Helt Perfekt Glob

The Wraith av J

Packard Walsh (Nick Cassavetes) och hans gäng terroriserar en liten stad i Arizona öknen, där de tvingar förare att köra dragracing mot dem för att de ska kunna ”vinna” deras fordon. Packard har dessutom bestämt sig för att den snygga Keri Johnson (Sherilyn Fenn) är hans och han kommer ta till vilka medel som helst för att se till att det förblir så. När tonåringen Jamie Hankins (Christopher Bradley) inledde ett förhållande med Keri blev Packard rasande och hade tillsammans med sitt gäng ihjäl Jamie. Kroppen återfanns aldrig…

Kort efter Jamie’s död och försvinnande dyker den mystiske Jake Kesey (Charlie Sheen) upp i staden och blir snabbt vän med Keri och Jamie’s yngre broder, Billy (Matthew Barry). Samtidigt börjar någon att ta livet av medlemmarna i Packards gäng genom att krascha deras bilar…

När jag var på Retrogathering i höstas mötte jag upp H och en till snubbe (som vi i den här recensionen kan kalla för L). Efter att vi hade varit på Retrogathering och tittat och handlat klart begav vi oss iväg till McDonalds för att käka lite. Väl där började vi prata om film (surprise) och vi kom in på Charlie Sheen av någon anledning, varpå L frågade H vad filmen som Charlie Sheen gjorde under 80-talet hette där han kör en racingbil hette. H svarade ”The Wraith”. Och i och med att jag är ett stort Charlie Sheen fan och för att jag inte hade sett den här filmen tidigare tog jag hem den…

Nu har jag sett den och den imponerade föga. Det är en ganska cheesig racing-actionfilm, där våldet består av att vi får se hur bilar och byggnader exploderar istället för ren skottlossning. Det är långt ifrån en Fast And Furious film om vi säger så…

Skådespelarna är dock ganska övertygande, även om karaktärerna är stereotypiska 80-talskaraktärer. Det som förvånade mig mest med hela filmen egentligen var att Sheen faktiskt inte är med så där jättemycket egentligen. Förvisso är hans karaktär med under en stor del av filmen, men han personligen syns inte till så där värst mycket. Clint Howard’s frisyr och utseende i den här filmen fick mig att gapskratta och Nick Cassavetes’ karaktär gjorde mig mest matt tack vare den klyschiga skitstövelakten som körts tre miljarder gånger förr.

Ett stort plus med filmen är dock att det nästan hela tiden händer något, från början till slut. Det blir aldrig långtråkigt och man behöver aldrig sitta och vänta på tuggande dialog som pågår i tusen år, utan filmen liksom gör det den ska göra och skippar allt (nästan i alla fall) onödigt dravel.

The Wraith var inte riktigt som jag tänkte att den skulle vara, men den fungerar ändå ganska bra. Det är en hyfsat underhållande actionrulle som duger att se en gång i alla fall. Gillar man cheesiga 80-tals actionrullar tycker jag att man ska ta sig en kik.

Slaughter High av J

Det är första April på Doddsville County High School och skolans grupp med populära elever bestämmer sig för att spela en av skolans nördar, Marty (Simon Scuddamore), ett elakt spratt, som i sin tur går fruktansvärt fel…

10 år senare blir gruppen med de populära eleverna inbjudna till en återföreningsträff på deras nu mer nedlagda high school. Väl där dröjer det inte länge förrän de inser att de inte är ensamma. Är det Marty som är tillbaka för att ge igen?

Efter lite funderingar på vad jag ska skriva har jag bestämt mig för att börja med vad jag tyckte var bra med Slaughter High; morden. Morden i filmen är ganska fyndiga och imponerande för en lågbudgetrulle som den här. Men det är ungefär där de imponerande faktorerna slutar också…

Skådespelarna ligger på ungefär samma nivå som något ur Teletubbies. De enda två som är värda att nämna av de som står framför kameran är väl Caroline Munro, som medverkade i Star Wars kalkon rip-offen Starcrash och kultrullen Maniac, och Simon Scuddamore, som tog sitt liv kort efter att filmen släpptes enligt IMDB (huruvida detta stämmer vet jag inte, då filmen släpptes 1986 medan Scuddamore enligt IMDB tog sitt liv 21 November, 1984). Filmen i sig blir ganska konstig allt eftersom den fortgår och mot slutet sitter jag mest och kliar mig i huvudet och undrar vad som egentligen försiggår. Karaktärerna är rätt blåsta och gör dumma saker på löpande band, men tillför å andra sidan lite komik till det hela (de är så jävla dumma att de blir roliga helt enkelt).

