| Subcribe via RSS

Inferno in diretta (aka Cut And Run) av J

maj 16th, 2015 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Inferno in diretta (aka Cut And Run)Efter att deras TV producents son har försvunnit spårlöst börjar kameramannen Mark (Leonard Mann) och reportern Fran (Lisa Blount) att rota i det hela och spåren pekar mot de sydamerikanska djunglerna. De bestämmer sig för att bege sig dit i hopp om att hitta en stor story, men finner istället att de hamnat mitt i ett knarkkrig som hotar att ta deras egna liv.

Inferno in diretta (eller Cut And Run som den är känd som utanför Italien) är den tredje och sista filmen i Ruggero Deadato’s kannibaltrilogi… men den har inga kannibaler i sig. Det närmsta filmen kommer kannibaler är att den har infödingar i sig, men that’s it. Men filmen är inte så värst dålig för det, nej nej. Deodato har här istället valt att göra en regelrätt actionfilm med en hel del gore och pang pang som förnöjer ganska bra. Enda problemet jag har med filmen är att den hade lite mycket utfyllnad här och där. Ett par scener var rent av onödiga faktiskt. Filmen hade säkert kunnat varit tio minuter kortare och fått ett lite tightare händelseförlopp än vad det i slutändan blev.

Nåja. Inferno in diretta är en okej actionrulle hur som helst och är troligtvis en av de våldsammaste jag har sett som blivit filmad under 80-talet.

1 Comment

Re-Animator av J

april 3rd, 2015 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Re-AnimatorLäkarstudenten Dan (Bruce Abbott) kämpar med att få ihop pengar till räkningarna och bestämmer sig för att hyra ut ett rum. Han får snabbt svar i form av Herbert West (Jeffrey Combs), en nyanländ elev på skolan där Dan pluggar som har arbetat tillsammans med en välkänd läkare i Österrike. Det Dan inte vet är att Herbert har experimenterat med ett nytt serum han har framställt som återuppväcker de döda och snart blir saker och ting betydligt mer komplicerade än vad han till en början trodde att de skulle bli…

Jag hade visst inte skrivit om Re-Animator filmerna och jag såg om den första för nån vecka sen så, ha-ha, då skriver jag väl ett par rader om dem då!

Den första Re-Animator är ett mästerverk. Filmen är baserad på H.P. Lovecraft’s berättelse Herbert West, Re-Animator och jag har ingen som helst aning om hur trogen filmen är originalmaterialet och jag bryr mig inte speciellt noga heller egentligen. Re-Animator bjuder på gore, zombies, en hel del komik och är helt enkelt en underhållande film från mitten av 80-talet. Om man av någon konstig anledning inte sett Re-Animator tycker jag att man absolut ska ta sig en titt på den. Rekommenderas.

No Comments

Silver Bullet av J

oktober 2nd, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Silver BulletDet är senvåren 1976 i den lilla hålan Tarker’s Mills, en landsbygdshåla där absolut ingenting av något större intresse inträffar.. fram till det att flera ortsbor hittas brutalt mördade. Polisen står handfallna inför fallet och ortsbefolkningen har bestämt sig för att ta lagen i egna händer och jaga galningen som går lös där ute. Marty (Corey Haim), en rullstolsbunden grabb, har en annan teori om det hela; mördaren är inte mänsklig, utan en varulv.

Jag var rätt skeptisk till filmatiseringen av Stephen King berättelsen Cycle Of The Werewolf i form av filmen Silver Bullet. Varför vet jag inte riktigt, fast det kan ha något att göra med att jag tyckte att den såg störtlöjlig ut när jag var yngre och skulle hyra skräckfilm hos den lokala filmbutiken.. eller, ja, nåt. Hur som helst kan jag säga att jag tycker att den är riktigt bra nu när jag äntligen fått tummen ur och sett den. Effekterna är förvisso till större delen utdaterade så det visslar om det och framkallar nog mer skratt än skrik år 2013, men är samtidigt imponerande stundtals. Skådespelarna (däribland Gary Busey som den ”fräna farbrorn”) är däremot riktigt bra och levererar, samtidigt som filmen även har en del gore och spänning.

Silver Bullet är en fin 80-talsrulle som (även om den kanske inte håller sig riktigt lika bra år 2013 som år 1985) förnöjde gott och väl. En remake med kärlek för originalet hade kanske varit på sin plats? Jag rekommenderar den här filmen hur som haver.

