Helt Perfekt Glob

Death Valley av J

Den frånskilda modern Sally (Catherine Hicks) och hennes nya pojkvän Mike (Paul Le Mat) har bestämt sig för att åka på en road trip igenom Death Valley tillsammans med Sally’s unge son, Billy (Peter Billingsley), och gå på olika western-baserade attraktioner där. Det de inte vet är att en lokal seriemördare har återvänt till bygden och har nu satt sitt sikte på Billy.

Oooh boy.. här har vi en film jag har sett omslaget på otaliga gånger genom åren och som jag alltid haft en tanke att jag skulle undersöka närmare vid ett givet tillfälle, men som vanligt har jag inte kommit till skott med den tanken och det hela har bara blivit liggandes – fram till nu.

Istället för att följa den populära formulan för slasherfilmer vid tidpunkten då Death Valley gjordes så går den lite sin egen väg. Death Valley är i allra högsta grad en slasherfilm, men den är också väldigt influerad av dåtidens thrillers och har en handfull nagelbitande scener varvade med en handfull blodiga mord. Filmen trampar inte plattan i mattan direkt, men den lunkar på i ett lagomt tempo och den blir aldrig tråkig.

Death Valley är också både välgjord och välspelad. Jag har oftast svårt för barnskådespelare, men jag tycker att Peter Billingsley gjorde en bra prestation här som den unge Billy. Catherine Hicks (Child’s Play) och Paul Le Mat (Puppet Master) hade inte supermycket att göra i filmen egentligen men levererade varsin bra prestation, medan Wilford Brimley (The Thing) dyker upp i en mindre roll som sheriff och en ung Stephen McHattie (Pontypool) dyker upp i en annan viktig (och hyfsat stor) roll.

Med allt det sagt; Death Valley var kanske inte det jag förväntade mig att den skulle vara, men den var definitivt värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

Early Frost av J

Detektiven Mike Hayes (Guy Doleman) jobbar på ett skilsmässoärende när han snavar över en serie av mörkläggningar som leder honom till ett lik. Hans undersökningar för honom in i två familjer som bor i en av Sydney’s förorter. Även om de verkar på ytan vara helt vanliga människor är en av dem en mördare.

Hayes stöter på den underlige tonåringen David Prentice (David Franklin), som har satt ihop en klippbok med artiklar om våldsamma dödsfall och mord, och Val Meadows (Diana McLean), en änka som tror att någon är ute efter att mörda henne. Ju djupare undersökningen går, desto konstigare och mer komplext blir fallet. Det verkar som att de enda som hatar Val tillräckligt mycket för att vilja se henne död är hennes egen familj. Kan det vara hennes två söner, som fått nog av hennes dominanta natur, hennes älskare eller kanske hennes bästa vän?

Early Frost är en australiensisk slasher-thriller från 1982 som inte bara var seg, tråkig och fullständigt ointressant, den var också så pass osammanhängande att jag vart tvungen att kolla upp vad fan den egentligen handlade om efter att ha tittat på den. Den bästa aspeketen av filmen är dess skådespel, även om det känns mer som att man sitter och tittar på ett TV-drama från 80-talet än en slasherfilm från tidigt 80-tal.

Filmens slut är en ordentlig huvudkliare också och jag vet inte riktigt vad fan som hände där egentligen. Vem var mördaren egentligen? Med tanke på att filmens regissör (enligt producenten David Hannay i en kort kommentar på filmens IMDB sida från 2005) blev borttagen och de två producenterna Geoffrey Brown och Hannay fick agera okrediterade regissörer för att försöka fixa ihop filmen så gott det gick så verkar det som att Early Frost hade sin beskärda del av problem.

Nej, Early Frost är inte en bra film och det är ingenting du behöver spendera någon tid framför. Filmen är bortglömd av en anledning. Skippa.

The Forest av J

Paret Steve (Dean Russell) och Sharon (Tomi Barrett) planerar tillsammans med vännerna, tillika paret, Charlie (John Batis) och Teddi (Ann Wilkinson) att åka ut i skogen några dagar för att campa, ovetandes om det hot som lurar där ute. Väl ute i skogen finner de sig snart i en kamp på liv och död då de en efter en faller offer för en galen eremit som har en smak för mänskligt kött. De bägge paren får emellertid hjälp från ett oväntat håll i form av eremitens döda barns själar…

Jag har blandade känslor för The Forest från 1982. Å ena sidan är den extremt långdragen på sina ställen och blir bitvis rent av tråkig. Flera partier i den pågår i tusen miljarder år där det inte händer något nämnvärt alls och är ren utfyllnad för att komma upp till nittio minuter speltid.