Slaughter High (vars arbetsnamn var April Fool’s Day, som de ändrade för att slippa förvirring med en annan film med samma titel släpptes samma år) är en riktig kalkon, men kan nog samtidigt ses som en kultrulle också. Filmen i sig är inte speciellt bra, men de fyndiga morden och de tillsynes hjärndöda karaktärerna är så pass underhållande att man står ut med filmen i alla fall. Slaughter High ramlar ner i ”så dålig att den blir bra” kategorin och känns nästan som ett måste för vilken slasherfantast som helst.

Laputa – Slottet I Himlen av H

”Underbart fantasifull, fartfylld och tänkvärd” anser jag om nästa Ghibli-film, ”Laputa – Slottet I Himlen” som jag recenserat på DVDKritik.se. Läs den.

From Beyond av H

Det går inflation i recensioner av filmer som J redan recenserat på siten, men duuuuuuu, jag såg faktiskt filmen först. Jag är bara lite långsammare på att skriva recensioner, så det så. Pilutta dig.

Jag hade en period för 15-20 år sen då jag plöjde en helvetisk massa skräckfilmer, gärna totalförbjudna eller oklippta sådana i stundtals riktigt usla VHS-kopior. Jag såg så många att jag knappt minns alla, men förstås är det en del som dröjt sig kvar i minnet. En av dem var ”From Beyond” som totalförbjöds i Sverige. Jag kände igen huvudrollsinnehavaren Jeffrey Combs från ”Re-Animator” (även den förbjuden) och den galna handlingen och specialeffekterna stack ut i mängden, liksom ”Re-Animator”. Inte undra på det, då vi återfinner samma regissör/producent-team här: Stuart Gordon och Brian Yuzna.

De två forskarna Pretorius och Tillinghast experimenterar med en maskin som stimulerar tallkottskörteln i hjärnan. Tillinghast upptäcker att han kan se märkliga monster när maskinen är aktiv, och Pretorius blir uppäten av ett av monstren.

Pretorius hamnar på dårhus. Han har ju haft ihjäl sin kompanjon och yrar om monster från andra dimensioner! Den kvinnliga psykologen McMichaels anländer för att undersöka honom, och hon bestämmer sig för att den bästa terapin är att återvända till brottsplatsen och bemöta händelsen. De tar med sig Ken Foree (Dawn of the Dead) och åker till huset, där maskinen står kvar…

Den här fina rullen som nu har 25 år på nacken är helt enkelt finfin. Jeffrey Combs är som vanligt i toppform, men så även Stuart Gordon och Brian Yuzna som blandar slaskiga effekter med kinky fetishism och mörk, galen humor. Visst funkar inte alla specialeffekter, men det gör liksom inget när det görs så här galet och kul. I J:s recension säger han att den är ”lite märklig” och det är sant, men det är ju också bara till filmens fördel. Den skapar sin egen lilla värld och är med rätta en skräckklassiker från det goda 80-talet. Är du ett fan av ”Re-Animator” eller till exempel ”Return of the living dead 3” (och vem är inte det?) så är det här nästa film du ska se.

Platoon av J

Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung och naiv amerikan som hoppar av college och går frivilligt med i armén för att kriga i Vietnam. Han märker dock snabbt efter sitt anländande till Vietnam att hans närvaro är ovesäntlig och att han klassas som mindre värd av de övriga soldaterna, då han inte slagits lika länge som de andra och känt effekterna av kriget.

Chris får två stycken officerare; den sure och oförstörbare Stab-Sergeant Robert Barnes (Tom Berenger) och den lite mer lugne och samarbetsvillige Sergeant Elias Grodin (Willem Dafoe). Men efter en händelse i en by dras ett streck mellan de två officerarna och två läger bildas i plutonen, där vardera läger går efter vardera ledare. Allt eftersom att kriget fortsätter håller Chris på att knäckas psykiskt och samtidigt som han kämpar med att överleva inser han att han står inför två strider; konflikten med fienden och konflikten mellan männen i hans pluton.

