Helt Perfekt Glob

Death Ship av J

Den vresige kapten Ashland (George Kennedy) gör sin sista resa ombord på det kryssningsfartyg som han har kommenderat i flera år tillsammans med sin ersättare, Trevor Marshall (Richard Crenna), som tagit med sin familj ombord. När fartyget gör sig redo att återvända till sin hemmahamn dyker plötsligt ett svart fraktfartyg upp och kraschar in i dem och lämnar bara nio överlevande.

Efter att gruppen med överlevande har drivit omkring på en livbåt, tillsynes ohjälpliga, i timmar dyker plötsligt det svarta fraktfartyget upp igen. Gruppen kliver ombord och tror sig ha blivit räddade, men inser snart att de svävar i livsfara då fartyget de precis bordat användes som ett tortyrfartyg av nazisterna under andra världskriget – och det vill ha mänskligt blod.

Death Ship från 1980 tillhör en av de filmer som jag väntat längst med att se, tror jag. Jag har haft den i mitt medvetande sedan mitten av tonåren och det har alltid varit en film jag velat spana in – antagligen mest för att jag alltid gillat skräckfilmer som utspelar sig på fartyg. Isoleringen från omvärlden ombord på ett fartyg mitt ute i ingenstans är en perfekt setting i mina ögon för en skräckfilm, likt ett rymdskepp eller dylikt (som i exempelvis Alien). Men även om en skräckfilm har en bra setting betyder ju inte det automatiskt att den fungerar – eller ens är bra. Dessvärre faller Death Ship in i det facket.

Death Ship är en av de mest bisarra skräckfilmer jag har sett på väldigt länge. Dess handling är förvisso rak och inte speciellt svår att hänga med i, men det som händer i filmen är bitvis så pass märkligt att jag satt och kliade mig i huvudet och undrade vad fan det var som pågick. I en scen teleporteras en karaktär från ett rum ut till fraktutrymmet på båten bara för att han stirrar på ett vitt, starkt ljus och i en annan scen springer två karaktärer i slow-motion efter en tredje karaktär, som springer i vanlig hastighet. Dessutom får vi otaliga bilder på maskinrummet på fartyget – vilket i sig inte tillför någonting alls till handlingen egentligen. Filmen är extremt osammanhängande bitvis och det känns ärligt talat som att vissa sekvenser i filmen är enbart där för att fylla ut speltid.

Skådespelarna gör väl vad de kan, antar jag. George Kennedy ser ut som att han inte vill vara där till en början, men blir fantastiskt underhållande att titta på senare i filmen då han i stort sett springer runt och tuggar på dekorerna. Richard Crenna är väl den som gör bäst prestation här, men han har å andra sidan inte supermycket att jobba med heller. Filmens effekter ser helt okej ut, även om de använts hyfsat sparsamt.

Death Ship är inte en bra film på något som helst vis, men trots att den är osammanhängande och bitvis smått obegriplig så hade den ändå någon form av charm. Den var inte så dålig att den blev bra (eller rolig för den delen), men den hade ändå någonting som drog in mig – vad vet jag inte riktigt. Skulle jag rekommendera den? Absolut inte, såvida man inte gillar ultra-trashiga skräckfilmer från tidigt 80-tal…

Cruising av J

Efter att flera homosexuella män blivit mördade i New York’s S&M och läder distrikt får den unga polisen Steve Burns (Al Pacino) i uppgift att gå undercover och agera lockbete för att försöka hitta mördaren. Nu, arbetandes nästan helt isolerad från sin avdelning, blir han tvungen att lära sig de komplexa reglerna och signalerna som används i den här lilla subkulturen och allt medan han är borta från sin flickvän Nancy (Karen Allen) börjar hans jobb att förändra honom…

Cruising från 1980, regisserad av William Friedkin (som regisserade The Exorcist sju år tidigare) och baserad på en bok med samma titel från 1970, skriven av New York Times reportern Gerald Walker. Jag hade hört en del bra saker om Cruising innan jag satte mig för att se den och visst är det en bra film – överlag. De största problemen jag har med filmen är dess speltid och dess slut. Vissa scener hade i mitt tycke kunnat kortats ned en aning; inte för att de inte var viktiga utan för att snabba på filmens tempo en aning. Flertalet scener där det är menat att vara spännande faller en smula platt då de har en lång uppbyggnad för att sedan inte leda någon vart (även om de i sig driver handlingen framåt, typ).

Slutet kändes en aningen abrupt också och då jag ibland är en aningen trög vart jag helt enkelt tvungen att kolla upp vad det betydde. Utan att berätta vad som händer, så kan jag väl säga att de tagit en sak från boken och slängt in, men utan att ha någon som helst förklaring – tittaren ska helt enkelt tolka slutet hur den själv vill. Jag hade inte haft något problem med det om Cruising hade varit den typen av film, vilket den inte är.

