Helt Perfekt Glob

The Dead Zone av J

Johnny Smith (Christopher Walken) lever ett idylliskt småstadsliv; han jobbar som lärare och har ett stabilt förhållande med sin flickvän, tillika kollega, Sarah (Brooke Adams). Johnny lever ett ganska bekymmerslöst liv, helt enkelt… tills det att han en kväll kraschar med bilen och hamnar i koma.

Fem år senare vaknar han upp ur koman enbart för att inse att allting har förändrats; Sarah har gått vidare, gift sig och skaffat en son, han har förlorat jobbet och kommer att få lov att genomgå år av terapi och behandlingar för att till en viss del bli återställd till sitt gamla jag. Men det är inte bara hans liv och hans omgivning som har förändrats, Johnny själv har förändrats; på något sätt har han fått krafter som gör att han kan se in i andras framtider och förflutna endast genom att vidröra dem – vilket i sin tur ger oanade konsekvenser för Johnny…

The Dead Zone från 1983, baserad på Stephen King’s roman från 1979 med samma titel, är å ena sidan ett ganska trögt thriller-drama som står och trampar på samma ställe större delen av filmen men är samtidigt å andra sidan både fängslande och bitvis ganska spännande. Jag har ingen aning om varför jag tycker så, men det är så min åsikt är (den går emot sig själv, inte sant?). Hur trogen filmen är boken vet jag inte och är ingenting jag bryr mig i då jag ganska troligen aldrig kommer engagera mig i att läsa den.

Skådespelarna är suveräna och är troligtvis filmens starkaste kort. Christopher Walken är asbra som den omkringstaplande Johnny som ser ut att ha diarre så fort han går och Martin Sheen är underbar som den gapande politikern som kommer in lite mer än halvvägs in i filmen. Effekterna är minimala och den som väntar sig en blodig Stephen King filmatisering får ta någon av alla andra filmer som baserats på hans berättelser. Filmens story är småluddig men hyfsat begriplig (troligtvis förklaras det mesta betydligt mycket bättre – för att inte tala om tråkigare – i boken).

År 2002 fick The Dead Zone en direkt-till-video-remake, som ingen brydde sig om att se. Samma år dök en serie upp med samma titel som gick i 6 säsonger, som var en spin-off av (enligt IMDB) 1983 års The Dead Zone. Troligtvis brydde sig ingen om att se den heller och hur de lyckades klämma ut 6 säsonger är för mig helt obegripligt. Vad fanns där egentligen att basera på som räckte till så många säsonger? Och vilka såg dem?

Nåja. The Dead Zone från 1983 är sisådär; å ena sidan usel, å andra sidan bra. Någonstans mitt emellan hamnar min åsikt och jag säger väl att den är… okej, men troligtvis ingenting jag kommer att se om de närmsta åren om vi säger så.

Pet Sematary – Bok & Film av J

Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.

Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.

Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?

Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…

Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.

Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.

Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.

Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.

Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…

Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.

Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..

Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).

Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.

Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…

Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.

D.C. Cab av H

”Medioker, tråkig och högst försumbar” skriver jag i min recension på DVDKritik.se om filmen ”D.C. Cab”. Läs den ändå.

Cujo – Bok & Film av J

När jag började läsa romanen Cujo av allas våran skräckfarbror Stephen King hade jag ingen som helst tanke på att se filmen också och därmed kunna jämföra bok och film. Nu, när jag läst klart boken har jag bestämt mig för att göra just det. Jag börjar med boken.

 
Det är en av de varmaste somrarna på många år i den lilla (fiktiva) staden Castle Rock, Maine, och hemmafrun Charity Camber drömmer om att fly ifrån sin misshandlande och alkoholiserade man Joe – som hon tror har ett dåligt inflytande på deras son Brett. Efter att ha vunnit ett lotteri lyckas hon övertala Joe om att hon och Brett ska få åka till Charity’s syster, Holly, i Connecticut ett par dagar. Mor och son packar väskorna och beger sig iväg och lämnar Joe och familjens hund, en hundrakilos Sankt bernardshund vid namn Cujo, kvar där hemma. Det ingen i familjen Camber vet är att Cujo har ett par veckor tidigare jagat en kanin ner i en håla som var bebodd av rabiessmittade fladdermöss och fått nosen riven av en av dem. Cujo, som inte är vaccinerad, börjar sakta men säkert att insjukna i rabies…