No Comments

Code Of Silence av H

september 2nd, 2012 | Postad i Action, Film

Chuck Norris är en polis som anger en av sina egna som vid ett tillslag av misstag skjuter en ung kille och planterar en pistol på denne för att hävda självförsvar. Eftersom man inte gör så enligt ”code of silence”, så hjälper inga av de andra poliserna Chucken när han tar sig an en bunt knarklangare. Däremot får han hjälp av roboten ”Prowler”. Det är inte så töntigt som det låter.

Tjaa… vad säger man? ”Invasion USA” från samma år tävlade i one-man-army mot ”Death Wish 3”, ”Commando” och ”Rambo” och trots att de två sistnämnda egentligen är de minst brutala filmerna så var det de som vann popularitetstävlingen. Chucks output har väl varit lite mer ojämn, och ”Code of Silence” är inte en särskilt bra film. Däri ligger nog hans myt om den hårdaste killen, även om hans filmer sällan slagit några publikrekord. Den här rullen behöver ni i alla fall inte se. Chuck är kall och hård, men det är ganska billigt och blir ibland lite långtråkigt.

No Comments

Dèmoni av J

april 10th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En mystisk man med en mask av metall (Michele Soavi) delar ut gratisbiljetter till en film utan titel på den nya biografen Metropole. Filmen handlar om en grupp ungdomar som stjäl en bok ur Nostradamus gravkammare, varpå demoner invaderar deras värld i filmen. Dessvärre inträffar även samma sak inne i biosalongen då en av kvinnorna lyckats skära sig på en mask som är identisk med en mask som ses i filmen. Ganska snart vänder den trevliga biokvällen till ett blodbad där samtliga besökare måste slåss för sitt eget liv mot de blodtörstiga demonerna.

Dèmoni – eller Demons som den kanske är mer känd som – är en riktigt fin italiensk slaskfilm från 85 som jag högst personligen älskar. Våldet flödar och vi bjuds här på stora varbölder som exploderar, stora rivsår, blodstänk och annat äckel som förgyller den våldskåtes blöta drömmar och.. well.. jag fucking älskar det. För regin stod Lamberto Bava och en av de tre herrarna som stod för screenplayet var ingen mindre än Dario Argento – som jag allt som oftast skriver en massa skit om.. fast, eeeh.. den här gången var det ju faktiskt en bra film. Argento agerade även som producent för filmen.

Skådespelarna är härligt stela och dubbningen av dem är desto mer stel. Storyn har flera stora frågetecken i sig och vissa av dessa besvaras faktiskt aldrig, märkligt nog. Men, vem bryr sig i det, bara det är en massa våld och folk som där i filmen? Effektmässigt är filmen sjukt imponerande för att ha över 25 år på nacken och vissa saker ser faktiskt riktigt jävla bra ut måste jag säga. Såatteeee…. jag rekommenderar den här rullen – åtminstone till de som vill se något blodigt och små äckligt i gammal fin italiensk B-skräckis anda.

No Comments

A Nightmare On Elm Street Part 2: Freddy’s Revenge av J

juni 2nd, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan de ohyggliga morden inträffade i den lilla staden Springwood och Jesse Walsh (Mark Patton) och hans familj har nu flyttat in i Nancy Thompson’s gamla hus på Elm Street. Det dröjer dock inte länge förrens Jesse börjar få våldsamma mardrömmar om samma sönderbrända man, med knivar på höger hand, som Nancy och hennes vänner drömde om – Freddy Krueger (Robert Englund), som i sin tur börjar att sakta men säkert ta över Jesse’s kropp för att kunna komma åt ”sina barn”.. oavsett om de sover eller är vakna.

Jag minns rätt väl hur besviken jag blev på den andra filmen om Freddy Krueger när jag såg den i klippt hyrversion för över 10 år sedan för första gången. Jag avskydde den som pesten och det tog många, många år innan jag faktiskt satte mig och tittade på den för andra gången – och visst, den är sämre än första filmen men den är inte helt värdelös.

Det största problemet med Nightmare 2 är att Freddy är knappt med. Under de ca 87 minutrarna filmen rullar på dyker allas våran Freddy upp i ca 13 av dem (källa; Trivia på IMDB), vilket gör att filmen bitvis känns rätt seg, utdragen och cheesig även om det inträffar saker filmen igenom som är menade att skapa spänning eller rent av skrämmas.

Skådespelarna är hyfsade (bortse givetvis från Englund som återigen gör en klockren insats som Freddy), men känns inte alls som personerna framför kameran i den första filmen. Effekterna höjer dock betyget lite grann och vissa av dem är en fröjd att titta på, medans andra är snarare åt det andra hållet. Storyn och idéen bakom den styr Nightmare-konceptet åt ett annat håll än den första filmen och i slutändan känns filmen hyfsad – det är helt enkelt inte Freddy’s stil.

