Helt Perfekt Glob

Don’t Go In The House av J

Donny (Dan Grimaldi) är en mammas pojke. Ja, fram till det att hans mor hastigt dör och Donny’s värld brakar samman alltså. Ensam, vilsen och förföljd av mörka röster i hans huvud börjar Donny söka upp kvinnligt sällskap, men drinkar och dans är det sista han har i åtanke. Rösterna i hans huvud talar om för honom hur dålig han är och lämnar honom aldrig ifred, så om han lyckas få med en kvinna hem till hans stålbeklädda och eldsäkra kammare kanske de slutligen tystnar…?

Jag har haft Don’t Go In The House på min radar sedan över tio år och jag har ägt Arrow’s dvd release av filmen i fem eller så år, men har inte petat in skivan i spelaren förrän nu. Jag hade ett litet hum om vad som väntade mig när jag slog mig ner för att se filmen och den visade sig leverera ungefär det jag förväntade mig av den; en skitig, skev och märklig grindhouse upplevelse från det sena 70-talet – som också påminde en hel del om Maniac som kom året därpå (som säkerligen tog en del inspiration ifrån den här filmen), men utan allt gore.

Jag gillade hur som helst Don’t Go In The House. Det är knappast högklassig underhållning, men dess skeva manus, mördarens minst sagt udda tillvägagångssätt att ha ihjäl sina offer på och dess korta speltid (i runda slängar sjuttiofem minuter, åttio med sluttexterna inräknade) gjorde den till en intressant – och konstig – titt. Rekommenderas.

The Demon av J

Två månader efter att en fjortonårig flicka blivit kidnappad och mördad av en psykotisk galning kallar föräldrarna – som fortfarande är ovetande om flickans öde och som är frustrerade över polisens inkompetenta jobb med fallet – in Bill Carson (Cameron Mitchell), en pensionerad överste i den amerikanska marinkåren som nu mer frilansar som som ett medium och detektiv. Samtidigt har samma galning satt sitt sikte på förskoleläraren Mary (Jennifer Holmes), som i sin tur har börjat ana att hon svävar i livsfara.

Den sydafrikanska och nederländska samproduktionen The Demon från 1979 (som släpptes 1981 i USA, där den även är känd som Midnight Caller) är en ointressant, ospännande och väldigt hafsigt gjord slasherfilm. Skådespelarna i filmen är märkligt nog väldigt bra, men manuset är så jävla tråkigt. Visst, filmen har en ganska hög bodycount men saker som spänning och innovativa mord existerar inte här. De scener som ska vara menade att vara spännande faller platt och majoriteten av morden som inträffar är igenom strypning med en plastpåse – boooooring.

Det märks klart och tydligt att manusförfattaren tillika regissören, Percival Rubens, fick inspiration ifrån Black Christmas och Halloween men ville samtidigt öka på antalet döda jämfört med de filmerna. Problemet var bara att han hade uppenbarligen ingen aning om hur man skapar spänning med små medel. Att han dessutom valde att droppa Bill Carson subploten ungefär halvvägs fick mig att klia mig i huvudet. Helt ärligt hade de kunnat skippa hela den subploten då den tillför nästintill ingenting och enbart koncentrerat sig på Mary subploten (som filmen till större delen ändå fokuserar på). Filmens extremt abrupta slut fick mig dessutom att sitta med öppna armar och säga ”Jaha?!” högt för mig själv.

Jag hatar inte The Demon, men jag tycker att det var en otroligt långdragen och under majoriteten av dess speltid extremt ointressant film som knappt lyckades hålla kvar mitt fokus igenom hela. Det kommer nog dröja ett tag innan jag ger den här en till chans.

