to the original film. Not to mention that Jennifer’s last name is dubbed out of this picture.

Day Of The Woman då. Eh, ja.. det är en gammal film och den har inte riktigt stått sig så där skitbra sen den kom ut 1978, men det är en okej (om än seg) thriller/rysare som påvisar att vissa fruntimmer ska man jävlar inte ge sig på. Punkt. Helt okej film hur som haver. Remake kom förra året, remake kommer härnäst.

Midnight Express (blu-ray) av H

Jag tror att jag såg Midnight Express när jag var ungefär 8 år. Jag minns att jag tyckte den var bra, men av själva filmen mindes jag bara två specifika klipp; när huvudrollsinnehavaren tejpar hasch runt magen, och ett annat mot slutet som involverar en klädhängare. Bra många år senare har jag nu sett om den, och det på blu-ray.

Strax efter att Billy Hayes tejpat ovan nämnda hasch runt magen, blir han haffad på den turkiska flygplats han tänkte flyga hem ifrån. Han blir dömd till några år i fängelse, och där möter han bland annat en hyfsat nerdrogad John Hurt och en Randy Quaid som väger ungefär 30 kilo mindre än vi är vana vid. Sen lallar de runt i fängelset (som mer verkar vara ungefär som ett vandringshem, fast med vakter) i några år, och det talas om att ta midnattsexpressen (dvs rymma), men det går inte så värst.

En välgjord och välspelad film, fast med ett stort problem. Som ovan nämnt framstår inte fängelset som speciellt hårt. Man verkar kunna knalla runt lite hur som helst, och jag vet inte ens om det fanns några direkta celler med låsbara dörrar. Vakterna verkar i alla fall inte göra nånting. Det finns en chefsartad människa som rappar folk under fötterna ett par gånger men annars är allt lugnt. Aldrig talas det om att maten skulle vara dålig, att folk blir sjuka av att vara där eller att det skulle vara skitigt eller skadedjursinfesterat. Man får aldrig känslan av att det skulle vara en större pärs att sitta inspärrad där. Nåja, själva storyn är ganska bra.

Blu-rayen har jättebra bild och jättebra ljud. Det är en massa extramaterial också, men eftersom det mest verkar handla om hur bra producenterna/regissören tycker att de är så har jag struntat i att titta på det. Däremot var det en 8-minuters featurette med verklighetens Billy Hayes och det var lite halvintressant.

The Great Hero aka Bruce Li’s Magnum Fist av H

Bruce Li är medlem i motståndsrörelsen som kämpar mot den japanska invasionen i Kina under andra världskriget. Japanerna leds av en minst sagt inkompetent general, och efter diverse turer så vinner kineserna kriget och filmen slutar.

Bruce Li bjuder på ett fåtal bra fightingscener, men på det hela taget är det mest bara japanerna som tjabbar runt och det är väl i slutänden inte så mycket att hänga i julgranen. Men ni skulle bara veta hur jag jobbat för att få tag i en kopia av den här filmen som gick att se på…

Drunken Master av H

Den första Drunken Master-filmen från 1978 räknas som en av Jackie Chans bästa. Den startade en trend och ett otal kungfu-filmer följde med denna ”drunken boxing”. Jackie gjorde även en uppföljare 1994.

Det hela börjar ganska vanligt. Jackie spelar Wong Fei Hung – varför man döpt honom till detta vet jag inte, eftersom man inte kan dra nån direkt parallell med den historiska figuren – som är en kaxig kille som lätt hamnar i trubbel. Hans far tröttnar på upptågen, och sänder honom att bli tränad av mästaren Su, vars alkis-yttre döljer de 8 druckna gudarnas stil.

Tyvärr tar det bra lång tid innan fyllestilarna dyker upp – kanske 2/3 av filmens tid hinner gå. Filmen är lagom rolig och innehåller rätt bra kung-fu, men den är knappast en av Jackies bästa eller för den delen en särskilt bra film. Drunken Master 2 (även kallad Legend of Drunken Master) är bra mycket roligare och bättre.

Den remastrade DVD:n har bra bild och godkänt ljud, men flera små klipp filmen genom saknar det kinesiska originalljudet. Där har man istället lagt det engelska ljudet, och jag kan lugnt säga att dubbningen är fruktansvärd.