Nightmare 2 är en okej uppföljare, även om den brister i många avseenden och är så långt ifrån originalet den mer eller mindre kan komma. Personligen klassar jag den som en av de svagaste delarna i Nightmare-serien, även om det inte är den sämsta av dem.

http://www.imdb.com/title/tt0089686/

No Comments

Police Story 1-4 + New av H

januari 21st, 2010 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu

Här kommer en mastodontrecension av Jackie Chan-rullarna om Police Story. Det är relativt enkelt. Relativt mot In The Line Of Duty-serien alltså. Den ska jag berätta allt om senare.

1985 kom Ging Chat Goo Si, mest känd som Police Story. 1988 kom Police Story 2 och här börjar det bli smått virrigt. I Sverige gav man ut filmen som Hatets Eld, Brasilien valde Kodnamn: Radikal, Spanien tog Superpolisen I Trubbel, medan Ungern av alla ställen nöjde sig med Polishistorien Fortsätter.

1992 kom så Police Story 3, med undertiteln Supercop. Värt att notera är att de kinesiska titlarna faktiskt är korrekt översatta till engelska, i det här fallet heter filmen 警察故事III超级警察 så det ser ni ju direkt. I vilket fall så lyckas de flesta med den här titeln, även om de oftast valde att bara kalla filmen Supercop. Portugal lade till ”Blixtens Raseri” men vi förlåter dem.

1993 gjorde man en spinoff från Supercop med Michelle Yeohs karaktär. Dess titel översätts till ”Superplaner” men fick förstås titeln Supercop 2. Och Mega Cop. Och Once A Cop, för att spela på John Woo-rullen Once A Thief.. I England tyckte man det räckte med Supercop. Sen fick den heta Project S, för att spela på Jackie Chan-rullarna Project A. Sen lite olika kombinatiooner: Police Story 3 Part 2, Police Story 3: Supercop 2 och Police Story 4: Project S. Den skippar jag i alla fall den här gången, eftersom Jackie inte är med.

Även 1992 gjorde Jackie den orelaterade filmen Crime Story, som förstås fick heta lite allt möjligt för att folk skulle se den. New Police Story, Police Story 4 och varför inte Police Dragon om något Bruce Lee-fan skulle råka befinna sig i videobutiken?

Den riktiga Police Story 4 blev dock mer känd som First Strike, även om de kinesiska titlarna var Jackie Chan’s First Fist och Police Story 4: Simple Task. Japan körde kombon Final Project, i övrigt verkar det ha funkat bra.

2004 års New Police Story verkar dock inte räknas till serien, men jag räknar med den. Om inte annat för att få berätta att den hette Raseriets Slag i Argentina.

Om du sett någon av filmerna i svensk utgåva så kan jag direkt tala om för dig att du missat en hel del. De fina amerikanska versionerna du då sett har trimmats med allt från 8 till 27 minuter, eftersom vi västerlänningar inte klarar av att se för mycket Hong Kong-film. Mer om detta vid varje film.

I Polishistoria nummer ett möter vi Ka-Koi Chan (Jackie) som vid ett tillslag arresterar storskurken Chu Tao. Denne släpps förstås dock fri, och Jackie sätts att bevaka Taos sekreterare för att försöka komma åt skurken.

Det är massvis med hård action hela tiden, och ett otal stunts av typen ”aj FAN vad han slog sig”. Helt klart en sevärd film. Extramaterialet på Dragon Dynastys utgåva består av c:a 30 minuters intervjuer med medlemmar ur Jackie Chans stuntteam som jobbade på filmen, vilket är mycket intressant. En intervju med Jackie själv är hyfsat intressant, följt av diverse småkrafs såsom bortklippta scener och givetvis ett Bey Logan-kommentarsspår som man inte orkar med.

Det finns ungefär tre versioner av filmen. Hong Kong-originalet på strax över 100 minuter, den japanska förlängda versionen (varav inget är viktigt) på 106 minuter, och så förstås den dubbade, slaktade amerikanska versionen på 90 minuter. Mig veterligen släpptes denna film aldrig på VHS i Sverige (den fanns ett kort tag utgiven på DVD).

Efter ett montage av actionscenerna i ettan, börjar Polishistoria Nummer Två med att Jackie blir utskälld efter all förstörelse han orsakade. Dock visar han sig oumbärlig för polisstyrkan när de försöker lura ut vem som bombat ett köpcentrum.