Mad Max av J

I en nära framtid har motorvägarna runt om i Australien blivit en grogrund för kriminella, som letar efter bränsle och delar. Det enda som står mellan de kriminella gängen och hederligt folk är Main Force Patrol (MFC), vars uppgift är att städa upp motorvägarna från allt slödder med vilka medel som än krävs. Efter att Nightrider (Vincent Gil), en våldsam motorcykelgängmedlem, haft ihjäl en nykomling i MFC och snott hans patrullbil tar de andra enheterna upp jakten, utan någon större lycka – fram tills det att MFC’s skickligaste förare, Max Rockatansky (Mel Gibson), ger sig in i leken. Jakten slutar i en krasch och Nightrider dör. Kort efter dyker The Acolytes, Nightrider’s motorcykelgäng, ledda av den hänsynslöse Toecutter (Hugh Keays-Byrne) och hans högra hand Bubba (Geoff Parry), upp med ett enda syfte; att ha ihjäl de MFC förare som bär ansvaret för Nightrider’s död.

Det var över femton år sedan jag såg originaltrilogin av Mad Max filmerna och när Mad Max: Fury Road släpptes förra året med ett spel utvecklat av svenska Avalanche Studios (grabbarna bakom Just Cause spelen) som kom snett efter med titeln Mad Max var det väl egentligen dags att se om filmerna och Fury Road. Som med allt annat har jag skjutit på att se om filmerna och valde istället att köra igenom spelet.

Spelet var ett i raden av free roam spel. Det vill säga att man springer (eller åker, som man oftast gör i det här spelet) runt i en öppen värld och gör olika uppdrag och sidoaktiviteter så som racing och sidouppdrag som inte har något med huvudstoryn att göra, som i sin tur inte är speciellt mycket att hänga i granen egentligen. Men att åka runt i ett ödelandskap, en gigantisk öken, där man nästan hela tiden är under beskjutning av fientliga fordon var ändå kul. Det kändes verkligen som att man befann sig i en postapokalyptisk värld där enbart den starkaste överlever.

Med spelet bakom mig bestämde jag mig således att äntligen se om originaltrilogin och Fury Road. Den första Mad Max är en klassiker utan tvekan och även om jag tycker att det är en bra film i 70-talets mått mätta så tycker jag att den bitvis blev ganska seg. Jag menar, upplösningen var väldigt snabbt överstökad och det kändes som att en stor del av filmen drogs ut trots att den har några hyfsat spännande actionscener. Hade de dragit ut upplösningen och gjort det till halva filmen (alternativt gjort slutet längre) hade jag troligen varit mer engagerad än vad jag var.

En sak jag tyckte var lite lustig med filmen är att miljöerna ska föreställa postapokalyptiska och att världen är i ett förfall där människan sakta men säkert hålla på att utrota sig själv. Jag tyckte miljöerna mest såg ut som att de var ute och åkte på bondvischan istället för i ett postapokalyptiskt landskap. Ja, jag vet att det är en väldigt tidig film i den postapokalyptiska genren, men jag tyckte det var lite smålustigt att se. En annan grej jag fnissade ganska ordentligt åt var att de hade speedat upp filmen lite grann under vissa jaktscener (vilket var ganska typiskt för film med ”snabba” bilar under 70- och 80-talet) för att få det att se ut som att det gick fortare än vad det egentligen gjorde.

Det är hur som helst en klassiker och överlag en bra film som har både bra skådespelare och en och annan hyfsat spektakulär actionscen (för att vara inspelad i slutet på 70-talet alltså), men tempot hade kunnat varit så betydligt mycket högre än vad det är. Jag gillar den i alla fall, om än mindre än vad jag hade kunnat göra.