Ibland när jag ser en film på nytt efter att inte ha sett den på bra många år så börjar jag fundera varför jag inte sett om filmen tidigare för. Platoon – eller Plutonen som den hette i Sverige när den kom – är just en sådan film. Jag såg den för bra många år sedan (över 10 år iaf) som barn och det lilla jag minns var något om att jag tyckte att den var seg.. eller iaf någonting åt det hållet.

Nu när jag sett om den som vuxen så tycker jag att det är en suverän krigsfilm med vissa drag av drama inblandat lite här och där. Filmen är suveränt spelad med många riktigt bra namn i hyfsat unga åldrar (de flesta av dem iaf); Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger, Tony Todd, Kevin Dillon, Keith David, John C. McGinley, Forest Whitaker och Johnny Depp. Krigssekvenserna är välgjorda och det smäller och skjuts om vartannat större delen av dessa, vilket tillför spänning det hela – vissa karaktärer vill man helt enkelt inte ska dö.

Nä, men… för att avrunda den här recensionen på Platoon (som jag misstänker varenda jävel redan har sett egentligen) så tycker jag att de som gillar krigsfilmer – eller pang pang filmer överlag – bör slänga ett getöga på den här filmen. Rekommenderas.

From Beyond av J

Dr. Edward Pretorius (Ted Sorel) och hans assistent Crawford Tillinghast (Jeffrey Combs) arbetar på ett sensationellt experiment: genom att stimulera epifyskörteln vill de öppna den mänskliga hjärnan för att kunna nå högre dimensioner. Men när experimentet lyckas blir de attackerade av fruktansvärda livsformer som, tydligen, flyter runt omkring oss hela tiden. När Dr. Pretorius blir dödad av en av dem blir Tillinghast den huvudmisstänkte och inlåst på en mentalinstitution tack vare hans historier.

Den ambitiösa psykologen Dr. Katherine McMichaels (Barbara Crampton) tar sig ann en utvärdering av Tillinghast, för att avgöra om han är tokig eller faktiskt talar sanning. Tillsammans med Tillinghast, och snuten Bubba (Ken Foree), beger hon sig till Dr. Pretorius hus för att genomgå samma experiment som de två forskarna gjorde innan – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag…

From Beyond från 1986, som är baserad på en novel av H.P. Lovecraft, är en ganska typisk Yuzna film. Den innehåller en del gore, äckel och slisk, samtidigt som det finns en nypa humor under ytan – och så lite sci-fi på det. Jeffrey Combs och Ken Foree är som vanligt svinbra i sina roller och det märks rätt väl att Brian Yuzna producerat. För regin stod Stuart Gordon, som arbetade med Combs och Yuzna på Re-Animator.

Det som gör From Beyond bra är att man vet inte vad som skall komma härnäst. Yuzna och teamet bakom slänger den ena märkliga grejen efter den andra på tittaren och emellanåt sitter jag mest och lyfter på ögonbrynen och undrar hur de egentligen kom på det som inträffar framför mina ögon – även om effekterna är rätt utdaterade och är rätt skrattretande med dagens glasögon.

Jag gillar From Beyond iaf. Den är lite märklig och konstig, men den är underhållande på sitt egna lilla vis – som de flesta andra Yuzna produktioner. Är man inget fan av Yuzna’s andra produktioner kan man nog låta den här passera dock, annars bör man spana in den.

Blood Hook av J

När han var en liten grabb blev Peter van Clease (Mark Jacobs) vittne till hur hans farfar blev neddragen under mystiska omständigheter i sjön intill deras stuga när han fiskade – men han kom aldrig upp till ytan igen. 17 år senare återvänder Peter tillsammans med några vänner för att medverka i den årliga ”Muskie Madness” fisketävlingen, där den som fiskar upp den största firren vinner ett pris bestående av femtusen dollar.