Å andra sidan har den samtidigt en hel del så jävla dumma och konstiga saker (exempelvis spökbarnen, what the fuck?) i sig att det är svårt att inte sitta och flina när man tittar på den. Det i sig väger väl egentligen inte upp det faktum att filmen är ett rent sömnpiller bitvis, men den blir å andra sidan så pass bisarr bitvis att det knappast är en film man kommer glömma bort speciellt fort, hur tråkig man än tyckte att den var.

På det stora hela är inte The Forest en bra film, givetvis, men den har ändå något. Det finns betydligt bättre slasherfilmer än den här så klart, men det finns samtidigt också helvetes mycket sämre också. Jag har som sagt blandade känslor för filmen och är en aningen kluven vad jag egentligen tycker om den, så.. den är nätt och jämnt okej i min bok, antar jag. Jag kommer nog inte ha någon jättebrådska att se om den dock.

First Blood av J

Om du gillar actionfilm och aldrig har sett First Blood, vad har du isåfall gjort med ditt liv de (nästan) senaste fyrtio åren? Jag har väldigt svårt att tro att First Blood behöver någon närmare presentation egentligen, vi är ju alla bekanta med filmen; baserad på David Morrell’s bok med samma titel från 1972 berättar filmen om vietnamveteranen John J. Rambo (Sylvester Stallone) som hamnar i luven med rättvisan i den lilla hålan Hope när han anländer dit för att besöka en av sina krigskamrater och blir mot sin vilja indragen i ett guerilla-krig med polismakten, som är ledda av sheriff Teasle (Brian Dennehy) i den omkringliggande skogen.

Vad fan finns det att skriva om First Blood som inte sagts en miljon gånger tidigare? Inte ett jävla dyft, skulle jag säga. Det är en sjukt välspelad (i synnerhet av Stallone, Dennehy och Richard Crenna), spännande och fängslande actionfilm som håller en i ett järngrepp från det att skiten träffar fläkten till sluttexterna, trots att jag har sett den så pass många gånger som jag gjort.

Jag undrar dock hur filmen hade blivit (och mottagits) om de hade följt Morrell’s bok närmre än vad de faktiskt gjorde. Jag har inte läst boken, men som jag har förstått det gjorde de ganska stora förändringar i filmen då Rambo i boken går berserk och har ihjäl flertalet poliser – samt att slutet är överlag helt förändrat från boken till filmen då potentiella uppföljare inte hade kunnat göras om de följt det. Det hade i alla fall varit intressant att se hur filmen hade blivit om de följt boken mer.

Hur som helst; har du inte sett First Blood, varför sitter du då här och läser? First Blood är inte en film man ska sitta och läsa om, utan en film man ska se. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar kring de tre första Rambo filmerna här.

Next Of Kin av J

Efter hennes mors död ärver den unga kvinnan Linda (Jacki Kerin) ålderdomshemmet Montclare. Kort efter sin ankomst finner hon sin mors gamla dagböcker, som beskriver underliga händelser som inträffat i den stora villan genom åren; kranar som sätter på sig själv, ljus som tänds och röster som hörs i natten. Kort därpå börjar det hennes mor beskrivit i sina dagböcker även inträffa kring Linda och hon börjar sakta men säkert att inse att Montclare ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som kan kosta henne livet.

Next Of Kin från 1982 är en av de där filmerna jag har spanat in under många år. Jag har sett det ikoniska omslaget av filmen otaliga gånger men aldrig brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till att jag inte sett den tidigare har nog berott på att jag under alla år av någon outgrundlig anledning inbillat mig att filmen var en spökhusfilm, vilket den inte är. Next Of Kin är en slow burn slasher med en tät atmosfär som genomsyrar hela filmen. Filmen är både välgjord och välspelad, men hade nog mått bra av att ha varit tio minuter kortare – vissa scener pågår lite för länge och blir mer utfyllnad än något annat. Förväntar man sig dessutom mycket slasheraction lär man bli besviken då filmen är väldigt återhållsam med det. Den är faktiskt så pass återhållsam med det att det känns som att filmens slasherdel blev instoppat med skohorn i sista stund bara för att slashergenren var populär kring då filmen spelades in.

Nåja.. Next Of Kin är överlag en okej film. Även om den inte levererade det jag förväntade mig att den skulle göra så finns det definitivt sämre filmer där ute från samma tidsperiod. Det kommer emellertid nog att dröja innan jag ser om den.