Tourist Trap av J

En grupp vänner får fel på sin bil mitt ute i ingenstans och stöter på enslingen Mr. Slausen (Chuck Connors); en vänlig gammal man som fortfarande bor i sitt vaxkabinett för att bibehålla minnena av sin sedan länge bortgångna fru. Mr. Slausen erbjuder vännerna en hjälpande hand med deras bilfel, men det dröjer inte länge förrän vännerna börjar försvinna en efter en och det verkar som att det inte bara är Mr. Slausen som bor där ute i ödemarken…

Tourist Trap (eller Dödens Mannekänger som den hette i Sverige innan den blev totalförbjuden efter Studio S. programmet om videovåld) var förvånansvärt läbbig. Hela filmen har en riktigt mörk atmosfär och några riktigt kusliga scener involverande vax- och skyltdockor, vilket fick mitt nackhår att stå rakt upp. Filmen i sig är inget märkvärdigt egentligen och vi har sett konceptet hur många gånger som helst efteråt, men för att vara en film från 1979 imponerar den med dess effekter och mörka atmosfär. Chuck Connors är filmens största ljuspunkt och han gjorde ett fenomenalt arbete i sin rollsättning.

Tourist Trap (som tydligen är en remake av regissören David Schmoeller’s egna kortfilm The Spider Will Kill You från 1976) var betydligt mycket bättre än vad jag trodde att den skulle vara. Den var inte perfekt och flera saker hade kunnat gjorts betydligt bättre (exempelvis är det otroligt förutsägbart vem mördaren är), men filmen bibehåller en mörk och kuslig atmosfär igenom hela fram till det något underliga slutet. Jag gillade den betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Rekommenderas.

Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters) av J

En segelbåt som tillhör den berömde Dr. Bowles driver in i New Yorks hamn. När kustbevakningen kliver ombord på båten blir de attackerade av en man som trillar ner i vattnet efter att ha blivit skjuten.

Journalisten Peter West (Ian McCulloch) får uppgiften av sin redaktör att undersöka det märkliga fallet och stöter på Dr. Bowles’ dotter Anne (Tisa Farrow), som undersöker hennes faders försvinnande. Spåren leder dem till den västindiska ön Matul Island, där en viss Dr. Menard (Richard Johnson) kämpar frenetiskt med att hitta en bot mot en lokal en lokal epidemi som dödar sina offer – för att sedan väcka dem till liv igen…

1978 släppte George A. Romero sin uppföljare till Night Of The Living Dead, Dawn Of The Dead. Filmens producent, Dario Argento, klippte om filmen inför dess release i Italien och släppte filmen som Zombi (den här versionen är även känd som Dario Argento’s European Cut eller Italian Cut bland fans). Ett år senare släppte den italienske regissören Lucio Fulci en inofficiell uppföljare kallad Zombi 2, som fick flera olika aka titlar världen över (de mest kända är troligtvis Zombie i USA och Zombie Flesh Eaters i flera länder i Europa, bland annat Sverige). Filmens manus skrevs innan Dawn Of The Dead släpptes i Italien, men tack vare framgången för den filmen la de till scener i början och slutet av filmen för att producenterna ville mjölka in pengar på titeln Zombi. 1984 blev dessutom filmen förbjuden i England och hamnade på Video Nasties listan. Det skulle ta 21 år innan den släpptes oklippt med en 18 årsgräns år 2005.

Zombi 2 må vara en cash-in på Dawn Of The Dead, men är samtidigt för mig en klassiker och var den filmen som fick mig att få upp ögonen för inte bara Lucio Fulci utan även också för italiensk skräckfilm. Allting är så klart inte bra med filmen. Dubbningen är bitvis horribel och effekterna är sjukt utdaterade (blodet påminner lite grann om Falu Rödfärg till exempel). Det som gör filmen så bra är hur Fulci sakta men säkert bygger upp filmen till dess klimax och avslutar filmen på ett riktigt, riktigt snyggt sätt…. även om budgeten inte riktigt räckte till (de som har sett filmen vet vad jag menar). Filmen i sig är ganska långsam, men bjuder på en hel del gore och är fläckvis spännande.

Om man gillar zombiefilmer och är mer för långsamma zombies istället för springande superzombies som är mer populära nu för tiden så tycker jag absolut man ska ge Zombi 2 en chans om man inte har sett den. Den må vara långsam och ganska utdaterad, men jag gillar den fortfarande. Rekommenderas.