Kort efter deras ankomst börjar dock folk att försvinna och tomma båtar hittas flytande ute i sjön med blodspår i sig. Peter är övertygad om att vad som än tog hans farfar är tillbaka för att hämta mer…

Blood Hook – eller Muskie Madness som den faktiskt hette innan Troma köpte upp den för att distributera den (de ändrade helt enkelt titeln då de trodde att folk inte skulle begripa vad en ”muskie” – dvs gädda – var) – är en hyfsad 80-tals slasher som till en början är ganska sevärd, men som dalar lite allt eftersom filmen rullar på. Vi får bland annat veta vem som är mördaren allt för tidigt vilket också gör att en stor del av andra halvan mest blir en massa dötid där de bara snackar om hur de ska hämnas på denne. Det är dessutom superlätt att lista ut vem som är mördaren innan man får veta vem det är, bara man är lite uppmärksam av sig och har sett en och annan slasher i sina dagar.

Effekterna är även de hyfsade. Blodet ser ganska realistiskt ut, men exempelvis ett par lik som syns till emot slutet av filmen ser väldigt, väldigt plastiga ut och får en att gapskratta mer än att flämta av rädsla. Skådisarna är inte så värst.. de flesta har inte ens fått någon roll i någon annan film än den här (vilket bör säga en del om dem). Storyn är faktiskt ganska intressant och originell (jag tror inte jag har sett någon annan slasher med fisketema förr, vad jag kan komma på iaf), men framförandet (skådisarna och det allt för tidiga avslöjandet av mördaren) gör att filmen får ett rejält handikapp och det slutar med att filmen mest blir en i mängden av alla halvsunkiga 80-tals slashers som finns.

Blood Hook – eller Muskie Madness – är inte ett direkt bottennapp (insert gapskratt), men det är inte heller en film man ser om flera gånger heller. Okej rulle även om den har sina brister. Nästa.

Dèmoni 2: L’incubo ritorna av J

Födelsedagen blev inte riktigt som Sally (Coralina Cataldi- Tassoni) hade tänkt sig. Mitt under hennes fest går hon undan då hon får veta att en gammal pojkvän är på väg dit och sätter sig och tittar på en dokumentär som går på TVn. Dokumentären visar hur en grupp med ungdomar tar sig in i den ”förbjudna zonen” där det släpptes lös demoner (händelserna i den första filmen). Under dokumentärens gång hittar gruppen en demons livlösa kropp och lyckas, så klart, återuppväcka denne av misstag.

Sally’s födelsedag tar en tvär vändning då demonen tar över hennes kropp och den trevliga festen övergår till ett blodbad, som sedan sprider sig som en löpeld igenom lägenhetshuset där hon bor…

Dèmoni 2: L’incubo ritorna – eller bara Demons 2 – kom året efter den fina kultskräckisen från 85 och är inte riktigt lika bra som den första. Hela filmen är betydligt cheesigare än sin föregångare på mer eller mindre alla plan. Skådisarna är ungefär lika stela som i föregångaren och effekterna är lite sämre och bitvis ser de, i ärlighetens namn, ganska löjliga ut (så som en barndemon som dyker upp mot slutet av filmen). Och tycker man att den första filmens story är osammanhängande och har många obesvarade frågetecken i sig efter att sluttexten börjat rulla upp så, håll i hatten; Dèmoni nummer 2 har så många luckor i händelseförloppet och storyn att jag emellanåt sitter och kliar mig i huvudet och funderar hur i helskotta vissa saker egentligen kunde inträffa (t ex när Sally blir besatt).

Nåja. Tar man Dèmoni nummer 2 för vad den är så är det en okej B-skräckis som inte riktigt når ända fram till sin föregångare.

House av J

Författaren Roger Cobb (William Katt) har nyligen separerat ifrån sin fru efter att deras son försvunnit spårlöst vid Roger’s fasters hus. Som om inte det vore nog begår hans faster självmord, med påföljden att Roger får huset. Han bestämmer sig för att flytta in i huset för att försöka skriva på sin nästa bok som ska bygga på hans egna upplevelser under Vietnam Kriget. Det dröjer dock inte länge förrän mystiska saker börjar inträffa i huset, vilket tvingar Roger att konfrontera sitt förflutna…

House – eller Titta Vi Spökar i Sverige – är en småkultig rysar-komedi som står sig rätt bra än idag, 25 år efter sin release. Effekterna är småcheesiga och ser emellanåt lite plastiga/leriga ut, men tillför lite charm till filmen och påminner tittaren att man ska ta filmen med en klackspark. Manuset är välskrivet och intresset hålls uppe mycket tack vare att vad som helst kan egentligen inträffa i filmen. Skämten är småskojiga och de spännande bitarna ger en lagom dos med spänning, utan att för den sakens skull bli speciellt läskiga.