Minnesvärd på grund av ett par bra scener, t.ex. den på en lekplats, samt att man är hyfsat icke-PK-elak mot en dövstum kille. Dock är det mestadels inte så spännande under filmens två timmar, ibland blir det faktiskt lite tråkigt. När det väl händer nåt, så är det sevärt i alla fall. När filmen släpptes i Hong Kong var den 101 minuter lång – kanske är det varit bättre. DVD:n bjuder dock på den långa japanska versionen.

Denna kanske du såg på VHS under titeln Hatets Eld på 90-talet – dock orörd av den svenska censuren – dock var det den dubbade versionen som är inte mindre än 29 minuter kortare.

Extramaterialet på Dragon Dynastys utgåva är ganska likt den första filmen: 30 minuter intressant intervju med stuntteamet, och så lite blandat skrufs och ett Bey Logan-kommentarsspår.

I Polishistoria Nummer Tre: Superpolis åker Jackie på hemligt uppdrag till fastlandet (Kina alltså, duh) där han ihop med Michelle Yeoh infiltrerar en liga som håller på med diverse. En hel del action, några hyfsat minnesvärda stunts och mer än ett par garv följer.

Här fick jag själv inte tag i den kinesiska originalversionen, utan fick nöja mig med den amerikanska som är nio minuter kortare. Dock verkar det mest vara några vanliga dialogscener utan konsekvens som saknas. Lyckligtvis har dock Dragon Dynasty-DVD:n originalljudspåret också, så jag slapp höra dubben. Inte bara för själva dubbningens skull, utan också för att slippa höra den amerikanska popmusik man lagt filmen genom.

Här följer en lista på låtar som filmbolaget Dimension tyckte passade in i filmen:

    Warren G (minns ni honom?): What’s Love Got To Do With It
    2Pac feat Outlawz – Made Niggas
    No Doubt – Open The Gate
    Tom Jones – Kung Fu Fighting (shit vad originellt, men det är åtminstone en cover)

I vilket fall som helst är Supercop en helt okej film som det går snabbt att se på. God underhållning helt enkelt.

Polishistoria Nummer Fyra: Första Slaget är det lite annorlunda med. Jag har nog aldrig tidigare sett en Jackie Chan-film där det tar hela 20 minuter innan den första actionsekvensen drar igång. Efter den tar det ända till 50-minutersstrecket innan den andra sekvensen kommer. Jag säger inte att det är tråkigt däremellan, bara ovanligt.

Jackie lånas ut till CIA, som drar in honom i ryska FSB (f.d. KGB) för att söka rätt på en stulen kärnvapenladdning. Det hela vecklar ihop sig till en historia med agenter och dubbelagenter i den ryska maffian. Det betyder med andra ord bara en sak: ryssar som talar usel engelska. En av FSB-killarna verkar ha lärt sig engelskan fonetiskt och kämpar hårt med att säga den så snabbt det bara går.

Actionscenerna är helt okej och lagom uppfinningsrika. En ganska lång undervattenssekvens är ganska imponerande, då man faktiskt lyckas få mig att tro att det går att sparka omkull nån under vattnet. På en 90-tals-HongKong-skala ligger filmen nånstans i övre medel kan man väl säga.

För att få se den kompletta 107-minuters versionen av filmen fick jag vända mig till piraterna på Interweb. En flitig kille har nämligen tagit den japanska oklippta DVD:n, och lagt till engelsk text till allas vår glädje. Skulle du se t.ex. den svenska DVD:n, så blir du snabbt förskonad inte mindre än 27 minuter av filmen. Kanske skulle det göra filmen mer tempofylld, men jag tror nog att det blir på bekostnad av handlingen.

I Ny Polishistoria möter vi en helt annan Jackie Chan. Här spelar han inte längre Ka-Koi, utan Wing som öppnar filmen starkt genom att rumla ut från en bar, spy, ramla omkull i spyorna och somna. Han är svagt deprimerad. Ett år tidigare ledde hans övermod till att hela hans team blivit ihjälmördade av ett gäng tossiga rikemansbarn. Wings förhållande med Ho Yee går inte så värst, och polis har han ju inte varit på bra länge. Dock kommer Nicholas Tse och hjälper honom att shejpa upp sig och nita ungjävlarna.

Jackie Chans insats i New Police Story skiljer sig ganska markant från hans övriga filmer. Han ser uppriktigt förkrossad ut filmen genom, och resten av filmen är riktigt bra den också. Actionscenerna är hårda och filmen är värdig att jämföras med den första Police Story.