Skådespelarna är bra och Al Pacino briljerar i huvudrollen som vanligt här, samtidigt som jag vart lite förvånad då Joe Spinell (Maniac, Star Crash, The Last Horror Film) dök upp i en liten roll som svettig och snuskig polis som plockar upp dragqueens medan han är i tjänst.

Nåja. Jag tycker Cruising är en bra men bristfällig film. Hade den varit en aningen kortare och tightare i sitt tempo och haft ett annat slut hade det här varit en solklar rekommendation från mig. Synd.

Terror On Tour av J

Rockbandet ”The Clowns” är ute på turné och är snabbt på väg uppåt i sina karriärer som musiker. De har bara ett problem; någon som är sminkad och iklädd bandets kostymer mördar prostituerade som hyrts in till bandet och de står som huvudmisstänkta…

Terror On Tour må ha kommit ut under slasherfilmens guld era, men den är långt ifrån en klassiker. Att filmen skulle ha bedrövliga skådespelare hade jag räknat med redan när jag satte mig för att titta på filmen, men att den skulle ha ett så pass ojämnt tempo som den visade sig ha vart lite av en förvåning. Filmen brakar på i trettio minuter med en handfull mordscener för att sedan stanna av fullständigt och bara stå och trampa i fyrtiofem minuter för att sedan rundas av under de resterande femton minuterna med ett slut som jag inte alls såg komma.

Med det sagt tycker jag att filmen är okej för vad den är. Det är inte en bra film, men det finns å andra sidan betydligt sämre filmer i subgenren i mitt tycke. Terror On Tour hade sina stunder och det träiga skådespelet var bitvis så pass komiskt att jag åtminstone inte ville stänga av filmen – eller sträckte mig efter telefonen varannan minut.

Jag räknade med att få en trashig och rent av dålig slasherfilm när jag slog igång Terror On Tour och var ungefär det jag fick. Men även om jag tyckte att filmen var okej så tvivlar jag starkt på att jag kommer ha någon större brådska att se om den.

Och ja, jag lyckades klura ut vem som var mördaren – redan efter ett par minuter faktiskt…

Cries In The Night av J

Sextonåriga Heather (Lesleh Donaldson) anländer till sin mormor Maude (Kay Hawtrey) för att hjälpa henne med att göra om en gammal begravningsbyrå till ett bed & breakfast. Det dröjer emellertid inte så lång tid innan gästerna som checkar in försvinner – eller hittas döda…

Cries In The Night (även släppt som Funeral Home i USA, Skrik I Natten i Norge och Djävulska Natt – Iskalla Natt i Sverige) är en kanadensisk slasherfilm från 1980, vars manus luktar Hitchcock lång, lång väg – vilket i mitt tycke är på både gott och ont. Filmen har en grym atmosfär och skådespelarinsatserna är ganska bra, men filmen lider samtidigt av ett tempo och händelseförlopp som höll på att vagga mig till sömns medan jag satt och tittade på filmen. Att bildkvalitén på utgåvan jag tittade på var bedrövlig och påminde om en femte generations sönderspelad VHS-kassett bidrog så klart till mitt ointresse av filmen då man i de flesta mörka scener knappt såg ett skit vad som hände. Det är givetvis inte filmens fel, men jag har ärligt talat svårt att tro att jag skulle tycka att filmen hade varit bättre även med kristallklar bild – den är överlag på tok för långsam och utdragen för min smak.

Mördarens identitet är enkel att klura ut också och hade antagligen inte varit mer uppenbar såvida personen ifråga inte hade ordet ”MÖRDAREN” skrivet i pannan. Jag har väl inget större problem med slasherfilmer där mördarens identitet är enkel att klura ut, men när filmen har ett slut som Cries In The Night har så försvinner en del av kraften i dess slut när man klurade ut vem som var mördaren ungefär fem minuter in i filmen.

Jag skulle väl inte säga att Cries In The Night är dålig utan mer trött, långsam och utdragen. Hade de uppat body counten med två, tre stycken och om de hade döljt mördarens identitet lite bättre (så filmens slut hade fått lite mer slagkraft) hade jag antagligen gillat den mer. Jag kommer inte ha speciellt bråttom tillbaka till den här filmen inom någon närmare framtid i alla fall.