North Sea Hijack av H

Jag kallar Roger Moores ”North Sea Hijack” för ”en trevlig liten 70-talsthriller” i min recension på DVDKritik.se som du ska läsa nu.

Amasonkvinnornas Guld av H

En ”lågbudgetbagatell med dubbelsvenskt” tycker jag om ”Amasonkvinnornas Guld” i min recension på DVDKritik.se.

Kramer mot Kramer av H

När jag var liten hade jag enorma problem med titeln på filmen ”Kramer Mot Kramer”. Jag förstod ingenting. Vadå, är det nåt slags krig kramar emellan eller? När jag sen såg filmen så förstod jag ju.

Dustin Hoffman och Meryl Streep är det gifta paret Kramer med en liten son. En dag när Dustin kommer hem från jobbet för att berätta att han blivit befordrad så möts han av en packande Meryl som är på väg att lämna både honom och sonen. Hon är uppenbart psykiskt plågad och försvinner spårlöst.

Dustin lämnas att både ta hand om sonen och hantera sitt krävande jobb. Han kämpar hårt med det hela men jobbet blir förstås lidande då han prioriterar sonen. Filmtiteln blir här lite av en spoiler, för det tar mer än halva filmen innan Meryl återvänder. Hon har varit borta nästan ett år, gått hos en psykolog och stabiliserat sig. Nu vill hon ha vårdnaden om sonen, vilket blir den rättstvist titeln talar om – ”Kramer vs Kramer”.

När jag såg filmen som liten (den är gjord 1979) så tyckte jag att den var bra, vilket är rätt underligt för en ~10-åring som såg om Stjärnornas Krig en gång om dagen. När jag nu sett om den som 36-åring så tycker jag fortfarande att det är en bra film. Hoffman är otroligt bra i huvudrollen. Rekommenderas absolut till de som gillar vardagsdrama.

Dragon’s Claws av H

En mästare är svårt sjuk då han lider av sviterna från ”Dragon’s Claw”-slaget hans fru (Kan Chia Fong, ”Kung Fu Hustle”) gav honom 18 år tidigare. Hwang Jang Lee dyker upp och vill ge gubben stryk för att vinna en guldmedaljong som ger honom makten i området. Det gör han, men medaljongen visar sig vara falsk. När han återvänder för att kräva originalet har gubbens fruga och hennes son flytt och gömt sig.

Sonen måste träna upp sig för att spöa Hwang Jang Lee, men hans teknik visar sig vara underlägsen den som en gammal gubbe som säljer medicin kan. Han lyckas övertala gubben att få lektioner, men vem är gubben egentligen?

Hwang Jang Lee är som vanligt i högform och kickar hejdlöst överallt. Den unga killen (Jimmy Liu) är ganska duktig också, men de båda har inte alltid så bra motståndare att det blir riktigt kul att se. Vissa scener briljerar, som till exempel den där son och mor slåss om maten. Överlag en helt okej oldskool-kungfu från regissören Joseph Kuo som jag tydligen borde ha bättre koll på.

Scum (1977) / Scum (1979) av J

Tre unga killar anländer till en borstal (institution för ungdomsbrottslingar). En av killarna, Carlin (Ray Winstone), har blivit förflyttad dit från en öppen anstalt efter att ha överfallit en skötare och får snabbt klart för sig vad de nya övervakarna tycker om honom. På Carlin’s förra anstalt var han en så kallad ”daddy” – dvs den av de intagna som styr över de andra – och på den nya anstalten finns det förstås redan en ”daddy”, vilket inte riktigt faller Carlin i smaken.