Samtidigt har familjen Trenton stora problem efter att Vic, mannen i huset, kommit på sin fru Donna med att ha haft en affär med en omkringresande player. Mitt i allt kaos får han lov att resa till Boston och New York på en affärsresa för att försöka rädda företaget han och hans kollega Roger har tillsammans. Ensam hemma, tillsammans med deras son Tad, tar Donna deras krånglande Ford Pinto för att åka till Joe Camber – som har egen verkstad – för att få bilen reparerad. När Donna och Tad anländer till Cambers gård pajar bilen helt. Gården ligger öde i den stekande sommarhettan och endast en av gårdens invånare befinner sig där – Cujo…

Stephen King’s bok Cujo från 1981 är ett rent mästerverk, måste jag säga. Den första delen av boken formar karaktärerna, vi får lära känna dem och fatta tycke om dem samtidigt som man troligtvis börjar känna avsky jämtemot flera av dem. I mittenpartiet av boken börjar det hända grejer och det blir allt mer svårt att lägga ifrån sig boken, då King avslutar oftast varje parti (det finns inga kapitel, utan ”breaks” i historien för att byta synvinklar från karaktär till karaktär) med någonting ruskigt spännande. Det sista partiet i boken är upplösningen som, till en början, är riktigt spännande, men som sedan övergår till att bli mer tragiskt och ledsam.

Egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om boken i sig, mer än att den är ruskigt bra och att den skiljer sig en del ifrån de flesta andra King romanerna. Istället för övernaturliga händelser och flum flum får vi här en mer jordnära berättelse om händelser som inträffar av ren slump, vilket också kan inträffa i verkliga livet – vilket i sin tur också är det skrämmande med boken.

 
Filmens story är exakt den samma som den i boken, men istället för förändringar i filmens story har förändringar i händelseförloppet gjorts – givetvis. Exempelvis får Vic reda på att Donna haft en affär på ett helt annat sätt i filmen än i boken, vissa karaktärer ser annorlunda ut än hur de blev beskrivna i boken och slutet är rejält förändrat, likt Children Of The Corn filmatiseringen ifrån 80-talet med Linda Hamilton – vilket är till det sämre, tycker jag.

Filmen från 1983 är ju inte dålig egentligen. Skådespelarna är bra och skrämselscenerna fungerar hyfsat, samtidigt som hunden/hundarna/whatever som spelade Cujo ser ganska skräckinjagande ut – iaf vid första anblicken. Är man uppmärksam under filmens gång upptäcker man småfel så som att när Cujo precis dödat en man så börjar han vifta på svansen, troligtvis tack vare en stor portion hamburgare eller något annat gott som belöning för scenen.

Filmens händelseförlopp känns ganska snabbt överstökat också. Även om det blir sammanhängande och rätt spännande fläckvis så känns det ändå som att något fattas. Filmen hade behövt minst en halvtimme till för att spela ut alla sina kort ordentligt, men får gott nöja sig med ca 90 minuter (vilket jag personligen inte tycker är tillräckligt för den här typen av film).

Jämförelsen mellan bok och film:
Största skillnaden är händelseförloppet mellan boken och filmen, som jag nämnt här ovanför. När jag tittar på filmen kan jag inte låta bli att känna att vissa partier som var med i boken, men inte med i filmen, borde ha funnits med där. Även om skådespelarna är bra i filmen och formar karaktärerna rätt bra så känns det som att de är bättre i boken. King kan forma dem på ett sätt ingen filmskapare eller aktör kan göra, hur de än vrider eller vänder på det.

Som jag nämnt här ovanför kan boken delas in i tre partier, mer eller mindre. Detta är givetvis till bokens fördel, då boken får mer tid på sig att utveckla karaktärerna och låta oss lära känna dem, vilket inte filmen har. Istället för ett utvecklande manus slängs vi rakt in i händelsernas centrum och händelserna före och efter händelserna på Cambers gård glöms nästintill bort i filmen, vilket gör att den känns ganska överflödig – som så många andra Stephen King filmatiseringar.