House har dessutom ett par stora/kända namn med sig i bagaget – åtminstone bakom kameran. I regissörstolen finner vi Steve Miner (Friday The 13th Part 2 och 3) och i två av producentstolarna finner vi Sean S. Cunningham (Friday The 13th) och Roger Corman (Death Race 2000). De som står framför kameran gör visserligen ett bra jobb, men några nämndvärda namn finns inte där.. tror jag iaf. Nä. Det gör det inte. Nåja..

Jag gillar iaf House och ska jag vara ärlig så tycker jag att det var synd att jag inte köpte de här filmerna (åtminstone första) på VHS när jag hade chansen till det för över 10 år sedan på den lokala marknaden. Att jag inte köpte dem berodde nog till större delen på att de hette just Titta Vi Spökar i Sverige – vilket fick, iaf mig, att tänka på barnvänliga ”rysare”, vilket inte riktigt var min grej under den tiden. Hur som helst; rekommenderas.

Ginga: Nagareboshi Gin (aka Silver Fang) av J

I de snöiga japanska bergen intill den lilla byn Ou härjar den väldiga och människoätande svartbjörnen Akakabuto, som sätter skräck i alla som lever i området. Här, i Ou, föds den tigerrandiga akitahunden Gin (Silver). Precis som sin far Riki och hans farfar Shiro tränas han hårt till att bli en björnhund av den gamle jägaren Gohei Takeda – vars ärkefiende är Akakabuto.

En dag då Gin och Gohei’s sonson, Daisuke, är ute och jagar stöter de på en stor flock med vildhundar som också verkar strida mot björnarna. Gin följer sina instinkter och följer efter flocken. Han får snart reda på att de tänker färdas runt i Japan för att finna de bästa och starkaste hannarna och när de är tillräckligt många ska de inta borgen Akakabuto byggt med hjälp av andra björnar han har laggt under sig. Gin bestämmer sig för att lämna Gohei och Daisuke för att tillsammans med gruppen av vildhundar börja det långa sökandet efter fler hannar – och för att besegra Akakabuto…

Ginga: Nagareboshi Gin såg dagsljuset för första gången i serietidningen Weekly Shōnen Jump, 1983 och löpte fram till 1987 – för att sedan bli släppt som 18 stycken serieböcker. 1986 fick studion Toei Animation jobbet att göra animeserien. När serien skulle släppas i bland annat Sverige bestämde sig censuren för att saxa ner den och resultatet blev ett VHS-släpp på fyra kassetter á 18 avsnitt – där flera kritiska moment storymässigt försvann, däribland seriens avslutning och flera viktiga karaktärers dödsfall. Serien blev även dubbad i Sverige och tack vare begränsningar av ljudeditering vid den här tiden resulterade det i att bakgrundsmusik under vissa scener försvann.

2003 släpptes emellertid serien i en DVD-box, oklippt och på japanska med svensk och finsk text. Senare samma år släpptes även en liknande box i Danmark och Norge. Ginga: Nagareboshi Gin fick också en uppföljande serie – Ginga Densetsu Weed (Weed – Silver Fangs Son i Sverige) – som först kom som manga och sedan som animeserie. Fast… det är en annan historia – som jag kanske återkommer till senare.

Men.. allt det här bör de flesta redan veta – åtminstone de som har någon som helst koll på anime och manga. Och att serien är sjukt bra är ju ingen nyhet heller. Det enda jag kan komma att tänka på att jag irriterar mig på är att de återanvänder vissa sekvenser flera gånger i ett och samma avsnitt – vilket visserligen är vanligt förekommande i äldre tecknade serier och filmer, men ändå…

Nåja. Jag kan inte annat än att rekommendera Silver Fang. Det är och förblir en klassiker i animeträsket – nuff said.