Lo squartatore di New York (aka The New York Ripper) av J

En psykotisk galning går lös i New York City och lämnar de uppsprättade kvarlevorna av vackra kvinnor bakom sig, allt eftersom denne hånar polisen över telefonsamtal med en Kalle Anka-liknande röst. Den åldrande kriminalaren Fred Williams (Jack Hedley) står handfallen inför fallet trots hjälpen från psykoanalytikern Dr. Paul Davis (Paolo Malco), fram tills det att ett av mördarens tilltänkta offer lyckas undkomma…

Lo squartatore di New York – eller The New York Ripper – är en giallo-slasher hybrid från 1982, regisserad av den italienske skräckmästaren Lucio Fulci. Filmen är extremt våldsam och sleazig och är en av de där filmerna som bara kunde ha spelats in under 70- och 80-talet – och enbart i Italien (eller möjligen någonstans i Asien). Hade filmen gjorts idag (och varit mer kommersiellt inriktad) hade troligtvis varenda feminist och kvinnorättsaktivist satt morgonkaffet i strupen och antagligen försökt att påvisa att filmen uppmuntrar till våld mot kvinnor.

Jag har alltid gillat den här filmen, men det är samtidigt en film i stuk med exempelvis Maniac från 1980 med Joe Spinell; det är inte en film jag orkar sitta igenom jätteofta även om jag tycker att den är bra. Att det är så blir nog extra tydligt då det här var min första omtitt av den på nära femton år, dock för första gången på bluray. Hur som helst så är det som sagt en film jag gillar. Enda problemet jag har med filmen är väl att filmen är som sagt extremt sleazig, så pass till den grad att vissa scener borde ha klippts bort helt ur filmen – eller åtminstone kortats ner avsevärt – då de inte tillför storyn någonting överhuvudtaget, utan är bara där för att göra filmen sleazigare. I alla fall…

Skådespelet varierar en del här, men är samtidigt rätt svårt att bedöma tack vare dubbningen i filmen som i sedvanlig ordning när det gäller Fulci filmer är bitvis gräslig. Effekterna är härligt daterade givetvis, men skiner stundtals upp (som exempelvis bröstvårtsscenen).

I alla fall får den rekommendation av mig till de mer hårdkokta skräckfilmstittarna. Ska du se filmen, se då till att INTE titta på någon av de brittiska utgåvorna av filmen (inte ens Shameless blurayen) då samtliga är klippta. Jag själv såg filmen (den här gången) på Blue Underground’s bluray släpp som är helt oklippt. Quack, quack!

Girls Nite Out av J

DeWitt University’s basketlag har vunnit ett mästerskap och det vankas fest! Kvällen efter ska den årliga ”skattjakten” gå av stapeln där alla tjejer på skolan ska medverka och få instruktioner ifrån skolområdets DJ över skolradion vart de ska och vad de ska finna. Men i år blir det annorlunda. En psykotisk galning har nämligen haft ihjäl skolans maskot och tagit hans björndräkt i syfte att förfölja och mörda skolans cheerleaders…

Girls Nite Out (eller The Scaremaker som den också är känd som) är en slasherfilm från 1982 som jag inte hade sett tidigare. Jag hade hört en del bra om den sedan tidigare och tyckte således det var dags att se en ”klassiker” jag missat i den här subgenren som jag håller så kär.

Jag måste nog ställa mig i den skaran av personer som tycker att Girls Nite Out är en bra slasherfilm. Den är cheesig på sina ställen, den har några småcreepy scener, en intressant (och unik) maskering av mördaren och ett slut som fick mina nackhår att stå rakt upp. Filmen är förvånansvärt välspelad och även om den på sätt och vis är en slow burn (det tar närmare fyrtiofem minuter innan det börjar röra på sig ordentligt) så är den ändå väldigt underhållande tack vare (hyfsat) välskrivna karaktärer i kombination med en nypa humor. Även om det är lite av charmen med den här typen av 80-talsfilm så är effekterna i filmen dess enda riktiga svaghet då de inte åldrats väl och ser väldigt fake ut till större delen, vilket är lite synd då filmen i övrigt är väldigt välgjord.

Det som får filmen att stå ut lite extra (i alla fall för mig) är de sista tjugo minuterna som känns mer som en kriminalfilm än en slasherfilm. Jag menar, oftast blir inte polisen inblandad i slasherfilmer förrän i slutscenerna av dem medan de dyker upp redan tjugo minuter innan sluttexterna här. Jag gillar den lite udda touchen på filmens sista akt, helt enkelt.

Hur som helst gillar jag Girls Nite Out. Det blir definitivt fler tittar på den här lite udda men ack så bra slasherfilmen. Rekommenderas.

The Dorm That Dripped Blood av J

Fyra studenter har tagit på sig att städa ur ett elevhem under julledigheten då huset ska rivas. De är emellertid inte ensamma i byggnaden då en psykotisk galning smyger runt i skuggorna och som har bestämt sig för att plocka dem av daga en efter en.