Får jag själv välja mellan boken och filmen tar jag boken på en gång. Boken känns mer utformad och välgjord än filmen, som bitvis känns påskyndad enbart för att få ut en film baserad på Stephen King’s bok – och tjäna pengar på det, så klart. Men tar man filmen som den är och struntar i att den är baserad på King’s bok så står den sig helt okej, även om den har sina brister. Men även om den stått på egna ben, utan ett starkt källmaterial ifrån King, så hade jag troligtvis inte tyckt att den varit mer än bara okej.

Har du funderingar på att läsa boken eller se filmen tycker jag att du absolut ska läsa boken och – om nyfikenheten fortfarande finns – se filmen därefter. Har du bara tänkt göra en av dem så läs boken isåfall. Så det så.

Xtro av J

Det har gått tre år sedan Tony’s (Simon Nash) far, Sam (Philip Sayer), försvann spårlöst. Enligt Tony blev han bortförd av utomjordiska varelser, men ingen tror så klart på den lille gossen utan avfärdar hans berättelse som något för att kunna bearbeta det som hänt. Rachel (Bernice Stegers), Tony’s mor, tror att Sam har stuckit för en ny kvinna och startat om på ny kula – och har givetvis gjort det samma.

Rachel och Tony har flyttat ihop med Rachel’s nya karl, Joe (Danny Brainin) – vilken Tony har svårigheter att acceptera som sin ”pappa”. Saker och ting blir inte bättre när Sam plötsligt dyker upp, utan något som helst minne om vad som hänt honom. Det visar sig emellertid snart att Sam inte är den han var när han försvann och börjar påverka Tony på minst sagt ruskiga sätt…

Xtro är klart en av de mest underliga filmer jag har sett på senare år. Till en början verkar det vara en ganska typisk sci-fi skräckis, men ju längre in i filmen man kommer desto konstigare blir den. Många saker som inträffar i filmen känns helt orelevanta för filmens story och får mig mest att undra om manusförfattaren gick på LSD eller någon annan form av hallucinogen drog då det hela blir väldigt osammanhängande och några förklaringar erbjuds aldrig. Vi som tittare får sitta som dumma spån när sluttexten kommer och klia oss i huvudet, helt enkelt.

Skådespelarna är rätt bra dock och de flesta av dem har den där kraftigt brittiska accenten. Effekter och makeup ser till större delen bra ut och imponerar (kanske mest för att jag förväntade mig lågbudgetklass på effekter och eventuell makeup). Filmens story är ju bra och ganska standard för en 80-tals sci-fi rulle, men tack vare allt annat skit som händer runt om själva storyn så hamnar den ganska mycket i skymundan och glöms därmed också lätt av (iaf jag började undra vad filmen egentligen handlade om ungefär en timme in i filmen). Två saker som dock kan vara småkul att veta om Xtro är att filmens regissör, Harry Bromley Davenport, regisserade hela Xtro trilogin, samtidigt som Robert Shaye (producent bland annat bakom A Nightmare On Elm Street filmerna) producerade den här första filmen.

Xtro är, som sagt, klart en av de mest underliga filmer jag har sett på senare år (om inte överhuvudtaget till och med) och fick mig mest att undra över en massa saker. Filmen i sig är väl egentligen inte dålig, bara det att händelseförloppet känns så osammanhängande och konstigt att jag varken vet om jag gillar eller hatar den. Xtro är en sån där film man bör se själv för att bedömma om det är något för en eller inte.

Ironmaster av H

En fin liten recension på DVDKritik.se av filmen ”Ironmaster” som var kul typ.

Psycho II av J

Psycho II går hand i hand med Psycho och storymässigt är det mer eller mindre omöjligt att INTE spoila den första filmens slut – sååå… vill du inte ha några spoilers så skit i storybeskrivningen och fortsätt läs nedanför den.