Det är också den enda filmen i serien hittlls att ges ut i HD. Eller ja, Police Story 1-3 finns på blu-ray, men kvalitén på dessa skivor är att jämställa med DVD och bör inte under några som helst omständigheter inköpas. NPS ser och låter dock alldeles utmärkt ut på blu-ray, och extramaterialet är trevligt. Bland annat en 15-minuters featurette som visar en hel del bakom kameran, och talar om karaktärerna på ett intressant sätt.

I USA gjorde man bara ett litet klipp i filmen. Dock är det ett helt oförståeligt klipp, eftersom det förklarar motivationen bakom Nicholas Tses karaktär. Nåja.

Sammanfattning då! Pust… Bäst av alla är del 1, 3 och Ny, och du kan även se 2. 4 är ganska försumbar, men är du ett fan av Chan så tar du väl den också.

2 Comments

Stryker’s War av J

december 26th, 2009 | Postad i Action, Film

När Jack Stryker (Brian Schulz) återvänder ifrån Vietnam med två skottskador försöker han att leva ett lugnt och stilla liv i sin stuga tillsammans med sin hund Whiskey och fortsätter att dejta sin flickvän Sally (Cheryl Hansen). Men när en sekt dyker upp och börjar slakta lokalbefolkningen och kidnappar Sally drar Jack ihop sina gamla krigskamrater – som är på besök – för att rädda Sally och den lilla staden ifrån sekten.

Första gången jag fick nys om den här filmen var när jag såg en trailer på den på.. öh.. en vhs-release av någon äldre film, som jag inte minns vilken det är, då under titeln Thou Shalt Not Kill… Except. Nu när jag har sett den måste jag säga att filmen inte riktigt var så som jag trodde – och hoppades på – att den skulle vara. Den går ifrån krig till mer eller mindre drama till ren B-action. Just under drama-delen händer det inte så mycket och detta är filmens stora problem. Det händer inte så mycket. Och det hela känns och blir ganska gaggigt efter ett tag.. just för att det, typ, inte händer så mycket.

Skådespelarinsatserna är helt ok och största anledningen till att jag såg filmen var nog för att få se Sam Raimi som psykotisk sektledare. Utöver nämda skådisar så ser vi även Sam’s bror Ted Raimi i en rätt vrickad roll, Robert Rickman, John Manfredi, Timothy Patrick Quill och Perry Mallette, samt Bruce Campbell (som även skrev storyn tillsammans med regissören Josh Becker och Sheldon Lettich) som tv-reporter och hans äldre bror Don Campbell i en kort roll som marinkårssoldat. Det är alltså flera stycken ifrån Evil Dead-filmerna som medverkar och står bakom den här filmen. Becker var även han inblandad i Evil Dead-filmerna, samt Mosquito.

Det är givetvis lågbudget och effekterna är inte så där jättemycket att hurra över med dagens standarder, men är faktiskt bättre än många andra lågbudgettitlar. Tack och lov.

Storyn är bra, men manusskriptet är otroligt långdraget bitvis och blir rent av tråkigt stundtals. Hade det hänt lite mer under just de tröga sekvenserna hade filmen var en höjdarrulle.. av lågbudget- och B-filmsklass, alltså.

Stryker’s War är en helt ok film iaf. Det finns bättre lågbudgetfilmer (Evil Dead, exempelvis) men det finns defintivt sämre lågbudgetfilmer (Sabbath, exempelvis).

Sevärd, om man inte har något bättre att titta på.

http://www.imdb.com/title/tt0090093/

No Comments

Death Wish 1-5 av H

november 22nd, 2009 | Postad i Action, Drama, Film

Dags att se om hela surven. Charles Bronson in the house. Börjar förstås ifrån början med Death Wish nummer ett.

Paul Kerseys fru blir rånmördad samtidigt som dottern blir brutalt misshandlad och våldtagen av bl.a. Jeff Goldblum. Paul och hans svärson kämpar för att komma över händelsen, men det är svårt och New Yorks gator är så fulla av brottslighet att det ständigt gör sig påmint. En kväll blir Paul utsatt för ett rånförsök, men han chansar på ett knytnävsslag och rånaren flyr. En idé formas hos Paul, som sätts i praktiken när han får en pistol som gåva av en kund…

En välgjord, detaljrik och genomtänkt film som var oerhört hård 1974, och är stark än idag. En synnerligen brutal överfallsscen som var klippt i England ända fram till 2006, men oväntat nog inte fick de svenska censorerna att sätta kaffet i vrångstrupen, kanske på grund av filmens seriositet och avsaknad av typiska spekulativa exploationsgrepp. Detta skulle dock ändras till seriens senare filmer…

Death Wish 2Death Wish II tar vid ett antal år efter händelserna i ettan. Exakt när är svårt att fastställa, då de olika filmerna motsäger sig själva. Ettan gjordes 1974 och tvåan 1982, men i tvåan säger man att det var ”fyra år sen”, vilket gör att ettan skulle utspela sig 1978. I fyran säger man senare att tvåans händelser utspelade sig 1981, vilken gör att ettan skulle utspela sig 1977 – men samtidigt säger man att hans första fru dog 1975, vilket backas upp i trean från 1985 där det hände ”för tio år sen”. Anyway.