Mother’s Day av J

De tre vännerna Abbey (Nancy Hendrickson), Jackie (Deborah Luce) och Trina (Tiana Pierce) har varit vänner sedan de gick i skolan men har sett till att hålla kontakten med varandra efter att de tog examen. Varje år träffas de för att hitta på någonting kul tillsammans och i år ska de bege sig ut i skogen för att campa – vilket kommer visa sig bli ett ödesdigert misstag. De tre vännerna blir under sin vistelse i skogen kidnappade av de två bröderna Ike (Frederick Coffin) och Addley (Michael McCleery) och blir medtagna till brödernas hus, där Mamma (Beatrice Pons) väntar…

Jag minns inte när jag hörde talas om Mother’s Day för första gången, men det kan ha varit någon gång under tonåren då jag införskaffade mig en hel bunt med Troma filmer på VHS. Likt alla andra VHS-releaser var det så klart trailers före själva filmen och det skulle inte förvåna mig ett dugg om trailern för Mother’s Day var med på någon av de kassetterna då det alltid följde med tre till fyra trailers för andra Troma releaser på varje kassett. I alla fall så har jag alltså nu slutligen beskådat Mother’s Day och den visade sig inte alls vara så som jag trodde att den skulle vara.

Jag hade fått för mig att Mother’s Day skulle vara en supercheesig, bonkers och ultra-trashig inbreed- och backwoods-slasher och visst är den väl det till en viss del, men inte alls på den nivån jag trodde att den skulle ligga på. Filmen visade sig också vara hyfsat välspelad och faktiskt väldigt välgjord med tanke på den knapra budget Charles Kaufman (Troma’s Lloyd Kaufman’s bror) och hans team hade för att göra den. Hur som helst så tyckte jag att filmen till en början var sådär; jag var inte nämnvärt imponerad, men allt eftersom filmen fortlöpte föll den mig bara mer och mer i smaken och när så sluttexten började rulla hade min åsikt vänt. Filmen har sina cheesiga stunder och är fullkomligen bonkers, men den lyckas ändå med konststycket att inte slå skämten över huvudet på tittaren samtidigt som den är genuint spännande till och från.

Jag kommer högst troligen att återkomma till den här filmen fler gånger i framtiden. Mother’s Day får en tumme upp från mig och en rekommendation.

Virus av J

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

Antropophagus av J

En grupp turister som är ute på segelsemester stöter på tjejen Julie (Tisa Farrow) medan de åker linbana. Julie frågar om hon kan få lift med dem till en intilliggande ö där några vänner bor. Väl på ön finner gruppen att ön ligger öde. Men de är inte ensamma på ön. Någon betraktar dem på avstånd. Någon följer efter dem. Någon vill äta dem.

Jag hade aldrig sett Antropophagus (som har ett flertal olika aka titlar, så som Anthropophagous: The Beast, The Beast, The Grim Reaper, Man-Eater och The Savage Island) tidigare, men jag hade sett klipp från filmen och trailern i flera dokumentärer och visste filmens stora säljpunkter – vilket i stort sett dödade chocken när de scenerna äntligen spelades upp. Hur som helst blev jag ganska förvånad när jag insåg att filmen var en slasherfilm och inte en monster- eller kannibalfilm som jag hade fått för mig att det var. Synd bara att det inte var en särskilt bra slasherfilm…

Filmen är otroligt långsam och det börjar egentligen inte röra på sig ordentligt förrän strax efter en timme in i filmen. När det väl börjar röra på sig blir det inte nämnvärt intressant eller speciellt spännande heller. Jag hade svårigheter att hålla koncentrationen på filmen faktiskt då jag hela tiden började pilla med telefonen istället på grund av att filmen tråkade ut mig. Filmen är väldigt trashig (med usla effekter, en hel del gore och en dubbning som bitvis är skrattretande – speciellt med tyskarna i början av filmen där dubbningen och ljudet är fullständigt off), men inte till den grad att jag kunde sitta och skratta mig igenom hela filmen. Den hade så klart sina stunder då jag la av ett garv men överlag fann jag ingen direkt humor i den.

Skådespelarna är rätt hyfsade för att vara en trashig italiensk slasherfilm från tidigt 80-tal. Tisa Farrow (som medverkade i Lucio Fulci’s Zombi 2 aka Zombie Flesh Eaters) gjorde sin sista film med den här filmen då hon pensionerade sig från att vara skådespelerska efter att filmen var färdigfilmad. George Eastman är ganska grym i psycho-rollen här, även om han har ganska lite skärmtid (i alla fall om man ska jämföra med alla andra som är med i filmen).