Det har gått 22 år sedan Norman Bates (Anthony Perkins) blev gripen efter att ha mördat flera personer utklädd till sin döda moder och har nu blivit friskförklarad av sin psykiatriker Dr. Bill Raymond (Robert Loggia) och släppt från institutionen han var inlåst på. Marion Crane’s syster Lila Loomis (Vera Miles) protesterar starkt emot hans frigivande och menar på att Norman fortfarande är en mördare och att domstolens beslut är felaktigt jämtemot offrena och deras anhöriga. Norman beger sig hur som helst hem till sitt motell och stora hus där hans problem började och börjar jobba på en restaurang och träffar där den unga kvinnan Mary (Meg Tilly). Norman verkar ha fixat upp sitt liv en gång för alla när han plötsligt får underliga medelanden och telefonsamtal från någon som utger sig för att vara hans mor…

23 år efter Psycho släpptes och 3 år efter Alfred Hitchcock’s död släpptes uppföljaren till den framgångsrika filmen. Författaren till Psycho, Robert Bloch, släppte en uppföljare (som inte den här uppföljaren är baserad på) till sin egen roman (som den första filmen var baserad på) efter Hitchcock’s död, men innan filmen gjordes. Anledningen till att filmen inte blev baserad på boken var att Bloch’s roman drev med slashergenren och Universal bestämde sig för att göra en egen version av Psycho II. Mannen som fick skriva manus var ingen mindre än Tom Holland (som medverkat i flera välkända filmproduktioner).

Nåväl. Hur är filmen då? Ärligt talat så… gillar jag faktiskt Psycho II mer än Psycho. Psycho II är mer skruvad, konstig och bisarr än den första filmen och Perkins gjorde visserligen bra ifrån sig i den första filmen, men gör ett betydligt mer lysande framträdande i den första uppföljaren. Man kan bokstavligt talat se hur hans karaktär bryts ner allt eftersom filmen går tack vare hans insats och bara det är en av filmens starka sidor. Spänningen och stämningen från den första filmen hänger kvar, men det är fåtalet gånger jag faktiskt börjar tappa intresset av vad som inträffar i filmen pga utdragna och halvsega scener. Och precis som i den första filmen avslutas det hela med en twist. Skillnaden är att i ettan får vi en längre förklaring till vad som inträffat, medans i tvåan får vi en väldigt kort förklaring som mest känns som något de slängt in för att de måste förklara vem som står bakom allting. Men… det fungerar och jag gillar det som inträffar precis efter twisten.

Jag föredrar hur som helst Psycho II före Psycho (även om man faktiskt måste ha sett Psycho för att hänga med i vad som har hänt i storyn) och rekommenderar den.

Project A I & II (Hong Kong Legends) av H

En av Jackie Chans största succéer på 80-talet var Project A. I Sverige gavs den ut under titeln Piratpatrullen (Pirate Patrol var faktiskt filmens arbetstitel). Den följde på några mindre framgångsrika Jackie-rullar, och hans rykte som inkomstbringande skådis var på nedgång. Filmbolaget Golden Harvest hade tanklöst placerat honom i dussinrullar med ointresserade regissörer som ibland somnade under inspelningarna, varpå Jackie tog actionsekvenserna i egna händer för att ge filmerna något värde.

Jackie bad filmbolaget ta en stor risk. Han hade ett manus, det skulle bli dyrt, och han ville regissera och spela huvudrollen. Golden Harvest kastade fram en rekordstor budget för en Hong Kong-film, men behövde inte ångra sitt beslut då filmen drog in 20 miljoner dollar…

Jackie spelar en havspolis i 1900-talets början, som får kämpa mot (och med) kaxiga landpoliser, elaka pirater och skurkar som langar vapen mellan de båda. Han får hjälp (och motstånd) från Yuen Biao (landspolis) och Sammo Hung (skurk) och hela filmen är tjockfull med gymnastiska slagsmål och trixiga stunts. Bland annat ser vi en klassisk scen där Jackie faller från ett klocktorn och rasar genom två markiser innan han dunkar i marken. Detta stunt gjorde han tre gånger och var en hårsmån från att bryta nacken av sig.