Paul bor numer i Los Angeles, med en ny flickvän och hans dotter börjar repa sig mentalt. När de är ute en dag blir dock Paul bestulen på sin plånbok, och gänget (med bl.a. Laurence Fishburne) som stal den tar sig till hans lägenhet och våldtar hushållerskan brutalt. Paul och dottern kliver in genom dörren mitt i alltihop, varpå de slår ner honom och kidnappar henne. Paul köper en pistol.

Uppföljaren som åtminstone filmades åtta år senare är lite mer av ett hafsverk. Man kliver inte i några klyschor direkt, men man får inte samma känsla från Pauls upplevelser och hans återsteg in i hämnarvärlden. På det hela taget inte en nämnvärt underhållande eller tänkvärd film.

Den svenska censuren fick dock spader denna gång och vässade saxarna. Först ville man göra inte mindre än 14 klipp på nästan sju minuter! Man ville ta bort i stort sett alla actionscener ur filmen, även enkla slagsmål. Dock överklagade filmbolaget och man lyckades få ner klippen till fem, varav 65 sekunder var ur våldtäktsscenen. I England fick man ännu mer spader och valde att ta bort nästan fyra minuter av våldtäkten, dock försvann inte all denna tid ur filmen då man använde tamare ”alternativa tagningar” för att fylla ut. Den senaste releasen av filmen i England återställde de flesta av klippen, dock saknas fortfarande 26 sekunder av ”sexualiserat våld”. Själv satt jag sadistiskt och kommenterade till min flickvän: ”Det var en dålig porrfilm, det här.”

Death Wish 3Jag tappade kollen på hur många gånger jag sett Death Wish 3 för länge sedan. Jag hade den på piratkopierad VHS när filmen var relativt ny i mittenslutet av 80-talet, och filmer av den actionkalibern var inte lätta att hitta i Sverige.

Paul åker tillbaka till New York av nån anledning, där hans kompis blir rånmördad direkt. Paul anländer bara sekunder innan polisen, som förstås häktar honom. Polischefen känner dock igen honom som hämnaren från den första filmen, och släpper honom fri att knäppa gängmedlemmar bara han rapporterar tillbaka. Gängledaren, som mött Paul i häktet, blir putt När Paul så sakteliga börjar minska på antalet elakingar på gatorna.

Vid den här punkten i filmserien har drama-aspekten helt försvunnit. Vi talar enkelspårig, billig, hård och barnförbjuden action. Så pass hård att den än idag inte blivit godkänd av den svenska censuren, som förbjöd filmen tre gånger trots att distributören själv klippt bort 14 minuter! Även i USA hamnade man i censurtrubbel, då MPAA först ville ge filmen ett X (som numer ersatts av NC-17, och fortfarande är en ekonomisk dödsdom för en film) men detta ändrades till ett R vid överklagande.

Men detta var 1985, och jag är väl inte lika lättimponerad längre. Har man dessutom sett filmen ett tiotal gånger så blir helbilden av filmen lite annorlunda. Det är egentligen först 69 minuter in i filmen som skjutandet börjar på allvar, före det puttrar filmen mest på med allehanda underhållande scener. Vem glömmer spikmattan under fönstret, plankan med tänderna, eller för den delen scenen där Paul går ut och vevar tydligt med en kamera så att han ska kunna testa sin nya pistol på en rånare?

De skådisar man känner igen är dock inte av samma kaliber som Goldblum och Fishburne skulle gå vidare att bli. Istället får vi nöja oss med Martina Sirtis (från Star Trek: The Next Generation) och Alex Winter (Bill S. Preston, esq. från Bill & Ted-filmerna) och birolls-veteranerna Ed Lauter och Martin Balsam.

deathwish4[1]Avståndet kortas ner, och bara två år senare kom Death Wish 4: The Crackdown. En ny regissör har tillsatts eftersom Bronson och de tidigare filmernas regissör Michael Winner bråkat. Winner hade smygfilmat extra blodiga scener och klippt in i trean, vilket inte Bronson gillade. Istället tog man in den då 73-årige (!) regissören J. Lee Thompson, som tidigare jobbat med både Bronson och Chuck Norris.