Jag hade förväntat mig en betydligt trashigare film än vad Antropophagus visade sig vara då dess regissör, Joe D’Amato (som även skrev manuset under sitt födelsenamn Aristide Massaccesi tillsammans med George Eastman, som även han använde sitt födelsenamn Luigi Montefiori) är välkänd för att ha gjort riktigt trashiga filmer – samt hårdporr. Den är kompetent filmad och skådespelarna fungerar hyfsat, men effekterna ser överlag förjävliga ut och filmens manus är långtråkigt, till den grad att när det väl börjar hända saker i filmen bryr man sig inte längre. Den enda jag skulle rekommendera den här filmen till är någon som vill se alla filmer på England’s Video Nasties lista från 80-talet, ni andra kan gå och titta på något bättre.

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

New Year’s Evil av J

Nyårsnatten börjar närma sig och den mest berömda punk-rock ikonen inom TV Diane Sullivan (Roz Kelly) håller i en nedräkning inför det nya året där det hela firas med musik och festande. Allt går bra fram till det att Diane får ett telefonsamtal från en främling som kallar sig för ’Evil’ som berättar i livesändning att han kommer att mörda en kvinna varje gång tolvslaget inträffar i varje tidszon i USA och att han har utsett henne till att bli det sista offret…

New Year’s Evil är en slasherfilm som släpptes 1980 och är en av många slasherfilmer som undgått mig genom åren, fram till nu. Hela filmen skriker tidigt 80-tal med stora frisyrer, ett mode som varit utdött i årtionden och okända new-wave rockband som får några minuter framför kameran i en handfull scener som troligtvis var mest menade som utfyllnad för att fylla ut speltiden på filmen. Charmen finns här och det bjuds även på en skopa cheesighet på sina ställen även om det aldrig blir direkt överväldigande.

Jag blev ganska förvånad när jag insåg att filmen faktiskt var ganska välspelad. Det är inga Oscarsnomineringar vi snackar om här men för att vara en halvcheesig slasherfilm från tidigt 80-tal var skådespelarinsatserna väldigt bra. Effektmässigt bjuder inte filmen på jättemycket direkt. De flesta morden inträffar utanför kameran, varpå man får se vad som hänt i efterhand (vilket på sätt och vis sumpar hela meningen med en slasherfilm när jag tänker efter). Hur som helst så lyckades filmen på något underligt vis charma mig och jag gillade den. Den är verkligen inte perfekt, men den har sina stunder och var överlag underhållande.

Jag ger New Year’s Evil en rekommendation och kommer troligtvis se till att det blir en tradition här hemma att se den kring nyår varje år framöver nu.

To All A Goodnight av J

Det är juluppehåll vid flickskolan Calvin Finishing School och en handfull studenter som stannat kvar på skolan har planer att ha en fest medan skolans rektor är borta över julhelgen. Senare på kvällen dyker en grupp killar upp för att medverka i festligheterna och det ser ut att bli en fröjdefull jul för gruppen…. fram tills det att ett psykfall iklädd en tomtedräkt dyker upp och börjar ha ihjäl dem en efter en. Vem är galningen? Vad är dennes motiv? Har det någonting med nollningen som gick snett två år tidigare att göra?

To All A Goodnight är en lågbudget slasher (med en budget på cirka sjuttiotusen dollar) som fick en limiterad release till biografer den 30 Januari 1980 i USA av Intercontinental Releasing Corporation som har vissa likheter med Friday The 13th som släpptes senare samma år. Filmen släpptes 1983 på VHS i USA av Media Home Entertainment och släpptes slutligen på dvd och bluray av Scorpion Releasing med licens av MGM (som för närvarande äger rättigheterna till filmen) den 21 Oktober 2014. I regissörsstolen satt ingen mindre än David Hess, mannen som spelade ungefär samma karaktär i både Wes Craven’s The Last House On The Left och Ruggero Deodato’s House At The Edge Of The Park (eller La casa sperduta nel parco som den heter under dess italienska originaltitel). Hur som helst…

Det märks ganska väl att det inte direkt fanns någon större budget bakom filmen och att de i mångt och mycket fick lov att använda sig av det lilla de faktiskt hade att tillgå. Resultatet är hur som helst förvånansvärt underhållande för vad det är. To All A Goodnight är en cheesig och stundtals väldigt tafatt popcorn-slasher som avnjutes bäst med gott sällskap som man kan dela några härliga gapskratt tillsammans med, för läskig är ju knappast filmen…

To All A Goodnight är inte en felfri film och lider av ett visst tempoproblem tack vare en massa dialogscener som inträffar ungefär halvvägs igenom filmen. Den sista akten av filmen rycker dock upp filmen och avslutningen gjorde mig smått förvånad. Jag var inte alls beredd på att de skulle gå den vägen de gick, om vi säger så. Jag gillar hur som helst den här cheesiga julslashern och ger den en rekommendation. Ska du ha tag i ett exemplar lär du dock importera filmen från staterna och ha tillgång till en regionfri spelare, antingen dvd eller bluray.