En välförtjänt klassiker även om de finslipade sin slapstick-action till senare filmer. Kul humor med massor av vilda idéer.

Fyra år senare fick man oundvikligen göra en uppföljare, fantasifullt betitlad Project A II. Även denna skriven och regisserad av Jackie, men med märkbar avsaknad av humor och galna stunts i jämförelse. Inte heller är varken Yuen Biao eller Sammo Hung med. Storyn följer direkt på ettan, men rör ganska lite vid piraterna.

Jackie befodras till superintendent inom polisen, och får ett eget område att sköta. Dock är den superintendent som tidigare hade området en riktig skojare som inte bara tar mutor i överflöd, utan också fejkar arresteringar genom att betala skurkar. Bovarna i området blir förstås gramse över Jackie och hans iver att sätta dit dem.

Hong Kong Legends, som numer har gått under, gav under några år ut ypperliga remastrade DVD av toppfilmer från Hong Kong, och deras Project A-box är inget undantag. Filmerna ser riktigt bra ut (om än några ljusfluktuationer som de förmodligen ändå gjort underverk med jämfört med originalet) och ljudet är likaså oklanderligt. Förstås är det både kinesiskt originalljud och engelsk dubbning.

Extramaterialet är även det i vanlig HKL-klass. Intervjuer, dokumentärer och kommentarsspår (med Bey Logan, surprise) som berättar allt om allt. Faktum är att det är så mycket och så ingående att jag inte orkade se allt. Mest givande av det jag såg var intervjun men Yuen Biao, en normalt ganska privat kille som inte ger så mycket intervjuer.

För ett Jackie Chan-fan är detta en no-brainer – bättre än såhär blir det nog inte. För den med ett flyktigt intresse räcker det nog med ettan, som är representativ för Jackie Chan och hans stil.

The House On Sorority Row av J

Ytterligare en slasherfilm ifrån 80-talet, med en enkel men effektiv story.

19 Juni, 1961. En gravid kvinna går igenom flertalet psykiska belastningar. 24 år senare, har kvinnan blivit husmor till ett föreningshus. En grupp med studenttjejer spelar henne ett spratt, men något går fel och kvinnan dör. I panik gömmer dom undan liket.

Men är hon verkligen död? Eller såg någon vad dom gjorde?

Den här slasherfilmen är faktiskt riktigt bra, fastän storyn är så simpel som den är. Och den innehåller en och annan blodig scen dessutom. Utöver det så är skådespelarna bra och filmen känns inte speciellt träig. Den hade dock en del dötid, emellanåt, som kunde ha klippts bort vilket hade gjort filmen ännu bättre.

Uhm, finns inte så mycket mer att säga om den här filmen egentligen. Den är bra, helt enkelt. Sen vet jag inte om den är speciellt känd eller inte.

Gillar man slashers, lär man gilla den här.

http://www.imdb.com/title/tt0085694/

Testamentet av H

TV4 Film har väl inte det mest intressanta utbudet bland filmkanaler idag, men ibland dyker det upp nåt gammalt okänt som låter intressant. Testamentet från 1983 handlar om en helt vanlig familj i ett helt vanligt samhälle som rullar på precis som vanligt, tills en dag då USA lamslås av en rad atombombsexplosioner. Strömmen försvinner ur staden, nästan all kommunikation bryts med omvärlden och staden bryts långsamt ner av både psykisk stress och fysiska strålningsåkommor.

Resultatet är tyvärr en 90 minuters studie i psyket hos en mamma som ser sin familj dö ut i den lamslagna staden. Det tycker säker många är intressant, personligen känner jag mig bara enerverad över att aldrig få veta vad som hänt – eller för den delen vad som händer efteråt. Filmen slutar förutsägbart med suddiga hemfilmer av tiden då familjen var glad och lekte ihop, och lämnar det slutliga ödet oberättat. Nåja, kanske kan det finnas nåt kultvärde i en blott 28-årig Kevin Costner och en 21-årig Rebecca De Mornay i biroller?