The Dorm That Dripped Blood (som även är känd som Death Dorm och Pranks) är en julslasher som inte känns som en julfilm överhuvudtaget och släpptes 1982. Folket som står framför kameran är överlag ganska bra även om de flesta bara medverkade i några andra produktioner efter den här filmen (eller inga alls), bortsett från Daphne Zuniga som debuterade här och som har medverkat i bland annat Spaceballs, The Fly II och TV-såpan Melrose Place. Effekterna ser dock för gräsliga ut och det syns väldigt väl att de inte hade speciellt mycket pengar att jobba med, men det tillför å andra sidan bara till filmens cheesighet.

Överlag tycker jag filmen är helt okej, det är inget mästerverk men den är inte heller dålig om man bortser de långt ifrån övertygande effekterna. Å andra sidan har jag svårt att tro att någon annan än en slasherfilmstittare skulle vilja titta på den här filmen heller. Så råkar man vara en sådan person och man inte har sett den här filmen tycker jag att man kan ta sig en titt på den.

The Last Horror Film av J

Vinny (Joe Spinell) är en taxichaufför som drömmer om att bli en stor Hollywood-producent och han har redan bestämt sig för vem som ska ha huvudrollen i hans genombrottsfilm; den berömda och vackra Jana Bates (Caroline Munro). Problemet är bara att hon själv inte vet om det än.

Med avsikt att försöka övertala henne att medverka i hans kommande film följer Vinny efter henne till Cannes Film Festival i Frankrike, där hon ska medverka som en av de nominerade efter hennes roll i en skräckfilm. Vinny’s plan går emellertid inte riktigt som han har tänkt sig och det dröjer inte länge förrän personer i Jana’s närhet börjar att försvinna spårlöst och det verkar som att Vinny’s besatthet av Jana börjat gå överstyr… eller?

Två år efter att de medverkade i den klassiska slashern Maniac (recenserad här) ställde sig alltså Joe Spinell och Caroline Munro återigen framför kameran tillsammans i The Last Horror Film, som jag hade tänkt se i bra många år innan jag nu slutligen satte mig och såg den. Igenom större delen av filmen satt jag och tänkte att den här filmen hade lika gärna kunnat varit en uppföljare till Maniac då den påminde mig fruktansvärt mycket om den filmen i både koncept och utförande.. åtminstone fram till slutet.

Spinell är fenomenal i sin rollsättning och även om hans prestation i Maniac var enastående så tycker jag nog att han är ännu bättre här. Det är tragiskt att denne man, som hade en speciell gåva för just såna här filmer, gick bort på tok för tidigt. Munro gör en helt okej insats och är filmens ögongodis. Finns väl inte så mycket mer att säga om det antar jag? Effekterna är imponerande för att vara av årgång 1982, men då det släppet av filmen jag såg var en restaurerad och fullständigt oklippt version av filmen som Troma släppte 2009 var vissa scener löjligt mörka och väldigt svåra att urskilja vad som egentligen hände i dem. Bluray utgåvan som 88 Films släppte 2014 kan vara bättre, kanske?

Jag gillar The Last Horror Film hur som helst och ångrar inte att jag (äntligen) har sett den, även om jag borde ha gjort det betydligt tidigare då den påminner extremt mycket om Maniac (som jag älskar). En klar rekommendation, även om jag nog skulle satsa en peng på att 88 Films bluray utgåvan är bättre restaurerad än Troma’s dvd-släpp.

The Slayer av J

Kay (Sarah Kendall) är en konstnär som lider av underliga och skrämmande mardrömmar. För att komma ifrån den trista vardagen beger sig hon, hennes make David (Alan McRae), hennes bror Eric (Frederick Flynn) och hans fru Brooke (Carol Kottenbrook) iväg till en öde ö över helgen. Kay’s mardrömmar börjar att eskalera och hon blir vittne till hur någonting börjar ta livet av de andra i hennes drömmar. Det dröjer inte länge förrän gruppen inser att de inte är ensamma på ön…

The Slayer är en film jag under många år har funderat på att se och efter att jag lyssnade på The Hysteria Continues’ podcast om just den här filmen bestämde jag mig således att faktiskt göra det. Jag minns inte vad grabbarna i podcasten sa om filmen då det var ett par månader sedan jag lyssnade på det avsnittet men jag måste då säga att det här var en fruktansvärt långdragen filmen. Filmen har många långa scener där folk bara går runt, runt utan att någonting speciellt händer och jag skulle vilja skylla det lite grann på att filmen tyvärr har en väldigt låg bodycount. Det hela blir väldigt tråkigt och väldigt gammalt väldigt fort, vilket är väldigt synd då filmen faktiskt är ganska välgjord. Skådespelarna är helt okej och effekterna ser ganska bra ut för att vara en lågbudgetfilm från 1982. Mördarens utseende fick mig dock mest att tänka på Evil Dead II…

Med en titel som The Slayer förväntade jag mig en film där liken skulle staplas på hög, men icke. Istället fick jag en ganska sömnig slasher som har några enstaka ljusglimtar här och där, men som överlag är mestadels tråkig.