Paul är tillbaka i Los Angeles, och har återigen skaffat sig en tjej trots att alla han dejtar dör. Tjejens dotter dör av en överdos, och Paul ”tar hand” om knarklangaren. Efter detta kontaktas han av en gubbe, som berättar att hans dotter också dött av droger. Han övertalar Paul att ge sig på knarklangarmaffian. (Spoiler: Gubben är egentligen också knarklangare som vill bli av med konkurrensen.)

En uppfriskande sak är att Pauls tjej inte våldtas, utan bara mördas rakt av liksom. Som vanligt ser vi några kända ansikten bland skurkarna. Den här gången är det bl.a. Danny Trejo i en av sina första roller, samt Mitch Pileggi (Skinner från Arkiv X).

Tyvärr är filmen ganska tråkig. Actionscenerna är inte spännande, trots mycket skottlossning och explosioner. När jag sist såg filmen var det den klippta svenska videoutgåvan, som efter två totalförbud var klippt med nio minuter för att censuren skulle godkänna den. Jag tror faktiskt inte det finns så mycket action i filmen. Videoutgåvan måste vara ett rent drama.

Death Wish 5Det skulle dröja hela sju år innan Death Wish V: The Face Of Death kom, 1994. Att man under så lång tid inte kunde komma fram med nåt bättre än det här är förbluffande, och det hade nog varit lika bra att lägga av.

Givetvis har Paul skaffat sig en ny tjej, dock med en psykopatisk ex-man som använder hennes modebolag till att tvätta pengar. Efter att hon givetvis blivit misshandlad och sedan mördad så plockar Paul fram pistolen igen. Väldigt lite action följer.

Del fem i serien är ganska tråkig. Det är inte skådisarnas fel i alla fall, och Michael Parks som spelar skurken är precis lagom mycket vidrig. Dock är redigeringen väldigt tråkig och vi bjuds på ett flertal långa, långa tagningar där det egentligen inte händer någonting. Actionscenerna är mycket taffliga och ingen verkar kunna träffa nånting med sina vapen. Tre personer med automatvapen misslyckas med att träffa Paul på mindre än en meters avstånd, och kliver sen in i ett rum där någon klättrar ut genom takfönstret – och skjuter hejdlöst MOT VÄGGEN. Skräpfilm. Dessutom Bronsons sista film att ha biopremiär. What a way to go.

Summering då: Death Wish 1 är en bra och hård seriös film, och Death Wish 3 är en bra och hård puckoactionfilm. Ignorera resten.

1 Comment

Trancers 1-6 av H

juli 6th, 2009 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

I Framtiden är Jack Deth en ”trooper”, dvs en polis som jagar ”trancers”, dvs folk som fjärrstyrs via psykkraft av den elake Whistler. När Whistler reser tillbaka i tiden till 1985 för att ta kål på förfäderna till de tre som leder City Council (tydligen viktigt folk) så sänds Deth tillbaka för att stoppa honom. Väl där tar han hjälp av en 22-åring Helen Hunt (se bild). Medelmåttig nollbudget-action följer.

Trancers korta speltid på 76 minuter hjälper en hel del, och tempot är bra utan svackor. DVD-utgåvan är däremot rent horribel och ser ut som en VHS som kopierats sjutton gånger och tappats på motorvägen. Den är dessutom tagen från en laserdisc, det finns till och med ett litet avbrott mitt i där skivan vänts.


Helen Hunt.

Trancers 2 är gjord 6 år senare, och utspelar sig inte helt oväntat just 6 år senare. Jack Deth och Helen Hunt (se bild) jagar Whistlers bror E.D. Wardo som håller på att skapa sig en Trancers-armé genom att ta över ett dårhus. En av de inspärrade är Deths ex-fru som sänts tillbaka. Problemet är att Deths fru dött i framtiden, men man har gått tillbaka och sänt tillbaka henne innan hon dör, vilket gör att hon dör när hon sänds tillbaka till framtiden efter uppdraget. Deth är lika förvirrad som du är just nu.

Tvåan är inte alls lika underhållande som ettan, trots en förbluffande usel slutstrid. Vi ser även Jeffrey Combs med schysst getskägg i en liten roll som skurkens hantlangare.


Helen Hunt.

trancers-3-deth-livesI Trancers 3: Deth Lives åker Deth till år 2005 där Helen Hunt (se bild) har kontakt med en avhoppare från ett nystartat hemligt elitsoldatprogram á la Trancers. Avhopparen Alice (Megan Ward, General Hospital) jagas sålunda av programmets ledare, Överste Daddy Muthuh (Andrew Robinson, mannen utan skinn i Hellraiser).