Jag tänker inte gå in något närmare på vad en borstal är, men de som vill ha lite mer information om dem kan kika på H’s recension av Scum, årgång 1979. Scum från 1977 blev skriven för BBC’s Play For Today dramaserie 1977, men tack vare dess våldsamma innehåll blev den stoppad från att sändas och visades inte förens efter regissören Alan Clarke’s död under 90-talet. Två år efter att TV-filmen blivit inspelad bestämde sig Clarke och manusförfattaren Roy Minton för att spela in filmen på nytt, den här gången som en biofilm – som visades på TV för första gången av Channel 4 1983. Året innan hade borstal systemet skrotats och gjorts om från grunden. Den brittiska moralveteranen (aka moralkärringen) Mary Whitehouse vann till en början sitt rättsfall mot Channel 4 för att ha visat filmen, men Channel 4 vann senare tack vare ett överklagande.

Bioversionen ifrån 79 släpptes först på VHS i UK 1983, men hamnade (självklart) på UK’s video nasty lista och blev förbjuden. Den släpptes senare på DVD i UK av Odyssey och Prism Leisure. Den var digitalt remastrad och oklippt, men i fullscreen och hade bara en trailer och en intervju som bonusmaterial. I USA släpptes en Alan Clarke box som innehöll flera filmer, däribland både BBC TV-versionen och bioversionen av filmen plus kommentatorspår. Prism Leisure släppte 2005 en limiterad 2-disk release i UK. Disk 1 innehöll BBC TV-versionen med kommentatorspår och två intervjuer. Disk 2 hade istället bioversionen tillsammans med kommentatorspår, flera intervjuer, två trailers och annat extramaterial. Och filmen i sig var digitalt remastrad ifrån en widescreen kopia. En Region 0 DVD – som var i princip samma som den i Alan Clarke boxen, men den här gången såld separat ifrån de andra Clarke filmerna – släpptes senare i USA av Blue Underground.

Om vi vrider tillbaka tiden till 1977 och tar oss en funderare på vad som ansågs vara ”för våldsamt för TV” då, så kan vi nog fastställa att Scum ’77 troligtvis var för magstark för den tidens TV-tittare. Det förekommer ganska gott om slagsmål och onödiga handlingar så som en bitchslap för att en karaktär har sagt fel eller öppnat munnen utan att ha blivit tillsagd att tala osv. Men om vi sedan vrider fram klockan till 2010 och vi funderar på vad som anses vara ”för våldsamt för TV” nu, så framstår Scum ’77 som ett dåligt skämt – för nog har det kommit våldsammare TV-filmer än BBC TV-versionen av Scum, efter den. Men samtidigt som våldet i Scum ’77 känns föråldrat så är det ändå en intressant skildring av hur det kan ha gått till på en brittisk ungdomsinstitution för ca 30 – 40 år sedan.

I Scum ’79 vrids emellertid det ganska ”harmlösa” våldet från 77ans årgång upp till snäppet värre och bitvis rynkar jag på näsan och börjar få förståelse för varför filmerna fått sin kultstatus. Många av de gamla skådespelarna är tillbaka i sina gamla roller och har man sett Scum ’77 känner man igen många av ansikten i Scum ’79.

Skillnaderna mellan de båda versionerna är få och de flesta scenerna och sekvenserna i Scum ’79 fanns även med i Scum ’77, med undantag på några få grejer som har antingen blivit ändrade eller laggts till. I Scum ’77 inträffar det exempelvis bara ett självmord, medans i Scum ’79 inträffar det två – varav ett är förvånansvärt blodigt för att vara en dramarulle från slutet av 70-talet.

Om jag skulle behöva välja mellan de två versionerna så skulle jag lätt plocka Scum ’79 före ’77 – mycket tack vare att den känns lite modernare, den är bitvis våldsammare och, ja, det känns helt enkelt som att den är lite bättre än sin TV-föregångare. Missförstå mig rätt; båda versionerna är bra och tankegivande, men samtidigt så känns ’79 mer sevärd än ’77. 4 år efter Scum ’79 kom släpptes även Scrubbers – en ”uppföljare” om unga kvinnor på en borstal, skriven delvis av Roy Minton – som jag kommer undvika att se.