Eftersom det är en lågbudgetfilm från 1992 lyckas man förstås inte riktigt skapa ett trovärdigt 2005 (lätt att säga såhär med backspegeln i nacken eller vad det heter) och missar förstås totalt saker som internet, och kör på typiskt dystopiska saker som strålningsmätare för havet på badvaktstorn. Dessutom, trots filmens korta speltid på 76 minuter, är actionscenerna få och kassa.

helen-hunt
Helen Hunt.

trancers-4-jack-of-swordsSedan går vi vidare Trancers 4: Jack Of Swords, som filmades samtidigt som femman. Jack åker till medeltida Kansas (någon sov nog på historielektionerna) för att kolla upp nåt, men i tidsmaskinen har ett monster gömt sig. Handgemäng uppstår, och när de anländer slungas Jack ut och maskinen exploduttar. Fast i medeltiden blir Jack snart varse om nån slags vampyr-trancers som håller på och förtrycker folket. Helen Hunt är inte med. (Se bild.)

Två år efter Trancers 3 tar Full Moon Entertainment fram artilleriet och försöker göra ett par mer tunga Trancers-rullar. Som regissör ser vi David Nutter som senare skulle gå vidare till att regissera avsnitt och piloter av nästan varje tv-serie som finns (Arkiv X, Dark Angel, Smallville, Cityakuten m.fl – nu senast Terminator-serien och The Mentalist) och det märks en viss skillnad i kvalité även om vi fortfarande är på en låg tv-filmsnivå. Jag är lite besviken på avsaknaden av ”roliga” skurknamn, och slutscenen är spännande ungefär i nivå med ett avsnitt av Hercules. Dock är det ju glädjande att man skickar Deth till en ny miljö och inte bara kör samma rulle igen.

helen-hunt-4
Helen Hunt.

trancers-5-sudden-dethTrancers 5: Sudden Deth tar vid precis efter fyran, och börjar med en lång återblick av vad som hänt. Man slösar nästan 10% av filmens totalt 72 minuter till det. Filmens återstående tid går även den ganska förlorad eftersom det egentligen inte händer nåt speciellt. Deth rider till The Castle Of Relentless Terror, och där utsätts han för hånglande brudar (!), ett monster (vars ena arm är allt som syns i någon sekund) och slutligen en elak kopia av sig själv. De två slår varann på truten lite grann, varefter Deth rycker ut kopians hjärta/magiska sten och åker tillbaka till sin hemvärld.

Femman är tveklöst seriens sämsta film. Helen Hunt är inte med, och den heta bruden i dessa två filmer visar inte tuttarna (se bild). Det skulle ta hela åtta år innan del sex dök upp, och då utan Jack Deth. Typ.

Trancerstjej
Inte Helen Hunt.

trancers-6-life-after-dethTrancers 6: Life After Deth kom alltså så sent som 2002, och vi återser inte Tim Thomerson som Jack Deth utom i ett par snabba klipp ur de gamla filmerna. Jag kan bara gissa att han var upptagen med Days Of Our Lives eller nåt, för rent karriärmässigt kan han inte ha ratat filmen. Istället transporteras Jack Deth till vår nutid och till sin egen dotters kropp. Helen Hunt syns på ett foto på dotterns kylskåp. (Se bild.)

Hon har sett meteoriter slå ner, vilket hon rapporterar till sitt jobb – vad det nu är för jobb hon har. Jobbet mörkar dock dessa rapporter eftersom man använder kraften hos en meteorit för att stråla ungdomar på glid och förvandla dem till trancers.

Helen Hunt kylskåp
Helen Hunt.

Denna sista film i serien är lite halvdan, relativt sett alltså. Hela serien ligger förstås på ett ganska halvdant plan till att börja med. Det som slår en mest när man ser sexan är hur otroligt illa alla skjuter. Folk träffar oerhört dåligt, och är i allmänhet extremt långsamma med att lyfta sitt eget vapen mot någon som går runt och skjuter. Med det menar jag att actionscenerna inte är särskilt bra.

Att summera filmserien Trancers då. Om du inte pallar med billig straight-to-video-trash så är detta verkligen inte något för dig. Normalt sett bjuder B-action på bra mycket mer action än såhär, men när varje film inte är längre än 75 minuter så är de vanligtvis inte alltför dryga. Jag kan inte med gott samvete egentligen rekommendera mer än ettan, men är du en härdad B-filmsmasochist så är det här lättsamt söndagstittande.

3 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud